Recension : Hypnos - Set Fire To The Sky

Göteborgarna Hypnos är tillbaka med sin tredje studioplatta, Set Fire To The Sky.

Nya plattan är kanske inte lika direkt träffsäker som debuten, men den har en mer komplex och varierad ljudbild, vilket troligen gör att den får ett längre liv. Det är dessutom första riktiga plattan med nya sångaren Linus Johansson , om man bortser från GBG Sessions. Och han fattar micken med bravur vill jag påstå.

Exempel på det är "Time Is Running Out" som är en härlig mix av svenskt vemodiga folktoner och tillbakalutad spaggetivästernrytmer a'la Ennio Morricone.
För att inte tala om avslutande "Slutet", en härligt svepande och melankolisk ballad (även om den har ett rejält upp och hoppa slut), som lika väl skulle kunna vara en svensk tolkning av Black Sabbath's "Solitude".





Runt om detta så fortsätter man att göra det man är så bra på, nyskapar metallen från den era när den var som bäst. Det andas tidigt Judas Priest, Heavy Load och mer därtill utan att förlora sin egen särprägel. Hypnotiskt!

Album Rating: 4/5

Favourite Tracks:
Label: The Sign Records
Release: September 28, 2018 

For More Info Visit:

https://www.facebook.com/hypnosboogie/

And then in Swenglish:
 Hypnos from Gothenburg are back with their third studio album, Set Fire To The Sky.The new album may not be as direct a hit as their debut, but it has a more complex and varied sound image, which probably gives it a longer lifespan. It is also the first real record with the new singer Linus Johansson, if you don't count GBG Sessions. And he does it with flying colors according to me. An example of it is "Time Is Running Out" which is a wonderful mix of Swedish melancholic folk tones and laidback spaghetti western rhythms a'la Ennio Morricone.And not to forget the ending song "Slutet", a beautiful sweeping and melancholy ballad (although it has a big "up and running" end), which could easily be a Swedish interpretation of Black Sabbath's "Solitude".And all around this, they continue to do what they are best at, innovating the metal from the era it was at it's best. It breathes early Judas Priest, Heavy Load and lots more, without losing their own distinctive character. Hypnotic!

BANG!

Everyone into early 70's stuff need to hear this. Period.  
Bang was an American band that in later days is mentioned as the US equivalent to Black Sabbath. And even as there is some similarities, I don't think it's fair at all all. There is a bigger dimension to Bang overall. There is a more political, more proggie vibe to Bang. A more diverse dimension to the music. More melodies, less brooding darkness. More social meaning. In English terms, Beatles meets Black Sabbath, combined with Pink Floyd and with a hints of Jethro Tull and The Fugs. 
For us Swedes, it makes more sense to add November and a sprinkle of Hoola Bandoola Band to the mix as well. 
Or as an simple conclusion, one of the American musical history's most underestimated bands.



Now, in courtesy of Ripple Music, we mortals have a chance to lay our dirty small hands on this amazing slab of music called "The Best Of Bang!" And I can assure you, that this is really a best of more than Bang themselves. 
This is a must for everyone that adores the sound of the 70's.

Available worldwide on double vinyl LP with gorgeous gate-fold, featuring rare photos, a cover featuring the original BANG girl and liner notes by esteemed music journalist, Sleezegrinder, Best of BANG is also available on digipack CD and all digital music formats. Grab it if you can, you wont be disappointed.



https://ripplemusic.bandcamp.com/album/best-of-bang

 From Spader Ess, this is a solid 5

Recension : Church Of The Cosmic Skull - Science Fiction

Dom astrala resenärerna i Church Of The Cosmic Skull är tillbaka med sin andra platta, Science Fiction.

Detta är en platta utöver det vanlig och i ärlighetens namn, jag vet inte riktigt i vilken ände jag skall börja. Så, vi försöker väl bena ut beståndsdelarna lite i taget.

Här finns lite av det mesta. Du får en osalig mix av Beatles, melodier, Ghost, Soul, Thin Lizzy, värme och smekande mjukhet med ett underliggande svängigt ös, Mott The Hoople,  Gospel, ELO, Pop, Zappa, orglar, Abba möter Black Sabbath, fläskiga gitarrer, vackra solon, Blues, harmonier och överdoser av sakrala stämmkörer som lägger en ljudvägg som skulle få självaste Phil Spector att bli grön av avund.
Och massor, jag menar verkligen massor, mer. Pheeew!


Är detta bra eller bara för mycket? Vi får se.

Låt oss börjar med musiken. Här finns ett formidabelt överflöd av detaljer och instrument. Men det är för den delen inga problem, det är snyggt komponerat och väldigt starka låtar med otroliga melodier. Det som sätter sig först för mig är de snygga orglarna och gitarrspelet. Ibland smeker dom så man vill gråta.
Sången och körerna är också på gränsen till överjordiskt fantastiska stundtals. Kyrkan lyckas väva ihop en musikalisk smältdegel som är näst intill perfekt, då det blir en blandning av enkelhet och ordnat kaos på samma gång.

De första låtarna på skivan är rent magiska, men så händer något. Eller, det är nog mer vad som inte händer.
Det saknas text till en av låtarna, "The Cards That You're Playing". Eller rättare sagt, den blir minimalistisk. Min första tanke är "coolt, en låt med bara refräng, inga verser". Men när det efter en stund visar sig bara vara ett ständigt upprepande av en och samma mening, ja då slutar det strax att vara coolt. Trots att man framför textraden med många nyanser, så känner jag att tappar fokuset. Det blir för mig störande, då musiken är så jäkla bra. Eller är det jag som missar något konstnärligt i det hela. Men det är det enda som jag hänger upp mig på, för sedan återhämtar sig skivan igen och fortsätter sin psykedeliska rymdresa.

Jag gillar även bandets marknadsföring så här inför släppet. Den senaste tiden har man som medlem i "kyrkan" fått dagliga länkar till de nya låtarna, med förklaringar och lite annat smått och gott. Innovativt.

