Rock n' Roll och mer därtill! Allt enligt Spader Ess och Polarn' Per.
Vi recenserar, intervjuar och skriver om allt som faller oss in när det kommer till Rockmusik och allt däromkring.
När det är nyheter på gång från västkustarn MÄBE kommer givetvis Polar'n Pers känselspröt förlängas en aning. Exakt så är det när det dimper ner en promo-CD. Denna gång är det dags för en handfull singlar med tillhörande versioner eller remake på några äldre spår. Idag släpps första singeln av tre, för tillfället bara som video (och på Spotify), senare landar ytterligare släpp 23 april och 21 maj.
Detta släpp, "Änglamakaren", har en titel som känns hyperaktuell då den släpps samtidigt som Sverige sitter hemma för att isolera mig mot Corona-virusets vidrigheter, det är han nästgårds, eller den sjuka grannen som vill tränga sig på med salivstänk och hosta.
Tankarna drar som vanligt iväg när man ska analysera MÄBE. Låtens ljudbilden är präglad av samma starka melodier och vemodsvals som tidigare, men nytt är den elektroniska matta som ligger och maler bakom. För dom som följt MÄBE har gitarrdrivet funnits med hela vägen, först massivt, sen avskalat, nu till viss del avskalat, då har det elektroniska broderat bakom gitarren. Nu drivs istället melodin elektroniskt och det som slår mig är hur fint klaviaturen ligger och hur gitarrerna nu får rollen att dekorera...
"Änglamakaren" som singeln heter levereras med en suggestiv upplevelse med fokus på det svarta kaffet och ensamhet, den har en text som fascinerar och känns tillägnad en anhörig. Personligen gissar jag att låten placerar en välkänd Strömstadsmusiker, Jon Nödtveit, vars både livsöde var lika tragiskt och livslängden blev kort i centrum. Det sägs ju att Jon valde att avsluta att avsluta sitt liv när han uppfyllt sina mål, att han blev sin egen änglamakare, en som, på sitt sätt sonat sitt...
Här finns hur som helst en avskalad svärta placerad i glömskans kvarter någonstans utanför stan, där vem som helst kan bli vad som helst, där finns MÄBE frenetiskt funderande och frågande, och samtidigt något romantisk, där finns den där gnuttan ljus som ibland kan representeras av ett ord, en ton i denna typ av musik, eller som i denna låt, där den representeras av en bridge som är låtens stora behållning!
För mig är "Änglamakaren" ett gott genomfört hantverk som förtjänar ett gott betyg (PPPP av 5 möjliga P), framförallt för att låten vrider MÄBE:s ljudbild till ställe där MÄBE blir än mer intressant som live-akt!
Bakom denna låt finns en pianoversion av den makalöst vackra "Norrskensskimmer och solnedgång" som är precis sådär avskalad som man hittar tidigare alternativa versioner MÄBE släppt.
Det är banne mig inte glatt, men satans så bra!
/Polar'n Per
2020-03-20 "Änglamakaren" samt "Norrskensskimmer och solnedgång" i pianoversion
Senare kommer givetvis kommande släpp recenseras... 2020-04-23 "Det är ikväll som allting händer" samt "Det dom kallar frid" i pianoversion 2020-05-21 "Det börjar om" samt "Pannkakskungen" i pianoversion
2019-02-23 Ghost, Globen Stockholm. Ghost och jag har en inte helt okomplicerad relation. Lika mycket som jag uppskattat både Papa I, II, III, Nihili (som faktiskt lirar sax denna kväll), till och med Cardinal Copios alla olika kostymer och hela kittet som lånar friskt från Merciful fate, Alice Cooper eller varför inte Kiss, lika mycket har jag svårt att förlika mig med att man inte lyckets förlika eller kommit vidare från den rättstvist som följer de gamla Ghoulsen.
Men nog om det, det vibrerar i luften när Ghost kliver på för att leverera "A Pale Tour Named Death "... det finns nån variant av stolthet att se ett svenskt band få denna arena som sin show för kvällen, för den tillhör Ghost. På grund av olycka i Stockholms trafikssystem satt vi fast alldeles för länge vid Gamla Stan och missade stora delar av anrika Candlemass framförande, men det är inte heller om dem detta inlägg eller kvällen ska handla.
Det som gör Ghost så bra är en snygg produktion, klinisk instrumentering, men också att de alla lyriskt små detaljer som sätter en schysst storyline i Ghosts ockulta tema. Inte helt sällan tippar Forge över i en bizarr slående Onkel Kånkel-humor som gör de teatraliska figurerna ännu mer ...ehe... stilsäkra. När bandet adopterar andras verk, följer låten tydligt den pågående storyline Tobis Forge så enträget sätter ut, vilket gör att t ex den fantastiska "If You Have Ghosts" (Roky Erickson cover) passar lika fint som skinnhandskarna sitter på Cardinal Copio.
Vi får en påkostad show där scenbygget drar tankarna till Iron Maidens produktioner. Där en av skillnaderna är Ghosts betydligt mer omfattande användning av pyro och konfetti. Jag gillar det jag ser. Jag förstår indelningen i ett första och ett andra set och tycker inte alls som fler recensenter att showen blir lång och därmed, ja, som jag uppfattar att dom menar sämre, tvärt om bygger bandet hela föreställningen bra.
Det nya materialet från senaste vaxet "Prequille" (2018) har en given tyngdpunkt i första halvan där låtar som "Rats" och "Pro Memoria" sticker ut och definitivt kommer överleva många år framöver, men framförallt vill jag framhäva den akustiska versionen av "Jigolo Har Megiddo", det är så jäkla snyggt serverat, alltihop!
Andra halvan av gigget är en hitparad där "Mummy Dust" och "Year Zero" förtjänar lite extra plus! Över lag levereras en grymt bra spelning som förtjänar fyra P (av fem möjliga)... Även bandet med alla namnlösa förtjänar beröm, det är riktigt duktiga musiker och ska inte blandas ihop med det komplicerade förhållande som jag tycker jag har till bandet. Avslutande "Monstrance Clock" sätter punkt för en kanonkväll... Det är ett välförtjänt betyg som delas ut, PPPP, alltså!
/Polar'n Per
Tre starka kort med Ghost:
1. Snabbt och hårt är inte alltid det enda och bästa receptet!
2. Det känns som en avancerad produktutveckling att följa Ghost, jag vet inte om det är bra eller dåligt, men det är fascinerande, Tobias Forge har någon variant av genialitet som hjärna bakom detta!
3. Ghost är en synergi som är bättre som helhet än alla ingående beståndsdelar... 1+1 blir 666, typ...
Setlist:
1. Ashes
2. Rats
3. Absolution
4. Ritual
5. Con Clavi Con Dio
6. Per Aspera ad Inferi
7. Devil Church
8. Cirice
9. Miasma (Med en stylad Papa Nihil på sax)
10. Jigolo Har Megiddo
11. Pro Memoria
12. Witch Image
13. Life Eternal
Encore break
14. Spirit
15. From the Pinnacle to the Pit
16. Majesty
17. Satan Prayer
18. Faith
19. Year Zero
20. He Is (Intro Spöksonat)
21. Mummy Dust
22. If You Have Ghosts (Roky Erickson cover)
23. Dance Macabre
24. Square Hammer
Encore break
25. Monstrance Clock
"Din order är skickad!" står det i e-postet från Ginza! Ja, plattan är på väg... Beställ den du med, jag pratar om MÄBE:s nya platta!
När jag tömde brevlådan och vördnadsfullt flyttade innehållet till musikanläggningen i mitten av december gladdes jag över att Spader Ess får ta del av detta alster som klockar in på runt halvtimmen tidigare än alla andra... som promoskiva, något som gjorde nyheten konkret. Idag, fredagen 26:e januari, serverar MÄBE minivaxet ”När Rösten I Radion Sa Hans Namn” (2018). En skiva som nosar på det femte esset i betyg!
Det är en kort platta, vad skönt, tänker jag! ”Gah!”, som jag är svag för just det där formatet, vinyl, minialbum, slickat vax, ja, jag gillart! Bland de bästa plattorna som gjorts är korta, och de håller sig till att vara ”de bästa” just för att man serveras en bra dos, inte för mycket, inte för lite... vänder jag på det så har jag alltid spottat syra på för korta EP. Sjutummarens två spår kan jag köpa, drar du upp den i full-size vax har det alltid varit en gåta varför man inte går upp i åtminstone fyra spår, två på varje sida... Det är ett jävla slöseri, helt enkelt... minivax is da shit, lixom!
Åter till MÄBE. Denna servering bundlar minivinylen och en CD-utgåva (med ett extraspår) som en schysst provokation på det content-lösa lyssnandet. Det som ganska glupskt ätit upp skivförsäljningen och gjort det än svårare för musiker att tjäna sitt levebröd... hur som helst sånt kan få något i mig att gilla engagemanget, risktagandet och det där nördiga och jag frågar MÄBE om formatet och blygheten att kalla släppet för en EP, svaret är lika odramatiskt som logiskt, ”Sex låtar på vinylen (tre låtar på varje sida) är lite kort för att vara fullängdare!”, svarar han.
