Kära vänner, det är alltid en stor dag när Pearl Jam släpper något nytt. Här är en klart politisk låt från Seattlegrabbarna från deras kommande platta. Inte någon officiell video tyvärr, men det var vad jag hittade i brådrasket.
Rock n' Roll och mer därtill! Allt enligt Spader Ess och Polarn' Per. Vi recenserar, intervjuar och skriver om allt som faller oss in när det kommer till Rockmusik och allt däromkring.
Visar inlägg med etikett Pearl Jam. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Pearl Jam. Visa alla inlägg
tisdag 13 mars 2018
lördag 13 juni 2015
Spader Ess Tänker Högt : Konsertminnen
En av mina favoritpersoner inom rocken blev just snäppet hårdare. Ingen med minsta intresset för Foo Fighters lär ha missat Dave Ghrohls vurpa av scenen igår, vare sig man var där eller inte. Har man missat det, kan man läsa mer här.
Jag var inte där själv, var för lat för att masa mig till Göteborg och dessutom jobbar jag i helgen. Men det för mig osökt in på det faktum att man aldrig vet vad som skall hända när det är Live. Man går på en konsert med stora förväntningar. Oftast får man sig en riktigt skön upplevelse och lämnar lokalen med ett stort leende på läpparna och "boogie i sitt huvud" som Anders Glenmark skulle ha sagt. ibland går man innan konserten är slut och är mest förbannad för att bandet/artisten pissat bort sin chans att briljera och roa.
Och så, någon gång ibland, om man har tur, så får man vara med om något riktigt unikt. Ibland som blir historiskt. Igår, för alla som var på Foo Fighters, så blev det verkligen så.
För min egen del var det nog Pearl Jam som stack ut från mängden, när Eddie Vedder fick lite feeling och drack vin ur en sko han fått av en tjej i publiken. Inte riktigt lika omvälvande, men ett konsertminne som går lite bortanför musiken.
Hårt jobbat Dave och grattis till alla som var där!
Jag var inte där själv, var för lat för att masa mig till Göteborg och dessutom jobbar jag i helgen. Men det för mig osökt in på det faktum att man aldrig vet vad som skall hända när det är Live. Man går på en konsert med stora förväntningar. Oftast får man sig en riktigt skön upplevelse och lämnar lokalen med ett stort leende på läpparna och "boogie i sitt huvud" som Anders Glenmark skulle ha sagt. ibland går man innan konserten är slut och är mest förbannad för att bandet/artisten pissat bort sin chans att briljera och roa.
 |
| Daves Röntgenbild. |
Och så, någon gång ibland, om man har tur, så får man vara med om något riktigt unikt. Ibland som blir historiskt. Igår, för alla som var på Foo Fighters, så blev det verkligen så.
För min egen del var det nog Pearl Jam som stack ut från mängden, när Eddie Vedder fick lite feeling och drack vin ur en sko han fått av en tjej i publiken. Inte riktigt lika omvälvande, men ett konsertminne som går lite bortanför musiken.
Hårt jobbat Dave och grattis till alla som var där!
onsdag 15 april 2015
Polar'n Pers filosoferar - Grungens död
Jag tror det var när grunge blev ett mode som dess musikscen dog. Mode och trender var typ ett sorts antimönster till grungen som aldrig gick hand i hand. De kunde inte förlita sig på varandra, och där mode antyder exponerad framgång skriker den sårbara grunge-nörden intravert "Let me be as f**king wierd as I f**king like!" (citat Eddie Vedder).
Stereotypen, grungaren, som växte fram i början av 90-talet kom att representera ny punk, punk var typ slang för ”ungjävel” och samtidigt som punken själv blivit trallpunk stämdes gurorna ner i moll. Basslingan mullrade. Fingret visades åter etablissemanget och starka attribut etablerades, precis som för punken som med tuppkammen och skinnpajen fick sitt trademark, fick grungescenen sina attribut med halvlångt till långt rufsigt hår, Converse, urtvättad T-shirt, flanellskjorta och trasiga jeans.
Det fanns onekerligen en stor dos punk i attityden, men framförallt ett utanförskap Likheterna var slående, olikheterna till trots.
I grungen fanns influenserna från 70-talshårdrocken i flummet, jag tänker främst på Led Zeppelin, här fanns även stora doser Frank Zappa i galenskapen och betraktelsen av omgivningen och framförallt punk i gör-det-själv-andan, men också R.E.M och Pixies med dess styrka i utsattheten och det självutlämnande. Intravert istället för punkens extraverta. Kanske kan man i svenska första vågen hitta det där, jag tänker på Ebba Grön och KSMB som hade existensiella frågeställningar i både en, två och flera låtar utan att påstå att de delade dessa referensramar från något speciellt håll...
Själv hade jag lätt att asdociera till grungen och haka på Pearl jam och Nirvana, men även band som Soundgarden som utgjorde en mer naturlig brygga mellan hårdrocken och dessa band. De låg som ett pärlband eller brödsmulor att följa och befriade oss från glam-scenen som i sitt tidigare skick hade mer med grungen att göra genom sin dekadens, men det var liksom lättare att dra på sig ett par slitna Levis 502 och en uppknäppt flanellskjorta än att repa en skabbig kavaj och smeta ansiktet fullt med kajal för att sen tupera håret till nån jävla Nikki Sixx-man och låtsas att man sket i allt. Jag var inte sleeze på det sättet. Inte alls.
Grungen var tillgängligare, typ låt mig vara som jag är. Puckrufs, stor T-shirt och "off we go..."
Scenen exploderade tidigt 90-tal och gav oss ännu en ikon i klubb 27, Kurt Cobain (1967-1994). Hans död i mitten av 90-talet var på något sätt klimax på grungevågen, även fast band som Pearl jam enträget kört vidare.
På något sätt var etableringen av grunge dess största fiende. Hur kunde något man inte var en del av, något man stod utanför bli det man själv representerade? Jag pratar om kommersen.
Jag tror många inom grungvågen fick en identitetskris. Personligen ryckte jag på ögonbrynen ganska rejält när etablerade, jag menar väl etablerade artister helt plötsligt skulle grunga till sig. Ta en av mina husgudar Bruce Dickinson till exempel och hans Skunkworks. Trovärdigheten fanns lixom inte där och det höll inte särskilt länge, mycket på grund av det.
Samtidigt sköljde nästa vågs grunge över oss med Smashing pumkins, Bush, Siverchair och senare även Creed. Allt sk post-grunge. Efter Cobains bortgång. Väl etablerade bolag backade nu upp den tidigare undergroundscenen och det blev på något sätt dess baneman.
Pearl jam vek av. Tog rygg på Niel Young, hittade sin egna väg genom rakare rock och americana samtidigt som jag utforskade Seattle-scenen via band som Mudhoney och det mesta som låg på gamla Subpop-etiketten.
Men det var en våg värd att surfa. Det är en genre som inte lämnat mig opåverkad. Dess uppgång och fall lämnar en tradition av moll, det gav en svart ironi och humor som aldrig svartrock som Cure och Sisters of mercy hade.
Jag kan fortfarande tycka att scenen aldrig blev bättre än genombrottens "Smells like teen spirit", " Lithium" eller "Come as you are" (Nirvana, 1991) och "Alive" eller för all del "Even flow" eller "Jeremy" (Pearl jam, 1991) även fast Nirvanas vax Bleach (1989) förtjänat en större roll än den som den undanskymt tilldelats...
Kanske var tidigare nämnda R.E.M som influerat scenen de som lyckades omdefiniera sig själva som popband under denna våg. Episka "Drive" och vemodiga "Everybody hurts" (Automatic for the people, 1992) är för mig intimt associerade med denna våg och lysande exempel på hur man som band kan formas av samma scen man en gång varit med att definiera...
Kanske dog grungen då 90-talet gick över till sin andra hälft, men trenden och modet sitter kvar. Subkulturen har etsat sig fast som punkvågen, som den stora vågen brittisk metal och som andra musikstilar etablerats, men ibland är priset högt. Grungen överlevde inte sin egen etablering. Punken som sköljde över oss i flera vågor gjorde där något denna "skitunge" inte lyckats med sen dess, den återuppstod och reformerades och kanske kan det hända igen, vem vet?
Grungen är död, leve grungen!
/Polarn Per
Tre starka kort med grunge
1. Skit i vad andra tycker
2. Offret kan vara kung
3. Uppvisningen att droger faktiskt dödar
Stereotypen, grungaren, som växte fram i början av 90-talet kom att representera ny punk, punk var typ slang för ”ungjävel” och samtidigt som punken själv blivit trallpunk stämdes gurorna ner i moll. Basslingan mullrade. Fingret visades åter etablissemanget och starka attribut etablerades, precis som för punken som med tuppkammen och skinnpajen fick sitt trademark, fick grungescenen sina attribut med halvlångt till långt rufsigt hår, Converse, urtvättad T-shirt, flanellskjorta och trasiga jeans.
Det fanns onekerligen en stor dos punk i attityden, men framförallt ett utanförskap Likheterna var slående, olikheterna till trots.
I grungen fanns influenserna från 70-talshårdrocken i flummet, jag tänker främst på Led Zeppelin, här fanns även stora doser Frank Zappa i galenskapen och betraktelsen av omgivningen och framförallt punk i gör-det-själv-andan, men också R.E.M och Pixies med dess styrka i utsattheten och det självutlämnande. Intravert istället för punkens extraverta. Kanske kan man i svenska första vågen hitta det där, jag tänker på Ebba Grön och KSMB som hade existensiella frågeställningar i både en, två och flera låtar utan att påstå att de delade dessa referensramar från något speciellt håll...