Med bara en mindre bra låt och ett annars otroligt välkomponerat och intressant album, ja då kan jag inte sätta annat ge 4 ess av 5 möjliga. Jag vet inte om detta faller alla i smaken, men alla bör försöka sig på ett par varv med Church Of The Cosmic Skull. Vem vet, du kanske fastnar i kulten av Space Hippies, precis som jag. I skrivande stund vet jag inte det exakta datumet som plattan släpps, men preorder börjar den 1:a Maj.

Album Rating: 4/5
Favourite Tracks: Revolution Comes With An Act of Love  och Cold Sweat
Label: Kozmik-Artifactz
Release:  May, 2018
For More Info Visit:
churchofthecosmicskull.com
facebook.com/churchofthecosmicskull
churchofthecosmicskull.bandcamp.com

Here is a Cosmic Skull from me.

And the confusing traslation:

--------------------------------------------

The astral travelers in Church Of The Cosmic Skull are back with their second album, Science Fiction.
This is a record beyond the usual and in honesty's name, I do not really know in what end to start.
So, lets try to extract the ingredients a small bit at a time.

There is a little bit of everything here. You get an odd mix of Beatles, Melodies, Ghost, Soul, Thin Lizzy, Warmth and Beatiful Softness with an underlying swinging "Full Speed ahead" feeling, Mott The Hoople, Gospel, ELO, Pop, Zappa, Organs, Abba meets Black Sabbath, Fat Guitars, Beautiful solos, blues, harmonies and overdoses of sacred harmonical choirs who creates a wall of sounds that would make Phil Spector himself green of envy.

And lots, I really mean lots, more. Pheeew!
Is this good or just too much? We'll see.

Let's start with the music. Here's a formidable abundance of details and instruments. But that's no problem, it's so nicely composed with very strong songs and incredible melodies. What hits me first are the beautiful organs and guitars. Sometimes so caressing, you feel like crying.

The singing and the choir parts are also on the verge of celestial at times. The church manages to weave together a musical melting pot that is almost perfect, as it becomes a mixture of simplicity and ordered chaos. All at the same time.


The first songs on the record are purely magic, but something happens. Or, that's probably more, what does not happen. There is no text for one of the songs, "The Cards That You're Playing". Or, rather, it becomes minimalist. My first thought is "cool, a song with just refrain, no verses". But after a while, it just turns out to be a constant repetition of the same sentence, yes, it stops beeing cool after a while. Even though you are they performs the text line with many nuances, I start losing my focus. It's a little disturbing to me, when the music is so damn good. Or it's just that I'm missing something artistic on the whole. But that's the only thing I have a hang up on, because then the record recovers and continues its magical psychedelic space trip.

I also like the band's marketing before the release. Recently, as a member of the "Church", daily links is mailed with access to the new songs, with explanations and some other little things. Innovative.

With only one less good song, on an otherwise amazingly well-composed and interesting album,I can't give anything else than 4 aces out of 5. I do not know if this record suits all in taste, but everyone should try giving it a couple of spins with The Church Of The Cosmic Skull. Who knows, you might get stuck in the cult of Space Hippies, just like me.
At the time of writing, I do not know the exact date the record is released, but pre-order begins on May 1st.

 

Dagens Musiktips : Hela listan..Eller grand deluxe 27!

Det är inte helt sällan som vi Svenskar slår oss för bröstet och hävdar, med all rätt, att vi är världsmästare på Rock n Roll.
Men det är bara att konstatera att även våra grannar kan dom också, så dagens lista får bli en Norsk ljudattack, med riktigt goa släpp.

Purple Hill Witch
Black Sabbath tände en gång lågan som skulle bli den fantastiska brasan vi kallar Doom, och Purple Hill Witch fortsätter att mata den elden.


https://www.facebook.com/PurpleHillWitch/

The Devil And The Almighty Blues
Slamrigt skön långsam och blytung träskblues. För att inte tala om vilket underbart bandnamn.


Facebook

Spectral Haze
Bandet kunde hittas på en hel del topplistor från förra året, och det helt rättvist. Mycket bra Spacerockande med sköna hintar av Hawkwind.


https://www.facebook.com/SpectralHaze/

Electric Eye
Mer snygt producerad rymdrock. Denna gången med klart proggiga inslag och mycket synth, lite Zappa, lite Pink Floyd, massor av bra musik. Tycker det är stor humor att man har en låt med titeln "Rock På Norska" och det är en instrumental låt.


Facebook

High Priest Of Saturn
Fuzzigt och Flummigt, lite som om Pink Floyd började snegla åt Doomhållet. Gott så!


https://www.facebook.com/highpriestofsaturn/

Recension : Doomstress - The Second Rite

Alexis Hollada och hennes vapendragare i Doomstress släpper nu sin andra EP The Second Rite.

Själva EPn kommer att komma i lite olika format, vilket gör det hela lite rörigt. I USA släpps den som CD via No Slip Records och innehåller
1- Way of the Mountain
2- Bitter Plea
3- Rainbow Demon*
4- Sleep Among the Dead
5- Wicked Woman** (7″ version: CD only bonus)
*Uriah Heep cover 1972
**Coven cover 1969

Här i Europa kommer den att släppas som en 12" split med Sparrowmilk på DHU Records, fast då utan Coven covern "Wicked Woman"

Musiken då? Jodå, det är en naturlig fortsättning på det spår som Doomstress redan påbörjat på sin tidigare EP. Det handlar om 2 ommixade låtar som tidigare varit släppta i en begränsad upplaga, "Way of the Mountain" och "Sleep Among the Dead" och sprillans nya "Bitter Plea" som ni sett videon på här tidigare. Detta tillsammans med ett par covers (om man tittar på CD versionen). Särskilt senaste låten hoppas jag är en fingervisning till vad som komma skall, då den kombinerar tyngd, melodi och hitkänsla i ett.

