Polar'n Per ser De Lyckliga Kompisarna på Gröna Lund

DLK, Gröna Lunds Lilla scen 2017-08-14

Gröna Lund 2017-08-14.Jag måste tillstå att jag blir glad av De Lyckliga Kompisarna (DLK). Ett nästan minutprecist entimmasgig på nöjesparkens mindre, fullpackade, scen och 23 låtar senare känns punken så jäkla befriande... och det gör det även fast trallpunksveteranerna i DLK förtjänar både större scen och mer speltid!

Men frågan är om detta format inte passar dem som handsken... punk ska ju vara trångt och småskaligt!

Öppningen sätter tempot direkt. Tre låtar klockar in på runda fem minuter och vi hinner knappt smälta den fantastiska öppningen med öppningsspåret från deras senaste vax med samma titel, "Bara tiden är ny" (2015) innan klassikerna börjar hyvlas av! (se klippet nedan)

Med sitt band har Mart Hällgren (sång, gitarr, ironi) greppet om vad som sker på scen, det regleras med tempot, det kompakta mellansnacket och inte minst med stämsången som lämnas av och an till energiknippet och vapendragaren Roger Reinstam (gitarr).

Roligast är tugget när nostalgi och minnen plockas fram från Scania-åren, eller i den pubertala monologen om alkohol per krona; "Glögg var hett, men den här drycken låg oxå bra till..." påas kvällens kanske tamaste servering, "Kir"...

Mart är en punkkåsör, avslutande "Rysk Bompa" innehåller den moderniserade tolkningen att låten lika gärna skulle gärna kunnat handla om Donald Trump när han sitter och twittrar framåt morgontimmarna, men tugget blir inte allvarligare än så, och det är skönt, för att inte säga befriande att slippa hårdare politisering...

Bäst spår ikväll är oväntat "Sagoland" och mindre oväntat den publikfriande "Dricka sprit och hålla käften". Största jubel kanske dras ner i allsången till trallpunkens nationalsång "Ishockeyfrisyr", eller "hå-hå-hå-hockeyfrilla" och när Asta kasks Dadde Stark kliver fram och avslutar låten med publiken. Dadde spelade förresten med Mart i Ubba en gång i tiden, så det är inte några kors som ritas i taket, även fast det givetvis är kul!

"Dammsugarförsäljareblues" förtjänar även ett omnämnande, mest eftersom låten var tokgrym, precis som verkligheten, när jag behövde köpa en ny dumb-sucker för nån vecka sen. Beröm ska även tilldelas det föredömligt korta Encore-brejket fram mot avrundningen!

Så här kul har DLK inte varit på länge!

Vädergudarna är med dem, Stockholm ligger vackert i sommarkvällen, publiken är med dem, allsången ljuder, lilla scenen lyser vackert med dem och humorn från låttexter och mellansnack smittar av sig tusen gånger mer än snittar med gratisbubbel på en Östermalmsvernissage!

Betyget är fyra starka ess (av fem möjliga) och med lite Kir i kroppen kanske det där nedriga femte esset hade vaskats fram, för det ligger inom räckvidden, så vem vet, vem vet... det kanske kommer senare i år, för det här vill jag se mer av!

/Polar'n Per

Tre starka med DLK:
1. Jävla vilket drag
2. Det är fan en Arkiv X-upplevelse att känna ungdomen blåsas i liv när klassikerna vevas av
3. Mart verkar verkligen trivas!


Set list:
Bara tiden är ny
När Kristoffer spelar flipperspel
Egon
CP framför sin TV (Maiden-riffen noterades)
Dammsugarförsäljareblues
En öl till
Jag vill äga hela världen
Sagoland
Vattengymnastik
Hugos sång
Elvis lever
Ishockeyfrisyr
DLK finns överallt
Kir
Vem behöver nån som behöver nån
Dricka sprit och hålla käften
Troll och häxor

Encore

Allmänt tuff
Livet är hårt
Allmosor
Le som en fotomodell
Dit kuken pekar
Rysk Bompa

Rocken i en bild - Ebba Grön - Ung och Sänkt!

Ebba Grön - Antirock (1978)  - Foto:Stefan Åker

I Soundtrade Studios i Stockholm, där bl a Gary Moore, Rammstein och Europe har spelat in, hänger denna singel på väggen... "Anti-rock" (1978) med Ebba Grön!

Soundtrade Studios har varit hemvisten och startpunkten för mycket bra musik genom åren. Minns ni t ex musikprojektet Swedish Metal Aid (1985) som spelade in en singel för att ragga stålar till Etiopien och hjälpinsatser där.  

Japp, det här är samma studio där den spelades in och det var behövande och betydelsefulla 50 000 plattor de krängde, med intäkter som oavkortat gick till ädla ändamål i en tidsålder där man ville hjälpa till!

...men kanske är ändå Ebba Gröns "Antirock" den (enligt mig) viktigaste produktionen för svenska musiken förra seklet. Där spelades den in, där mixades den (under tre timmar) och där startade alltså den upptäckta delen av den första svenska punkvågen!

Hur som helst... Ebba Grön "Anti-rock"! B-sidans "Ung och Sänkt" (bakom A-sidans "Profit") drogs igång med en rivstarten och textraderna...

Jobbar som fan
Får ingenting för det, vilken jävla framtid
Allting ökar i vinst i svinens lönekuvert
Försöker stå ut,
Hålla mig stark,
Men det går inte
Nej, det är så jävla svårt!
Å jag ser ingen ljusning... 

Jag e ung och sänkt!

Strax under två minuters riktig magi! Precis som den som hänger på väggen i Soundtrade Studios.

/Polar'n Per

Recension - Epidemics

 Det har undrats lite, här på bloggen, över svensk punk och var den finns nuförtiden. Plötsligt verkar det som om korken verkligen gått ur och den verkar flöda fram, både framförd på svenska och engelska. Vilket antagligen mest speglar hur insatt jag är i den svenska punkscenen just nu (Polarn' Per har bättre koll).
Men så länge den är bra, så skall det skrivas om den. Vilket osökt för oss till bandet för dagen, Umeå bandet Epidemics.

Norrlandspunkarna har just skrivit på för Transubstans som kommer att ge ut deras andra platta i ordningen. En skiva full av energisk fan anamma-rock alá traditionell punk. Gruppen har vad jag förstått just genomgått transformationen från trio till kvartett, bra eller dåligt, kan jag inte svara på då detta är det första jag hör från bandet. Jag kan dock konstatera att det från den synvinkeln låter riktigt bra.
Texterna kan ses som stundtals samhällskritiska, ibland med lite humoristiska vinklingar. Dock blir jag lite upprörd över vissa påhopp, så som i början på låten "I Am The Apocalypse" där man pekar långfinger till oss modebloggare, vad vi nu har gjort för ont här i världen. Förövrigt vill jag bara påpeka att dagens färg är Neonbrunt.:-)

Låtarna håller en genomgående trevlig kvalitet. Det är inte den bästa punkplattan jag har hört, men långt ifrån den sämsta heller utan den håller en väldigt jämn kvalitet med låtar som lätt sätter sig och blir riktigt trallvänliga stundtals. Sångerskan Emma Swanström låter stundtals lite grand som Helena Gutarra i La Puma, det är något med energin och fraseringarna... Dock kan jag tycka att studioarbetet kunde varit lite bättre, jag skulle gärna haft lite mer botten och bas i produktionen. Nu tenderar det att bli lite mycket diskant och mellanregister, men det kanske bara följer mallen för Old-school punken, vad vet jag. :-)

Kaxig punk med ös får väl bli den stora sammanfattningen. Det blir 3 spader av 5 möjliga för sköna Epidemics från mig.