Själv hade jag lätt att asdociera till grungen och haka på Pearl jam och Nirvana, men även band som Soundgarden som utgjorde en mer naturlig brygga mellan hårdrocken och dessa band. De låg som ett pärlband eller brödsmulor att följa och befriade oss från glam-scenen som i sitt tidigare skick hade mer med grungen att göra genom sin dekadens, men det var liksom lättare att dra på sig ett par slitna Levis 502 och en uppknäppt flanellskjorta än att repa en skabbig kavaj och smeta ansiktet fullt med kajal för att sen tupera håret till nån jävla Nikki Sixx-man och låtsas att man sket i allt. Jag var inte sleeze på det sättet. Inte alls.
Grungen var tillgängligare, typ låt mig vara som jag är. Puckrufs, stor T-shirt och "off we go..."
Scenen exploderade tidigt 90-tal och gav oss ännu en ikon i klubb 27, Kurt Cobain (1967-1994). Hans död i mitten av 90-talet var på något sätt klimax på grungevågen, även fast band som Pearl jam enträget kört vidare.
På något sätt var etableringen av grunge dess största fiende. Hur kunde något man inte var en del av, något man stod utanför bli det man själv representerade? Jag pratar om kommersen.
Jag tror många inom grungvågen fick en identitetskris. Personligen ryckte jag på ögonbrynen ganska rejält när etablerade, jag menar väl etablerade artister helt plötsligt skulle grunga till sig. Ta en av mina husgudar Bruce Dickinson till exempel och hans Skunkworks. Trovärdigheten fanns lixom inte där och det höll inte särskilt länge, mycket på grund av det.
Samtidigt sköljde nästa vågs grunge över oss med Smashing pumkins, Bush, Siverchair och senare även Creed. Allt sk post-grunge. Efter Cobains bortgång. Väl etablerade bolag backade nu upp den tidigare undergroundscenen och det blev på något sätt dess baneman.
Pearl jam vek av. Tog rygg på Niel Young, hittade sin egna väg genom rakare rock och americana samtidigt som jag utforskade Seattle-scenen via band som Mudhoney och det mesta som låg på gamla Subpop-etiketten.
Men det var en våg värd att surfa. Det är en genre som inte lämnat mig opåverkad. Dess uppgång och fall lämnar en tradition av moll, det gav en svart ironi och humor som aldrig svartrock som Cure och Sisters of mercy hade.
Jag kan fortfarande tycka att scenen aldrig blev bättre än genombrottens "Smells like teen spirit", " Lithium" eller "Come as you are" (Nirvana, 1991) och "Alive" eller för all del "Even flow" eller "Jeremy" (Pearl jam, 1991) även fast Nirvanas vax Bleach (1989) förtjänat en större roll än den som den undanskymt tilldelats...
Kanske var tidigare nämnda R.E.M som influerat scenen de som lyckades omdefiniera sig själva som popband under denna våg. Episka "Drive" och vemodiga "Everybody hurts" (Automatic for the people, 1992) är för mig intimt associerade med denna våg och lysande exempel på hur man som band kan formas av samma scen man en gång varit med att definiera...
Kanske dog grungen då 90-talet gick över till sin andra hälft, men trenden och modet sitter kvar. Subkulturen har etsat sig fast som punkvågen, som den stora vågen brittisk metal och som andra musikstilar etablerats, men ibland är priset högt. Grungen överlevde inte sin egen etablering. Punken som sköljde över oss i flera vågor gjorde där något denna "skitunge" inte lyckats med sen dess, den återuppstod och reformerades och kanske kan det hända igen, vem vet?
Grungen är död, leve grungen!
/Polarn Per
Tre starka kort med grunge
1. Skit i vad andra tycker
2. Offret kan vara kung
3. Uppvisningen att droger faktiskt dödar
fredag 30 januari 2015
Ibland så händer det...
Det var inte så länge sedan jag raljerade om min lite kluvna tillit till Groupon. Som tur var å ordnade den lilla historien upp sig. I kväll var det dags för nästa Groupon erbjudande, och jag måste tillstå, denna kväll blev en riktig höjdare. Kanske inte så mycket Groupons förtjänst som kvällens restaurangs.
Frugan och jag nappade på ett erbjudande om en tvårätters meny på den Hawaiianska restaurangen Makai, som ligger på Norrmalm. Underbar service, men framför allt, underbar mat. För att inte tala om spännande öl.
Först maten. Frugan tog deras burgare och jag valde den ingefärsglacerade Mahi Mahi (fisk). Båda rätterna var gudomliga i sig, men sötpotatis pommesen som kom till, skulle jag kunna äta ihjäl mig på. Sedan har vi ölen. Även om det inte var de bästa ölen jag druckit i mitt liv, så tror jag fasiken att det var snudd på de snyggaste ölen jag druckit. Det som hamnade i mitt glas var Big Wave golden Ale och Longboard Lager, båda från Kona Brewing Company. Big Wave var den godaste av dem.
Även om det var en helt underbar kväll hos Makai så finns det dock lite förbättrings möjligheter. Men detta är mer av det kosmetiska slaget.
Först. Konsten på väggarna var en smula deprimerande. Tavlorna gav mer ångest, än känslor av sol och carefree livsstil.
Sedan musiken. Inte på något sätt dålig, men från fel ö. Det spelades Reggae för hela slanten, och även om jag är stort fan av den musikstilen, så hade te.x. Eddie Vedders Ukulele Songs passat in så mycket bättre i temat. Dessutom hade man ju inte mina tjusiga Tiki-ljusstakar heller. :-)
Men, som sagt, på det hela taget, en toppenkväll. Bra mat, god dryck i skön och avslappnad atmosfär med underbaraste frugan. Vi kommer absolut tillbaka. Har redan börjat planera att ta med älskade brorsan och hans fru, när dom kommer förbi huvudstaden nästa gång.
För att sätta stämningen och för att hylla kvällens bästa öl är det väl inte mer än rätt att vi kör Pearl Jam med just Big Wave, inspelad i Honolulu.
Frugan och jag nappade på ett erbjudande om en tvårätters meny på den Hawaiianska restaurangen Makai, som ligger på Norrmalm. Underbar service, men framför allt, underbar mat. För att inte tala om spännande öl.
Först maten. Frugan tog deras burgare och jag valde den ingefärsglacerade Mahi Mahi (fisk). Båda rätterna var gudomliga i sig, men sötpotatis pommesen som kom till, skulle jag kunna äta ihjäl mig på. Sedan har vi ölen. Även om det inte var de bästa ölen jag druckit i mitt liv, så tror jag fasiken att det var snudd på de snyggaste ölen jag druckit. Det som hamnade i mitt glas var Big Wave golden Ale och Longboard Lager, båda från Kona Brewing Company. Big Wave var den godaste av dem.
Även om det var en helt underbar kväll hos Makai så finns det dock lite förbättrings möjligheter. Men detta är mer av det kosmetiska slaget.
Först. Konsten på väggarna var en smula deprimerande. Tavlorna gav mer ångest, än känslor av sol och carefree livsstil.
Sedan musiken. Inte på något sätt dålig, men från fel ö. Det spelades Reggae för hela slanten, och även om jag är stort fan av den musikstilen, så hade te.x. Eddie Vedders Ukulele Songs passat in så mycket bättre i temat. Dessutom hade man ju inte mina tjusiga Tiki-ljusstakar heller. :-)
Men, som sagt, på det hela taget, en toppenkväll. Bra mat, god dryck i skön och avslappnad atmosfär med underbaraste frugan. Vi kommer absolut tillbaka. Har redan börjat planera att ta med älskade brorsan och hans fru, när dom kommer förbi huvudstaden nästa gång.
För att sätta stämningen och för att hylla kvällens bästa öl är det väl inte mer än rätt att vi kör Pearl Jam med just Big Wave, inspelad i Honolulu.
tisdag 23 december 2014
Grattis på 50 års dagen Eddie!!
En av hemmets husgudar, Eddie Vedder, fyller idag 50 år. Vilket på något sätt ger hopp för framtiden... Man kommer ju dit förr eller senare själv....
Stort Grattis Eddie!!!!
lördag 18 oktober 2014
Polar'n Pers 10 godbitar!
Oj, här på Spader Ess kommer man inte undan.... 10 plattor som präglat min musiksmak och mig... Huu, det är ju en rysare att ge sig på, men va fan, här kommer en lista i någorlunda kronologisk ordning... Listan representerar känslan, inte nödvändigtvis de bästa vaxen musikaliskt!
1. Kiss - Alive II Vilket vax! Live och glädje, pojkum och det där spännande som Ace, Paul, Peter och Gene gjorde med råckenjävlaroll. Tror detta lade grunden till mitt konsertintresse! Musik ska ses levande!
2. Iron Maiden - The number of the beast Jag fick den inspelad på kassett hos kusin "Ina". Jag bladade skivomslagen hos kusin Bertil. Var jag såld? Yes! Den stora vågen brittisk hårdrock tog mig till Judas, Sabbath, Saxon och massa godsaker. Häftigt, var ordet! "Hallowed be thy name" är låten som imponerat mest levande på mig. Vilken kraft! Vilken energi! ...och utan klassiska versmått och refräng...
3. KSMB - Sardjent Pepper Ok, inte tidsrätt placerat, men kom igen, det är grejtest hits i bästa tappning. Hägersten, Skärholmen. Hemma. Öset som punken levererade kommer igen i massor av musik jag gillar rebellen eller energin. I samma riktning lyssnades mer och mer på kraften... Anthrax, Nuclear Assault, S.O.D och massor av... Minns ni förresten att Metallica faktiskt var just Thrash? Konstig koppling? Kanske, men min brygga! Punken var även andra inriktningar som Anders Hedman lät mig upptäcka...