Bandet lyckas med att mixa klassisk Rock, Metal och Doom, på ett sätt som känns spännande. Det blir lika delar Black Sabbath, Saint Vitus som Uriah Heep, så att säga. Särskilt textmässigt känner jag en stark Uriah koppling. Det jag mest vill ha nu är en riktig fullängdare och se vart Doomstress tar vägen. Särskilt som det finns en del andra spännande saker runt bandet att ta upp, men eftersom det är musiken vi koncentrerar oss på nu, så kanske det får bli en helt annan artikel.

Som EP ger jag The Second Rite 4 Ess av 5, mest för att den skapar en förväntan inför mer, mycket mer.
Framför allt genom låten "Bitter Plea" och den fantastiska Uriah Heep covern "Rainbow Demon".
Som jag förstår kommer split EP:n att släppas i slutet av November.

Doomstress website

Doomstress on Bandcamp

Doomstress Facebooks

DHU Records webstore

Recension : Gudars Skymning - V

Gudars Skymning är tillbaka och redan i det instrumentala öppningsspåret "Orloks Boning" får vi oss en dos av rungande svensk folkmusik i sin tyngsta tappning.
  Och efter radas pärlorna av progressiv heavy doom med svensk sång och massor med bluesgung.

Tyngden och leveransen ger smak av Abramis Brama, eller om ni hellre vill det, tänk de två första plattorna med Sky High fast med en rejäl dos Black Sabbath injicerat.

Jag gillar den här tyngden kombinerad med sången på svenska, som ger en härlig progg feeling. Jag gillar även att texterna är mer av berättelser än små dängor. I mina ögon är bandet ute och trampar rätt stigar med sin tyngre framtoning. Gott så. Att sedan plattan spelats in på bara 2 dagar är imponerande. Visar på gott spelmanskap och ger kanske en fingervisning för hur bra bandet kan vara live.


 Sammanfattningsvis blir det urstarka tre Ess av fem möjliga. Mest för att plattan gör mig glad och det känns lite som att komma hem. Det drar i det nordiska på något sätt.








Sammanfattning:
Betyg 3/5
Favoritspår: Mars Makalös och Allman
Skivbolag: Transubstans Records
Release: 9:e September 2017

For More Info Visit:
http://www.gudarsskymning.se/
Facebook

 

Låtlista:

1. Orloks Boning 2:06
2. Mars Makalös 5:16
3. Rakt Ut I Mörkret (Olycksfågel Part II) 5:38
4. Egyptologens Gåta 5:14
5. Allman 5:12
6. Hjärtats Ödemark 5:46
7. Vid Vansinnets Berg 5:46
8. Soppan 5:01
9. Angbands Hålor 8:49

Recension : Youngblood Supercult - The Great American Death Rattle

DHU Records gör det igen. Det mesta som den senaste tiden dykt upp på det lilla Holländska bolaget har varit riktigt spännande.
Denna gången är det Amerikanska Youngblood Supercult som med sin tredje platta The Great American Death Rattle, landat helt rätt, om inte annat hos mig. Vilket i ärlighetens namn räcker långt, i alla fall för mig. :-)
Men, det här är alldeles för bra för att sitta och hålla på för sig själv. Detta är musik som man vill dela med andra.
Skivan har funnits ute digitalt och som CD en stund, men är nu på gång för vinylsläpp.







Det är ingen idé att gå som katten runt het gröt, det här är jättebra. Absolut något som kommer att synas på årsbästalistor. Bandet har trots den tunga Black Sabbath inspirerade retro-doomen ett drömskt och aningen svävande, psykedeliskt sound, som till mångt och mycket kan tillskrivas sångaren David Merill och gitarristen Baily Smith snygga melodier. Skivan har en förmåga att låta både gammal och ny på samma gång. Plattan börjar ganska lugnt och svävande bluesigt, men sen drar den på ganska rejält utan att någonsin kännas stressad.

Så hur skall vi sammanfatta det här då? Varmt, drömlikt, melodiskt, till ett fuzzat och Bluesigt 70-tals rockande med all tyngd och riffande som man kan önska.
Det blir 4 urstarka Ess, och med en övertygelse om att detta är en kärleks affär som kommer att stå sig länge.






Sammanfattning:
Betyg 4/5
Favoritspår: Burning Messiah och Wormwood
Skivbolag: DHU Records/The Company
Release: 13:e Juni 2017

For More Info Visit:
youngbloodsupercult.com
Facebook

Band Members:

Bailey Smith--guitar
Weston Alford--drums
Brad Morris--bass
David Merrill--vocals

Recension : The Quill - Born From Fire

Vänta, det här låter bekant!
Självklart blir det något av en promenad ner längs minnenas allé när det handlar om The Quill.
Särskilt när det handlar om The Quill i originaluppsättningen. Det vill säga Magnus Ekwall, Jolle Atlagic, Roger Nilsson och Christian Carlsson.

Att säga att The Quill är ett av landets flitigaste och mest ihärdiga band är väl ingen underdrift, när man ser till deras karriär sett i skivproduktion.
Från starten med den självbetitlade debuten 1995 till nu med den nya åttonde plattan, Born From Fire. Ja det är en imponerande leverans enligt mig, när det gäller ett band som så här på hemmaplan kanske aldrig nått ut till den stora allmänheten. Men så är det kanske inte riktigt lättlyssnad radiorock i riksradiobenämningen som man skapar, utan ett mer bestående arv av skönsvängande rock för själen.

Jag gillar alla sättningar av bandet, men det är en viss magi med originaluppsättningar. Stavas antagligen till viss del som nostalgi.
Det må vara så att bandet stundtals har gått på sparlåga utåt sett, och medlemmarna varit inblandade i en massa andra projekt, men man har ändå lyckats hålla flitens lampa lysande genom åren på "Kuggen" och levererat massor med klassisk och svängig musik. Så också denna gången.