Skivan kommer att släppas den 23:e Oktober på både digipack och vinyl. Här är videon till plattans bästa låt.




Mer om Epidemics:
Hemsida
Facebook
Spotify

Support The Bands You Like!

Polar'n Per hyllar prisade Bruno K Öijer

Samlade dikter (2012)

Så sent som för några dagar sen läste jag "Jag ringer mina bröder" av författaren Jonas Hassen Khemiri (född 1978). Jag blev förvirrad, glad, det var lixom "här kommer alla intrycken på en och samma gång..."

Jag blev tvungen att snabbt ta mig genom denna skumma bok som var lättläst i sitt upplägg med två noveller och ett öppet brev till justitieministern, Beatrice Ask i mitten. Mmm, just så...

Jonas var en trevlig bekantskap som förnimmande Bruno K Öijer (född 1951). Denne Bruno, som sägs vara oefterhärmligt original, filuren jag lärt att dosera med jämna mellanrum hade en kronprins! Det var ett faktum, det var nog därför jag blev så själsligt überkulturellt glad!



Mannen, myten, legenden och poeten med den förvridna rösten (se klippet ovan), han som tycks dyka upp varstans, närsomhelst hamnade dagen efter i rubrikerna. Skumt, tänkte jag, sen blev jag ännu gladare. Jag kunde inte låta bli att le. Bruno lyftes fram och belönades med det ärorika Ferlinpriset (fd Ferlinstipendiet, 1963). Med sina engagemang runt Thåström har jag doserats med honom, små pulser, som lockat till läsning i etapper. Han har vuxit och vuxit, så som myter gör, och så sent som i våras släpptes ett samarbete med Thåström via Sällskapet "Nowy Port" (2013) där dikten "Var och en av oss" laddade plattan med suggestiv dynamik. Nu blir han alltså prisad...

"För att han med sin mörka musikalitet gett poesin en ny publik och en ny framtid" 

Raderna ovan är motiveringen som ingen kan säga mot... eller hur?

Jag vill följa upp, fylla på, resonera och fundera, så i klippet nedan hittar ni ett träffsäkert inlägg i jämlikhetsdebatten som läses av Thåström på Imperiets fantastiska platta "Synd" (1986). Klippet ger en bild av hans förmåga att med några få ord etablera, miljö, obehag, vackra detaljer, äckel men inte minst satiren och samhällskritiken!



Linköpingsonen, som även samarbetat med Fläskkvartetten, får alltså Ferlinpriset som sen 1980 även omfattar ett trubadurpris. I år gick detta andra pris till Sofia Karlsson, vars förmågor jag inte hunnit ta del av. Jag hade gärna sett att detta gått till vår svenske punktrubadur "Jocke Thå". Jag tänker på hur bra det hade rimmat då Bruno influerat honom gång efter annan. Aldrig har inflytandet varit så tydligt som i låten "Party" (klippet nedan) från "Tiggarens tal" (1988). Jag vet inte om han haft ett finger med i denna låt, men visst finns det tydliga referenser till Bruno?



...så läs Bruno, jag måste bara rekommendera denne Bruno!

/Polar'n Per

Tre starka kort med Bruno K Öijer
1. Trilogin (2002)
2. Svart Som Silver (2008)
3. Hans återkommande engagemang i musikscenen

Mer om Bruno K Öijer
...på webben

Vi nöjer oss inte här... Så i klippet nedan kommer en favorit ur "Trilogin"  (som omfattar  verken "Medan Giftet Verkar", "Det Förlorade Ordet" och "Dimman" i en samlingsutgåva)!

Polar'n Per stämmer av läget - Mimikry (Heavy)!

Hjalmar och Jonas har sålt skitmånga plattor. Jag tror ingen fattar hur mycket dom sålt för att vara svensk punk. Dom har legat etta på försäljningslistan (1998) två gånger och dessutom har dom haft "prime-time" fler gånger än Thåström suttit obekväm i en TV-soffa. Deras bidrag till trallpunken är odiskutabelt, men de har kanske den mest annorlunda vägen till framgång av de band jag kan rabbla upp.

Nöjesfabriken, Karlstad 2013-03-01 (bild Mimikry Facebook)

Punken har aldrig varit speciellt medial. Uppseendeväckande har den i och för sig alltid varit med alla attribut som förknippas med musiken. Det har gjort att den ofta blivit tacksamt "karaktyriserad" och för mig som osynlig punkare, det vill säga en av dom som lyssnar på punk utan att ha en säkerhetsnål genom kinden så måste jag ändå tillstå att det bidragit med en skön dimma över den gemenskap och känsla som punkscenen faktiskt har.

Punken har, hur som helst, knappast lyfts fram i media på ett så folkligt sätt som den gjordes i TV4. Det var nog karikatyren som gällde om den lyftes fram, men med start 1997 rullade TV-tävlingen "På Rymmen" (Strix). Programidén var enkel, en kändis agerade sk "Spårhund" och jagade olika par av tävlande över en vecka. Under denna vecka skulle de tävlande genomföra uppdrag och på så sätt tjäna, eller snarare vinna pengar. Bland de tävlande första (och andra säsongen) fanns två oslipade diamanter, eller snarare grabbhalvor. Killarna, Hjalmar Östman (Mimikry) och Jonas Stentäpp (Mimikry och Dökött). Båda var bara strax över tjugo bast, men fullproppade med både ung energi, galna upptåg och trallpunk. Över ett antal fredagar blev dom "Hjalle och Heavy" med det hela svenska soffbundna folket. Tittarsiffrorna låg runt 1 miljon och maxade på runt 1,7 miljon tittare (referens Wikipedia). Helt utan den nästan obligatoriska politiska laddningen levererades veckovis låtar som spelades i både P3 och på TV4 med titlar som skvallrar om dess underhållande inriktning. Känn på "Konstapel Melin" och "Stopp Soff-i-propp" eller varför inte "Hjalle och Heavys Godnattsång".



Jag gissar att det höjdes på ögonbrynen åt dessa herrars framfart både i TV-koman och bland de som kallade sig punkare. Jag tycker det var en ganska naturlig utveckling på trallpunken. Hjalle och Heavy fick med totalt tre plattor försäljningssiffror som punken, i största allmänhet, bara avundsjukt kan titta på... Det var kanske ingen världsomspännande musikhistoria som levererades, men jag gillar grejen de gjorde! De hittade vågen och surfade den...

När jag pratade med Mart Hällgren (DLK, Total Egon, Ubba) om plattorna i serien "Definitivt 50 spänn" lyfta han fram hur plattorna föddes, som partyvax, och hur dessa sakta dog ut i och med internets framgång att distribuera text, musik och video. Fanzinen har ersatts av bloggar och plattor av elektronisk distribution i flyktiga format. "Definitivt 50 spänn" (1992-2004) hjälpte definitivt till att etablera den andra vågens punk och gav med sin spridning trallpunken kraft. Denna andra våg var inspirerade av svenska punkband såsom Ebba och KSMB som i sin tur hittat sina förebilder i Jagger, proggen och punkens begynnelse från både England och USA. När punken nu omformades var det från den spelplanen som gällde i mitten av 90-talet som gällde och "Definitivt 50 spänn" var definitivt en av dessa inspirationskällor.

Jag växlar några ord med Jonas "Heavy" Stentäpp om skivornas betydelse för honom. "50 spänn har nog betytt väldigt mycket för mig personligen, och i förlängningen även mycket för Mimikry!", säger Heavy, han fortsätter, "Jag köpte första Definitivt 50 spänn på en skivaffär i Borlänge på gymnasiet, mest för att den var billig och det lät som roliga låtar när jag läste titlarna, men jag hade aldrig lyssnat på svensk punk tidigare. Sen var jag fast. Så jag upptäckte DLK, Charta 77 med fler via Definitivt-skivorna!"