På ena foten står frontfiguren MÄBE musikaliskt med sitt band på muskler i fin melodisk ton, lasten från det andra benet bär upp ångestens undertoner, tidlösa ärr och suggestiva krafter, men som de visar så går det alldeles utmärkt att ta sig framåt med denna förutsättning och framförallt balansera detta. Denna EP är ett fint bevis på just den förmågan!
I några avseenden tar ”När Rösten I Radion Sa Hans Namn” avstamp där MÄBE lämnade av med ”Någongång, Någonstans” (2012). Jag känner så, mest för att låtarna musikaliskt ligger närmare bandet MÄBE än Singer-singwritergrejen produktionsmässigt denna gång. Jag skulle nog vilja påstå att det är lätt att leta mönster och influenser i MÄBE:s verk, men det är nu tydligt att bandet identifierat sin ljudbild. Det låter fantastiskt bra!
Redan här har jag karvat ut min åsikt om denna utgåva. Det är tajt förpackad rock med en stor dos svenskt vemod som sträcker sig mellan fint och fult samtidigt som den frustar tungt! Favoritlåten på skivan ”Poetens Död” spänner mellan liv och död och adresserar tankebanor om läsning, lika mycket som det åtminstone bär med mig till Cliff Burton (1962-1986)!
”Varje Kväll Nånstans” som tidigare släppts via Spotify (2017) är precis som tidigare släppta ”I skuggan utav tornet” (2016) omproducerad på plattan till ett skick (kanske tom ursprungsskick) som gör låtarna gott, det gör dem starkare... hårdare!
Genomgående finns kvalité i plattan! Det finns den där suggestiva råheten, den vackra melodin och den kompromisslösa rocken som alltid lutar sig på snygg gitarr! MÄBE har gjort det igen. En månads bilfärder har bara fått skivan utbytt när inte jag mästrat fordonet, den här plattan kommer göra mig sällskap en tid framöver, definitivt!
Ja, jävlar!
Polar'n Per
Låtar:
1 Poetens Död
2 Varje Kväll Nånstans
3 Det Dom Kallar Frid
4 I Skuggan Utav Tornet
5 Mantra
6 Sista Beställningen
7 Världen Uppochner (Bonuslåt på CD-utgåvan)
2017-10-27 Debaser Strand, Stockholm. Få vet vad som säger tjong i min kola... vad som triggar den grå massan, vad som fastnar för att föras vidare i nervsystemet så att armen höjs, näven knyts och hornen visas... Wormwood verkar veta svaret, de kan det där! Dom får både musiken och min näve att svänga!
Med starka melankolisk melodier som flörtar med en säreget svensk palett av dödsmetall blandat med stenhårda riff och vackra melodier har de hittat sin ljudbild paketerat med ett knattersnabbt trumspel som inte ber om ursäkt för sina tempoändringar...
Jag står där i ett mellanölsparadis, på Debaser strand, mellan någon obskyr variant av After work och efterfesten för den nyligen ankomna Close-upkryssningen tillsammans med en polare och sannerligen ett gäng duktigt berusade dödsmatallare från olika delar av världen. Några engelsmän, några finnar, massa svenne banan och ett helskönt gäng från Slovakien alla har det kört de senare timmarna på metaljollen över Östersjön, även fast de gör så gott det går finns en antydan av ölmätthet, men de är knappast mätta på det där på scen...
Bleksminkade Wormwood är precis vad de behöver!
Det episkt storslagna ramar in ”The Universe is Dying”, det taktfasta gunget som mobiliseras i ”Godless Serenade”, variationen därimellan gör settet väl. Stämningen av inledningen till ”Beneath Ravens and Bones” innan den övergår till tokös är grym!
Spelningen är ett gediget hantverk som förtjänar sin hyllning... egentligen är det enda jag har att klaga på längden, bandet hade gärna fått spela sin fullängdare ”Ghostlands - Wounds from a bleeding heart" (2017) som släpptes tidigare i år från pärm till pärm! Betyget blir ogenerade 4 starka Ess (av 5 möjliga)...
Bästa spår ikväll är stenhårda ”What we lost in the mist” som definierar bandet klockrent med allt från vackra melodier till den stenhårda dödsen med tempoväxlingar som gör settet stor nytta!
Jag kikar mot den Slovakiska flaggan som sitter upphängs med hjälp av några ölflaskor vid baren, jag kisar mot grabbarna där, visar dem hornen, de höjer sina glas i en skål... inget verkar gå förlorat i dimman ikväll!
/Polar’n Per
Setlist:
The Universe is Dying
Oceans
What we lost in the mist
Beneath Ravens and Bones
Godless Serenade
To Worship
2017-09-08 Gröna Lund, Stockholm, Sverige, Världen, Universum. När Sveriges största alter-ego Pelle Howlin' Almgren kliver upp på scen märker man det. Vi glömmer snabbt duggregnet som mer ligger som en blöt dimma över publiken. Gårdagens snackpåse Jesper Binzer (D-A-D) görs snabbt till en parentes i världsrymden när den danska klassiska hårdrocksbuskisen ersätts av hybris-osande svensk upptempopop, eller punk som det faktiskt skulle räknas som utan denna glammiga förpackning.
The Hives har tagit på sig sina kostymer i joker/dansbandsaktigt svart och vitt. Scenen är storslaget vacker med sin enkla vita belysning som bara varierar mellan kliniskt vita spots eller kannor av glödljus. Mitt i detta står musiker och ett självförtroende som är tajt förpackat i mötet mellan den gitarr-hookiga 50-talsviben ala Eddie Cochran, livepunkens 70- och 80-tal genom Ramones och effekterna och ursprunget i centralorten Fagersta, Sverige, Världen, Universum har på bandet.
"The Hives står över lagen!", fastslår Pelle. Idag slår vi publikrekord på Grönan (som de besöker för femte gången). The Hives har trotsat publikregleringen vilket gör att Bob Marleys rekord från way-back på runt 32 000 besökare fullständigt krossas med de 250 000 besökare som är här idag! Skrik så jag får höra hur ni låter!, manar Pelle på från scen för att nonchalant vända sig från publiken för att hybristeatraliskt och besviket konstatera att "250 000 borde låta mer!" Givetvis yrar Pelle, men det är en del av underhållningsvärdet med att se The Hives.
The Hives är en akt som utan sitt mellansnack skulle vara ganska monoton. Låtarnas variation kan karvas ut, men det är i stort 2-minuters punkiga låtar med mycket melodi som levereras med otrolig precision, fullständigt dominerat av trumtakten och de snygga arrangemangen som bjuder dynamik.
Bästa spår ikväll är oväntat en av bandets längre låtar "My time is coming" samt klassikerna "Main offender" (klippet nedan), "A.K.A. I-D-I-O-T" (som är en av två låtar som framförs med gästartisten och bandets förre bassist Dr. Matt Destruction). Utöver dessa låtar fullkomligt brilljerar The Hives i avslutningsnumret. "Det var en låt som låg och väntade. Sen växte den som en surdeg, och det vet ni ju vad det är här i Stockholm!", exakt så är det! "Patrolling days" är ett guldkorn som inte lämnar någon besviken!
Kanske krävs det samma typ av ogenerade hybris för att våga störa mig (bilden nedan) när jag ska recensera The Hives, men jag väljer att förbise det och lägger tangenterna åt sidan för att mysa katt (även fast hon inte är förenklat svart och vit i sin uppenbarelse) innan jag lyckas färdigställa denna recension... Ja, ja, jag ska inte ge mig på vad alla andra tycker, men jag gullar Mary-Lou och fortsätter gilla The Hives! Jag älskar bandets kompromisslöshet och idag bjuder bandet på en härlig tillställning och jag tror det stämmer som Pelle säger att regnet över Gröna Lund idag är beställt för att det annars skulle "gå för hett till"! Betyget är 4 feta ess (av fem möjliga), även fast bandet antyder att de förtjänar minst alla 52 ess, i kortleken!
/Polar'n Per
Mary-Lou claimar, precis som Pelle, tid och uppmärksamhet...
Tre starka kort med The Hives
1. Inte fan blir man offended eller provocerad av "The main offender", snarare charmad
2. Det finns något så punkigt i när Fagersta möter världen och universum
3. Det kändes inte alls som en episod av Lyxfällan att erbjudas The Hives rika live-set!
Set list
Come on!
Hey little world
Hate to say I told you so
Wait a minute
You got it all... Wrong
Main offender
Take back the toys
Die, all right!
My time is coming
Won't be long
Walk idiot walk
Try it again
Tick, tick, boom
Encore
Bigger hole to fill
Here we go again
Play video
A.K.A. I-D-I-O-T
Patrolling days
2017-09-07 Gröna Lund, Stockholm. Även fast D-A-D (för mig fortfarande Disneyland After Dark) öppnar med "Riskin it all" så är det inte ett set fullt av risktagande vi får uppleva, tvärt om skulle jag vilja påstå. Det här är ett band som fullkomligt skiner avslappad trygghet från första sekund de intar scen. Inte ens obalansen i ljudet får bröderna Jacob och Jesper Binzer (gitarr respektive gitarr/sång) ur rytm. De har sen bandet bildades 1982 alltid axlat stommen medans bandets riktiga spjuver Stig Pedersen (bas) fått sin väldefinierade roll.