Den som lyssnat på det gamla materialet kommer att känna det som att komma hem en aning. Även om musiken fortsatt är rotad i den bluesiga stonerrocken, så har man svängt sig en aning mot att luta sig mer mot den klassiska rocken.
Lite som om det vore ett kärleksbarn mellan Led Zeppelin och Black Sabbath som vuxit upp med lekkamrater som Monster Magnet och Kyuss.
Magnus sång är som vanligt otroligt stark och vad gäller musiken har man lyckats få till en väldigt snygg balans i mixen som gör att alla kommer fram ordentligt, vilket är bra då det handlar om otroligt duktiga musiker som här tar ut svängarna ordentligt. Måste ge en extra eloge till Roger som har lyckats få till ett riktigt elakt basljud. Att de trommelaar, Jolle, inte heller legat på latsidan under åren står klart då han levererar både sväng och inspirerat trummelummande är rätt tydligt.

Mangans texter är inte alltid glasklara utan oftast som små kryptiska statements än övertydliga historier som växer fram, och jag skulle ljuga om jag sade att jag alltid förstår vad som sägs. Men å andra sidan förstår jag inte allt vad Black Sabbath producerat i textväg heller , men det har inte hindrat mig från att älska dom i alla fall, precis som med The Quill. Och det finns givetvis en charm att inte förstå allt direkt, utan behöva återkomma och söka sina egna tolkningar.

Ser man till låtarna i sig, så  redan från det mäktigt öppningspåret, "Stone Believer", plattans kanske mest direkta låt, som redan från den inledande gitarren sätter det klassiska The Quill soundet vi känner igen från tidigare album. Sedan rullar det på. Stabilt. Över till "Ghosthorse" vars öppningsgitarr och grundriffande, från Chrille, är som en ren kärleksförklaring till Tony Iommis brädbändande. Min egen favoritlåt, "Set Free Black Crow",  har en psykedelisk vibb som smeker mig rätt redan från start. I "Unchain Yourself" hittar vi en låt som är som gjord för stora scener och stort format. Rena rama arenarökaren. Generellt kan man säga att första delen av skivan är mer rakt på, för att gå mot det mer psykedeliska hållet i andra delen.

Jag gillar dessutom att man kan hitta referenser till låtarna på omslaget till skivan, då ett bra omslag blir en stor del i helhetsupplevelsen för mig. Det tillsammans med en urstark platta med gamla kompisar, ja då blir det 4 blytunga Ess av 5. Och som jag sade tidigare, det är en skiva som tjänar på att höras flera gånger, så med tiden kan den växa ännu mer.
Välkomna tillbaka på banan bröder! Ni har varit saknade.

Sammanfattning:
Betyg 4/5
Favoritspår: Set Free Black Crow
Skivbolag: Metalville Records
Release: 25:e Augusti 2017

For More Info Visit:
Facebook

http://www.thequill.se/
The Quill Twitter

Band Members:

Magnus Ekwall: Vocals,
Jolle Atlagic: Drums,
Roger Nilsson: Bass,
Christian Carlsson: Guitars

Låtlista

1. Stone Believer
2. Snake Charmer Woman
3. Ghosthorse
4. Keep It Together
5. The Spirit And The Spark
6. Skull & Bones
7. Set Free Black Crow
8. Electrical Sons
9. Hollow Of Your Hand
10. Unchain Yourself
11. Revelation
12. Metamorphosis

Recension - Rival Sons Annexet 20170302

Äntligen dags att se efterlängtade favoriterna i Rival Sons, Denna gången på Annexet. Sist jag såg dom var som förband till Black Sabbath, och även om det var bra (trots Friends Arena) så var det tydligt att det inte var deras show. Därför var det roligt att återse dem i egen regi.

Bandet har turnerat flitigt den senaste tiden, dels som förband på Monsters of Rock turnén med Black Sabbath och nu själva i ett litet eget koncept kallat Teatro Fiasco. Konceptet består av Rival Sons själva, men i stället för ett traditionellt upplägg med förband/huvudband så kör man här med en DJ och en poet innan huvudakten. Hur fungerar då detta? Beror lite på vem man frågar. Men enligt mig, ganska hyfsat.

Det börjar med att radio DJ:en Howie Pyro, från Intoxica Radio, levererar gamla garagerock rökare från 50- o 60-tal accentuerad av lika gamla strip-tease filmer på storbildsskärm. Hur detta togs emot beror nog på hur tidigt man kom till eventet. En bekant kom precis när det öppnade och han vart väl aningen mätt på att ha detta i en och en halv timme innan resten av showen tog vid. För min egen del tyckte jag det var rätt charmigt, men jag kom mycket senare och såg kanske en halvtimme.

Därefter klev en av  Jay Buchanans kompisar på scenen, Derrick C. Brown. En poet/performer som  framförde lite småsånger och poem till olika ljudbakgrunder. Även här delades publiken, men själv tyckte jag att han var helt ok och stundtals underhållande.  Särskilt poemet vid namn
"I Hate Jay Buchanan" var en frisk fläkt med glimten i ögat just denna kväll.

Sedan ännu ett pass med Howie Pyro medan man rev scenen och gjorde en liten soundcheck inför Rival Sons. Det hade nog varit mer effektfullt om det hela varit lite mer förberett och att man rivit scenen lite snabbare för att låta Rival Sons kliva på direkt i anslutning till Derrick.

Sedan följde en överlag bra show som framför allt lutade sig mot de senaste plattorna låtmässigt. Det största nackdelen i mina ögon, om man nu skall börja med det negativa, var att schowen ibland tappade farten en del. Först har vi låtarna som i sig som går från bombastiskt ösigt till det skiraste lugnet inom loppet av sekunder, och det är helt ok. Men lägger man där till en hel del freebasat jammande som tar över här och där och på det hela taget blir för mycket och man nästan vill bli helt MC5 och vråla "Kick Out The Jams" mot slutet... ja det tappar fart och styrning helt enkelt. Man kunde även ana att energin kanske inte var på topp nu efter allt flängande längs vägarna. Sedan är det ju som alltid när ett band börjar bygga på sin låtskatt, man saknar ju alltid en del låtar.