Jag tänker åter på mitt samtal med Mart och hans ord om punk, melodi och lättsamhet. Jag tänker på band som "Tuk Tuk Rally", "Räserbajs" och "Charles Hårfager". Det finns något man småler åt, det är nästan buskis, över det hela, som kanske till och med fått Eddie Meduza att le om han hade funnits kvar på denna sidan jordelivet idag.

Jag kom ihåg när Meduza spelade på KTH (1992) i kön fanns studerande, raggare, hårdrockare, punkare, alla ville se denne kultfigur, på något sätt spände musikintresset över fler än tidigare... Det var inte så kategoriskt som tidigare! Trallpunken, däremot, var något som på 1990-talet rockade betydligt mer melodiöst och med ironin... Ja, döm själv om raderna nedan stämmer med denna nya punken som var betydligt mer melodiös eller den 10 år äldre punkscenen...

"Kom inte hit och snacka punk med mig, punkjävlar
Vi vill höra riktig rock med ös och riv
Punkarna dom bara för ett jävla liv"
Ur Punkjävlar, Eddie Meduza


Trallpunksversionen på Punkjävlar med De Lyckliga Kompisarna

Raggarkulturen var på upphällning, det vill säga långt ifrån så populär som den varit tidigare. Den var länge en tydlig antagonist till punkscenen, men nu gav den sakta vika... På 90-talet blommade punken, grungen, alternativrocken, hardcore och även ironin! Kanske fanns det med dessa band en glimra inspiration, kanske var det bara tidens trend, jag vet inte, men många "uppslag" för denna teori hamnade på plattorna "Definitivt 50 spänn" till slut. Heavy lät sig inspireras, och påverkan av sin nyköpta skiva. "Strax därefter startade vi Mimikry, vilket troligen inte hade hänt om inte jag köpt den skivan... Då kanske jag hade spelat hårdrock och tjänat pengar istället!"

Jag ler, troligtvis har han rätt. Hårdrocksscenen var på återhämtning från den kvävningsdöd som hårspraysbanden utsatt publiken för. Grungen hade sjukt genomslag. Metallica var nyklippta av Bob Rock och ilskan levererades numera av band som Sepultura och Pantera... Men svenska scenen hade hittat egen kraft och mobiliserades tydligt runt 50 spänn plattorna... "Mimikry inspirerades nog mest av den punkvågen i början av karriären", säger Heavy, "Nuförtiden är vi nog mer inspirerade av alltifrån Thåström till Moneybrother, och inte så mycket av den gamla punken, man måste ju gå vidare i livet. Men grunden lades mycket tack vare Definitivt 50 spänn!" Jag blir nyfiken på vilken Thåström som influerar då hans karriär haft många olika skepnader "Det är Hjalle som skriver den mesta musiken, den är ganska inspirerad av Thåströms senare skivor!" Hur ser det ut framåt då, frågar jag? "Vi har en spelning på punkgalan första november i Borlänge. Sen vet jag inte..." och det rimmar väl ganska bra med hur det verkar vara för den "etablerade" punken idag. Jag vill inte dra några växlar ur kommentaren, det är givetvis något killarna i Mimikry ska besvara själva, dom har hur som helst en ny platta ute Monster (2012) som jag uppskattar mycket, den tycker jag verkligen ni ska lyssna på... Vägen genom "På rymmen", via försäljningslistor och vidare till Mimikry och andra projekt är fascinerande...



När jag ska summera denna ordväxling tänker jag att det faktiskt pågår en punkscen som man inte ger så mycket uppmärksamhet, men jag slås även av hur Heavys projekt "Dökött" onekligen knyter ihop min teori om (o)frivilliga kopplingar mot raggarkulturen. Undra om det retar en och annan punkare, jag tycker det är vitalt att hämta influenser så för min del kan det låta bero, men det är konstigt vad tiden verkar vara förlåtande... eller hur?

/Polarn Per

Tre starka kort med Mimikry:
1. Monster
2. Min sång
3. En kungens man

Mer om Mimikry:
...på Facebook
...på Spotify

Polar'n Per stämmer av läget - Mart Hällgren!

DLK "Le som en fotomodell" (1991)

DIY, eller "Do it yourself" är ett förhållningssätt som punkscenen länge har anammat. Helst ska man sköta allt småskaligt, går det ska man givetvis göra allt helt själv. DIY är, mer eller mindre, ett måtto som vi känner igen i form av ihopklippta kopierad fanzine som knappt håller ihop med handhäftad mitt. Vi ser det i skivomslag som t ex Sex Pistols "Never Mind the Bollocks", eller otaligt antal garageinspelningar och i, jag tror ta-mej-fan allt som nu för tiden ska levereras med "lite punkvibbar"... Ibland handlade bara om att skapa en produktion efter de förutsättningar som fanns. Det var därför en självklarhet som kom att prägla Mart Hällgrens i hans tidiga inspelningar, då drömmarna om en musikkarriär tog form...

För att man ska spela i ett band krävs fler än en bandmedlem. För att lira ihop krävs samarbete. För samarbete krävs att man accepterar delade meningar och respekt för andras åsikter. Det var områden där Mart, relativt snabbt, insåg att han hade en stor, för att inte säga gigantisk, förbättringspotential! När man repar är det inte OK att komma hem med en sönderslagen gura bara för att bandkemin inte är som förväntad eller för att man inte fått övriga bandmedlemmars fulla uppmärksamhet. Att slå sönder en gitarr är Rock'n'roll! "Wow-faktorn" är odiskutabelt hög. Det är den däremot inte om man inte har inkomster och samtidigt har guran som sitt enda instrumentet! Då är det dumt...

Det är lätt att förstå varför Total Egon (1984) var en sologrej. Mart gjorde allt. Det var total kontroll som gällde och visst var det lärorikt, men i längden tyckte han inte det var speciellt kul. Ultrahuset lockade ju och man gick inte upp på scen helt själv, det var inte punk. Ville man köra visor försvann ju energin, allt det där man kunde både ladda och ladda ur som en del av ett lag. Ett band och tillhörande samarbete krävdes alltså.



Jag pratar med Mart om hur allt startade... "Jag spelade i en del band, men det ville sig inte. Jag tror det beror på att jag hade lite svårt att kompromissa. Jag hade tidigt en bild av vad jag ville göra. Influenserna kom från Asta (Asta Kask), KSMB och Ebba (Ebba Grön)!" Jag frågar trevande om den engelska punkens betydelse, men den avfärdar han snabbt, "Den amerikanska punken, ta Bad Religion och Ramones, det var så jävla mycket bättre, jag lyssnade helt enkelt aldrig på den engelska punken. Däremot visor, ja, mycket visor!" Det är tydligt att Ultrahuset influerat Mart. "Den politiska diskussionen fanns alltid med hemma i uppväxten från en borgerlig synvinkel, men min uppfattning påverkades i takt med att intresset för punken växte! Alla borde intressera sig för politik, det satt ju i väggarna på Ultra..."

Ultrahuset och senare Hunddagiset var scener och punkens bästa forum, men med Total Egon var det svårt. Hur gör man ett enmansprojekt levande? Mart skrattar "Ja, jag repade faktiskt in några spår med Ulke (Micke "Ulke" Johansson, sång och gitarr fd Strebers och Dia Psalma) och Rydh (Johnny Rydh, tragiskt omkommen trummis i Strebers) för att spela på Ultra. Det kom en besökare!" Jag skrattar, "Det var väl ett sånt där gig alla säger att dom var på i efterhand?". Mart tystnar och fortsätter, "Ja, det kan dom ju försöka med, men jag kände killen, Rikke heter han! (Rikke Tikkitavi, gitarrist Sixtens Grannar)" ... Det blev alltså, "DIY, Dig It Yourself", men uppenbarligen fick Mart mersmak!