4. Treat - Scratch and bite Lokala rockers. Pudlar. Visserligen utklassade lite senare av andra svenska band såsom Europe och framförallt Yngwie Malmsteen, men ett tidigt och bra bevis på att svenne banan kunde lira go' jäkla rock!
5. Tom Petty and the heartbreakers - Southern Accents Jag vet inte hur och varför, egentligen, men Tom Petty fanns alltid i min samling, jag tyckte plattorna var ojämna, men några spår på varje platta var helt jävla magiska. Jag kan plocka fler artister som haft samma inverkan, Dire Straits, Queen m fl, men jag plockar med mig plattan "Southern Accent" mest för att den kanske är mest typisk av dessa, fantastiska "Don't Come Around Here No More" sticker ut, den är ju så grym. Jag gillar dessa enkla raka alster. Petty skulle man kunna säga var inkörsporten till många singer-song-writers jag gillar, så även den musik som t ex Pearl Jam representerar idag (även fast grungen det startade med var så mycket ballare), och varför inte säga der rakt ut. Petty var rocken och americana-grejen som stolt fastnade i hårdrockssamlingen!
6. Accept - Restless and wild Intron. Jag är svag för intron. Jag är svag för melodier och snabba elgitarrer, tysk hårdrock var lätt att gilla. "Fast as a shark" är signaturmelodin för denna gengre och en evig adrenalinkick! Lägg till Running wild, Scorpions, Helloween, Gamma ray m fl. Ja, det är fan bara att odla mustasch, dra på spandex och digga...
7. Entombed - Left hand path Tillbaka till the hood. Nihilist som dom hette gjorde något nytt jag aldrig trodde kunde slå... dödsmetall? Ja, inte var det min kopp av te, sen serverade Martin Karlsson Slayer som dörröppnare från Thrash till det hårdare och därefter Death ("Scream-bloody-jävla-gore"), Sepultura ("Roots-bloody-jävla-roots", och örat för urkraften växte. För mig fanns precis som med punken här även lokal stolthet. Entombed var ursinnet!
8. Faith No More - Angel Dust Faith No More är den kanske mest komplexa musikupplevelse jag åkt med på. Galenskapen och hitkänslan blandade i låtar som "Epic" (från tidigare vax) och "Caffeine" eller "Jizzlobber"... Still a blast! Fortfarande tidlöst, kompromisslöst och helt jävla fascinerande. I förlängningen hittar jag Rage against the machine, System of a down, men även Tool och Nine Inch Nails... Här abdikerar jag för att synthen är ett OK instrument i rocken. Ja, ni hörde mig säga det här och nu!
9. Nirvana - Never mind Jisses, jeezes, vad fan är det för toner? Vad är det för losers? Vad är det för... Det är ju skitbra! Skitigt som den glamrock jänkarna pressat till maximum med fyllor och drogrus ala Mötley Crüe och Guns'n'roses, men nytt i en döende rockscen med sin punkighet... Grymt medtagen! Soundgarden, Mudhoney, Pearl jam och Alice in chains senare smyggrunge med Creed och mycket annat... Nerstämt och skitbra! Lyssna på den opluggade "Where did you sleep last night"... He nailed it!
10. De lyckliga kompisarna - Le som en fotomodell Kanske hade det varit värdigare att plocka Dia Psalma eller Strebers, men den impact DLK levererade var helt och hållet glad partypunk. Trallpunken has arrived! Både svensk och utländsk. Utrikes bäst representerade av Bad religion, Offspring, Green day och kanske Queens of the stonage om jag vill återknyta till smyggrunge...
Och en bonus.... Candlemass - Tales of creation Jag sparar ett guldkorn till upploppet och serverar det efter mållinjen! Temaplattor. Fan, jag är helt lost i temavax. Queensrÿche, Wasp, King diamond, Pink floyd mfl. Jag går så långt att jag tror vissa vax med en del progressiva rockband hör hemma här, jag tänker på band som Opeth och Pain of salvation som kanske mer i mitt sinne är "tematiska"... Kanske är "Tales of creation" med Candlemass den platta jag kommer tillbaka oftast till. Lyssna på det episkt stora. Lyssna på Messiah! Stort. Tungt. Vackert!
Fan, vad klurigt att inte få sväva ut mer, saknar Soulfly med massa annat och kanske kuppade jag in massa musik i min topplista, kanske upplevs det som fusk!
Håll till godo!
/Polar'n Per
Tre starka kort som kvalar;
1. Något med Thåström, Ebba Grön eller Imperiet
2. Helloween - Keeper of the seven keys II
3. Anthrax - Among the living
1. Kiss - Alive II Vilket vax! Live och glädje, pojkum och det där spännande som Ace, Paul, Peter och Gene gjorde med råckenjävlaroll. Tror detta lade grunden till mitt konsertintresse! Musik ska ses levande!
2. Iron Maiden - The number of the beast Jag fick den inspelad på kassett hos kusin "Ina". Jag bladade skivomslagen hos kusin Bertil. Var jag såld? Yes! Den stora vågen brittisk hårdrock tog mig till Judas, Sabbath, Saxon och massa godsaker. Häftigt, var ordet! "Hallowed be thy name" är låten som imponerat mest levande på mig. Vilken kraft! Vilken energi! ...och utan klassiska versmått och refräng...
3. KSMB - Sardjent Pepper Ok, inte tidsrätt placerat, men kom igen, det är grejtest hits i bästa tappning. Hägersten, Skärholmen. Hemma. Öset som punken levererade kommer igen i massor av musik jag gillar rebellen eller energin. I samma riktning lyssnades mer och mer på kraften... Anthrax, Nuclear Assault, S.O.D och massor av... Minns ni förresten att Metallica faktiskt var just Thrash? Konstig koppling? Kanske, men min brygga! Punken var även andra inriktningar som Anders Hedman lät mig upptäcka...
4. Treat - Scratch and bite Lokala rockers. Pudlar. Visserligen utklassade lite senare av andra svenska band såsom Europe och framförallt Yngwie Malmsteen, men ett tidigt och bra bevis på att svenne banan kunde lira go' jäkla rock!
5. Tom Petty and the heartbreakers - Southern Accents Jag vet inte hur och varför, egentligen, men Tom Petty fanns alltid i min samling, jag tyckte plattorna var ojämna, men några spår på varje platta var helt jävla magiska. Jag kan plocka fler artister som haft samma inverkan, Dire Straits, Queen m fl, men jag plockar med mig plattan "Southern Accent" mest för att den kanske är mest typisk av dessa, fantastiska "Don't Come Around Here No More" sticker ut, den är ju så grym. Jag gillar dessa enkla raka alster. Petty skulle man kunna säga var inkörsporten till många singer-song-writers jag gillar, så även den musik som t ex Pearl Jam representerar idag (även fast grungen det startade med var så mycket ballare), och varför inte säga der rakt ut. Petty var rocken och americana-grejen som stolt fastnade i hårdrockssamlingen!
6. Accept - Restless and wild Intron. Jag är svag för intron. Jag är svag för melodier och snabba elgitarrer, tysk hårdrock var lätt att gilla. "Fast as a shark" är signaturmelodin för denna gengre och en evig adrenalinkick! Lägg till Running wild, Scorpions, Helloween, Gamma ray m fl. Ja, det är fan bara att odla mustasch, dra på spandex och digga...
7. Entombed - Left hand path Tillbaka till the hood. Nihilist som dom hette gjorde något nytt jag aldrig trodde kunde slå... dödsmetall? Ja, inte var det min kopp av te, sen serverade Martin Karlsson Slayer som dörröppnare från Thrash till det hårdare och därefter Death ("Scream-bloody-jävla-gore"), Sepultura ("Roots-bloody-jävla-roots", och örat för urkraften växte. För mig fanns precis som med punken här även lokal stolthet. Entombed var ursinnet!
8. Faith No More - Angel Dust Faith No More är den kanske mest komplexa musikupplevelse jag åkt med på. Galenskapen och hitkänslan blandade i låtar som "Epic" (från tidigare vax) och "Caffeine" eller "Jizzlobber"... Still a blast! Fortfarande tidlöst, kompromisslöst och helt jävla fascinerande. I förlängningen hittar jag Rage against the machine, System of a down, men även Tool och Nine Inch Nails... Här abdikerar jag för att synthen är ett OK instrument i rocken. Ja, ni hörde mig säga det här och nu!
9. Nirvana - Never mind Jisses, jeezes, vad fan är det för toner? Vad är det för losers? Vad är det för... Det är ju skitbra! Skitigt som den glamrock jänkarna pressat till maximum med fyllor och drogrus ala Mötley Crüe och Guns'n'roses, men nytt i en döende rockscen med sin punkighet... Grymt medtagen! Soundgarden, Mudhoney, Pearl jam och Alice in chains senare smyggrunge med Creed och mycket annat... Nerstämt och skitbra! Lyssna på den opluggade "Where did you sleep last night"... He nailed it!
10. De lyckliga kompisarna - Le som en fotomodell Kanske hade det varit värdigare att plocka Dia Psalma eller Strebers, men den impact DLK levererade var helt och hållet glad partypunk. Trallpunken has arrived! Både svensk och utländsk. Utrikes bäst representerade av Bad religion, Offspring, Green day och kanske Queens of the stonage om jag vill återknyta till smyggrunge...