Allt är, med andra ord, under full kontroll medans bandets basist står för det mest uppseendeväckande med en parad av olika spännande basbygge på scen. Scenen har förresten alltid varit lekfull med detta band, jag minns den fantastiska soffan från "Riskin' it all"-turné förra seklet, som dammats av till bandets turné 2014 och idag är scenen inget undantag. Marschall-stackarna ligger galet på sniskan utskjutna på varsin sida om trumsettet och det dröjer bara nån låt in i settet innan den klassiska röda baronen-basen slits fram. Japp, det är sig likt, det är så där halvgalet pilsnerdanskt... hårdrocksbuskis! På duglig svenska skvätter det ironiskt "Förstår ni vad jag säger?, gång efter annan...
I en av kvällens höjdpunkter, "Monster Philosophy", tar sig Jesper ton om en stor svensk filosof i branschen, Orup och konstaterar att han haft helt rätt i att "Stockholm har blivit kallt", för det finns nästan inget som minner om sommar denna höstkväll, en kväll som inte heller på något sätt bjuder på fulhöst... Det är inte bara låtar och scen som roar, mellansnacken levererar även de som vanligt "Danska pojkar växer upp i Danmark, men de träffar alltid tjejer i Sverige eller som man säger om andra sidan gränsen i Danmark, Girl nation!" Personligen håller jag "New age moving in" och den 60-talsosande "Shadows-gitarren" i "Grow or pay" som kvällens stora behållning, så även den helt överväldigande vackra versionen på "Soft dogs" som blir en duktig motkraft till Paulsens lekfulla "Riding with Sue" som klarats av dessförinnan.
Bandet leker med dynamiken som musik och humör kan ge... vi får allt utom allvar och ...ehe... ångest som vi får allsjunga (heter det så?) om till bandets batteriet Laust... i form av kärlek och bajs!
Efter Encore-brejket spelar man en av de största hitsen bandet haft i Sverige, "Laugh n' a 1/2" innan min favorit, Raketbasen kommer fram i kvällens häftigaste rökare, "Bad Crazyness", och det enda jag egentligen har att klaga på är den oskärpa som bandet nonchalant faller in i när bandets stora låtar ska hyvlas av... Jag tänker på "Jihad" och "Sleeping my day away"
"Ska ni jobba eller arbeta imorgon eller göra som jag och sova my motherfucking day away?", frågar Jesper i påan innan låten och han har befog för frågan, svaret är "jobb" och veteranerna i D-A-D gör onekerlug sig förtjänta av en vila efter detta set. Betyget är 4 raka ess (av fem möjliga), den vanligt avslutande "It's After Dark" gör mig säker på det... det är en bra show... det är underhållning, "Let's bring out a toast!"
/Polar'n Per
Tre starka med D-A-D
1. Avspänt
2. Opretentiöst
3. Så där lite halvgalet...
Set list
Riskin' It All
Evil Twin
Written in Water
Monster Philosophy
Girl Nation
Soulbender
A New Age Moving In
Grow or pay
Riding With Sue
Soft Dogs
Everything Glows
Scare Yourself
Jihad
I Want What She's Got
Encore
Laugh n' a 1/2
Bad Craziness
Sleeping My Day Away
It's After Dark
Gröna Lund 2017-08-14.Jag måste tillstå att jag blir glad av De Lyckliga Kompisarna (DLK). Ett nästan minutprecist entimmasgig på nöjesparkens mindre, fullpackade, scen och 23 låtar senare känns punken så jäkla befriande... och det gör det även fast trallpunksveteranerna i DLK förtjänar både större scen och mer speltid!
Men frågan är om detta format inte passar dem som handsken... punk ska ju vara trångt och småskaligt!
Öppningen sätter tempot direkt. Tre låtar klockar in på runda fem minuter och vi hinner knappt smälta den fantastiska öppningen med öppningsspåret från deras senaste vax med samma titel, "Bara tiden är ny" (2015) innan klassikerna börjar hyvlas av! (se klippet nedan)
Med sitt band har Mart Hällgren (sång, gitarr, ironi) greppet om vad som sker på scen, det regleras med tempot, det kompakta mellansnacket och inte minst med stämsången som lämnas av och an till energiknippet och vapendragaren Roger Reinstam (gitarr).
Roligast är tugget när nostalgi och minnen plockas fram från Scania-åren, eller i den pubertala monologen om alkohol per krona; "Glögg var hett, men den här drycken låg oxå bra till..." påas kvällens kanske tamaste servering, "Kir"...
Mart är en punkkåsör, avslutande "Rysk Bompa" innehåller den moderniserade tolkningen att låten lika gärna skulle gärna kunnat handla om Donald Trump när han sitter och twittrar framåt morgontimmarna, men tugget blir inte allvarligare än så, och det är skönt, för att inte säga befriande att slippa hårdare politisering...
Bäst spår ikväll är oväntat "Sagoland" och mindre oväntat den publikfriande "Dricka sprit och hålla käften". Största jubel kanske dras ner i allsången till trallpunkens nationalsång "Ishockeyfrisyr", eller "hå-hå-hå-hockeyfrilla" och när Asta kasks Dadde Stark kliver fram och avslutar låten med publiken. Dadde spelade förresten med Mart i Ubba en gång i tiden, så det är inte några kors som ritas i taket, även fast det givetvis är kul!
"Dammsugarförsäljareblues" förtjänar även ett omnämnande, mest eftersom låten var tokgrym, precis som verkligheten, när jag behövde köpa en ny dumb-sucker för nån vecka sen. Beröm ska även tilldelas det föredömligt korta Encore-brejket fram mot avrundningen!
Så här kul har DLK inte varit på länge!
Vädergudarna är med dem, Stockholm ligger vackert i sommarkvällen, publiken är med dem, allsången ljuder, lilla scenen lyser vackert med dem och humorn från låttexter och mellansnack smittar av sig tusen gånger mer än snittar med gratisbubbel på en Östermalmsvernissage!
Betyget är fyra starka ess (av fem möjliga) och med lite Kir i kroppen kanske det där nedriga femte esset hade vaskats fram, för det ligger inom räckvidden, så vem vet, vem vet... det kanske kommer senare i år, för det här vill jag se mer av!
/Polar'n Per
Tre starka med DLK:
1. Jävla vilket drag
2. Det är fan en Arkiv X-upplevelse att känna ungdomen blåsas i liv när klassikerna vevas av
3. Mart verkar verkligen trivas!
Set list:
Bara tiden är ny
När Kristoffer spelar flipperspel
Egon
CP framför sin TV (Maiden-riffen noterades)
Dammsugarförsäljareblues
En öl till
Jag vill äga hela världen
Sagoland
Vattengymnastik
Hugos sång
Elvis lever
Ishockeyfrisyr
DLK finns överallt
Kir
Vem behöver nån som behöver nån
Dricka sprit och hålla käften
Troll och häxor
Encore
Allmänt tuff
Livet är hårt
Allmosor
Le som en fotomodell
Dit kuken pekar
Rysk Bompa
Gröna Lund, Stockholm 2017-08-10. Halvvägs in i setter händer något. Det känns som vi får något helt annat efter det. Det som kanske är världens bästa punkgig nästan kör av vägen och man överger sitt kall för att göra en spelning istället för den manifestation man så ståtligt serverar.
Det handlar inte om bandet för de spelar lika tajt som alltid, radarparet Greg Griffin (Sång) och Brett Gurewitz (Gitarr, sång), tillika bandets låtkreatörer, är i toppskick, de övriga likaså, även fast showen som vanligt kretsar kring dessa.
Inledningen är som en häftig dialog med publiken. En röd tråd som pratar om den Amerikanska Messias (American Jesus) som tar landet tillbaka till medeltiden (New Dark Ages) serverat till mjukglass på nöjesfältet, så som Greg säger när han påminner om att det bara var ett ögonblick sen de stod på Gröna Lunds scen senast.
OK, det är kanske lite fritt tolkat, men om man inte kan tolka fritänkaren och huvudmannen i Bad Religion som en budskapsplattform, vem är det då?
Det här är punk.
"Do what you want" fortsätter därför logiskt spelningen, men det ger onekligen en kuslig hint om att det handlar om något annat när Greg påar efterföljande låt med att det alltid finns ett nytt mål för den med makt. "Atomic Garden" tillägnas lekkamrater i sandlådan Nordkorea... Det är här bandet är som allra ballast!
Dom drar tråden som en taggtråd genom sin gedigna back-book och låter setter bli som en monolog diskussionstråd med story och moralkakor på ett sätt som jag faktiskt bara upplevt progressiva hårdrockare (tänk typ Queensryche) gjort tematiskt... det är briljant!
Låtvalen kan man därför låta bero... Det är inget Greatest Hits-set som erbjuds. Inte alls! Det är bättre!
Vi belönas momentant för det med en cool upplevelse och temats logiska förlängning "Let them eat their war", samtidigt som jag noterar att publiken står onödigt still... hör dom inte grejen?
Kanske är Bad Religions publik lite av just "av" eller "på", så som jag sett deras gig arta sig genom åren, men jag har aldrig sett det här ske... giget är helt lysande, men inte publiken... och det verkar ta ut sin rätt även fast bandet gör sitt för att bjuda till...