Men bortsett från allt detta. När allt faller på plats och jammandet och solopartierna hålls till en vettig nivå, ja då är Rival Sons helt fantastiska. Det svänger och gungar, rullar och river, smeker och lindrar. En fråga som jag direkt ställer mig när jag hör Jay's röst är alla som sitter och pratar i dagens media om den moderna soulen och R&B (gärna i samband med artister som Frank Ocean), är dom fel-vaccinerade? Tappades dom på golvet när dom föddes? Det här är soul och blues som krigar sig rakt in i själen. 

För att inte tala om de svulstiga riffen som Scott Holiday vräker ur sig stundtals, när han inte går allt för bananas med effektpedalerna. Öppningsriffen till "Open My Eyes" t.ex.. är som om Godzilla skulle kliva in på scenen med tunga kliv. Michael Miley är som alltid imponerande på trumpallen, och man undrar mest hur han orkar ligga på som han gör, och på det trumsolo. Jag blev även imponerad av hans Lemmy rakning som satt lika snyggt som hans plommonstop. Dave Beste är stabil och cool som vanligt.

På hela taget en bra kväll, om inte helt perfekt. Men även när Rival Sons inte är på topp, så är dom ändå bättre än så mycket annat. Tack ännu en gång Rival Sons

Recension - Thobbe Englund : Sold My Soul

Thobbe Englund, som tidigare varit med och musicerat tillsammans med ex. Raubtier och Sabaton, har nu släppt en soloplatta med namnet "Sold My Soul".

Min allra första tanke när jag såg namnet var att jag har ingen aning om vem denne Thobbe är och när jag såg titeln tänkte jag mest på Bullets gamla låt, med samma namn.
Sedan läste jag det medföljande pressmaterialet, där som sagt Raubtier och Sabaton nämndes, vilket gjorde mig aningen orolig. Två band som jag klarar av i små doser. Dessutom nämndes Yngwie Malmsteen som inspirationskälla. Inte direkt dåligt, men jag har en aning svårt för den mannens behov att briljera hela tiden.
Hur skulle då det här vara?

Helt ok faktiskt. Det är skönt att Thobbe låter just Malmsteen influenserna stanna i solopartierna och de instrumentala bitarna. Det vill säga inte hänge sig åt okontrollerad gitarronani för att fylla varje möjlig sekund med ett litet soloparti, bara för att man kan, utan i stället låta riffen och melodiernas gung dominera låtarna.

I låtarna hittar man ganska mycket referenser till gamla hjältar, Dio/Rainbow, Yngwie, Judas Priest, Accept, Black Sabbath och Deep Purple för att nämna några. Jag vet dock inte om det är det norrländska arvet eller det lite pompösa från Sabaton, som här och där skiner igenom och lockar fram känslan av lite Roger Pontare ibland.

Vet inte om det är konstnärlig ambition eller enbart ett missöde när man skapat CD-skivan, som gör att att samma lilla låt återkommer två gånger, dels mitt i och som avslutning. Men på hela taget en skiva som är bättre än vad jag förväntade mig när jag satte på den första gången.






Det lite trista skivomslaget till trots, så tycker jag att det är en ganska habil platta. Det blir 3 starka Ess.

Sammanfattning:
Betyg 3/5
Favoritspår: Steel And Thunder och Trägen Vinner
Skivbolag: Metalville
Release: 24:e Februari 2017
Facebook

Dagens Musiktips : Damned Pilots - Just Another Day

Det är klart att man, som jag, gillar sin Science Fiction, och då är det ju inte svårt att ta till sig ett band som Damned Pilots, som med sin space-rock förgyller himlavalvet både med musik och humor. Bandet kommer ursprungligen från Trieste i Italien, men har galaxen som hemma ort. Dagens låt, "Just Another Day" är tagen från plattan Overgalaxy som kom i slutet på förra året och är en skön rockrökare. Utseendemässigt ser bandet ut som Zodiac Mindwarps yngre bröder, musikalisk spänner dom vitt och brett, Marilyn Manson möter Monster Magnet eller Ghost möter Black Sabbath och ännu mer. Skit samma, bra låtar och skön stil, det räcker långt i min bok.

Facebook

Spader Ess Årsbästa Listan 2016

Eller vi kanske mer skall kalla det en årskrönika i miniformat. För det här året har inte riktigt flitens lampa bländat, här på Spader Ess. 2016 har för min egen del, precis som för Polarn' Per, bestått av galet mycket stress på jobbet och den energi som funnits kvar har gått åt därhemma (man skulle kunna dra slutsatsen att vi jobbar på samma ställe :-)), vilket gjort att inspirationen att skriva inte varit så hög.

Men det har varit en hel del bra musik ändå. Så i stället för den sedvanliga 13 bästa listan tänkte jag ta upp de plattor som enligt mig stuckit ut extra mycket och som jag lyssnat mest på under året.


Vi börjar starkt med de två band som jag tror gjort störst intryck på mig i år. Båda släppte sina debutalbum och båda knockade mig ordentligt, men på var sitt sätt.

Old Blood och King Buffalo.
Har ni inte redan lyssnat på dem, gör det genast.





Vi går sedan över till den svenska avdelningen. Hellsingland Underground,  Greenleaf är bara några av alla fantastiska svenska band som gjort bra ifrån sig under året, men dessa är de jag själv spelat mest. The Blue Ruin är från 2015, men som jag själv upptäckte först i år och som spelats en hel del.

Svensk musik fortsätter vara fantastisk och varierande.

Fröken Cunningham o Co. i Purson fortsätter att ge mig sonisk njutning. Tyckte debuten var magisk, men den här plattan har nog växt om.
Det samma kan nog sägas om 
Devil To Pay.
Dom går från klarhet till klarhet.




Under avdelningen gamla favoriter hittar vi  Nick Cave som gav oss en mörk men vacker samling låtar i spåren av sin sons bortgång.
Och Rival Sons fortsätter sin otroliga resa. Extra spännande att få se ett band utvecklas så enormt. Biljetterna till kommande spelningen är bokade och klara. 