Och en bonus.... Candlemass - Tales of creation Jag sparar ett guldkorn till upploppet och serverar det efter mållinjen! Temaplattor. Fan, jag är helt lost i temavax. Queensrÿche, Wasp, King diamond, Pink floyd mfl. Jag går så långt att jag tror vissa vax med en del progressiva rockband hör hemma här, jag tänker på band som Opeth och Pain of salvation som kanske mer i mitt sinne är "tematiska"... Kanske är "Tales of creation" med Candlemass den platta jag kommer tillbaka oftast till. Lyssna på det episkt stora. Lyssna på Messiah! Stort. Tungt. Vackert!
Fan, vad klurigt att inte få sväva ut mer, saknar Soulfly med massa annat och kanske kuppade jag in massa musik i min topplista, kanske upplevs det som fusk!
Håll till godo!
/Polar'n Per
Tre starka kort som kvalar;
1. Något med Thåström, Ebba Grön eller Imperiet
2. Helloween - Keeper of the seven keys II
3. Anthrax - Among the living
måndag 30 juni 2014
Lite mera från Pearl Jam konserten
Att Eddie Vedder drack ur en sko har väl inte gått någon förbi här hemma. Nyheten har givetvis spritt sig utomlands med. Här är en bra sammanfattning av händelsen från Blabbermouth.
Sånt är man inte med om varje dag.... :-)
Sånt är man inte med om varje dag.... :-)
söndag 29 juni 2014
Pearl Jam på Friends Arena 2014-06-28
Så min och frugans förväntningar var ganska höga, samtidig som vi var lite oroliga för Friends Arenas ökända ljudproblematik.Dock hade vi Golden Circle biljetter och där framför scenen var ljudet inget problem. Vi avslutade konserten bak vid öldisken och där studsade ljudet som vanligt sin galna akustikdans.
Även om jag nog tyckte att ljudet överlag var bättre än vid tidigare besök på arenan.
Denna gång var problemet just ljudstudsandet, och det har jag svårt att se att Arenan kan skylla ifrån sig. En annan negativ sak, jag vet att det bara handlar om profit och inte kvalitet, att det handlar mer om vem som ger dom bästa erbjudandena, men måste man sälja så äcklig öl. Kunde man inte få något att välja på...
Eller möjligheten att köpa lite vin som alternativ, särskilt som det gick åt ett antal flaskor på scenen.
Nog om det, vad fick vi då denna kväll?Eddie Vedder bjöd oss på tal på Svenska.
En bra set list med bra valda covers lite här och där.
Det bjöds på oväntad reklam för Swedbank och Friends arena.
Oplanerad publikinteraktion med skosignering och även lite vindrickande ur en Converse sko. Jättestora glödlampor som gungandes och som Eddie åkte runt på. En hel del vinpimplande på scenen. Fantastisk sång och musik tillsammans med en avslappnad och otvungen grupp, supporterad av en lika avslappnad och otvungen publik. På hela taget en otrolig kväll med ett fantastiskt samspel mellan band och publik.
Dessutom fick vi ett löfte om att Pearl Jam återkommer till Sverige, och då snarare om 2 år än 12. Gissa vem som tänker vara där då....
Helt klart en 5 Ess kväll!
lördag 28 juni 2014
Rocken i Bild - Pearl Jam
Dagen till ära en fantastisk bild av Peal Jam i aktion. Det är väl inte så mycket att säga om den, mer än att jag inte har en aning om vem som är fotograf, men en otrolig bild är det hur eller hur. Och med det så sätter i alla fall jag kosan mot Friends Arena och hoppas på en magisk kväll.
onsdag 25 juni 2014
Rocken i Bild - Eddie Vedder
Snart ställer sig Pearl Jam på svenska tiljor igen, så vad passar bättre än att ta in en fantastiskt stämningsfull bild på Eddie Vedder.
Att hitta bra och engagerande bilder på den mannen är inte det minsta svårt, då han har utstrålning och karisma så det räcker och blir över. Tyvärr vet jag inte vem som tagit bilden?
måndag 23 juni 2014
Midsommarfirandet över...
Så då var midsommarfirandet över för i år. Det blev för mig en lugn tillställning med familj (norra delarna), vänner och temperaturer som låg farligt nära de vi hade under julfirandet. Hade temperaturen sjunkit lite till så hade nog skurarna övergått till regnblandat snö.
Men inte hänga läpp för det, nu kickar vi igång Pearl Jam veckan i stället. På lördag blir det Friends arena för att njuta dessa efterlängtade herrar, vilket gör att musiken som kommer att spelas i veckan lär bli en en hel del Pearl Jam.
Men inte hänga läpp för det, nu kickar vi igång Pearl Jam veckan i stället. På lördag blir det Friends arena för att njuta dessa efterlängtade herrar, vilket gör att musiken som kommer att spelas i veckan lär bli en en hel del Pearl Jam.
måndag 20 januari 2014
Filmer, den ultimata listan...eller?
Så här nu när listornas stora tid varit över oss, så tänkte jag att en lista till kunde vara på sin plats. En lista om filmer denna gång. Dock tänkte jag inte lista några "Best Of 2013" eller så, utan drämma till med en "Best of So Far" enligt mig. Brace for impact, detta blir ett mastodontinlägg.
Jag tar väl och delar upp det i lite grupper, för enkelhetens skull.
Skräck/Rysare
En av mina favoritgenres, även om jag sällan ser skräck numer. Men det beror nog mer på att jag inte alltid hittar något som tilltalar mig, inte att jag blivit mer mörkrädd med åren.
Exorcisten
En av mina största favoritfilmer alla kategorier. Det var filmen som ondskefullt förde in mig i skräckfilmsfållan, som jag skrev om tidigare. Och som vi alla vet när det kommer till skräckfilm, när den kusliga musiken börjar, se dig aldrig om...
Ettan är ett mästerverk. Tvåan ren skräp, den ser jag bara som ett fulförsök att göra pengar. Däremot gillar jag trean, som jag ser som den riktiga tvåan. Även Exorcisten:Begynnelsen har sin charm även om den inte kommer upp till föregångarnas höjder. Men den har gjort att jag sällan missar en film om besatthet och exorcism.
Omen
Har man sagt Exorcisten får man säga Omen. Dom går lite hand i hand helt enkelt. Mästerverk från samma era och tillsammans har dom grundmurat min kärlek för det mörka i kombination med katolsk mysticism.
The Shining
Stephen King får säga vad han vill om denna filmen, men den är ett sant mästerverk. Den prestation som görs av framför allt Jack Nicholson är bara enastående.
Dracula
I ärlighetens namn kanske denna film inte riktigt platsar i skräckdelen då den mer är mörkt romantisk. Men handlar det om favoritfladdermusen (inte Batman alltså), så gör det. Gary Oldman är briljant, och fotot så snyggt. Såg faktiskt om den häromkvällen och den funkar ännu.
Feel Good filmer
En kategori som kan innehålla egentligen vad som helst, eller om man vill, en katgori där man kan stoppa in det som inte riktigt passar in någon annan stans.
Forrest Gump
Vad kan man säga om denna filmen egentligen, som inte redan är sagt? Tom Hanks är en skådis som sällan ses i något dåligt. Hamnar han dessutom, som i detta fallet, i en film med lite sköna vändningar och en lagom trevligt story, så kan det ju bara bli jättebra.
Afrikas Hemligheter
Kanske en av de mer okända filmerna på denna lista. En film som i mina ögon inte riktigt fått den uppmärksamhet som den förtjänar. Handlar om en liten grabb som blir tvångsinhyst hos ett par gamla släktingar av sin något förvirrade morsa. Tvångsinhysningen är dessutom dubbelsidig. Framför allt är dessa gubbar en koncentrerad bild av vad jag skulle vilja vara när jag blir gammal. Tillräckligt pigga och med tillräckligt god ekonomi för att kunna leva ut som excentriska gubbtjyvar.
Livet från den ljusa sidan
Jack Nicholson igen. Denna gången i ett komiskt drama om men man med en något utmanande personlighet. Och vem gör en sådan roll bättre än just ol' Jack.
En oväntad vänskap
Jag gillar Fransk film generellt. Den är ofta som en frisk fläkt och välbehövlig kontrast till den fullkomliga flodvåg av Amerikansk film som väller in över vardagsrumssofforna. Där just en Oväntad vänskap är en av de senaste filmerna jag sett från Frankrike, och vilken film sedan. Läser man handlingsbeskrivningen så kan den låta lite trist, men låt inte detta lura er. Se den, få ett gott skratt och lite värme i bröstkorgen.
Änglagård
Den enda Svenska filmen på listan. Varför då? Kan bero på att Svensk film, även om den ofta är bra, aldrig når upp riktigt till att vara så bra att den hamnar på en best ever lista. Denna gör det dock, av olika anledningar. Öppningsscenen, Karaktärerna (särskilt Gottfrid och Ivar) och Colins förmåga att göra något Svenskare än svenskt. Lägg därtill Jens Fischers fantastiska foto. För att inte tala om Helena Bergströms episka snorscen. Dessutom var det den första film jag såg på bio med min fru (fast då hade hon ingen aning om att hon skulle bli det.)
Big Fish
Tim Burton är en av mina favoritregissörer, så egentligen var det svårt att välja film som skulle representera honom, men dagsformen gjorde att det blev Big Fish. En sanslöst mysig och underhållande film, som är ovanligt ljus för att vara en Burton.
Science Fiction/Fantasy
Bortser man från biografier, så är detta en av mina favoritgenres vad det gäller böcker, så det är väl inte underligt att jag även gillar den på film.
Blade Runner
Helt enkelt kungen bland Sci/Fi filmer. Atmosfären, dystopin, Rutger Hauer. Riktigt bra.
