Rock n' Roll och mer därtill! Allt enligt Spader Ess och Polarn' Per.
Vi recenserar, intervjuar och skriver om allt som faller oss in när det kommer till Rockmusik och allt däromkring.
Svensk jävlaranamma rårock! Pang, det får man från Odcult. I kubik.
Deras platta Into The Earth är en ren välsignelse i sin enkelhet, för det handlar om ursprungsrock utan större krusiduller. Men det osar svett och spelglädje. Lite grand samma energi och respektlösa punkiga attack som på Iron Maidens första platta.
Man skulle kunna säga att det här är multifunktionell musik. Passar som laddning på förfesten, passar som huvudnummer på vilket party som helst. Tror att det funkar lika bra som ett soundtrack vid glada stunder över en bärs med goa vänner, som till peppmusik på gymmet.
Jag blir uppåt och energifylld när jag lyssnar på Odcult. Jag blir, som den pålästa läsaren förstår, dessutom extra glad när jag ser Robin Gnistas snygga omslag till skivan. Det blir urstarka 4 Ess av 5 och en uppmaning till alla, tro mig, det här behöver ni.
Album Rating: 4/5
Favorite Tracks: No One Gets Out och Unhallowed
Label: Mighty Music
Release: 16 February 2018 For More Info Visit: Facebook http://www.odcult.com/
"Cashin'!" kanske man vill utropa! ...eller "Hurra, för att det är lönedag!" och i samma andetag bilda sig en tydlig bild av kommande festligheter, minnesluckor, men även av vilka konsertbiljetter som ska inhandlas för de surt förvärvade pengarna och var de ska brännas under månadens eskapader...
Men det får ni göra imorgon, ikväll kommer musikaliska ersättningen, här och nu! Nu är det alltså vår lönedag, utbetalningsdags och med denna utbetalning kommer helt andra värden levereras från Spader Ess lönekontor!
Lönelistan februari innehåller lite gott och blandat... faktiskt väldans blandat! Det är kul... Glöm inte att hissa och dissa i kommentarsfältet! Det är vår lön för mödan att se att ni som läser uppskattar vår ansats att sprida råcken-jävla-roll i alla dess former :-)
1) De lyckliga kompisarna "Bara tiden är ny" (2016)
Mart Hällgren är tillbaka. En av trallpunkens kanske mest lysande stjärnor som med flams och stoj levererade humanistiskt perspektiv mer än ett radikalt sådan. Roa kunde han. Kritisera kunde han. Spela kunde han... och allt det där kan han fortfarande. DLK har med låten "Bara tiden är ny" gjort ett värdigt avstamp med plattan som har samma namn... Inget ändras. Vi är lite äldre och använder lönen till andra livskvalitet än toxisk berusning... typ!
Mart har tex hunnit bo i Göteborg ett herrans tag nu... Mycket vatten har hunnit rinna under Älvsborgsbron... Vad det nu har med saken att göra? Bara tiden är hur-som-helst ny!
2) Fabriken "Du säger ja, jag säger nej!" (2016 )
Ja, det är sant. Februari är så jävla asmörkt att lönelistan öppnas av två trallar... På plattan "Där det alltid regnar" hittar vi ett gäng fabriksanställda i form av bland annat Åkerbergas okrönte punkkung Curt Sandgren (Coca Carola) och Dia Psalmas batterist "Stipen" Karlsson och det sätter bara det en kvalitetsstämpel på arbetet som inte ens ISO-certifierade kan garantera!
Ackordsarbetet som pågått sen debut-EP:n 2012 gör dem även till ett väl synligt band på scenerna runt om i Sverige och jag kan med varm hand rekommendera dem ett besök!
3) Iron Maiden "Empire Of The Cloud" (2015)
"Fan, vad är du för polare egentligen Perra? Ingen lista ska sättas upp utan att Maiden senaste platta omnämns!" ...OK, som representant för Spader Ess gör jag en pudel. Jag kryper till korset för dig, Kim! Här ska du få Maiden så det räcker och blir över. Det här kan vara den enskilt största löneutbetalningen någonsin. Ca 18 minuters fantastiskt fin och välspelad historialektion till en Bruce Dickinson i högform.
Det är en stor låt, jämförelserna hamnar i "Rime of the ancient mariner" (1984), en "Alexander the great" (1986), en sjunde son, en "Clansman" (2000)... Ja, ni fattar! Ett epos... Titanic ryms typ inuti eller "The dream lives on", som Bruce sjunger i låten! Skönt att den (inte längre så) nya vågen av engelsk metall levererar...
4) Månegarm "Odin Owns Ye All" (2015)
I slutet av förra året släppte vargarna från järnskogarna norr om Stockholm (Norrtälje) sin åttonde platta. Dessa Svitjods söner som blandar döds, folk, black med välspelad visa har med nya plattan växlat upp. Bokningen på Metallsvenskan i år med bla The Haunted bekräftar detta.