 Ett band som jag lyssnat lite till och från genom åren, men som genom frugans försorg tagit riktigt rot i år, är The Mission. Otroligt att kunna se hur ett band som hållit på i evighet kan mogna så snyggt.

 

Konsertspringandet har varit likaledes sparsamt under 2016, tror faktiskt att jag redan köpt mer biljetter till 2017 än vad jag gick på under året. Så på den fronten ser det ut att rycka upp sig. Men trots de få konserterna så har jag sett två farväl konserter från institutioner av olika slag, Black Sabbath och Kent. Och på något sätt så känns det ganska underbart att kunna säga att Kent sopade banan konsertmässigt. Och det i sig är en resa för sig själv. Visst, jag har genom åren hört Kent sedan deras debut  och tyckt att dom varit helt ok. Men det var inte förrän min dotter snöade in på dem i sina tidiga tonår som jag verkligen förstod deras storhet. Alva skulle varit med på slutkonserterna, men blev fast i Amsterdam, så nu får hon tyvärr leva med mammas och mina historier och Per Sinding Larssens kärleksfulla dokumentär. Men en sak skall ni veta, det finns alltid ett glas vin i Sollentuna om ni vill.

 Händelser av det mer sorgliga slaget har vi fått sett mer av under 2016, nämligen ikoner och idoler som går ur tiden. I mina ögon startade det med Lemmy Kilmister (även om det var i slutet på 2015) och fortsatte med David Bowie, Leonard Cohen, Prince osv. Men det är bara att inse att allt som man själv blir äldre så blir ens idoler oftast ännu äldre. Och det vore att ljuga att säga att alla av dem har varit renlevnadsmänniskor.




På den mer positiva sidan kan jag säga att jag fått en ny favoritstad tack vare min dotter, även om det ännu så länge inte har så mycket med musik att göra. Gamla London har fått se sig omkörd som europeisk favorit av dotterns nya hemstad Amsterdam. Men då har jag aldrig varit i Berlin ännu, som jag av någon anledning inbillar mig att jag kommer att gilla. :-)
På musiksidan kan man bara konstatera att det fortsätter komma massor med bra musik. Både från nya vitala band, men även gamla trotjänare som låter piggare än på långa tider.

Så, det är ändå med tillförsikt jag ser på 2017 (bortsett från Putin, Trump och en massa annat elände i världen). Vem vet, det kanske blir så att inspirationen återvänder vad gäller skrivandet. 

Till er alla, ett GOTT NYTT ÅR!!!

Recension - Worshipper : Shadow Hymns

WORSHIPPER kan beskrivas som mörkt och episkt. En blandning av Sabbathesqt doomriffande och UFO liknande hög trallfaktor. Här på sin debut, Shadow Hymns, så spelar man upp till en långsam och suggestiv dans som smeksamt för en genom ett lagom dunkelt och mystiskt landskap, för att här och där brista ut eufori. Eller långsam kanske är lite fel beskrivning. 
Kanske att ostressat och återhållsamt är mer en korrekt beskrivning. Långt från stackato trampande dubbla baskaggar och världsrekord i skalor per minut. Precis som åtminstone jag vill ha det för det mesta.



Jag har gillat det jag hört tidigare, men nu när jag äntligen fått Bostonbandets fullängdaren i min hand, så kan jag bara konstatera att den är underbar. Underbar men kort. 
För det är egentligen det enda förbehållet jag har mot skivan. annars är det en skiva som har lite för alla. 

Det är en mix av psykedelisk doom, som glider in i traditionell NWOBHM, hela tiden väldigt harmoniskt och tillbakalutat välbalanserat. Man kan hitta många referenser i musiken och inget är i sig direkt unikt, men det är så skickligt sammansatt och själfullt framförd att det är en ren njutning.

Jag har svårt att sätta ett slutgiltigt betyg, men eftersom man skall (?) vara restriktiv med sina fullpottare så landar det på en rejält stark 4 Ess nivå. Detta är en skiva som jag kommer att bära med mig och återvända till ofta. En klar utmanare till årsbästa listan.

Sammanfattning:
Betyg (stark)4/5
Favoritspår: High Above The Clouds och Another Yesterday
Skivbolag: Tee Pee Records

Release: 26:e Augusti 2016



Facebook
Twitter
Instagram

 

Recension : Monsters Of Rock - Friends Arena 2016-07-09

Eller som man snarare bör kalla det, Black Sabbath -The End Tour.

Monsters of Rock 1984 var ett av mina första stora konsertminnen, med en line-up av Mötley Crue, Van Halen och AC/DC, presenterades vi denna soliga dag utomhus på Råsunda, ett band på gång att bli stora, ett band som var riktigt stora och slutgiltigen ett band som stod på gränsen att bli legender. 

Monsters of Rock 2016 går av stapeln några kilometer längre bort, inomhus i Friends Arena, en regnig afton. Banden är Bombus, Rival Sons, Volbeat och slutligen Black Sabbath. I denna line-up är det egentligen bara legenderna på väg ut i Black Sabbath som passar under Monsters flaggan, men dom är som sagt i slutet på sin karriär och här för att ta farväl.
Det är dessutom en helt annan tid för musik och band. Idag är det svårt att ens nå den "storhet" som Mötley hade -84. Det närmaste är väl Raggar-metal bandet Volbeat som lyckats skrapa ihop en tillräcklig stor skara hängivna fans för att på egen hand sälja ut större evenemang.  Med andra ord, Monsters of Rock hade kanske behövt en annan lista med band för att matcha sin historia som event. Men å andra sidan, det är bara ett namn.

 Först ut Bombus från Göteborg, det sista bandet att hamna på listan och dom kändes kanske mest som en utfyllnad. Bandet är bra, tro inget annat, men inte tillräckligt intressanta för massan, för att kunna fylla ut den något otacksamma platsen som först ut på ett sådant jätte arrangemang. En extra tumme upp för deras Göteborgshumor.