Star Trek/Wars
När det gäller dessa filmserier, så är det väl egentligen inte för att det är så vansinnigt bra skådespel som ligger till grund för varför jag tycker om dessa filmer, utan det handlar mer om det episka anslaget och fantasin om andra världar. Vilken av de olika delarna i filmserierna som jag gillar bäst vet jag inte riktigt, utan det är mer helheten.
Sagan om Ringen trilogin
Återigen en episk filmserie, dock i en helt annan värld och med Fantasy som inramning. Baserad på Tolkiens klassiska böcker, så får vi följa med ringens brödraskap på en storslagen resa genom Midgård. Dessutom vackert filmad och välgjord.
House of Flying Daggers
Asiatisk film, är ofta befriande annorlunda i sitt bild och berättarspråk. Det är mycket hjältemod och givetvis överdådiga kampscener och även om detta egentligen inte är en traditionell fantasy rulle, så får man nog se det som det, för om inte annat så är just stridsscenerna en smula fantasyartade. Jag tror inte att man ens i Kina kan få detta till verklighetstroget. Finns en uppsjö av trevliga filmer att se, men denna är en av mina absoluta favoriter.
Krigsfilmer
Som de flesta pojkar (åtminstone som gjort lumpen?) så har jag en konstig och kluven fascination till krigsskildringar. Samtidigt som jag aldrig skulle vilja uppleva ett krig i verkligheten och som de flesta andra människor på denna jorden så önskar jag fred. Men det finns något lockande i det militära som inte går att ducka för. Det har väl med spänningen och kanske framför allt enkelheten i en militär tillvaro som lockar. Ser man till mina filmval här så kan man dessutom se en viss förkärlek till Vietnam eran. Tror att även den förkärleken har en dubbel botten. Dels själva krigsdelen i sig, men även musiken från den eran som oftast förknippas med dessa filmer. Men även Hippierörelsen, protesterna på hemmafronten har en stor lockelse. Det var spännande tider över huvud taget, och på något sätt första kriget som tog död på myten om det heroiska och patriotiska i krig för den stora allmänheten.
Plutonen
Oliver Stones film plutonen kom ut på de svenska biodukarna under tiden som jag själv gjorde min värnplikt. Denna genomlevdes vid artilleriet i Lindköping och i filmen finns förutom allt annat som gör en krigsfilm bättre än bra, en scen där huvudrollsinnehavarna blir beskjutna av eget artilleri (Friendly Fire, whats so friendly about that? (kan även ses som en gammal Amerikansk tradition)). Eftersom jag genom min kännedom av artilleri, vet hur förödande ett granatregn är (ja, vi fick prova på det under ordnade former, dvs. sitta på en kulle en dryg kilometer bort när fyra granater sprängdes), så var det en scen som grep mig väldigt mycket. Utöver detta är filmen bra filmad och har ett brett och bra skådespelarregister med flera favoritskådisar.
Full Metal Jacket
Stanley Kubrick har ett berättarspråk som går utanför det vanliga, så även här. Att man dessutom visar kaoset i strid i bebyggelse på ett tydligt sätt är lite ovanligt i just Vietnamfilmer, där man annar riktar in sig på djungelkriget. Ett extra plus för den långa inledningen under utbildningen i Boot-camp. Dessutom har jag en gång i tiden jobbat ihop med en kille som utseendemässigt var skrämmande lik karaktären Gomer Pyle som han framträdde i sin slutscen på toaletten....
Apocalypse Now
Det här är väl just Vietnamfilmernas film, om inte krigsfilmernas film. Fullkomligt lysande. Otrolig stämning rakt igen, som verkligen belyser krigets galenskap, och jag älskar tempoändringarna i filmen. Även Coppola har en väldigt bra och intressant berättarteknik.
Musikfilmer
Vad vore väl detta inlägg utan att ha med en liten del musikfilmer? Förväxla nu inte detta med otyget musikalfilmer, för det är något annat.
The Doors
Ännu en rulle av Oliver Stone, som behandlar samma tidsålder men ur en annan synvinkel och med ett annat ämne, nämligen rockgudarna i The Doors. Även om jag redan innan lyssnat lite på The Doors, så var denna filmen ett startskott för en total musikalisk kärlekshistoria som hållit i sig sedan dess. Kan inte komma på att Val Kilmer gjort någon bättre rolltolkning heller, varken tidigare eller senare.
Pink Floyd The Wall
Somliga tycker att det enbart är en konstig film, andra, som jag, tycker att det är en konstnärlig film. Otrolig musik, otrolig film och Bob Geldofs gestaltning av Pink är bara mästerlig.
Almost Famous
Cameron Crowe har ju presterat en och annan riktigt bra film, men hans halvbiografiska film om en tid då rockvärlden var öppnare och mer tillgänglig än vad den kom att bli senare , en film om rockvärlden när den exploderade och tog riktig fart, är min favorit. Jag förutsätter att alla läsare dessutom sett hans film Pearl Jam 20.
Tecknad film
Givetvis finns det mycket bra tecknad film. Särskilt på senare år så har även de västerländska filmmakarna insett att stor del av publiken för tecknat är vuxen (den insikten har funnits sedan tidigare hos Japanska filmmakare), vilket gjort att filmerna ändrat karaktär till viss del och numer åtminstone innehåller en del skämt som allt som oftast flyger över huvudet på småttingar, samtidigt som de vuxna fnissar gott.
Heavy Metal
Den första tecknade film jag sett som riktar sig uteslutande till en vuxen publik. Jag skall inte låtsas att filmen i sig är fantastisk, jag har nog med en smula nostalgi i det hela också, men med det och soundtracket (ex. Blue Öster Cult och Black Sabbath) i filmen, så är den mer än tillräckligt bra.
Akira
Japanerna har en tradition att göra bra tecknat (och en hel del skit med förstås), den första Anime jag såg var just mästerverket Akira, som jag såg genom en gammal kollega som var Manga och Anime galen (han bor numer i Japan) och sedan dess fortsatt att titta på Anime en del även om jag inte är fanatisk slukare. Dock var jag en stund med i Mangakai när det startade i början av nittiotalet.
Min Granne Totoro
Hayao Miyazaki är i mina ögon mästaren av Anime. Han har gjort ett flertal riktiga mästerverk, men den första filmen jag såg av honom var Totoro, så den är lite speciell. Jag säg den av en slump på en svensk filmkanal i mitten av nittiotalet. Jag tror bara den sändes en gång. Därefter tog det lång tid innan den dök upp i Sverige igen. Brukar alltid bli lite bökigt med rättigheter när det kommer till Japansk film. Dock kan jag inte annat att rekommendera den, även om den mest riktar sig till barn. Men den är å andra sidan världens bästa barnfilm.
Fritz The Cat
Detta är å andra sidan kanske just raka motsatsen till barnfilm och helt befriad från allt vad politisk korrekthet heter. Men charm har den.
Sedan finns det lite blandade filmer som jag inte direkt har någon klockren kategori till, men som ändå bör nämnas som, för mig, stora filmer.
Quentin Tarantino
Detta är ju egentligen inte en film, utan det är mest att han är en sådan regissör vars filmer jag för det mesta tycker väldigt mycket om och då framför allt för sina dialoger. Han måste väl vara den i filmvärlden som skapat filmer som genererat mest klassiska citat genom tiderna. För att inte tala om att han oftast ser till att det är minst lika bra musik i filmerna. T.ex. som i mitt val här med Reservoir Dogs, där han för alltid kommer att förknippa låten "Stuck In The Middle" med Steelers Wheel med galningar och fisk, men det är ju inte enbart hans fel, Killinggänget är ansvariga för fiskbiten.
Natural Born Killers
Tredje Oliver Stone filmen i denna listan, hoppsan. Dessutom med kopplingar till Tarantino som skrivit den skruvade storyn och därmed gett den hans karaktäristiska dialoger, givetvis spetsat med lite snyggt fotograferat och omotiverat ultravåld.
Easy Rider
Dennis Hopper var inte bara en bra skådis, han regisserade även filmer, såsom denna gamla Mc-roadmovie från slutet av 60-talet, med både Peter Fonda och Jack Nicholson, förutom sig själv. En replika av Fondas ikoniska motorcykel "Captain America" finns att se i Edsberg på MC-collection museet.
Smoke
En lika stjärnspäckad film som den är långsam i sitt tilltal. Handlar om en tobaksbutik i New York och dess kunders historier. Den sammanhållande huvudrollen som butikens expedit, spelas av den underbara Harvey Keitel.
Lost in Translation
Ännu en Coppola, men denna gången dottern Sofia. Lågmäld och långsam film, som balanserar mellan ångest och feelgood. Storslagna rollprestationer av Bill Murray och Scarlett Johanson
Det Stora Blå
En annan mångsidig regissör som jag tycker mycket om är Luc Besson, och då framför allt de filmer han gjorde innan 2000. Just denna film då lite extra eftersom jag har ett förflutet som undervattensrugbyspelare och därmed knyter an lite extra till fridykarscenerna. Har inte sett filmen en gång utan att omedvetet börja hålla andan när dom dyker.
I Skyttens Tecken
Detta är en film som hamnat här av rent nostalgiska skäl, för att säga att den är bra, det går inte. Många som hör namnet Ricky Bruch, som har en "bärande" roll i denna rulle, tänker på idrottsmannen eller möjligen som rövare i Ronja filmen. Jag tänker på två helt andra saker.