Så när han engagerade sig mer socialt som musiker blev  resultatet De Lyckliga Kompisarna (DLK, 1989). Bandnamnet syftar (enligt Wikipedia) till ett band som omnämns i en bok om Sovjetiska kulturlivet, men kanske symboliserade det lika mycket utmaningen att fungera i ett band, som ett band, det band som startades med Björn Gunér, DLK. En grupp, ett band, där alla skulle ges utrymme att leverera. DLK erbjöd tempoväxlingar i en vandring mellan seriösa politiska texter och urflippade sådana. Man var alltid redo att genera lyssnaren eller en måltavla för texten. Soundet förändrades inte nämnvärt mellan Total Egon och DLK, men det var tydligt att man skulle ta ut svängarna med inflytande från flera bandmedlemmar. Det skulle svänga. Melodin var viktig. Punk skulle spelas i samma anda som Ebba och Asta, men den skulle spelas med tempoväxlingar som i stor utsträckning flörtade med hårdrocken.



Mart återkommer hela tiden till melodierna, visan är viktig, men framförallt en varierad ljudbild som inte gjorde punken monoton. Politiskt fanns budskapen, men först och främst skulle melodin fram, en glad känsla skulle etableras, men om man vågade sig in i texterna skulle både budskap och satir levereras. "Det var tacksamt, då hette dom Ny demokrati, intoleransen knackade på dörren till folkhemmet, och klev in...", säger Mart och allvarliga "Troll och Häxor" eller lättsammare "Kofångare" handlar om främlingsfientligheten från olika sidor i bandets spännvidd. "Idag heter dom SD, eller något annat imorgon, det är synd att folk inte är mer politiskt intresserade, då hade dom inte släppts in!" Jag hör vad Mart säger och jag håller verkligen med....

DLK är en lyckad blandning av just allvar och lättsamhet, jag tycker "Dricka Sprit Och Hålla Käften" är ett lysande exempel på detta. Låten är fortfarande idag en av deras mest spelade tillsammans med mindre politiska "Ishockeyfrisyr" och "Dit Kuken Pekar". Mart har själv tagit notis om den lättsamhet som verkar uppskattas hos lyssnarna, "Det är bara att kolla av mest spelat på Spotify, min känsla att veta vad som funkar är kass"



Jag står på Kulturhuset. Året är 1995. DLK delar scen med ett antal band, däribland Coca Carola och Dennis Och Dom Blå Apelsinerna. Jag blir först överraskad av att de väljer att spela "Där värmen tar vid". Det är den låt som är vackrast på deras debutplatta "Le som en fotomodell" (1991) och en av höjdpunkterna i mitt tycke. Låten är av klassiska vistraditionens mått, med potential utanför punkscenen, utan attack, provokationer eller spex. Lyssna på refrängen "Åh, då vill jag krama om dig! Åh, då vill jag krama om dig! Att ta och ge ett stopp, ett hopp i livets lopp! Där värmen tar vid... i försommartid!" Det är ju rader som Per Gessle skulle kunna mörda för. Det är också samma rader som Mart hade med sig till både rep och inspelning och lyckades försvara, hur cheezy det än lät. Kanske var det samarbetsförmågan, eller låtens egna kraft som gjorde att den oemotsagd spelades in. Punken avlövades till att bli, typ pop! Det var inte OK, så inför turnén gjorde bandet en mindre revolt. Låten fick ny text, Mart fick denna tryckt i handen, ska vi spela låten ska du sjunga detta!

Hux-flux var all tvivelaktig pop-känsla ersatta av klockren trallpunk. Smaka på den alternativa texten " Åh, då vill jag stoppa in den! Åh, då vill jag stoppa in den! Att stoppa in min snopp, i din mjuka kropp! Men sperman bar HIV... den tar våra liv!" AIDS-debatten och ironi gjorde att låten bytte karaktär. Än en gång uppnåddes den effekt som man eftersträvade och levererades. Jag stod lite paff, leende i en i övrigt riktigt bra punkspelning. Jag kan fortfarande känna att Kulturhuset borde användas oftare till denna typ av evenemang, men punken anses väl inte vara tillräcklig dos finkultur? Jag vet inte...



DLK har spruckit och återförenats. Total Egon har blivit orkester och spruckit. UBBA hann med två plattor innan de lades på is. Det är många initiativ för Mart. När jag rundar av samtalet berättar Mart att han satt ihop ett "hobbyband" runt Total Egon, "bara för att hålla igång", men att det börjar arta sig till mer än så och att det är kul med nutidens olika samarbetsformer, den där duktiga musiker samlas "mer på behov" än i kompistryckets form. Bandet har samlats runt Göteborg och Göteborgshumorn, där han verkar trivas...

DLK, vars bandmedlemmar är utspridda över landet, har en ny platta i hetluften (De motvilliga konstnärerna, 2013) har haft ett uppehåll. Återföreningen blev möjlig då Jouni (Jouni Haapala, trummor, även Stockholm Jazzbeat Project, Urga) kontaktade Mart för att köra en vända DLK, "Han har ju kört ganska seriös musik ett tag nu, så punken kallade väl, jag antar att man kan säga att det är ett kall!" Han höll tanken på distans, men det fanns tillräcklig entusiasm för att ett album skulle spelas in "Det är nog också min grej!" Mart framhåller låten "Himmelsäng" som en egen favorit, men han skrattar, "Det är ju, fan, inte mig du ska fråga om det!", han fortsätter "Jag har inte prickat in ett enda singelval, "Hockeyfrilla" (Ishockeyfrisyr) var för mig en B-sida, men såhär i efterhand gjorde jag rätt som gav med mig!"



När jag frågar om "Definitivt 50-spänn" och vad det betydde för DLK och punkscenen svarar Mart "Det var ju Granberg (Per Granberg, sångare och basist Charta 77) som drog ihop det där Han ville göra en partyplatta och det föll väl ut. Visst betydde den en del, men jag som artist har kanske svårare att bedöma det än dig som lyssnare? ...eller kanske sålde vi mer, jag vet faktiskt inte, men jag tror det!", han fortsätter "Det funkade ju ända tills det inte gick att sälja skivor mer, nätet tog över och 50-spänn försvann!" Svårare än så var det inte, enligt Mart. Utan att brodera över varför det blev så antyder han att utvecklingen gick ifrån formatet "samlingsplatta". "Folk sätter ju ihop sina blandband själv nu! Jag ser våra låtar spelas kontinuerligt på Spotify och kanske är det inte de jag trodde som blev populärast. Kanske ska man lyssna på andra ibland..."

Jag har en mening från samtalet kvar i huvudet när vi pratat färdigt. Mart och jag pratade om vad han lyssnar på idag, han nämner färsk svensk punk, Vänsternäven, klassisk musik och uppskattar System of a Down. Han säger, "Jag gillar det konstiga, punken gillar oss konstiga, därför blev det grejen för mig!". Jag fascineras av allt det där konstiga han pratar om, det samlades som plattor, sida vid sida i min skivhylla, oavsett det var punk, singer-songwriter, dödsmetall eller hårdrock, bara det innehöll gitarrdriven energi gärna kombinerat med finurligheter...

Jag svär åt mig själv för att jag inte kommer ihåg att fråga om han fått nya loafers och en läderslips när han flyttade till Göteborg (ur låten "Ishockeyfrisyr"), men han fick åtminstone jobb som musiklärare när han flyttade dit... Det känns som ett givande samtal. DLK introducerade trallpunken för mig. Det som slår mig är att Mart representerar en ny generations punk. Jag tänker på det faktum att de referenser som ges först och främst är punken från Sverige. Men Michael Alonzos argument skulle alltså DLK vara dessa bands avlade avkomma...