När settet fortsätter levereras i bandets höga tempo fortsätter som brukligt ett Gröna Lund-budskap till de som åker Fritt fall. Från scen proklameras att de sannerligen kommer uppleva en del i denna tidsålder innan "Stranger than fiction" hyvlas av.
Min puls går definitivt på övertryck vilket på något sätt räddar passagen med "Along the way" och "I want to conquer the world" innan settet peakar med punkens signatur-kliché "Fuck you!"
Dom blir inte bättre än så, även fast temat rasslar på genom staternas bakgårdar (Streets of America) och ett grymt trumspel i "Modern man"...
Som brukligt får vi en kärleksförklaring till Sverige som satiriskt kryddas med avrundningen att det är "Our home away from Home", men att det också lider, likt resten av världen, där vi, "the masses of humanity" tyvärr "always gonna suffer"
Efterföljande "Suffer", håller stenhårt fokus och det är ett grepp som hålls i även fast handen sen sviktar något i sin enträgna styrka genom "No Control", "Against the Grain" och något haltande, men allsångsbetonade "Recepy of hate"
Som brukligt gör jag noteringar under spelningen och det roligaste händer där, avsides gigget, när rättstavningen, inte helt ogenerat, föreslår "Recept för hare" som ett alternativ till låttiteln och en schysst melankoli som ironisk sanning till nutidens alla haters! Jag måste säga att jag är impad av översättningen min telefon föreslår... den kan sin husbonde!
Tyvärr håller inte fortsättningen ut det tema som målats upp och tyvärr saknar jag klassiker som "Sinister Rogue" och "A Walk" bland många, även fast vi i settets avslutande del får andra, minst lika klassiska låtar, såsom "Los Angeles Is Burning", "Infected", "Punk Rock Song" innan ett kortare brejk och en avslutning som levererar mer eller mindre magiska "The Handshake" och "21st century (Digital boy)" med bandets helylle växelsång som den stora behållningen...
Jag lämnas med en känsla att de inte lyckades bära temat genom settet, att nöjesparkens nedskurna smörgåsbord inte förtjänat punkens glöd, från start till mål och där står jag med en påtaglig känsla att bandets senaste platta från 2013 ("True North") verkligen behöver en uppföljare...
Var det hopplöshetens glöd som tog initiativet till slut? Jag vet inte, men jag vet att jag sett en helt OK spelning som förtjänar minst tre starka ess av gem möjliga idag... även fast jag inte kan förklara riktigt varför betyget inte blev bättre...
/Polar'n Per Tre starka kort med Bad Religion:
1) De är så tajta och fokuserade...
2) Trallpunkarna urfader är här!
3) Medvetenhetens ambassadör är här!
Set list:
American Jesus
New Dark Ages
Do what you want
Atomic garden
Let them eat their war
Stranger than fiction
Along the way
I want to conquer the world
Fuck you
The streets of America
Modern man
Suffer
No Control
Against the Grain
Recepy of hate
Come join us
Dearly beloved
Anethesia
Los Angeles is burning
21st century (Digital boy)
Generator
Sorrow
You
Punk rock song
Encore
The Handshake
Infected
Fuck Armagedon... this is hell!
Det pendlar mellan klart, halvklart och mulet, lite halvsurt, samtidigt som någon annan vädertjänst lovar regn, precis så som vi känner Dave Mustaine (sång, gitarr)... inte fan blir det sol, typ! Mannen, myten, legenden som haft åtminstone en tredjedels sekel på sig att misströstat över sin sorti ur Metallica står idag på nöjesfältets scen. Den ångest som genomsyrat Megadeth hela karriär är idag som bortblåst.
Dave Mustaine är på strålande humör. David Ellefson (bas) har sen återkomsten 2010 (efter avhoppet 2002) åter förankrat bandets sound i deras (enligt mig) bästa era. Kiko Loureiro (gitarr, fd Angra och Tarja) adderar sen sin entré i bandet 2015 kittlande snabb energi via sina flinka gitarrfingrar med Daves medgivande. Senaste medlemmen i denna livs levande dokusåpa kallad Megadeth är den sjukt begåvade Dirk Verbeuren (ex Soilworks) som anslöt förra året (2016).
Man märker direkt energinivån i bandet. Det känns som pusselbitarna passar bättre än på länge, och med den ljudbild man lyckats få till denna kväll är det en upplevelse utöver det vanliga!
Jag har aldrig sett Megadeth så här bra, så jag ska kämpa för att försöka hålla den här recensionen värdig!
Bandet drar igång direkt med klassiska "Hangar 18" från den fantastiska skivan "Rust in peace" (1990) och det är på något sätt karaktäristiskt för hela settet. Det levereras stenhårt, kompromisslöst med klockrent ljud och helt utan spelfel.
Dave sjunger dessutom bättre än på länge... eller jag menar förstås att han gnäller bättre än någonsin!
Från att skakats om tar settet en vändning när "Wake up dead" övergår i det svärtande och smärtsamma traumat "Darkest hour" (tillägnad Cliff Burton 1962-1986). Jag kan inte låta bli att känna så mycket extra allt för denna låt, och minner besöket vid minnesplattan i Ljungby för bara en månad sen. Genom "Skin 'O my teeth" och "Threat is real" känns det som jag får lyfta upp hakan igen, det är så jävla bra, det händer verkligen grejer i alla tempoväxlingar och snygga arrangemang. Det är så långt från den nonchalans Dave visat så många gånger!
Regnet kommer och går med "Trust", som är en av kvällens riktiga höjdpunkter. Jag kommer på mig själv att inte sakna fantastiske Marty Friedman (1990–2000) eftersom Kikos stränglir och solo är precis som ljudet, sååå perfekt! Dirks trummor spöar skinn! Dom leker på scenen och tillslut undrar jag vem som kompar vem? Det är en stilig uppvisning i bandkemi vi får se!
Herrejösses!
Det är uppenbarligen inte bara jag som är imponerad idag, Dave lovar 2h gig för första gången på turnén när "Tornado of souls" levereras som kvällens överlägsna leverans, han väser av "It's the kiss of death" på ett sätt som gör att jag för första gången verkligen hör Dave bejaka livet! Det är energi och vitalitet!
Genom flera låtar pumpar spelglädjen vidare, "Dystropia" sitter som en smäck, helt i linje med det tidigare materialet!
Åskan i guran dundrar under "Symphony of destruction" och under aviga och tyvärr ständigt aktuella "Peace sells" börjar regnet åter skvätta, det är som en tragisk påminnelse om världen utanför där ingen längre tycks köpa freden som ett schysst alternativ, men inget kan få någon i publiken att flytta blicken från det som händer på scenen!
Kanske blir vi något förvånade när settet klockar in tjugo minuter kortare än utlovade två timmar, men med avslutande "Holy wars... the punishment due" sätter bandet punkt för en alldeles lysande spelning. Helt klart årets hittills bästa gig! Betyget är fem svaga ess (av fem möjliga). Jag funderar länge på en stark fyra, men eftersom känslan sitter så starkt även så här någon dag efter finns bara ett alternativ!
Så vi skjuter salut för Megadeth!
...å tro fan om det inte är så att solen kommer fram till slut, kanske finns det hopp för en fortsatt tuff thrash-leverans framöver... Anthrax levererar, Slayer och Metallica lika så... Det är banne mig dom stora fyras år i år...
/Polar'n Per
Tre starka kort med Megadeth:
1. Bandet har hittat kemin
2. Ljudet är så sjukt bra idag
3. Vilken kompromisslös back-book bandet har... Platta för platta finns ojämnheter som i ihopplockade setlistor inte alls märks!
Set list:
Hangar 18
Wake up dead
In my darkest hour
Skin O' my teeth
The treath is real
She-wolf
Dawn patrol
Poison was the cure
Trust
Conquer or die!
Lying in state
Poisonous shadow
Tornado of souls
A tout le monde
Post American world
Sweating bullets
Dystropia
Symphony of destruction
Peace sells
Europe, Furuviksparken 2017-07-28. När regnet lättar i Furuviksparken på fredagkväll har soundcheck klarats av. Det är lite mer än en timme till spelning och John Norum (Gitarr) har vankat av och an från scen, testat gitarr 1, 2, 3 osv. Känslan av den klassiska "Testing, testing, one, two, testing, testing, one, two..." har definitivt sin strängbändarversion... "Det är nästan hemmaplan!" hör jag någon som går förbi lite längre fram säga, troligtvis en Upplands Väsby-bo, tänker jag samtidigt som jag noterar att syster Tone Norum går i följe...
Parken fylls sakta men säkert upp och när Europe kliver på är det framför ett fullt, berusat och otåligt, folkhav. Jag kan inte låta bli att gilla folkparker och det här är en sådan spelning på en sådan plats. Det enda man kan fundera över är varför alla band gör något mindre set på sådana tillställningar, kanske handlar fet om gaget... kanske är det tradition.