Det första är givetvis förknippat med idrottandet, det går aldrig att komma ifrån. En gång, kommer inte ihåg hur gammal jag var, så var Ricky på besök i hemstaden för att visa upp sig i sin nya roll som bodybuilder. Vilket resulterade i att jag och en kompis fick sitta uppflugna på var sin, av hans svällande armar, när han spände upp sig för lokaltidningens kamera (tyvärr har jag inte kvar bilden). Det andra är i hans medverkan i just nämnda gladporrisen I skyttens Tecken, och då enbart för att det var den första film som jag i mina allra tidigaste tonår såg när vi lärde oss att planka in på stadens biograf. Omvälvande upplevelse på flera sätt. :-)
Det är bara att inse att detta är minst lika svårt som att börja lista sina favoritskivor. Vissa är lätta, andra dyker upp när man börjar skrapa på ytan. Det är bara att inse att det finns för mycket bra för att vara rättvis. Det finns en uppsjö filmer till som betytt massor för mig, och sannolikt lika många som man glömt. Det har runnit en hel del vatten under broarna sedan man sprang på Matiné filmer på Saga-biografen i Oskarshamn. Se därför detta som ett axplock, antagligen gjort mer för min egen skull, än för er läsare.
(Uppdaterad: För att IMDB bilderna inte ville funka...)
Jag tar väl och delar upp det i lite grupper, för enkelhetens skull.
Skräck/Rysare
En av mina favoritgenres, även om jag sällan ser skräck numer. Men det beror nog mer på att jag inte alltid hittar något som tilltalar mig, inte att jag blivit mer mörkrädd med åren.
ExorcistenEn av mina största favoritfilmer alla kategorier. Det var filmen som ondskefullt förde in mig i skräckfilmsfållan, som jag skrev om tidigare. Och som vi alla vet när det kommer till skräckfilm, när den kusliga musiken börjar, se dig aldrig om...
Ettan är ett mästerverk. Tvåan ren skräp, den ser jag bara som ett fulförsök att göra pengar. Däremot gillar jag trean, som jag ser som den riktiga tvåan. Även Exorcisten:Begynnelsen har sin charm även om den inte kommer upp till föregångarnas höjder. Men den har gjort att jag sällan missar en film om besatthet och exorcism.
Omen
Har man sagt Exorcisten får man säga Omen. Dom går lite hand i hand helt enkelt. Mästerverk från samma era och tillsammans har dom grundmurat min kärlek för det mörka i kombination med katolsk mysticism.
The ShiningStephen King får säga vad han vill om denna filmen, men den är ett sant mästerverk. Den prestation som görs av framför allt Jack Nicholson är bara enastående.
DraculaI ärlighetens namn kanske denna film inte riktigt platsar i skräckdelen då den mer är mörkt romantisk. Men handlar det om favoritfladdermusen (inte Batman alltså), så gör det. Gary Oldman är briljant, och fotot så snyggt. Såg faktiskt om den häromkvällen och den funkar ännu.
Feel Good filmer
En kategori som kan innehålla egentligen vad som helst, eller om man vill, en katgori där man kan stoppa in det som inte riktigt passar in någon annan stans.
Forrest Gump
Vad kan man säga om denna filmen egentligen, som inte redan är sagt? Tom Hanks är en skådis som sällan ses i något dåligt. Hamnar han dessutom, som i detta fallet, i en film med lite sköna vändningar och en lagom trevligt story, så kan det ju bara bli jättebra.
Afrikas Hemligheter
Kanske en av de mer okända filmerna på denna lista. En film som i mina ögon inte riktigt fått den uppmärksamhet som den förtjänar. Handlar om en liten grabb som blir tvångsinhyst hos ett par gamla släktingar av sin något förvirrade morsa. Tvångsinhysningen är dessutom dubbelsidig. Framför allt är dessa gubbar en koncentrerad bild av vad jag skulle vilja vara när jag blir gammal. Tillräckligt pigga och med tillräckligt god ekonomi för att kunna leva ut som excentriska gubbtjyvar.Livet från den ljusa sidanJack Nicholson igen. Denna gången i ett komiskt drama om men man med en något utmanande personlighet. Och vem gör en sådan roll bättre än just ol' Jack.
En oväntad vänskapJag gillar Fransk film generellt. Den är ofta som en frisk fläkt och välbehövlig kontrast till den fullkomliga flodvåg av Amerikansk film som väller in över vardagsrumssofforna. Där just en Oväntad vänskap är en av de senaste filmerna jag sett från Frankrike, och vilken film sedan. Läser man handlingsbeskrivningen så kan den låta lite trist, men låt inte detta lura er. Se den, få ett gott skratt och lite värme i bröstkorgen.
ÄnglagårdDen enda Svenska filmen på listan. Varför då? Kan bero på att Svensk film, även om den ofta är bra, aldrig når upp riktigt till att vara så bra att den hamnar på en best ever lista. Denna gör det dock, av olika anledningar. Öppningsscenen, Karaktärerna (särskilt Gottfrid och Ivar) och Colins förmåga att göra något Svenskare än svenskt. Lägg därtill Jens Fischers fantastiska foto. För att inte tala om Helena Bergströms episka snorscen. Dessutom var det den första film jag såg på bio med min fru (fast då hade hon ingen aning om att hon skulle bli det.)
Big Fish
Tim Burton är en av mina favoritregissörer, så egentligen var det svårt att välja film som skulle representera honom, men dagsformen gjorde att det blev Big Fish. En sanslöst mysig och underhållande film, som är ovanligt ljus för att vara en Burton.
Science Fiction/Fantasy
Bortser man från biografier, så är detta en av mina favoritgenres vad det gäller böcker, så det är väl inte underligt att jag även gillar den på film.
Blade Runner
Helt enkelt kungen bland Sci/Fi filmer. Atmosfären, dystopin, Rutger Hauer. Riktigt bra.
Star Trek/Wars
När det gäller dessa filmserier, så är det väl egentligen inte för att det är så vansinnigt bra skådespel som ligger till grund för varför jag tycker om dessa filmer, utan det handlar mer om det episka anslaget och fantasin om andra världar. Vilken av de olika delarna i filmserierna som jag gillar bäst vet jag inte riktigt, utan det är mer helheten.Sagan om Ringen triloginÅterigen en episk filmserie, dock i en helt annan värld och med Fantasy som inramning. Baserad på Tolkiens klassiska böcker, så får vi följa med ringens brödraskap på en storslagen resa genom Midgård. Dessutom vackert filmad och välgjord.
House of Flying Daggers
Asiatisk film, är ofta befriande annorlunda i sitt bild och berättarspråk. Det är mycket hjältemod och givetvis överdådiga kampscener och även om detta egentligen inte är en traditionell fantasy rulle, så får man nog se det som det, för om inte annat så är just stridsscenerna en smula fantasyartade. Jag tror inte att man ens i Kina kan få detta till verklighetstroget. Finns en uppsjö av trevliga filmer att se, men denna är en av mina absoluta favoriter.
Krigsfilmer
Som de flesta pojkar (åtminstone som gjort lumpen?) så har jag en konstig och kluven fascination till krigsskildringar. Samtidigt som jag aldrig skulle vilja uppleva ett krig i verkligheten och som de flesta andra människor på denna jorden så önskar jag fred. Men det finns något lockande i det militära som inte går att ducka för. Det har väl med spänningen och kanske framför allt enkelheten i en militär tillvaro som lockar. Ser man till mina filmval här så kan man dessutom se en viss förkärlek till Vietnam eran. Tror att även den förkärleken har en dubbel botten. Dels själva krigsdelen i sig, men även musiken från den eran som oftast förknippas med dessa filmer. Men även Hippierörelsen, protesterna på hemmafronten har en stor lockelse. Det var spännande tider över huvud taget, och på något sätt första kriget som tog död på myten om det heroiska och patriotiska i krig för den stora allmänheten.
PlutonenOliver Stones film plutonen kom ut på de svenska biodukarna under tiden som jag själv gjorde min värnplikt. Denna genomlevdes vid artilleriet i Lindköping och i filmen finns förutom allt annat som gör en krigsfilm bättre än bra, en scen där huvudrollsinnehavarna blir beskjutna av eget artilleri (Friendly Fire, whats so friendly about that? (kan även ses som en gammal Amerikansk tradition)). Eftersom jag genom min kännedom av artilleri, vet hur förödande ett granatregn är (ja, vi fick prova på det under ordnade former, dvs. sitta på en kulle en dryg kilometer bort när fyra granater sprängdes), så var det en scen som grep mig väldigt mycket. Utöver detta är filmen bra filmad och har ett brett och bra skådespelarregister med flera favoritskådisar.
Full Metal JacketStanley Kubrick har ett berättarspråk som går utanför det vanliga, så även här. Att man dessutom visar kaoset i strid i bebyggelse på ett tydligt sätt är lite ovanligt i just Vietnamfilmer, där man annar riktar in sig på djungelkriget. Ett extra plus för den långa inledningen under utbildningen i Boot-camp. Dessutom har jag en gång i tiden jobbat ihop med en kille som utseendemässigt var skrämmande lik karaktären Gomer Pyle som han framträdde i sin slutscen på toaletten....
Apocalypse Now
Det här är väl just Vietnamfilmernas film, om inte krigsfilmernas film. Fullkomligt lysande. Otrolig stämning rakt igen, som verkligen belyser krigets galenskap, och jag älskar tempoändringarna i filmen. Även Coppola har en väldigt bra och intressant berättarteknik.
Musikfilmer
Vad vore väl detta inlägg utan att ha med en liten del musikfilmer? Förväxla nu inte detta med otyget musikalfilmer, för det är något annat.