Det var OK att vara konstig! ..är det inte normalt, så säg?

/Polar'n Per

Tre starka kort med DLK:
1. Plattan "Le Som En Fotomodell" (199?)
2. Uppgörelsen DLK framtvingade med den gräsliga "hockeyfrillan"
3. Hårdrockiga influenserna

Mer om DLK
...på punkmusik.nu
...på Spotify

Längst ner står det etiketter, där finns en länk med Svensk Punk om du vill läsa fler artiklar i den här serien...

Polar'n Per stämmer av läget - Michael Alonzo!

Michael Alonzo är punk!

Punken är glöd! Den har passionen och drivet. Den har samhällsengagemanget. Den har det reaktionssnabba radikala ungdomliga och samtidigt jäkligt nära till skratt. Kanske är det det obskyra som definierar punken? Det bidrar definitivt med viss självdistans. Tror jag, eller... Jag vet egentligen inte, men det kan nog inte förbises helt. Något tycks hur-som-helst vilja ut! Något verkar behöva kommuniceras eller uttryckas och jag tror ingen i den svenska punkscenen definierar denna rasande inneboende kraft så väl som Michael Alonzo.

Alonzo är en av huvudrollsinnehavarna när den svenska punken ska summeras, åtminstone om jag skrivit manuset och lyft fram dessa figurer. På 70-talet var han med och bildade legendariska KSMB.

Platsen var Skärholmen, söder om söder, punken på grön och röd tunnelbanelinje sträckte sig ut med pendeltåget söderöver, i mitten låg Hägersten, där jag växte upp. Jag var bara knatte när dom första punkbanden blommade. Jag växte upp under första vågen av svensk punk som sköljde över landet och i förorten hade jag ett bra liv. Xirixidis bilvård, de fina villorna, Mälaren, betongen, ungdomsgårdarna och höghusen, fast ändå inte så segregerat, det var en smältdegel för kulturella yttringar och framförallt musik! KSMB fanns där, fast dom då var oupptäckta i min värld, se klippet KSMB (1979) "Tidens tempo", "Varför lever du?" och "Ett ben".



Med 80-talet blev jag snabbt mer medveten om min musikaliska omgivning. Jag gick från musiken i pojkrummet som var mer drivet av wow (KISS och Iron Maiden) till att intressera mig för hårdare musik genom både thrash och punk. Punken som definierats i slutet av sjuttiotalet höll på att omdefinieras. Alonzos bidrag hette under denna period Stockholms Negrer (se dokumentären i bifogat klipp). Ebba Grön hade blivit Imperiet och runt mig växte subkulturer upp. Inte minst i form av synthen som blev både House och Techno (vad som nu är skillnaden). Den arga mannens musik var delad mellan den, enligt mig, mer sympatiska punken och den uppstickande vit makt-musik som lockade män med hat. Det konstiga var att tempo och andra attribut delades med punken, främst kängpunken, medans andra saker, främst budskapen, skiljde subkulturerna åt. Något jag aldrig sett i Vit makt-musiken var den glädjen och ironin som punken representerade i sitt sätt att leverera samhällskritik.

Vit makt-musiken var, enligt mig, bara en politisk kanal för trångsynt främlingsfientlighet uppklätt i en ny nationalromantisk folkdräkt, där attribut som kängor, bombarjacka och en Duracel-liknande högerarm (som i tid och otid skulle resas i en romersk hälsning) var obligatoriska attribut... Stockholms Negrer var det tydligaste motjucket (se klippet den skönt provocerande dokumentären från SVT 1986)!



Punken blev alltså en motkraft (till den fascistiska ådran) som höll igång och förenade scenen genom band som Charta 77 (1983), Strebers (1985) och Cosa Nostra (1990 Magnus Bjurén och Bonni Pontén, båda fd Asta Kask) tills punken åter kom att blomstra igen några år in på 90-talet. Den punk som kom fram var mer trallvänlig och band som Coca Carola och De Lyckliga Kompisarna (DLK) tog punken vidare. För Alonzo kom uttrycksformen att bli annorlunda. Kvar fanns fortfarande kampen för orättvisor i engagemang som bl a Ungdom Mot Rasism (UMR) kampanj "Alla Olika Alla Lika". KSMB återförenades för en platta "En gång till..." (1994) och några tillhörande spelningar. Plattan får man konstatera fick ljummet mottagande, själv tyckte jag den var helt OK.

Kanske var det påtagligt att åren gått för bandet, men i några kvällar på Tre backar i Stockholm visade bandet att man fortfarande kunde leverera. För mig var det första gången jag såg KSMB spela levande. Jag minns det väl, jag bar min KSMB-tröja (som också var biljett) tills den var så tunn att man kunde se rakt igenom bomullen. Den ligger fortfarande kvar i garderoben och påminner mig, runt varje storstädning, om denna spelning.

Låtar som "Ikväll", "1X2" och "Polisen Grisen" var klassiskt paketerad KSMB och i plattans höjdpunkt "Blickar av stål" återkopplade bandet till den oro vi många kände över den framväxande rasismen som höll på att etableras i landet. Punken fördes vidare och blev globalt än mer melodiös Green Day (1987) skatepunk via t ex svenska No Fun At All (1991) medans ilskan (och samhällskritiken för all del) kanaliserades i Hardcore-scenen genom svenska Refused (1992-1998) eller den mer rap-influerad metall som Rage Agains The Machine (1991-2000) i en unik blandning som kanaliserar både hiphop, metal, funk och en stor dos punk, åtminstone vad gäller attityd! Men det var då!



Nu är nu! Med en samling namnkunniga och erkänt duktiga musiker gav sig alltså Michael Alonzo åter ut på vägarna igen, med ett nytt album i turnébussen (recension, SpaderEss). Alonzo och Fas 3 är en nästan tjugo man stark trupp ur vilken bandmedlemmar plockas för att kunna genomföra turné. Bandet har med andra ord anpassat sig till musikernas förmåga att närvara, bl a Inge Johansson (Totalt Jävla Mörker, Invasionen, (International) Noise Conspiracy m fl) och Nicke Andersson (Imperial State Electric fd Entombed och Hellacopters) finns med.

Jag ringer Michael Alonzo för att kolla av det här med lågkonjunkturen och punken. Jag är nyfiken på det här om arga män och dess drivkraft. Jag hamnar i ett samtal om då och nu, om Hägersten, högt och lågt. Det första han säger när jag pratar om en nästa våg av punk är "Den är ju redan här, är den inte? Jag ser massor av band med folk i 25-års åldern som kör klockren punk, jag är faktiskt positivt överraskad. Det man kan fundera över är varför det är just punken som kommer tillbaka hela tiden, eller hur?"

Vi resonerar om det är punkens samling runt scenen som gjort att den håller i sig och ständigt återkommer eller om det beror på andra faktorer, "Proggen dog ju för att den blev tråkig, det tror jag alla kan skriva under på, den blev sin egen pretentiösa död", jag nämner navelskåderi och han håller med. "Punken på 80-talet dog för att den blev så jävla besserwisser över sig själv", säger han. "Grupperna höll ihop på annat sätt, det var blodsband och grunden för så mycket skit, många blev bitchiga, det finns många som haft jätteroliga år ihop som numera är fiender för livet, jag vet inte varför det blev så...", säger han och antyder den mils vid skillnad mot hur t ex Fas 3 sätts ihop vid behov idag!