Vi bjuds hursomhelst på en tillställning som klockar in på 1:20h, ett gig som inte innehåller annat än vad som spelats på senare festivalgig, det är kompakt, tufft, så som det Europe formats på senare tid, dvs mer influerade av klassiska tyngden i Led Zeppelin och Rainbow än pudelrocken. Det är tredje vändan jag ser dem gigga denna platta och det sätter sina spår. "Hand in the pocket", fantastiska "Firebox" och kaxiga "Nothin' to ya" (med avsläcker keyboard-stick i bästa Strawberry Fields-andan) tillhör de främsta spåren ikväll, precis som klassiska "Rock the night" med sitt bortslipade 80-tal, alltid underskattade "Scream of anger" (en personlig favorit) och live-rökaren "Ready or not" som rockar fett.
Speciellt "Firebox" vinner på live-drivet som Ian Haugland (trummor) sätter upp och Mic Michaeli (keyboard) manar på med värsta patentsoundet ala Jens Johanssons från Rising force-eran, låten är oväntat, mycket oväntat bra! Helt klart kvällens bästa överraskning!
Samma tokdriv finns givetvis i rockvärldens kanske just nu ballaste trumsolo, där Ian spelar till Monty Python och den klassiska galoppen i "Light Cavalry Overture" (Franz Von Suppe). Det är humor och musik. Det är underhållning på hög nivå!
Givetvis kan man inte göra en recension av Europe utan att nämna allsången i "Carrie", publikens uppoffringar i "Cherokee" eller nationalhymnen "The final countdown"... då var det avklarat!
Istället vill jag ge lite utrymme till en grabbhalva i publiken, han som fullkomligt stinker pojkrums-Axe (och just därför oxå är misstänkt Upplands Väsby-bo!!!) som förtvivlat försöker filma "The finalcountdown" från sin Hobbit-position mitt ibland och mellan alla jättar i publiken, innan jag lyfter upp honom, till hans euforiska lycka!
Sån glädje vägs givetvis in på pluskontot i recensioner på Spader Ess! På minuskontot smakar "Second day" och "New love in town" (med Joey Tempest på acke) lite väl mycket mellanmjölk... Det är ändå en sån kväll det det spelar föga roll, det är gemytligt. Det är trevligt. Det är välspelat och en riktigt bra kväll som länge tycktes regna bort, men det är en ny tid för Europe och det märks. Jag kan inte låta bli att se fram mot nästa släpp och undra var det tar vägen... det här är bra!
Betyget blir hedersamma fyra starka ess (av fem möjliga)!
Som bevis på det rullar Europe nästan hela vägen hem på bilstereon... bara det lixom!
/Polar'n Per
Tre starka kort med Europe:
1. Tuffingarna (töfft värre!)
2. Hur bra form dom verkar vara i
3. Joeys röst är fortfarande tokgrym
Set list:
War of kings
Hand in the pocket
Rock the night
Scream of anger
Last look at Eden
Carrie
The second day
Firebox
New love in town
Sign of the time
Ready or not
Trumsolo Ian Haugland
Nothin' to ya
Supersticous (med lite Bob Marley, No woman, no cry insmetat)
Cherokee
Att MÄBE:s musik ligger mig varmt om hjärtat har ni säkert förstått vid det här laget. 1:a augusti, på Pers namnsdag kommer ett smakprov från den kommande EP:n med det Bruno K. Öijer-influerade namnet "När Rösten i Radion Sa Hans Namn". Låten "Varje Kväll Nånstans" är helt i linje med MÄBE:s utveckling de senaste åren och är enligt mig en riktig höjdare!
När tankarna kring formatet EP lägger sig infinner sig även en bekväm tanke att de singelsläpp som rasslade ut med bl a "Innan Sanden" som kanske främsta låt (med "Långagärde Sund" som annan favorit) är en alldelses utmärkt mängd att paketera på platta, kanske med någon trevlig re-make som extra-låt... Det måste jag fan, surra med Mäbe om!
I väntan på det samtalet får vi nöja oss med att se MÄBE på miniturnén, med avspark i Nynäshamn om några dagar!
2017-08-04, Nynäskalaset 2017 (Nynäshamn)
2017-08-19, Rockfront Musikfest (Åstorp)
2017-08-26, Restaurang Strandkanten (Nord-Koster)
2017-09-02, Live At Heart 2017 (Örebro)
Håll utkik efter MÄBE:s väl smakande singel tills dess!
När Guns N' Roses kliver på framför 55000 nostalgiker på Friends arena förväntas just en stor dos nostalgiska värden värdigt serverade. Det vi i publiken ges är definitivt värdigt, men där låtar och solon levereras mer eller mindre utan mellansnack tillsammans med en vilja att spela som inte kan förbises. GNR vill inte vara nostalgiska, även fast det är svårt att undgå.
Med inte mindre än 4 st låtar från den senaste (!) både utskällda och hånade plattan Chinese Democracy (2008) och en AC/DC-cover (Whole Lotta Rosie) visar Axl utrymmet han vill ha, tillika ges Slash motsvarande ytor att brodera ut sitt gitarrspel i snygga solopartier.
Det är faktiskt i detta rollspel jag finner spelningen oväntade behållning. Det känns som dessa två ikoner för första gången gjort upp om något, att de ger varandra ett utrymme de båda faktiskt förtjänar...
Det är här det skapas synergier! Ett plus ett blir tre...
En av kvällens bästa låtar är "This I Love" där Axl Rose får briljera sina höga toner och Slash addera en extra dimension till låten med sitt signatur-Gibson-sound...
Musikaliskt är GNR-maskineriet (!) vi får se välsmort. Jag skulle nästan säga fantastiskt även fast Kompisvallens (Friends arena) kassa aukustiska förutsättningar spökar framförallt i inledande "It's So Easy" och "Mr. Brownstone" som orättfärdigt svärtas ned med kakburksekot i arenan innan ljudteknikerna lyckas manövrera för folkhavet i detta betonghelvete...
Om bandet äntligen fungerar, så kan inte samma sak sägas om logistiken runt detta spektakel. Kollektivtrafiken är under all jävla kritik. Jag pratar om en pendelstation som stänger ytterdörrar pga folktryck under glestrfiken som råder under spöktimmarna, ett fåtal bussar visar fuck-jävla-you genom att föraktfullt bara åka förbi sina hållplatser där folk väntar och en helhetsupplevelse som får sig en riktig törn while the guitar inte-längre-så-jävla-gently weeps...
Betyget för gigget är fyra svaga ess (av fem), jag saknar kanske en hel del ungdomlig energi, men får betydligt mer än förväntat!
/Polarn Per
Set list:
It's so easy
Mr. Brownstone
Chinese democracy
Welcome to the jungle
Double talkin' Jive
Better
Estranged
Live and let die (Wings)
Rocket queen
You could be mine
Attitude (Misfits)
This I love
Civil war ("Voodoo Child" outro)
Yesterdays
Coma
Speak softly love (Nino Rota)
Sweet child O'mine
My Michelle
Wish you were here (som gitarrduett, Pink Floyd)
November rain
Whole Lotta Rosie (AC/DC)
Black hole sun (Soundgarden)
Knockin' on heaven's door (Bob Dylan)
Nightrain
Encore
Sorry
Don't Cry
The seeker (The Who)
Patience
Paradise city
Jag lyckades inte hålla ut med min månadslista då jobb och liv tog allt för mycket fokus ett år som åkt berg- och dalbana. Jag ber om ursäkt för det och hoppas att jag nästa år får bättre möjligheter och därmed kan bidra mer till SpaderEss. Jag har saknat er, men behövt tid till annat...
Det har å andra sidan inte inneburit att öronen fått vila lika mycket som tangenterna, kanske tvärt om... när året var som jobbigast fick jag mina kanske största kickar via musiken... Roger Karlssons fantastiska kväll på Södra teatern, Cult of Luna, dödsmetallkryssningen med Close-up (i goda vänners lag) och att för första gången få bli bjuden av jäntan på ett gig (Håkan Hellström i Globen) är stort. Liten börjar bli stor och hennes intresse för musik och fotboll växer sig allt större... var ska det sluta?
2016 slutar hur som helst om några dagar. Här är min summering av året (Spotify playlist). Bidra gärna med missade hits i kommentarsfältet. Hade jag haft fler än tre låtar i varje grupp hade Subztain, Kreator och Megadeth fått sina låtar med... just saying!
Hårdrock
Metallica - Moth into flame Giganternas giganter är tillbaka på allvar. Eller åtminstone stötvis tillbaka med det bästa de gjort på lång, lång tid... Här är mitt favvospår från deras släpp. "Atlas, rise!" är nästan lika bra!
Long distance calling - Lines Sån härlig melodi. Sånt bra släpp. En udda fågel som håller sig fast i mina spellistor...
Magnum - Afraid of the night Jag skulle lätt påstå att detta är deras bästa vax, "Storytellers night" inkluderad... Förra året skrällde WASP med ett fantastiskt släpp, i år är det Magnumbuteljen som öppnas för Magnum.
Svensk hårdrock
Ghost - Bible Kombon av maskrock ala Papa och Pimme är ju makalös!
Imperial state Electric - All through the night Nicke är kung! Han skulle i denna låt kunna vara Roddans och Paul Stanleys gemensamma kärleksbarn... Det här svänger ballt!