The Doors
Ännu en rulle av Oliver Stone, som behandlar samma tidsålder men ur en annan synvinkel och med ett annat ämne, nämligen rockgudarna i The Doors. Även om jag redan innan lyssnat lite på The Doors, så var denna filmen ett startskott för en total musikalisk kärlekshistoria som hållit i sig sedan dess. Kan inte komma på att Val Kilmer gjort någon bättre rolltolkning heller, varken tidigare eller senare.Pink Floyd The Wall
Somliga tycker att det enbart är en konstig film, andra, som jag, tycker att det är en konstnärlig film. Otrolig musik, otrolig film och Bob Geldofs gestaltning av Pink är bara mästerlig.
Almost Famous
Cameron Crowe har ju presterat en och annan riktigt bra film, men hans halvbiografiska film om en tid då rockvärlden var öppnare och mer tillgänglig än vad den kom att bli senare , en film om rockvärlden när den exploderade och tog riktig fart, är min favorit. Jag förutsätter att alla läsare dessutom sett hans film Pearl Jam 20.
Tecknad film
Givetvis finns det mycket bra tecknad film. Särskilt på senare år så har även de västerländska filmmakarna insett att stor del av publiken för tecknat är vuxen (den insikten har funnits sedan tidigare hos Japanska filmmakare), vilket gjort att filmerna ändrat karaktär till viss del och numer åtminstone innehåller en del skämt som allt som oftast flyger över huvudet på småttingar, samtidigt som de vuxna fnissar gott.
Heavy Metal
Den första tecknade film jag sett som riktar sig uteslutande till en vuxen publik. Jag skall inte låtsas att filmen i sig är fantastisk, jag har nog med en smula nostalgi i det hela också, men med det och soundtracket (ex. Blue Öster Cult och Black Sabbath) i filmen, så är den mer än tillräckligt bra.
Akira
Min Granne Totoro
Hayao Miyazaki är i mina ögon mästaren av Anime. Han har gjort ett flertal riktiga mästerverk, men den första filmen jag såg av honom var Totoro, så den är lite speciell. Jag säg den av en slump på en svensk filmkanal i mitten av nittiotalet. Jag tror bara den sändes en gång. Därefter tog det lång tid innan den dök upp i Sverige igen. Brukar alltid bli lite bökigt med rättigheter när det kommer till Japansk film. Dock kan jag inte annat att rekommendera den, även om den mest riktar sig till barn. Men den är å andra sidan världens bästa barnfilm.
Fritz The Cat
Detta är å andra sidan kanske just raka motsatsen till barnfilm och helt befriad från allt vad politisk korrekthet heter. Men charm har den.
Sedan finns det lite blandade filmer som jag inte direkt har någon klockren kategori till, men som ändå bör nämnas som, för mig, stora filmer.
Quentin Tarantino
Detta är ju egentligen inte en film, utan det är mest att han är en sådan regissör vars filmer jag för det mesta tycker väldigt mycket om och då framför allt för sina dialoger. Han måste väl vara den i filmvärlden som skapat filmer som genererat mest klassiska citat genom tiderna. För att inte tala om att han oftast ser till att det är minst lika bra musik i filmerna. T.ex. som i mitt val här med Reservoir Dogs, där han för alltid kommer att förknippa låten "Stuck In The Middle" med Steelers Wheel med galningar och fisk, men det är ju inte enbart hans fel, Killinggänget är ansvariga för fiskbiten.
Natural Born Killers
Tredje Oliver Stone filmen i denna listan, hoppsan. Dessutom med kopplingar till Tarantino som skrivit den skruvade storyn och därmed gett den hans karaktäristiska dialoger, givetvis spetsat med lite snyggt fotograferat och omotiverat ultravåld.
Easy Rider
Dennis Hopper var inte bara en bra skådis, han regisserade även filmer, såsom denna gamla Mc-roadmovie från slutet av 60-talet, med både Peter Fonda och Jack Nicholson, förutom sig själv. En replika av Fondas ikoniska motorcykel "Captain America" finns att se i Edsberg på MC-collection museet.
Smoke
En lika stjärnspäckad film som den är långsam i sitt tilltal. Handlar om en tobaksbutik i New York och dess kunders historier. Den sammanhållande huvudrollen som butikens expedit, spelas av den underbara Harvey Keitel.
Lost in Translation
Ännu en Coppola, men denna gången dottern Sofia. Lågmäld och långsam film, som balanserar mellan ångest och feelgood. Storslagna rollprestationer av Bill Murray och Scarlett Johanson
Det Stora Blå
En annan mångsidig regissör som jag tycker mycket om är Luc Besson, och då framför allt de filmer han gjorde innan 2000. Just denna film då lite extra eftersom jag har ett förflutet som undervattensrugbyspelare och därmed knyter an lite extra till fridykarscenerna. Har inte sett filmen en gång utan att omedvetet börja hålla andan när dom dyker.
I Skyttens TeckenDetta är en film som hamnat här av rent nostalgiska skäl, för att säga att den är bra, det går inte. Många som hör namnet Ricky Bruch, som har en "bärande" roll i denna rulle, tänker på idrottsmannen eller möjligen som rövare i Ronja filmen. Jag tänker på två helt andra saker.
Det första är givetvis förknippat med idrottandet, det går aldrig att komma ifrån. En gång, kommer inte ihåg hur gammal jag var, så var Ricky på besök i hemstaden för att visa upp sig i sin nya roll som bodybuilder. Vilket resulterade i att jag och en kompis fick sitta uppflugna på var sin, av hans svällande armar, när han spände upp sig för lokaltidningens kamera (tyvärr har jag inte kvar bilden). Det andra är i hans medverkan i just nämnda gladporrisen I skyttens Tecken, och då enbart för att det var den första film som jag i mina allra tidigaste tonår såg när vi lärde oss att planka in på stadens biograf. Omvälvande upplevelse på flera sätt. :-)
Det är bara att inse att detta är minst lika svårt som att börja lista sina favoritskivor. Vissa är lätta, andra dyker upp när man börjar skrapa på ytan. Det är bara att inse att det finns för mycket bra för att vara rättvis. Det finns en uppsjö filmer till som betytt massor för mig, och sannolikt lika många som man glömt. Det har runnit en hel del vatten under broarna sedan man sprang på Matiné filmer på Saga-biografen i Oskarshamn. Se därför detta som ett axplock, antagligen gjort mer för min egen skull, än för er läsare.
(Uppdaterad: För att IMDB bilderna inte ville funka...)
tisdag 31 december 2013
Gott Nytt År! Rockers!
Så, då har vi strax lagt 2013 till handlingarna och välkomnar ännu ett år.
2013 har varit ett bra år på många sätt, både privat och bloggmässigt. Massor med bra musik, både på skiva (får funka som samlingsnamn då det varit en hel del digitalt också) och live.
Man kan väl säga att 2013 kom för mig att bli året då mycket befästes. Jag började använda bloggen mer fokuserat och bygga upp den under 2012, men det var nu under 2013 som det stabiliserades mer och fortsatte att öka. Dessutom kom Polarn' Per ombord som gästskribent, vilket ökade på kvaliteten. Hoppas på mer av det under nästa år.
2013 har dessutom varit ett år med nya bekantskaper, både fysiskt och digitalt, vilket alltid är kul. Även lite äventyr med gamla kompisar har fått rum. Fick dessutom chansen att skriva lite gästinlägg på Tune of The Day, och det var också roligt.
På det personliga planet var 2013 det år, då den under 2012 påbörjade viktresan, stabiliserades. Efter att ha tappat närmare 50kg får jag numer anse mig som mindre viktig i stället för överviktig (detta gäller även frugan).
Även brutit 20-årsvallen med frugan, då vi klockade in på vårt 21:a år tillsammans. To infinity and beyond älskling... Dessutom fick vi båda en ny förälskelse under sommaren, Kreta.
Under året gick vi även över till att vara ungdomsföräldrar, då vi nu har två tonåringar, en i slutet och en i början.
Biljetter till 2014 års första konsert, Pearl Jam, i hamn! Samt minst en till planerad så här långt, men den håller jag hemlig för tillfället, då den skall bli lite av en överraskning för någon som det ser ut. :-)
Vad hoppas jag då inför det nya året?
Mer av allt det goda. :-) Mer musik, mer konserter, mer möten.
Att det fortsätter komma massor med bra musik, men det är jag rätt övertygad om efter att ha sett lite av vad som är planerat att komma. Dessutom brukar just det som man inte har en aning om, utan mer snubblar på, vara minst lika upphetsande.
Kanske att jag äntligen kan övertyga min talangfulla dotter om att gästskriva lite ur sin, något ungdomligare, upplevelse av musiken. Kanske lite andra samarbeten, vem vet?
2014 kanske dessutom är året då den gamla vinylsvarven plockas fram igen, även om antalet vinyler numer är svårt decimerade, men man kan ju alltid börja på nytt. :-)
En annan sak, att få tummen ur och kanske försöka mig själv på med att intervjua en del. Få lite mer kött på benen, helt enkelt. I dagsläget vet jag inte om jag kommer att orka hålla uppe den publiceringstakt som varit, med mycket smått och lite större. Vi får se, för här kommer även den andra delen av livet in, med eventuellt ändrade arbetsförhållanden som kommer att kräva sitt. Men att det skulle sluta av helt tror jag inte på, det är för roligt, nu när det börjar gå bra.
Jag hoppas även att träsnidandet får sig ett uppsving, då det varit löjligt lite av den varan under året som gått, av olika anledningar, men där latheten varit en. :-)
Så till alla er som läst, kommenterat, musicerat och på ett eller annat sätt bidragit till att fortsätta Spader Ess resan, ett stort tack och ett synnerligen Gott Nytt År!!!
2013 har varit ett bra år på många sätt, både privat och bloggmässigt. Massor med bra musik, både på skiva (får funka som samlingsnamn då det varit en hel del digitalt också) och live.