Jag nämner att jag ser hur punken tas vidare, fast i olika uttryck främst som attityd, och Alonzo håller med, "Bluesen var farfar till punken. Rocken var farsan och skitungen, det var punken... Jagger var ju farsan, influensen. En av skitungarna var definitivt Incest Brothers det var urartat, helt urflippat. Det var precis så provokativt som vi ville vara. KSMB och Ebba Grön var också skitungar i denna familj. Vi var annorlunda än farsan, och jag har fortfarande svårt att se Jagger vika ner sig. Han är kompromisslös! Ett tåg när han kliver på scenen, 70 bast... fattar du? Många av mina bekanta genom punk-åren har omdefinierat sig själva, punken finns i texterna men dom spelar mer visor, kanske är det för att man vill gå vidare eller för att man helt enkelt inte pallar röjet på scenen, men Jagger ställer sig upp på scenen med samma kväll efter kväll... Jag har svårt att se honom sadla om och göra visor, det kommer liksom aldrig ske!", säger han och skrattar. "Många som spelar snabba tre ackord spelar nu mer sofistikerade visor och det är inget jag kan anklaga dem för, men vi har spelat med många unga punkband på sista turnén och där finns både tempo och politiskt engagemang!"

Jag tänker på hur Ultrahuset på något sätt lever vidare i Kafé 44 och hur den fortfarande, efter är hemmaplan för dessa unga band. Två dagar i veckan kör man fortfarande allt från visor till punk, den kommer igen... Visor och punk! Jag kikar på klippet från Kafé 44 med Alonzo & Fas 3 "Den vita apan" och "ABAB" från 16:e februari förra vintern (2012). Hur många ungdomar idag som vet egentligen vad en ABAB är? ...det är lite kul, tycker jag! Nästa tanke är, "Fan, vad man börjar bli gammal!"



Michael Alonzo har alltså dammat av sin energiska protestmusik. Men när jag pratar med honom märker jag att det är under nya former som punken levereras. "Det är inte lika lätt att få ihop ett rep nu för tiden, ibland är det ingen som kan, men oftast sätter jag mig med Tony för att spåna på ett tema, rim och skratt är alltid en bra start för punken!". Han fortsätter, "Låten "Lyxbegravning" föddes så, vi ville göra något soft som Sade, på ett mingelparty! Det var annorlunda med "Det bästa som hänt", den var bara tvingad att komma ut, inte ändras, det fanns inget utrymme för att lägga solon eller så..."

Jag utbrister "Det är ju punk!" samtidigt som Alonzo följer upp med ett hastigt påkommet "Sorry, jag måste dra..." och lika fort som vi drog igång samtalet sticker Alonzo vidare, "Det är dax för rep!"

Ge aldrig upp (2007)

Michael Alonzo är punkaren som dragit på sig mordhot från nynazister. Han är punkaren som fortfarande levererar punken kompromisslöst. Han är mannen med en inneboende energi som vill göra sig hörd. Framförallt är han fortfarande brinnande, något som krävs för att hålla punken kokande.

Han är också författaren som tog kampen för pappornas rättigheter i kampen för gemensam vårdnad i boken "Ge Aldrig Upp" (2007 ISBN13: 9789185865000). Kampen mot orättvisor tog, med andra ord, nya uttryck, men det är ändå en tydlig röd tråd han följer, något vill ut! och det är uppenbart att "sociala" gav efter för Alonzos umgängesrätt vilket påvisar att det inte bara är frustration som kommer ut i form av "tomma ord". Alonozo berättar, "Allt startade när jag ville berätta för min bror vad det var som faktiskt hade hänt, sen rullade allt på. Det var som terapi. Det var inte ens tänkt som en bok, jag hade inte ens tänkt tanken när det uttalades första gången".

"Idag har boken sålt i över 10 000 exemplar bara i Sverige, vilket ironiskt är mer än KSMB sålde med ett album någonsin. Boken är idag utgiven på norska, spanskas och italienska och fortfarande ger den ringar på vattnet...", säger Alonzo.

Han sätter definitivt fingret på en hel del som är punkens själ. Punkens attribut, uttryck och definition. KSMB är min barndoms kvarter. Jag känner mig nöjd med denna intervju, punkscenen är definitivt en annan än bara replokalen och scenen som den var då. Den är en attityd, den signalerar hopp! Genom samtalen med Alonzo och Sundström har jag med mig en behaglig känsla av att musiken gror, precis som den gjorde runt 1990. Kanske finns utrymmet för udda krafter idag som punken faktiskt bestod av då. Jag måste leta vidare efter drivkraften... Udda, tänker jag. Sen tänker jag Mart Hällgren. Ja, Mart och De Lyckliga Kompisarna får det bli!

/Polar'n Per

Tre starka kort med Michael Alonzo:
1. Glöden
2. Hans drivna patos
3. Hans passion för punkens energi på scenen!

Mer om Alonzo och Fas 3:
...på Spotify

Polar'n Per stämmer av läget - Stefan Sundström!

2010-10-13 Stefan (och min Jessie) i Norrtälje

I slutet av 80-talet tilltog mitt intresse för punken. Född i Hägersten och pluggad i Skärholmen kunde man inte missa första vågen svensk punk som sköljde över landet. Jag var hårdrockare, och kanske var det thrashen och balladerna eller önskan om något avskalat mer alternativt som successivt flyttade mitt fokus till både punkscenen och mer akustiskt musik, och då med svenska artister som Thåström, Cornelis och Stefan Sundström.

En som jag ofta återkommit till är nämnda Stefan Sundström. Jag gillar hans så-långt-från-media-profil-man-kan-komma och jag lyfter gärna fram hans fantastiska "Glöm Din Dröm" som det bästa han gjort (klippet). Han är, i mitt tycke, en av dom tydligaste otydliga stjärnorna i Sverige, Stockholms egna Mick Jagger med integritet och betydelse, med engagemang och starka låtar.

Jag tar därför kontakt med honom för att höra lite hur han ser på musikscenen idag och framförallt i ett försök att utröna varför punken inte blommar, precis så som den alltid gjort med förutsättningarna från både lågkonjunktur och borgerligt styre.

"Min del av musiken är ju politisk, men marginaliserad! Man får ju lätt intrycket att all musik låter som Neil Sedaka och Den lilla sjöjungfrun när man slår på TV:n, men det har nog mer med TV än verkligheten att göra...", säger han.

Jag håller med honom, media och program av typen Idol styr dagens och morgondagens artister via producenter och strategiska produktionsbolag. Det är som en produktplacering där artisternas frihet är sekundär. Det ska vara bildskönt, tvålfagert och, enligt mig, representera en ganska opersonlig sörja. Jag har alltid förespråkat musik där artisterna framför eget, uppriktigt material, som betyder något för dom själva. Kanske är det därför jag gärna lutar örat mot svenska punken och är lite extra stingslig i min dom över dagens musikutbud i kommersiell TV. Stefan tycker att läget idag liknar det som det var på  80-talet, "Det var då jag började lira visor, sen kom Nirvana och plötsligt fick man va' med på TV utan att ha rakat sej!"

Jag kan inte låta bli att reflektera över hans ord. Grungen lyckades ju till och med göra mig moderiktig, bara det! Jag lät håret växa, fjunet gro, flanellskjortan blev cool och allt det där välpolerade ersattes av musik som oslipat hanterade delar av punkens arv, moll, alternativscenen och hårdrock. Det var ganska befriande! Stefan avrundar jämförelsen fint! "...Eller", säger han, "Läget är som 1962, TV är full av en massa dansande deodoranter, men på en klubb i London lirar Stones för 40 ungdomar som går bananas. Själv ska jag spela visor tills jag dör! Det är inte så illa det heller, speciellt om man får spela på såna plejs som Delsbo och Skibotn!"