Atomic love reactor - Kiss of life Det här är Sveriges bästa retrosläpp 2016...
Rock
The temperance movement - White bear Det här är Englands bästa retrosläpp 2016. Det här är en av de bästa live-akterna man kan se fn.
Ben Harper and the innocent crimes - When sex was dirty Ben är så jävla ball. Det har jag alltid tyckt. Det här är en otvetydig hyllning till 70-talet!
David Bowie - Lazarus Man kan alltid tycka att det är synd att en del lämnar, men få har gjort det med sådan grace som när Siggy återvände till Mars! En stor artist har lämnat!
Punk
The baboon show - Lost you in a second Vilken smash-hit! Kaxigt, som fan!
Face to face - Protection Ojojoj, jag visste inte att jag saknade Offspring-punken så som jag tycks gjort med detta vax. Genomgående guldkorn av enkla upptempospår! Titelspåret får ge ett jämnbra vax ansiktet i denna lista!
Fabriken - Dina ögon Coca Carolas sound går inte att ta miste på, eller låta bli att lockas av...
Pop
Judah & the lion - Stockholm Om man får en låt i födelsedagspresent så älskar man låten. Den är skriven om en fantastisk dag i Stockholm då jag fick guida bandet genom Gamla stans historia och sommarcharm... Här får ni den i julklapp...
Ebbot - For the ages to come Ebbot är ...ehe.. världens bästa Ebbot. Grym suggestiv Liverpool-pop ala Soundtrack...
Håkan Hellström - Din tid kommer Det är svårt att inte vältas av detta U2-alster live från en grym live-artist...
Svensk vistradition
Mäbe - I skuggan utav tornet När man får följa med genom Mäbes låtar är det lätt att gå vidare efter hans fängslande berättelser som är förföriska tonsatta minimala mästerverk... jag tjatar vidare om denna skatt!
Roger Karlsson - Under solen Roger gör 2016 års bästa och mest egnaste Bruce Springsteen, fast på svenska... Jösses vilken rökare!
Peter Norberg - Om du lämnar mig nu ger jag fan i hela solen Peter kan vackra melodier. Det här är makalöst fint!
Americana
Sturgill Simpson - In bloom Jag gillar Sturgills hela senaste platta och jag skäms nästan när jag plockar ut en cover från denna sjukt bra skiva... men det är ju så kul variant av detta grunge-epos!
Doug Seegers - Don't laugh at me När jag skrapar på ytan visar det sig att även detta är en cover. Sällan har en artist berättat så mycket om sig själv och andra utanför normerna som med denna låt. Njut av lidelsen. Texten får mina tankar att anspela Mike Stipe "Losing my religion" och "Everybody hurts"... musiken är av annan typ, men resultatet lika stort och utsatt...
Favorite hippies - Like tears don't exist Kirunas Tom Petty! Omslag till singel och platta av mig...
Alternative
Cult of luna - Cygnus Herrejösses vilket vax! Julie"julafton" Christmas är en skänk från ovan... hon ska fan permanentas i bandet... lova?
Opeth - Sourceress Progdödsens välsignelse är Opeth. Här är ett bevis!
Katatonia - Serein Hoppla vilken jäklar platta som poppade ur detta band. Oväntat starkt! Denna platta och Cult of Lunas har rullat många mil i öronen i år.
Thrash
Death Angel - Cause for alarm Yes! Yes! Yes! Bästa vaxet de gjort sen Act III... det låter till och med då!
Anthrax - You gotta beleive Yes! No! Yes! No! Not så jättebra vax som helhet, men några riktiga guldkorn. Det här är ett. Jag trodde inte jag skulle säga det, men nu börjar man sakna John Bush, även fas Belladonna fortfarande är grym mellan varven...
Suicidal Tendencies - Clap like Ozzy Skitigt är ibland precis så fin-fint som Suicidal! Bara titeln är värd ett pris! Klappa på Ozzy!
Dödsmetall
Entombed A.D. - The winner has lost Sveriges Tom Araya... LG och hans A.D. är när de är som bäst precis så bra som vänstra handens väg en gång visade...
Dark Tranquility - When the world screams Jag kommer ihåg hur arg han var, killen på SRF (för några år sen) som verkligen hatade att jag kallade GBG-döden för Mellodöds... det här är både bra Mello och döds!
Throne of heresy - Nemesis rising En ny bekantskap för mig är detta band. Vill ha mer!
Där, någonstans vid strandlinjen på franska Rivieran ligger jag, Polar'n Per, och tar igen mig, Tempot är lågt. Till och med mycket lågt till skillnad från i Sverige där festivalsommaren rusar på i högtryck.
Visst kan man vara något frustrerad över missade akter som Iron Maiden och Deep Purple, men vad finns att klaga på när man klarat av snart några veckor av bl a Sveriges fotbollsmatcher i EM, Omaha Beach, Ubåtshamnen från klassiska "Das Boot" (1981) i La Rochelle samt druckit skumpa och vin i alla dess franska former.
Jag har innan ledigheten dessutom hunnit se Håkan Hellström slå publikrekord för en dag på Ullevi, men det får man väl inte säga i det här jävla landet! (ehe...) Lönelistan ska hur som helst levereras och fy på mig som inte gjort några speciell intervjutrevare, som jag helst hade velat göra, men jag har ändå fyllt en lista med riktigt smarrigt gott-å-blandat!
Jag fick en fråga om det fanns någon inbördes rankning av låtarna i och med numreringen och svaret är nej, det återspeglar möjligen i vilken ordning jag lagt till låtarna i min spellista, där enda justeringarna jag gjort är för variationens ändamål, det kommer inte hända att jag serverar fyra svåra proggrocklåtar intill varandra, eller döds... Ja, ni fattar!
En snabb återkoppling till förra månadens lista... Cult of Luna kommer att göra fem spelningar i höst med Julie Christmas (fd Battle of Mice) som bara var tilltänkt att vara studiomusiker. Dessa är annonserade att spela senaste plattan från start till mål. Inget mer inget mindre...
1) Gamla Pengar "Stekt Orm III" (2016)
I Göteborg hittar vi punkarna i Gamla Pengar, där plöjer dom traditionell punk så som den gjordes i första svenska vågen och inte helt otippat ligger de i den klassiska punkkatalogen som skivbolaget Beat Butcher skänkt det svenska kulturarvet sedan mitten/slutet av 80-talet. Tankarna går onekligen till band som Cosa Nostra när jag hör denna kvartett som varit produktiva och släppt musik nästan årligen sen 2010. "Stekt Orm III" är något så lustigt som en första singel från EP´n "Ingen Kan Allt - Men Alla Kan Dra Åt Helvete" som släpps senare i höst! Videon nedan är skapad i Grand Theft Auto V movie editor av bandets gamle basist Ted Franson som, enligt bandet, är galen i tv-spel... ...ehe... OK! Jag köper grejjen!
2) Dan Reed Network "Champion" (2016)
Svenskbekantingen Dan Reed sätter ihop sitt nätverk för ytterligare en vända. Det här är cheesy. Fint som fan... borta är allt det där funkiga som en gång gjorde soundet ganska eget. Jag vet inte vad jag ska tycka om det här, men att killen hittar gig runt norra Stockholm kan knappast chocka. På Gröna Lund höll man låda i början av juni för att fira skivsläppet på nöjesfältet.
3) Trettioåriga kriget "Seaside air" (2016)
Någonstans mellan progg eller rock'ala'David Bowie hittar denna vackra låt in. På bandets 10:e vax är låtarna luftigare. Musiken är mer lounge än någonsin och välspelat är det minst sagt.
4) King Buffalo "Down From Sky" (2016)
Jag kan inte främja mig från plattan "Orion" (2016) som skapar sin ljudbild i progressiv riktning med återhållsam energi som kombineras med det som Spader Ess kallar meditativ utforskande. Det här är ett lysande vax... Klart den ska med här när plattan gör anspråk på rotation i mina öron! Här är goo Stoner-rock från Rochester, i stora Amerika!
5) Death Angel "The Moth" (2016)
Ett av mina absoluta favoritband från den amerikanska "Bay area-scenen", Death Angel, är tillbaka med fullängdaren "The Evil Devine" (2016). Lyssna på bandets utveckling genom debutplattan "The Ultra-Violence" (1987, som producerades av ingen mindre än Kirk Hammet), via "Frolic Through the Park" (1988) och vidare till "Act III" (1990). Där finns en stor dos musikhistoria från hur Thrashen etablerades i skuggan av "Big 4" (Metallica, Anthrax, Megadeth och Slayer)!
6) Toxic Rose "We All Fall Down" (2016)
Ja, jäklar det blev en platta till slut! ...och vilken platta det blev! Efter bandets lovande EP som jag tror släpptes 2012 har man nu levererat! "Total Tranquility" (2016) är ett litet mästerverk från Stockholm som för tankarna norröver mot Uppsalas Crash Diet i samma gengre! Det här är bra!