Man kan väl säga att 2013 kom för mig att bli året då mycket befästes. Jag började använda bloggen mer fokuserat och bygga upp den under 2012, men det var nu under 2013 som det stabiliserades mer och fortsatte att öka. Dessutom kom Polarn' Per ombord som gästskribent, vilket ökade på kvaliteten. Hoppas på mer av det under nästa år.
2013 har dessutom varit ett år med nya bekantskaper, både fysiskt och digitalt, vilket alltid är kul. Även lite äventyr med gamla kompisar har fått rum. Fick dessutom chansen att skriva lite gästinlägg på Tune of The Day, och det var också roligt.
På det personliga planet var 2013 det år, då den under 2012 påbörjade viktresan, stabiliserades. Efter att ha tappat närmare 50kg får jag numer anse mig som mindre viktig i stället för överviktig (detta gäller även frugan).
Även brutit 20-årsvallen med frugan, då vi klockade in på vårt 21:a år tillsammans. To infinity and beyond älskling... Dessutom fick vi båda en ny förälskelse under sommaren, Kreta.
Under året gick vi även över till att vara ungdomsföräldrar, då vi nu har två tonåringar, en i slutet och en i början.
Biljetter till 2014 års första konsert, Pearl Jam, i hamn! Samt minst en till planerad så här långt, men den håller jag hemlig för tillfället, då den skall bli lite av en överraskning för någon som det ser ut. :-)
Vad hoppas jag då inför det nya året?
Mer av allt det goda. :-) Mer musik, mer konserter, mer möten.
Att det fortsätter komma massor med bra musik, men det är jag rätt övertygad om efter att ha sett lite av vad som är planerat att komma. Dessutom brukar just det som man inte har en aning om, utan mer snubblar på, vara minst lika upphetsande.
Kanske att jag äntligen kan övertyga min talangfulla dotter om att gästskriva lite ur sin, något ungdomligare, upplevelse av musiken. Kanske lite andra samarbeten, vem vet?
2014 kanske dessutom är året då den gamla vinylsvarven plockas fram igen, även om antalet vinyler numer är svårt decimerade, men man kan ju alltid börja på nytt. :-)
En annan sak, att få tummen ur och kanske försöka mig själv på med att intervjua en del. Få lite mer kött på benen, helt enkelt. I dagsläget vet jag inte om jag kommer att orka hålla uppe den publiceringstakt som varit, med mycket smått och lite större. Vi får se, för här kommer även den andra delen av livet in, med eventuellt ändrade arbetsförhållanden som kommer att kräva sitt. Men att det skulle sluta av helt tror jag inte på, det är för roligt, nu när det börjar gå bra.
Jag hoppas även att träsnidandet får sig ett uppsving, då det varit löjligt lite av den varan under året som gått, av olika anledningar, men där latheten varit en. :-)
 |
| Internetsnodd |
fredag 27 december 2013
Summering av 2013
Precis som för förra året tänkte jag att lista mina favoriter för det gångna året och göra det till en tradition att även denna gång utse de 13 bästa skivorna som jag snubblat över. Man kan väl återigen konstatera att trots att det är kris i skivbranschen, och svårt att sälja skivor, så är det strida strömmar med bra plattor som väller in över oss konsumenter, så till den milda graden att det är riktigt svårt att bara välja 13 stycken. Och när jag säger riktigt svårt, så menar jag just det.
Här kommer de som fallit mig mest i smaken i år. Några slog knockout på mig, några har vuxit, men när jag tänker tillbaka på året för min egen del, så sticker dessa ut lite extra.
Clutch öppnar tidigt på året med att leverera en stenhård dräpare och ett svettigt liveframträdande på Tyrol som lök på laxen.
Pearl Jam väntar till slutet av hösten med att släppa sin efterlängtade10:e platta och som ni förstår av att se den här så blev i alla fall inte jag besviken.
Ghost och Dead Soul får väl nästan presenteras som ett paket här, då jag såg dem live tillsammans på Tyrol i början av året och igen på Münchenbryggeriet i början av December. Mäktiga konserter båda två, även om Decemberspelningen var vassast.
Dead Soul har i mina ögon dessutom släppt årets debutplatta.
Veteranerna i Motörhead bara fortsätter att leverera bra musik på gamla dar. Lemmy visar att han är en maktfaktor trots ett år av sviktande hälsa.
Badge har inte nått samma veteranstatus, men levererar svettig och medryckande Bluesrock som är svår att sitta stilla till.
När man ändå pratar om veteraner, så har vi ju även Alonzo, som äntligen kom tillbaka till musikscenen.
Brimstone Days har gjort mig glad mer än en gång med sin The Healer, sedan dom släppte den.
Mera Svenskt med Gin Lady. Andra plattan och dessutom en dubbel,och så jäkla bra. Svängigt så det räcker och blir över. blir 3:an en trippel?
The Saint James Society, var en skiva jag sett fram emot och som jag gillar skarpt. Nu får man se fram mot deras roadmovie som är i postproduktion.
Att det ockulta håller kvar sitt grepp om musikindustrin (och mig), kan man väl inte mista sig på. Blood Ceremony gick upp i kamp med Purson, om denna plats, men det lite mer trallvänliga vann denna gång.
Nick Cave gav även han ut en riktig dräparplatta, för att inte tala om hans liveframträdande i Stockholm. Magiskt.
Givetvis kan jag inte annat än ta med mina gamla polare i The Quill på denna lista. De må så vara att jag är färgad av det kamratskapet, men vad fasiken, det är min lista på de skivor jag tyckt bäst om under året, och detta har varit en av de skivor jag lyssnat mest på. Rock On!
Detta avspeglar bara det jag lyssnat på under året, så om det är någon som läser detta och tycker att, -fasiken vår platta borde ha platsat här, ja då kan jag bara säga att det kan vara så att jag missat den helt enkelt (eller att jag inte gillade den lika mycket som ni). Så vill du försäkra dig om att framtida alster inte missas, skicka ett ex. så lovar jag att den kommer recenseras och möjligen hamna på framtida listor.
Förra årets lista så avslutade jag med att jag såg fram emot ett par släpp som skulle komma under detta året, däribland The Saint James Society, Ghost, The Quill och Supralunar. De tre första tog sig även in på listan för året. Dock gick Supralunars skiva och blev försenad, men med det som släppts hittills, så kvarstår min förväntan, fast inför 2014 i stället.
Och tittar man på 2014, så kan man bara konstatera på det jag hittills sett, att det blir ett minst lika spännande skivår, med många gamla klassiska artister som släpper nytt, för att inte tala om allt nytt som man lär snubbla över.
Här kommer de som fallit mig mest i smaken i år. Några slog knockout på mig, några har vuxit, men när jag tänker tillbaka på året för min egen del, så sticker dessa ut lite extra.
Clutch öppnar tidigt på året med att leverera en stenhård dräpare och ett svettigt liveframträdande på Tyrol som lök på laxen.
Pearl Jam väntar till slutet av hösten med att släppa sin efterlängtade10:e platta och som ni förstår av att se den här så blev i alla fall inte jag besviken.
Ghost och Dead Soul får väl nästan presenteras som ett paket här, då jag såg dem live tillsammans på Tyrol i början av året och igen på Münchenbryggeriet i början av December. Mäktiga konserter båda två, även om Decemberspelningen var vassast.Dead Soul har i mina ögon dessutom släppt årets debutplatta.
Veteranerna i Motörhead bara fortsätter att leverera bra musik på gamla dar. Lemmy visar att han är en maktfaktor trots ett år av sviktande hälsa.
Badge har inte nått samma veteranstatus, men levererar svettig och medryckande Bluesrock som är svår att sitta stilla till.När man ändå pratar om veteraner, så har vi ju även Alonzo, som äntligen kom tillbaka till musikscenen.Brimstone Days har gjort mig glad mer än en gång med sin The Healer, sedan dom släppte den.
Mera Svenskt med Gin Lady. Andra plattan och dessutom en dubbel,och så jäkla bra. Svängigt så det räcker och blir över. blir 3:an en trippel?The Saint James Society, var en skiva jag sett fram emot och som jag gillar skarpt. Nu får man se fram mot deras roadmovie som är i postproduktion.
Att det ockulta håller kvar sitt grepp om musikindustrin (och mig), kan man väl inte mista sig på. Blood Ceremony gick upp i kamp med Purson, om denna plats, men det lite mer trallvänliga vann denna gång.Nick Cave gav även han ut en riktig dräparplatta, för att inte tala om hans liveframträdande i Stockholm. Magiskt.
Detta avspeglar bara det jag lyssnat på under året, så om det är någon som läser detta och tycker att, -fasiken vår platta borde ha platsat här, ja då kan jag bara säga att det kan vara så att jag missat den helt enkelt (eller att jag inte gillade den lika mycket som ni). Så vill du försäkra dig om att framtida alster inte missas, skicka ett ex. så lovar jag att den kommer recenseras och möjligen hamna på framtida listor.
Förra årets lista så avslutade jag med att jag såg fram emot ett par släpp som skulle komma under detta året, däribland The Saint James Society, Ghost, The Quill och Supralunar. De tre första tog sig även in på listan för året. Dock gick Supralunars skiva och blev försenad, men med det som släppts hittills, så kvarstår min förväntan, fast inför 2014 i stället.
Och tittar man på 2014, så kan man bara konstatera på det jag hittills sett, att det blir ett minst lika spännande skivår, med många gamla klassiska artister som släpper nytt, för att inte tala om allt nytt som man lär snubbla över.
To infinity and Beyond!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