Man kan ju bara låta sig fascineras hur allt går i vågor och jag håller givetvis med!



Denne man, vars tydligt starka ben i vistraditionen, har hemvisten mellan progg och punk, han förstår kopplingarna jag försöker göra, men han rättar mig... "Jag har nog aldrig känt mej som en del av proggen faktiskt. Inte punken heller. Jag ramlade åldersmässigt lite mitt emellan. Jag tyckte proggen var farbröder som var lite för magister-artade för min smak, och punkarna, i början, kändes som en variant på discomodet!" Han fortsätter, "Jag var kanske flummare om man säjer så, Hendrix och Stones. Det fanns många som jag just i södra förorterna, alla dom där etiketterna har kommit i efterhand..."

Jag köper hans resonemang, men samtidigt så har han spelat gurka med KSMB (1980), och klippet med bandet Trots (1978-1979) är svensk punk, precis så som den lät i förorterna runt 1980. Jag inser ändå att när jag botaniserar bakåt i punken så glömmer jag ibland det faktum att Stefan faktiskt var med att definiera den första vågen svensk punk. Hans vägval mot vistraditionen stärker givetvis uppfattningen att varken tillhöra till progg eller punk, även fast man i efterhand vill förenkla, generalisera...



För mig känns det, hur-som-helst, som samhällsengagerad musik, såsom proggen och punken är mer underground än någonsin. Det finns liksom inte medialt utrymme för de som med egna budskap vill vrida världen till att snurra i en lite bättre riktning. Än en gång ser Stefan saken ur ett annat perspektiv. "Jo, men det mår punken och proggen bara bra av. Alla som har fingret i luften och vill göra karriär slipper man nuförtiden. Jag tror att "Idol-kulturen" förgör sej själv faktiskt." Han fortsätter med en hoppfull bild av ungdom som både engagerar sig och skapar, "Jomendu, det finns väl en jävla massa arg politisk musik, Kartellen, Kapten Röd, en massa hiphop? Jag har själv rätt dålig koll på detta, jag lyssnar inte så mycket på ny musik!"

Jag släpper Stefan där, för en egen avrundning, men medans ni läser den tycker jag att ni kikar på klippet från TV4 och några ord om senaste släppet "Under Radarn" som innehåller låtarna "Hej Hej Hej Lou!" och "Onkel Alf"!



För mig är det så här... Det skapas mer musik än någonsin, men mindre än någonsin lyfts fram via media, framförallt vad gäller politisk eller samhällsengagerade musik som faktiskt både punk och progg representerar. Den hittar dock sina uttryck i sin samtid, de exempel som nämnts bevisar detta. Den musik som däremot lyfts fram av kommersiella media gör det på produktionsapparatens premisser, i deras mallar, med deras ambition och ekonomiska välvilja, snarare än på grund av sin egen drivkraft och förmåga att göra sig hörd eller skapa musik, det som för mig symboliserar punken. "DIY, Do It Yourself"-andan står i direkt, eller delvis konflikt med dagens kommersiella media-bransch... Nätets förutsättningar, gör det ändå lättare än någonsin att nå ut, även fast det inte ger några klirr i kassan. Punken som alltid grott via små scener och små produktioner överlever eftersom detta har varit vardagen, genomgående!

Denna artikel är inledningen på en serie om svensk punk, eller hur den är upplevd från mitt perspektiv. Jag vill däremot inte göra den så där blogg-egocentrisk som det lätt blir, så artikelserien föds i samtal med de som skapade den svenska punken, även när dom själva inte anser sig bära den etiketten! Jag hoppas att kunna rota lite i den och samtidigt spåra den moderna punken och därmed närma mig dagens scen... mest för att jag tycker det är intressant! Låter det OK?

/Polar'n Per

Tre starka kort med Stefan Sundström:
1. Värmen som genomsyrar musiken och personligheten
2. Allt det där totalt opretentiösa!
3. För mig som julhatare blev den något bättre i och med En Julsaga (Fairytale of New York med Jill Johnson)

Mer om  Stefan Sundström:
...på webben
...på Spotify

Polar'n Pers guldkorn - Sonic Surf City!

Låten drar igång direkt. Jag står med en platta vid kassan och slås av vilket jävla drag som går igång! Det tar bara två och en halv minut så är jag igenom låten. "Sha Na Na Na Na", avslutas lika distinkt och fartfyllt som den inleddes. "Fan, vad hände?", tänker jag. "Vad var det där?", det är ju skitbra! Låten därpå klockar in på under två minuter, dist, kör, riff, upptempo, glatt! Typ, åka av... "Shit, vad är det här?"

Irriterande för en tuff grabb?

Några minuter tidigare stod jag målmedvetet och bladade bland Ramones-plattorna på Skivmix i Globen när killen i butiken slänger ett öga över min axel. Jag känner nästan hans närvaro som irriterande, "Loco Live" ska, hur som helst, inhandlas. Ett antal uppgraderingar ska ske från LP till CD, typ. Det var väl vad man kan kalla för gyllene år för musikindustrin, jag bidrog så gott jag kunde, för jag gjorde faktiskt så, bästa vinylerna skulle finnas även i CD-hyllan. Här stod jag mitt i värnplikten 1993, med en avlöning som på sin höjd kan jämföras med bästa barnarbetet. "Gillar du surfpunken?", frågar han trevande. "Jo, javisst, någorlunda..." svarar jag lite disträ, ett säljsamtal är ju alltid just ett sånt samtal, tänker jag, samtidigt som jag säger, "Den här ska jag ha... Det är så jävla skönt, inte ett spår är över tre minuter! Man hinner aldrig ledsna lixom..."

Jag traskar mot kassan, han följer efter med en irriterande rosa CD paper-sleeve bollandes i andra handen. "Den här ska du också ha då, antar jag?", säger han provocerande. Jag ler och svarar "Jag tror inte det!" men han ger sig inte. Med bestämda steg går han mot butikens CD-spelare istället för kassaapparaten. Han tittar mot mig. Ler. Sen säger han bestämt "Den här ska du ha!" och trycker det lilla äckliga rosa fodralet i handen på mig. "Stockholm Records", läser jag högt, "Är det svenskt?". Han nickar. "Eskilstuna!", säger han, sen drar låten igång. Bandets egentliga hemmaplan är faktamässigt korrekt Norrköping!

Jag fastnar direkt. Sonic Surf City "Sha Na Na Na Na" och därefter R.P.M, två spår, paketerade som en singel  (1993) på runt fem minuter.

"Ja, vad ska jag säga? Klart jag ska ha den... Har dom gjort något mer?", frågar jag min överman. Säljaren som inte skulle lura på mig något mer säger "Sorry, men kikar du in senare i veckan kan jag ta hem deras platta" Det blev inget senare i veckan, men när jag väl kom hem på min efterföljande permis stod jag där. Skeppad till Stavsnäs. Raka vägen till Globen. Jag knackade på fönstret till butiken när dom öppnade. "Har den kommit?", frågar jag som en nästan galet abstinent tjackpundare. Svaret lät sig inte dröja, innan meningen var avslutad har han kastat upp plattan på disken, "Life's A Beach" (1993)...



Så gick det till när jag fastnade för "Eskilstunas bästa Surfpunkband", Sonic Surf City, från Norrköping. De hade funnits ett antal år men lades i träda för att under 2010 återuppstå. Efter ett lyckat framträdande, på den nu sorgligt nerlagda "Peace & Love"-festivalen i Borlänge 2011 går det att uppleva dessa herrar åter. Frontfiguren Ola "Woddie" Hermansson surfar alltså igen...

Det finns gott om plattor med bandet därute, leta upp dom, digga och njut!