7) Doug Seegers "Don't laugh at me" (2016)
Jag vet inte varför Doug Seegers inte spelat in den här låten tidigare. Sen några år tillbaka har denna låt ofta avslutat hans spelningar och lyssnar man på texten så finns det en fantastisk berättelse, och en vädjan som framförs innerligt trovärdigt av denne uteliggare som slog igenom med buller och bång i det fantastiska folkmusik-programmet "Jills Veranda" (Jill Johnsson, SVT). Låten är sen tidigare känd från inspelningar med Mark Wills (1998, som nådde amerikanska billboardlistans andra plats med låten), men senare även har spelades in av en av låtskrivarna Steve Seskin (2000, som skrev låten åt Mark tillsammans med Allen Shamblin). Låt dig få rysningar i genomlyssningen av denna låt och smaka sen av den något rockigare nysläppta plattan "Walking On The Edge Of The World" (2016). Doug var förövrigt musiker för ingen mindre än Buddy Miller innan han sadlade om till en mindre smickrande heltidssysselsättning som alkoholist... Sen ett antal år tillbaka är Doug nu helnykterist och levererar musik som aldrig förr!
8) Myrath "Believer" (2016)
Jag har ju som målsättning med denna lista att erbjuda det som säger "tjong i min kola", främst med fokus på musik som inte får så mycket uppmärksamhet, som jag tycker den förtjänar, och tyngdpunkten ligger inte helt sällan på hemmaplan i Sverige. Här kommer dock hårdrock från gränslandet mellan Upplands Väsby och Dream Theater fast från ett ovanligare håll, betydligt längre bort ifrån. Vad sägs om orientaliska inslagen och ett progressivt rockband från Tunisien? Plattan "Legacy" (2016) som är bandets femte platta sen 2005 vittnar om gott om talang och udda ljudbilder serverat i ett bekvämt proggigare hårdrocksformat! Kolla av deras skitsnygga och något udda video nedan.
9) Nordic Union "The War Has Begun" (2016) Ronnie Atkins (sång), den fantastiskt fina rösten från Pretty Maids "teamar" upp med svenske låtskrivaren Erik Mårtensson (Ecplipse) och man levererar klassisk nordisk hårdrock, precis som bandets namn antyder och plattan heter... "Nordic Union"! Ni som kan er Pretty Maids vet exakt vad man kan förvänta sig och det levereras exakt vad som kan förväntas. Atkins är dock noga med att påpeka att Pretty Maids är hans primära intresse och att detta är något kul han velat göra med Mårtensson...
10) Katatonia "Serein" (2016)
Stockholmarna släpper sitt elfte album sen debuten 1993, Plattan "The Fall of Hearts" (2016) ligger där någonstans i närheten av Pain of Salvation, Mikael Åkerlunds Opeth, med finurliga undertoner och flirtande med band som Tool. Det här är vackert och progressivt! Plattan smakar nattkörning, långa sträckor! Jag återkommer ofta till Katatonia när jag är själv hemma och skriver...
11) Unleashed "They Came To Die" (2015)
I slutet av förra året släppte veteranerna i Unleashed "Dawn Of The Nine" (2015) bandets tolfte platta! Jag har haft den på håll ett tag, men på resan ner genom Europa tog den plötsligt sitt utrymme i mina hörlurar... Det är precis så bra som man förväntar sig från Johnny Hedlund (sång, bas) och hans vapendragare som redan i slutet av 80-talet byggde metallscenen i Stockholm!
12) The Crown "In Bitterness And Sorrow" (2016)
Ungefär lika länge som Unleashed (ovan)har levererat sin snabba hårdrock från huvudstaden har The Crown levererat sin från Trollhättan! Ute finns bandets tionde vax och man måste tillstå att det är en herrans massa energi i bandet som mer eller mindre låg i dvala för några år sedan... Låten "In Bitterness And Sorrow" är en nyinspelning från bonusmaterialet på limited-släppet av plattan "Doomsday King" (2010). Nedan finns denna tidigare utgåva och i Spotify-listan nyinspelningen som släpptes i år... Det här är skitbra! Jag är, som jag nämnt tidigare, svag för den klassiska gamla skolans dödsmetall!
13) Volbeat "For Evigt" (2016)
Nu är det dax igen! Ett pärlband av danska radiohits levereras på ömsom engelska och ömsom danska. Ny i bandet är sen några år tillbaka nu är Rob Caggiano (Gitarr, fd Anthrax). Äh, det finns egentligen inget att säga om bandet som ni inte redan vet... Håll till godo med lite mandolin!
14) Machine Head "Is There Anybody Out There?" (2016)
Robert Flynn är en riktigt intressant frontman som jag med stor glädje följt sen släppet av bandets fantastiska debutplatta "Burn My Eyes" (1994). Genom åren har det trillat ut både vax och tänkvärdheter från bandet, inte minst när Phil Anselmo (fd Pantera), med all rätt läxades upp av Flynn! Nedan finns en första del (av två) om inspelningen av "Is There Anybody Out There?" (2016). Det är kul med band som bjuder in deras lyssnare lite närmare. En sak till... Bandets live-vax Hellalive (2003) håller jag som en av tvåtusentalets bästa live-inspelningar!
15) Peter Nordberg "Om du lämnar mig nu ger jag fan i hela solen" (2016) Peter Nordberg är en av Sveriges mest bortglömda singersongwriters eller spelman. Det här är en finfin avslutning på listan och ett avbrott från en lite hårdare del i listan. Här finns gott om berättelse och vackra toner. En av anledningarna bakom hans något blygsamma framtoning i Sverige kan vara att karriären tagit fart i vårt kära grannland, Norge, där Nordberg samarbetat flitigt med Vidar Johnsen. Jag tror detta är Nordbergs fjärde soloplatta (förra släpptes 2012).
Vi har så gott om svenska duktiga berättare, jag pushar på för fantastiska Mäbe mellan varven, Roger Karlsson (23 till) och nu Nordberg... Kom igen och ge mig ditt bästa tips om ny bra musik till mig i kommentarsfältet nedan alternativt hylla någon av låtarna du gillar, vettja!
Min lön är din kommentar... Lönekontoret at your service!
/Polar'n Per
Tidigare löneutbetalningar 2016:
Lönelistan januari
Lönelistan februari
Lönelistan mars
Lönelistan april
Lönelistan maj
Maj, sköna maj... Gnet och slit börjar ta ut sitt pris, men solen gör allt mer hanterbart och jag undrar om vi inte ser (eller åtminstone jag) en god trend att första halvåret överlastas av släpp pga av man vill hitta festival- och gig-sommaren... Inte mig emot, men släppen blir svårare att sovra bland... Jäklar vad med bra musik det släpps!
Denna gång är det en spretig lista som rycker rock från alla håll och kanter. Allt från folkrock till poprock, alternativrock, punk, döds, thrash och nu-metall (förlåt!). Personliga favoriter finns i form av Cult Of Luna som alltid kittlar den där alternativa knölen i mig och Ellen Sundberg, som jag tycker är en av Sveriges skönaste live-akter i kategorin lyssningsbart för alla... Här finns även en del trevliga nya bekantskaper för mig och en dos stenhårt. De hårdast i listan är Inferior! Wow!
Jaja, nog med ord, här är lönelistan maj 2016 som Spotify-lista... Jag hoppas den faller väl in i kategorin "åtminstone något lyssningsbart för alla"!
1) Mimikry "Ett Annat Sverige" (2016)
Dalarnas bidrag till trallpunken kommer denna gång via 60-talsdängan "Streets of London", Hjalle och Heavy är tillbaka i skepnaden Mimikry med en nionde fullängdare döpt till "Alla sover" (2016) 2) Cult of Luna "The Wreck Of S.S Needle" (2016)
Kultbandet från Umeå har denna gång slutit ett samarbete med Julie Christmas (fd Battle of Mice) och resultatet är en kult som utvecklats ytterligare i sin progressiva och alternativa riktning.Det här är sjukt bra. Lyssna och njut! Sen köper ni detta vax omedelbums... buss på!
3) Gama Bomb "Raging Skies" (2015)
De nordirländska klassiska zombie-apokalyps-thrasharna Gama Bomb gav under slutet av förra året ut skivan "Untouchable Glory" (2015) som inte släpper taget i mina hörlurar. Därför kan jag lika gärna släppa detta tips till er... Jag gillar't! Låten, som i min tolkning, tycks handla om "Olyckan vid Djatlovpasset" 1959 handlar enligt bandet själva om följande: Håll i er nu!
"Raging Skies" handlar om hur utomjordingar och regeringen är kompisar, det sitter ödlor i stadshuset samtidigt som gigantiska kackerlackor bär kostymer och hattar då de ska arbeta i tunnelbanan. Yul Brynner är EN ROBOT!
I grund och botten var tanken: att föreställa en berusad konversation mellan John Cyriis och David "Ike"... :-)
OK, där satt den... typ! Yul Btynner (7 vågade livet m fl) är alltså en rysk skådis med karriär i USA, John Cyriis (Agent Steel) är sångare i ett jäkla bra Thrash-band (som otvetydigt inspirerat Gama Bomb) och Dwight David "Ike" Eisenhower är en inte helt okänd amerikansk president som var överbefälhavare för de allierade i Europa under andra världskriget.
Med andra ord, kan man förvänta sig ett bättre svar från ett Thrash-band med nära till både serietidningar, konspirationsteorier, zombier och hårda riff? Här finns texten till låten om du vill analysera galenskapen själv!