Det här är gött mos levande... Har ni haft chans att se deras två-delade set med en lugn (nästan akustisk) en hård, stenhård, kompromisslös del vet ni vad jag pratar om!
5) Roadhouse diet "Can't Save My Soul" (2015)
Testostoronrock med sväng och urprima manlighet... Kanske skägg! Bättre än så kan jag inte presentera bandet. Tänk er en publik med både rockers och skinnvästar. Klubbmusik. Tänk er ett band med ljudkonstnären Peter Tägtgren (trummor, Hypocracy, Pain) och Kjellgren (gitarr, sång, Raubtier), Johan Ahlberg (gitarr) och Kenneth Seil (bas) gör hårdblues eller hårdboogie... eller åtminstone något jävligt hårt någonstans mellan Muddy Waters, ZZ-top och Motörhead! Äh, sluta tänk, smaka istället av detta band som spelar med allt för liten publik under vintern och våren...
PS. Nämnde jag att jag surrade med Peter Tägtgren som sa att han letar möjliga sommardatum att få det att hända... Vad då?, tänker ni... Jo, några datum kan vara på gång i projektet han kört tillsammans med världens hårdaste tysk, Till Lindermann (Rammstein), musikvärldens motsvarighet till hockeyns Erich Kühnhackl eller fotbollens Franz Beckenbauer... Wopp! Wopp!
6) Banditos "No Good" (2015)
Bokningen på Sweden Rock Festival ger lön för mödan. Förra årets vassaste vokalissa är utan tvekan denna rökosande Janis Joplin-röst som tillhör Mary Beth Richardsson... Bandet är en hybrid mellan americana, rock, soul och blues och kommer ursprungligen från Birmingham, men bandet är sedan 3 år tillbaka hemmastadda i Nashville, kanske tog dom sig dit med en tidsmaskin...
Jag vet inte... Det här är jäkligt tidlöst!
7) Amon Amarth "First kill" (2016)
Detta är första släppet från det nya vaxet "Jomsviking" som avlossades i slutet av januari. Med detta släpp fyller Tumba-krigarna som döpt sitt band efter Tolkiens domedagsklippor imponerande tio plattor... Nu väntar korståg och turné i västerled (Nordamerika) tillsammans med Entombed AD!
8) Megadeth "Foreign Policy" (2016)
Världens suraste musiker är en personlig favorit. Jag tycker han är som allra bäst och mest intressant när han gnyr om världspolitiken, inte när hans personliga små sidor ska vädras som sympatiska. Dave Mustaine är metallen som likt en pyspunka läcker ur Metallica och hans senaste alster, "Dystopia", från tidigare i år är rent ut sagt hans bästa detta sekel... Låten jag väljer ligger helt i linje med klassiska "Holy Wars... Due The Punishment" (1990) och "Hangar 18" (1990)... Visst fan är den bra?
9) Judah and the Lion "Everything Changes" (2014)
Den här inspelningen är från Audiotree i september 2014, men den släpptes på Spotify i början av året. Audiotree (Chicago) är själva värda en artikel bara för vilka de är. Ett artist-centrerad musikföretag, som gör studiogig i serien Audiotree Live. Bolaget drivs av musikälskare som en alternativ scen och passar därför bandet Judah and the Lion som handsken.
Bandet levererar ung, snygg, gitarr-, mandolin och banjodriven rock från Nashville och Tennessee som faktiskt har något nytt i sitt format. Kanske det inte framgår i denna låt, men de är så pass uppskattade i staterna att de fick spela under David Lettermans sista vecka bredvid artister som bl a Foo Fighters. Judah and The Lion lockar precis som mycket alternative-americana en ny generation unga lyssnare. Band som Roki Erikson, Mumford and Son mfl har med sin variant av amerikansk folk pitchas bort hillbillien och "Yihaaa!", de närmar sig definitivt rocken, fast från olika håll...
Låten då... Jag är svag för ballader! Jag älskar temperament i låtar... Senare under året släpper bandet nytt!
10) Turbonegro "Fuck the world (F.T.W.)" (2003)
Runt hörnet, 10 mars spelar de manliga homoerotikerna i Turbonegro för sina Turbojugends på rockkryssning med Close-up. Med finns Entombed AD, Kvelertak och massa annan flott rock! Vad kan gå fel? Häng på vettja, och ta världen med storm?
...och om ni tycker er höra riffen till Diamond Heads "Am I Evil" (1980) från den fantastiska plattan "Lightning To The Nations" så stämmer det ganska bra... Den plattan innehåller förresten även låtar som "The Prince" och "Helpless" bland fler från samma vax som alla spelats in som covers av Metallica... Hiss eller diss? Ja, en sak vet jag, som influens är det inget pjåkigt "legacy" man pekar mot!