/Polar'n Per

Som kuriosa så har Ola lett in både Cardigans och Brainpool i studion en gång i tiden, det förklarar kanske den über-pop-katchiga ådran...

Tre starka kort:
1. Sha Na Na Na Na
2. Una Big Kahuna
3. Lets Make Love

Mer om Sonic Surf City:
...på nätet
...på Spotify

Polar'n Pers guldkorn - MÄBE!

MÄBE var en lång sporadisk bekantskap innan det började röra på sig. Via diverse samlingsplattor kunde jag gotta mig åt spridda alster som sammantaget ritade ut ett intressant spår. Jag gillade det jag hörde, "Svart Ny Dag" (Pop & Rock vol 2, 2004) och "Sånt Du Ville Se" (Äggröran 6, 2004) var kanske de första låtarna jag stötte på och när det några år senare började ryktas om ett helt vax trodde jag MÄBE skulle spridas som en löpeld över landet, men bandet verkade inte nå ända fram... åren gick!

...Söker Lögner Får Sanning Till Svar (2010)

Sen släpptes låten "Alla Hjärtans Dag". Det var en singel som  nynnandes under flera månader. Det sipprade ut lite spår på Youtube och helt plötsligt annonserades ett datum i Stockholm ut. När jag äntligen fick lägga vantarna på nya plattan under release-gigget, på Pub Anchor, visste jag att det skulle bli många timmar i bilen med plattan. Bandet var duktigt bra live och trevliga över lite öl-tugg, de kunde leverera just den typ av energi jag förväntar mig. Det var en bra spelning, kanske lite kort. "Råttornas Planet" och "Betraktarens Öga" är båda låtar som framfördes grymt bra, och vid ytterligare lyssningar bara växer och växer de. Jag var helt enkelt övertygad om att den Thåström-sträva rösten från Strömstad skulle falla många i smaken. Fullängdaren "...Söker Lögner Får Sanning Till Svar" (2010) hade släppts, och det fanns inte en fest jag armbågade mig fram till musikanläggningen för att få spela denna platta!

MÄBE på scen!

Det gick ändå inte helt att förbise att många reflekterade över att ljudbilden låg på tok för nära "Pimme" (Joakim Thåström), och visst, det finns likheter, samtidigt som det verkligen inte är en dålig referenspunkt som placerats ut... Kanske tillhör Thåströms publik en av de svåraste skarorna att tillfredsställa då östkustens punklegend har en nästan ikonisk status bland "de frälsta". "Bara Thå ska låta så!", typ...

Jämförelsen dyker, hur som helst, upp gång efter annan, vilket bidrar till en ganska ensidig exponering. Jag tycker det är det lite synd, ibland också orättvist, för det finns faktiskt en skön låtskatt och gott om talang bakom MÄBE och deras alster.

Jag skulle kunna tänka mig att detta är något frustrerande, men själv har bandets naturlige frontman Mattias "Mäbe" Johansson (sång, gitarr), en ganska sval inställning till jämförelsen. Det är helt enkelt inget som tycks bekomma honom, "Hellre det än att bli jämförd med Per Gessle eller Tomas Ledin", säger han i en intervju med P4 Nöje från i våras.



Med erfarenhet från både Dissection och Deathstars finns dock otaligt andra starka referenser som även de var och en för sig kan härleda den något mörka ljudbild som han besitter. Jag ser framför mig att influenserna snarare skulle dra mer åt det industriella soundet Sällskapet och Peace Love & Pittbulls har, men MÄBE rockar rakare, inte lika introvert, mer direkt på något sätt.... Det är faktiskt ganska befriande, tycker jag!

Nångång, Nånstans (2012)

När andra fullängdaren landade var jag än mer säker. "Nångång, Nånstans" (2012) är, i mitt tycke, en ännu starkare produktion. Kvarglömt från förra plattan var den digitala bearbetningen med massor av pålägg, hittat var en mer organisk och levande ljudbild. En genomgående tydligare väg, som tar med lyssnaren genom en homogen platta, topparna finns kvar, men framförallt håller den en genomgående högre kvalité.

Jämförelsemöjligheterna med Thåström är inte lika tydliga, även fast rösten inte kan förbises. Jag tycker däremot att det är en fin förlängning på den svenska punk-tradition, som band som Coca Carola, Dia Psalma, 23 Till, Charta 77 m fl representerar, utan att denna platta behöver jämföras musikaliskt. Dessutom kom nu en andra stark platta, som utan att vara politisk, levereras efter åratal av Alliansens styre. Tidigare borgerliga regeringsperioder har ju varit som god mylla för svenska punkscenen att växa i, men från den scenen har det mer eller mindre varit tyst, åtminstone vad gäller kommersiell framgång...

Hur som helst har MÄBE hittat sin väg med en betydligt mer renodlat ljudbild än tidigare. Plattan känns mer anpassad att spelas levande och jag vill påstå att det ger resultat. Låtar som "0x0" och "Göm mig, glöm mig" rotas som plattans starkaste redan efter första genomlyssningen och jag skulle om tid medgavs kunna lista betydligt många fler bra låtar från skivan.

På Harry B James levererade bandet än en gång en allt för kort spelning, men en naggande god sådan.Tillsammans med Günter Ohlsson (gitarr), Kent Andrèasson (bas). Carl-Gustav Karlsson (som gjorde sin sista spelning som fast trummis i bandet, numera i dödsmetallande Protector) underhöll MÄBE en allt för talfattig publik. Jag hade velat höra mer, betydligt mycket mer!

Bandet förtjänade sannerligen ett bättre mottagande och en större publik...

En av singlarna, Himlens Alla Droppar (2013)

Under våren och försommaren har bandet levererat fyra singlar. "Innan Sanden", "Långagärde Sund", "Kvar Ännu" och "Himlens Alla Droppar". Det är ett nytt grepp som jag mycket väl kan tänka mig är ett sätt att möta det moderna kontinuerliga nyhetsflöde som yngre nätanvändare förutsätter. Jag tycker det har varit ett kul sätt att nå ut, samtidigt som jag mer än gärna skulle hålla en riktig platta i handen. Musikaliskt har MÄBE förlängt känslan av den förra plattan på ett logiskt sätt. Det som slår mig är hur folklig karaktären är. Om första plattan var Thåström och svart, var andra organisk och melodiös. Nu tar bandet nästa kliv och sträcker sig mot en ännu mer renodlad ljudbild. Texterna är enklare än någonsin att associera till, utan att vara simpla, tvärtom, och videon till "Innan Sanden" är en produktion som är imponerande stark. Professionellt! Visuellt! ...och helt suverän låt, kolla in klippet i artikeln!

Videon "Innan Sanden" (2013)

Kanske är vägen öppnad för MÄBE denna gång? Kanske måste dessa modernare tag till där inga riktiga plattor distribueras, utan allt serveras digitalt vart efter? Kanske är Sverige redo att ta MÄBE lite närmare? Jag är hur som helst redan frälst! Kommentera gärna det du hör, hiss eller diss? Nu har jag sagt mitt!

/Polar'n Per

"Sanden rinner sakta ner
Så mycket som man ska hinna med
Innan sanden runnit ner..."
Ur Innan Sanden (Mäbe Johansson)

Essen ska delas ut:
"...Söker Lögner Får Sanning Till Svar" Tre starka Ess (av fem möjliga)
"Nångång, Nånstans" Fyra självklara Ess
"Singlarna 2013" (...som tänkt EP) Tre starka Ess (med "Innan Sanden" och "Långagärde Sund" som tafsande på det femte Esset)

Tre starka kort:
1. 0x0
2. Innan Sanden
3. Betraktarens Öga

Mer om MÄBE:
...på Facebook
...på Spotify