Alla som läst på bloggen tidigare vet att jag är ett hängivet fan till Rival Sons, men jag hade hoppats på mer. Sönerna var bra, jättebra, men jag saknade deras största hittar. Hade hellre sett dem på Volbeats plats, där dom fått mer utrymme och tillgång till mer av scenen, ljuset och ljudet. Rival Sons är det band som jag personligen hoppas mest på i framtiden, av dessa som spelade i kväll. Men fasiken vet om jag vill att dom skall nå den nivån som Sabbath, så dom fyller denna typen av arenor. Egoistiskt, jag vet, men mer om det senare.

Volbeat från grannlandet Danmark då. Första gången jag såg dem, och jag kan bara säga att det finns en stor charm hos band som kommer från vårt grannland. Gillar dessutom lite extra när dom sjunger på danska, det blir lite Gasolin på steroider över dem då. Annars tyckte jag att dom blev lite tradiga i längden, mest beroende på Michaels sångstil, men det kan också bero på att dom får hålla igen lite på krutet som alla förband.

Så till huvudakten Black Sabbath. Ett band som inte behöver några ytterligare presentationer. Den som inte vet deras påverkan på modern hårdrock/Metal/Doom/osv. har inte varit vaken eller skolkat från alla rockhistorielektioner i livet. Det enda men är att det är ett bedagat band som gör sin slutgiltiga turné. Vilket märks stundtals. Framför allt från Ozzy när det kommer till sångprestationer, även om han var piggare än vad jag förväntat mig. Men, ibland står alla planeter i lonje och i vissa låtar tänder hela bandet samtidigt och det blir magiskt. Men tyvärr lika ofta blir det mer bara långtråkigt. Legender är ofta bäst i minnet.

Friends Arena då? Ja, själva konsertlokalen är väl ofta en lika stor del av ett evenemang. Jag har tidigare blandad erfarenhet av Friends. Sittplats, som denna gången, inget vidare. Ståplats i Golden circle, helt Ok. Ljudet var dock bättre än vad jag minns från tidigare konserter där, men det är bara att konstatera att lika stora som dessa arenor är, lika stora är deras opersonlighet. Det blir liksom ingen nerv. Åtminstone inte när man sitter för långt borta. Det är även därför jag inte har med några bilder. De få jag tog visar liksom ingenting. Jag visste det redan innan, men kvällen bevisade ännu en gång att jag föredrar mindre ställen när jag går på spelningar. Så, Rival Sons, bli inte för bra för mitt eget bästa. :-)

Summeringen av kvällen då? Den största behållningen för min del var att få gå på konsert med min son. Sedan var det givetvis kul att se Rival Sons igen, det kan jag göra hur många gånger som helst. Volbeat var helt Ok, inget jag kommer aktivt att leta efter, men heller inget jag kommer att undvika.
Black Sabbath. Första gången jag säg dem också faktiskt, och fastän det var roligt kan jag bara konstatera att efter denna kväll så fortsätter jag nog att njuta av dem på skiva i fortsättningen, även om dom inte slutat.
Bombus, vem vet....

Recension - Vokonis : Olde One Ascending

Mitt första intryck av svenska Vokonis och deras debutplatta, Olde One Ascending, är att

jäklar i min låda det här lovar gott.

Musiken är skönt blytung och förbaskat bra. Det här är grabbar som kan sin Black Sabbath och förvaltar tungriffandet väl. Och så långt är det gott. 

Tyvärr kan jag inte säga att det håller i sig i längden och detta tillskriver jag sången. Eller snarare det ganska entoniga vrålandet. Det funkar bra i en låt här och där, men blir i längden alldeles för långtråkigt i mina öron. Vilket är lite trist. eftersom musiken svänger på bra,  men sångmässigt saknas det allt för många dimensioner.

  Det är för mig en låt I taget platta. Många låtar är bra på egen hand, men i följd så tappar jag sugen.

 

Mitt betyg blir ändå en 3:a och detta just för att musiken ändå är så pass bra och man kan hoppas på en utveckling med lite mer sångmelodi till nästa platta. 

Sammanfattning:
Betyg 3/5
Favoritspår:   Olde One
Skivbolag: Ozium Records
Release: 25:e Maj 2016

Facebook

Bandcamp

Spader Ess tänker högt om Rival Sons...

Snart är det dags för en ny dos med Rival Sons och som jag ser fram emot det.
När jag säger att jag tänker högt denna gång så är det både bokstavligt och teoretiskt. Sitter nu i ett plan mellan Kalmar och Bromma och låter californiaboyzen stå för svänget. Rivals gamla material växer på ett sätt som är riktigt trevligt. Och det ger, tillsammans med de småsnuttar som släppts från kommande plattan, stor förväntan hos en sådan groovemissbrukare som mig.

Vilket får mig att fundera lite på deras framtid. Huruvida detta bandet har möjligheten att bli ett av de up and coming arenabanden ja, det handlar nog mer om hur stjärnor och leylinjer är riktade, för musikaliskt och utstrålningsmässigt har dom kapaciteten. Dessutom, ser man till deras karriär så här långt, så följer dom mallen för en klassisk uppgång ganska slaviskt.

Det faktum att dom nu är ute som förband till Black Sabbath på deras avskedsturné, gör att dom dessutom får chansen att visa upp sig för en stor folkmassa med potential att gilla soundet som sönerna levererar. Kanske kan ses som ett startskott och en mantelöverlämning inför något stort.

Den som lever får se.

En sak är dock säker. Om bandet fortsätter leverera på den utstakade vägen och inte lyckas ta det till en större nivå, ja då får man nog helt enkelt resignera och inse att arenabandens, som själva kan sälja ut de stora arenorna,  tid är förbi. Eller så är dom helt enkelt bara lite fel i tiden med sitt sound.

Bra eller dåligt? Jag vet faktiskt inte, vad tycker ni? Klart är att när nu dagens stora akter slutar turnera, ja då är inte kön på utmanare till positionerna så värst lång. Åtminstone inte inom rocksvängen som ändå får ses som vaggan till de riktigt stora gigen.