4) Ellen Sundberg "Favorite Town" (2016)
Svenska inlandets och Jämtlands starkaste kort inom modern americana och poprockfolk (en genre jag just hittade på) är tillbaka och hon väljer att utvecklas i samma raka riktning som tidigare. Hon definierar sig med sin rymliga ljudbild som en av Sveriges mest spännande kvinnliga artister som jag skulle kunna tjata mig blå på att ta sitt sound i en rockigare riktning, och det finns på senaste plattan som är värd att hålla utkik efter. Jag antar hur som helst att "Favorite town" hittar den bredare radiopubliken och är givetvis nyfiken på om det är Norrtälje som är omskriven i denna låt. Ellen skrattar glatt...
Haha, ja, det är verkligen också en av dom städer jag tycker om! Jag vet inte vilken min favoritstad är riktigt. Jag gillar ju Östersund. Men jag gillar andra städer också. Låten "Favorite Town" är rätt gammal, den näst äldsta av alla låtar på nya skivan. Det är också den som är mest poppig. Den handlar mest om att vara på resande fot och om att komma fram till den stad/plats man tycker mest om.
5) Voivod "Post Society" (2016)
Ett av mina favoritband från pojkrummet är tillbaka med buller och bång. Det här behöver bara avsmakas, inte kommenteras med massa ord!
6) Deftones "Doomed User" (2016)
Nu-metallens ansikten är många. Ett av dessa representeras definitivt av Deftones som laddat om med plattan "Gore" (2016). Det här är ett guldkorn från en ganska tam platta. Jag saknar bandets klassiska dynamik.
7) Nada Surf "Cold To See Clear" (2016)
Brittpoppen är full av massor av band som låter likadant. Nada Surf har valt sin egen väg där. Tankarna går ibland till ett brittiskt Escobar, fast utan nerven och melankolin... En väg som ofta är för tam och tillrättalagd för min smak, men ibland skiner dom till. Deras fantastiska låt "Popular" (1996) är ett exempel. Denna likaså även fast denna är väldigt oorginell för att vara dem.
8) Fejd "Härjaren" (2016)
Hårdfolken skulle definitivt vara sämre utan detta bidrag. "Härjaren" är det första släppen från den annalkande fullängdaren "Trolldom". Nytt i bandets ljudbild är gitarren som jag tycker kittlar dödsskönt i kistan tillsammans med moraharpan! Jag kontaktar därför Fejd och Esko Salow (trummor) för att höra efter hur tankarna gick när strängarna skulle bli fler!
Detta var den första "nya" låten vi började med för "Trolldom" och den är näst intill helt skriven på och för moraharpa, ändå är den väldigt väl anpassad för en fet elgitarr. Tankarna på fler instrument, fler medlemmar har alltid funnits, det blir ett sätt att få mer rörelsefrihet i musiken. Anledningen till att det blev en elgitarr har väl i grund och botten att göra med att det är i Metallen vi har våra rötter. Vi har alltid lyckats låta tyngre och hårdare live än vad vi lyckats med på skiva, att få med gitarren ger oss möjlighet att få den råheten även på skiva. I min mening har moraharpan och en distad gitarr alltid legat nära varann i ljudbild, i många fall tror jag att en del inte ens hade hört någon skillnad. Vi skriver allt vårt material med tanke på att kunna framföra det live, "Härjaren" känns som en låt som kommer att följa med oss länge och jag hoppas vi får massvis med tillfällen att framföra den.
9) Inferior "Expressed In Murderer" (2016)
Från Karlstad kommer dessa arga pöjkar. Deras andra släpp "The Red Beast" är ett stenhårt thrashigt och samtidigt melodiöst dödsvax och som sig bör, enligt mig, är det alltid det mest spännande släppet... Det andra visar bandens egentliga riktning!
Jag har följt bandets utveckling på avstånd sen deras andra demo "Completing the Prophecy" (som jag tror kom 2009) och med erfarenheten av tidigare skivproduktion undrar man givetvis var tar de vägen? Ja, en sak kan jag säga att detta är som gjort för att spelas levande på vägen! Det är gött mos! Jag vänder mig till Kristian Karlsson (bas och sång) för att få en kommentar om låten...
Det är en låt vi är väldigt nöjda med, det stod mellan den och "Own Your Honour" om vilken som skulle bli första singeln, eller vad man ska säga. Texten i sig är ganska rak och handlar om hur grova våldsbrott kan ge en sorts inre fred hos en del psyken. Vilket kanske förklarar varför vissa blir seriemördare t.ex. Första singeln bör ha en video och vi satt under ganska grym tidspress och valde att göra en enkel video. Det hade inte gjort "Expressed in Murder" rättvisa som första singel! Den kräver en råare mer genomarbetad video...
10) Atomic Love Reactor "Kiss Of Life" (2016)
Med influenser någonstans i 70-talet får ett annat gäng Karlstad-grabbar det att svänga rejält! När jag smakar av plattan finns mycket Deep Purple i soundet och låtvalet till denna lista står mellan denna och fler andra riktigt bra kandidater från nysläppta debutplattan "The Arrival" (2016). Valde jag rätt låt? Ja, bedöm själv. Jämför gärna med minst lika vassa "Mystery of souls" från samma starka vax... Jag kontaktar bandet och får chans att växla några ord om låten med Fredrik Eriksson (sång) och Thomas ”Bellen” Bergman (gitarr), "Vad sköj att du gillar vår nya platta och att du vill ha med en låt från den", inleder Fredrik innan vi kommer in på låten "Kiss Of Life" som skrevs redan 2005 av Thomas;
"Kiss Of Life" är en personligt betraktelse om att nå sin mentala botten och att hitta vägen tillbaka mot ljuset och glädjen. "Kiss Off Life" betyder egentligen "hjärt och lungräddning" på engelska, men i detta fallet handlar det om en mental förstahjälpen då han några år tidigare hade brottats med ett dåligt mående. Låten är en beskrivning av hur hans liv såg ut vid denna tidpunkt och hur han vid livets vägskäl valde livet före en långsam död...
Det här är en riktigt stark låt på en riktigt stark platta!
11) Last In Line "Starmaker" (2016)
Efter sig lämnade Ronnie James Dio ett alldeles utmärkt gäng musiker, bla en av mina favorittrummisar Vinnie Appice, i bandet Dio som självklart saknar sin gamla sångare. Ingen kan ersätta Dio, men i Andrew Freeman (fd sång Lynch mod, fd gitarr Offspring) har man en högklassig sångare av klassiska hårdrocksmått. Så här kommenterar han låtvalet!
"Starmaker" handlar om alla i musikbranschen som du stöter på som ger massa löften utan att leverera något. Det finns gott om sarkasm i den!
Appropå det, Andrew uppträder i Las Vegas på showen "Raiding the rock vault" med inga mindre än Paul Shortino, Joe Lynn Turner och Robin McAuley... Typ, massor av tokgrymt bra metallarbetare bland fler sevärda artister! Det skulle jag vilja se så jäkla badly!
12) Gain Eleven "Sexual Punishment" (2016)
Här har vi hårdrock i stilen Hardcore Superstar och Backyard Babies. Det här är festivalmusik. Riffig. Ösig. Man rycks definitivt med, nyfikenheten kan däremot inte stå obesvarad, så jag kontaktar David Flognman (sång och gitarr) för att kolla av vem som är denne "Punisher" låten handlar om?
"The Punisher" i Gain Eleven brukar variera, vi är alltid redo att piska och ta emot. Låten är lite som en spinoff på "50 shades of grey"-hysterin som befann sig för ett tag sedan, dock i min synvinkel av texten är det en kvinna som står för "Sexual Punishment" på en väldigt oförberedd man. En man som på sin höjd räknade med missionären...
Bandet kan avnjutas live i Tyskland i slutet av maj innan de kliver upp 3 juni på Debaser, Stockholm och 8 augusti på hemmaplan i Arvika! Resterande av sommaren ska bandet skriva låtar och förbereda sig inför en mycket aktiv höst/vinter...
13) Boots On "Crank It Up" (2016)
Stockholmarna i Boots On kliver just nu in i studion för inspelning av en kommande singel som kommer bli en duett med en känd Svensk rock-sångerska... Vem det kan vara får vi reda på längre fram. Denna låt är hur som helst undangömd som B-sida på deras senaste EP "Trailer Park" (2016). Rak klassisk rock som osar läderstövlar! Det är precis vad bandet levererar med sin underton av Outlaw country! Som allätare är det mumma med coola klyschiga texter och starka melodier. Här finns det där som ska vara inräknat på rockens checklista! Chris Andersen (sång) kommenterar låtvalet...
"Crank it up" handlar om olika karaktärer i en krogmiljö. Kontentan är att alla är lika inför Rock'n'Roll så länge man är med och sjunger och partar! Låten var tänkt som första singel med punch-linen ”Crank it up with Boots On” men blev sedermera B-spår...
Kom igen och kommentera, hittar du något gott i gottepåsen?
Lönekontoret at your service!
/Polar'n Per
Tidigare löneutbetalningar 2016:
Lönelistan januari
Lönelistan februari
Lönelistan mars
Lönelistan april
Lönelistan maj