Önskelistan - Black Sabbath Posters

Black Sabbath är som vi alla vet ute på sin avskedsturné, The End.
På dessa spelningar kommer dom givetvis att bjuda på en hel del godis vad det gäller klassiska låtar. Men det är inte det enda. Bandet har så här långt även släppt en serie av ruggigt snygga gig posters till sina spelningar, gjorda av några av postervärldens giganter. Däribland Chuck Sperry, Adam Pobiak, Sheperd Fairy med flera. Här är några exempel. Vi får väl se om det blir något extra till Sverigespelningen.

 Mer snygga alster, och information om var man kan köpa dem i de fall det går, kan man hitta på "Inside the Rock Poster Frame"

Dagens Musiktips - Bonehawk : Albino Rhino

Amerikanska Bonehawk debuterade med sin egenfinansierade debutplatta White Rhino redan 2014, men eftersom det ryktas om att i år kommer det en uppföljare, så tänkte jag att det var på sin plats att höja medvetandegraden om detta spännande band.

White Rhino är en platta som bjuder på många härliga infallsvinklar och sköna grooves.
Skivan levererar en grund och botten av svängig Stoner. Med massor av coolt fuzzade gitarrer och skönt monoton lunk. Men mitt i allt detta trycker man även in toktungt Sabbath-riffande och här och där lyfter man även iväg i Thin Lizzy:esqa dubbelgitarr harmonier. Jäkligt bra musicerande och skön, tillbakalutad sång överlag. Vilket gör att mina förväntningar på uppföljaren är stora.




Bandcamp
Facebook

Stoppa Pressarna - Black Sabbath : The End

Detta var en artikel jag hade tänkt publicera igår, men tyvärr inte hann med. Och precis som jag säger senare i texten, det gällde att vara snabb i vändningarna, för nu är sidan redan borta. Jag väljer dock att publicera artikeln ändå, för det finns ett visst nyhetsvärde i den ändå.
Han bara lyssna på låtarna ett par gånger själv..

Skall försöka vara lite snabbare när det blir dags för en stoppa pressarna nästa gång. Jag antar att det var någon obehörig som lagt ut skivan, så det man kan glädja sig åt är väl i så fall att det inte gick några 7$ till någon som inte hade rätten till dom. Hepp!
------------------------------------------------------







Alla vet vi väl att pionjärerna i Black Sabbath strax kommer att ge sig ut på sin ultimata avskedsturné, The End. Under denna turné kommer man tydligen att sälja en limiterad skiva, inte helt otippat döpt till just The End.

Skivan kommer som jag förstått enbart att säljas fysiskt på konserterna. Den innehåller 4 låtar som ratades vid inspelningen av den eminenta plattan 13 och 4 live nummer från den tillhörande turnén.
Gott så!
Åtminstone för dom som kommer att vara på konserterna och ha tillgång till att köpa skivan.

Men, nu mina vänner, kommer vi till det fina i kråksången, för alla som inte har chansen. Just nu går det nämligen att köpa skivan digitalt på Bandcamp. Vad det gäller de 4 låtar som blev över. Det är bara att konstatera att dom lämnades inte därhän för att dom var dåliga. Jag vet inte hur länge detta kommer att finnas tillgängligt, så om man är intresserad så rekommenderar jag att man är snabb i vändningarna. Omslagen till skivan (ja det skall tydligen vara unika för varje konsert) är dessutom gjort av den inte helt okände Shepard Fairey.




Låtlistan:
1. Season of the Dead
2. Cry All Night
3. Take Me Home
4. Isolated Man
5. God is Dead? (Live Sydney, Australia 4/27/13)
6. Under the Sun (Live Auckland, New Zealand 4/20/13)
7. End of the Beginning (Live Hamilton, ON Canada 4/11/14)
8. Age of Reason (Live Hamilton, ON Canada 4/11/14)

Recension - Sideburn : Evil Or Divine

Det är alltid lika kul att hitta nya skivor liggandes på hallgolvet när man kommer hem från en förvirrad dag på jobbet. Denna gången var det 3 rykande färska skivor från Metalville som låg där i tamburen och ångade.
Först ut för avsmakning blir våra egna Sideburn.

Sideburn har hittat hem, trots att dom i min bok aldrig varit på villovägar.
Jag har spelat den här skivan om och om ganska konstant sedan jag kom över den, och jag kan bara säga en sak, Klockrent!

Redan efter ett par sekunder in på första låten har Sideburn etablerat inramningen för sin femte fullängdare, Evil Or Divine, Tung och långsam värdighet.


 
På 7 låtar under knappa 44 minuter visar dom var Doom skåpet skall stå. Det visar sig snabbt att det inte fanns någon anledning till oro med sångarbytet, utan med Dimitri bakom micken så fortsätter man sin resa in i Black Sabbath's universum och gör det riktigt bra.

Visst, den stora mallen är Doom, men här och där sticks som vanligt in en hel del klassisk hårdrock för att krydda till ljudbilden. Lite Blackmoreeska gitarrer och annat tunggung mixar till paletten, vilket ger en skön atmosfär.
Låtarna är som jag sade tidigare tunga och för det mesta ganska långsamma, men vilket skönt sug plattan har. Det är helt klart en platta som skall spelas högt, från början till slut. En skiva som man helt enkelt skall låta föra en till andra dimensioner. En skiva som ger ett intryck av att detta är gjort av hantverkare som älskar musiken och har skrivit den helt utan ängslighet och krusiduller.


Förra plattan, IV Monument, var också den otroligt bra, men kunde kännas aningen splittrad enligt mig. Evil or Divine känns dock mer sammanhållen och blir därmed ett värdigt nytt kapitel till en redan bra musikhistoria. 4 Ess av 5 möjliga och väldigt hög rotation i mina hörlurar. Som jag sade i början, välkomna tillbaka, trots att ni inte varit på bortkomna. Skivan släpps den 22/5 och bör kollas in av alla och envar.

Facebook