Jaja... Jag får väl å lönekontorets vägar gratta er och ge er en välförtjänt lönebonus för att ni stått ut ända hit...
11) Faith No More "Sunny Side Up" (2015)
Minns ni Faith No Mores fantastiska videos från när det begav sig? Denna video (se ovan) släpptes för några veckor sedan till deras platta från förra våren, "Sol Invicius", den är charmig så in i helvete, precis lika bra som vaxet och bandet... Jag vill ha mer!
Jag är så jävla såld på det här bandet att det skulle bli ovärdigt om jag skrev mer...
12) Monster Truck "Why Are You Not Rockig?" (2016)
Jävla vad det svänger tidlöst om dessa gossar från Ontario, Kanada som så sen som för några dagar sen avslutade en nordamerika-turné som öppningsakt åt Alice In Chains... Plattan "Sittin' Heavy" som släpptes förra veckan är ett stolpiller av duktigt svängande southern rock som gör det svårt att sitta still. Hör och njut på deras starkt och snabbt växande vax!
Håhåhåhå... Vad är inte en fikamorgon med Mr. Spader Ess värd när vi beskriver varsin platta på samma sätt och jag får "hitta" "Greenleaf" och jag får smitta av mig med dessa?
Jahapp. Vilket sjukt år det har varit. Massor av bra musik och stor sorg om vart annat. Säga vad man vill om musikindustrin, men en hel del bra musik har det producerats. Sedan har vi givetvis det här med att Lemmy gett sig av på en helt ny andlig turné. Som den pålitliga konstant och måttstock han varit undrar jag hur hans färd mot utsålda hus i andevärlden kommer att påverka den hårdrock/Metal scen som vi har kvar här.
Men det är något för framtiden. Nu kikar vi på vad som stack ut under 2015. Normalt brukar jag lista 13 alster som jag recenserat här på bloggen, men eftersom det kreativt varit ett sämre år för mig så kommer jag helt enkelt att lista de skivor som betytt mest för mig under det gångna året vare sig jag faktiskt recenserat dem eller inte, men 13 blir dom som vanligt. Och givetvis helt utan någon rangordning, möjligen förutom den jag tyckt bäst om. Jag har dock försökt formera skivorna lite efter geografiskt ursprung.
Det här är på gränsen till metaupplevelse, både geografiskt och innehållsmässigt. Det är svårt att få två band, som Ghost och Year Of The Goat, att matcha varandra på så många plan. Båda Östgötaband med liknande musikaliskt arv, såväl som innehållsmässigt grannskap som det här.
Dessutom släpper dom båda mästerliga plattor samma år. Det händer fasiken bara i skuggan av Östgötaslättens domkyrka. Och då menar jag de djupaste skuggorna.
Tittar vi sedan över pölen mot den klassiska rock-ön Albion, mer känd som Storbritannien, så har två legender släppt nytt. Iron Maiden och Motörhead. Att båda banden gör tillräckligt bra ifrån sig för att hamna på en sådan här lista värmer rakt in i själen. Det är dock med sorg i hjärtat som jag i skrivande stund konstaterar att just Motörhead inte kommer att leverera mer, i och med Lemmys tragiska bortgång. Jag hoppades efter sista konserten att Lemmy skulle lämna turnerandet bakom sig, men jag såg in stället fram mot fler bra album. Detta blir det tyvärr inget av nu. Så hoppet får stå till Iron Maiden. En jättebra platta, men jag kan inget annat än önska mig en med lite kortare och mer kärnfulla låtar som på de tre första skivorna.
Tillbaka till Sverige. Ett nytt band, Haddock, och ett lite mer etablerat, Graveyard. Graveyard är enligt mig ett av landets bästa band just nu, och att även få ta till sig Haddocks debut, gör att man har gott hopp för framtiden.
Grannländerna då? Danska Grusom sänkte ner mig i ett mörker som både gnagde och skavde. Men på det mest positiva sätt. Finländska Michael Monroe, även han en legendar som bara blir bättre och bättre, fick mig att längta till skitiga rännstenar i numera uppstädade storstäder.
Så dags för kategorin långt borta. Amerikanska The Midnight Ghost Train slog mig som en slägga och förutom deras högoktaniga rock fick jag en ny softlåt till min lista av "Världens bästa låtar". Att dom dessutom är riktigt trevliga lirare som bjuder en amatör i intervjusammanhang på en skön intervju, ja det är bara lök på laxen. Australiensiska Mammoth Mammoth bjöd på tillika kvalitativ rock som spelats mycket i lurarna under det gångna året. Inte nog med bra musik, dom har ett av årsbästa listans snyggaste omslag (Gubbsjuk jag?).
Tillbaka till Sverige. Stockholmsområdet bjuder även dom på många pärlor. Däribland dessa två, som vissa kunde säga att jag är jävig gentemot. Ponamero Sundown. Alltid bra, men aldrig så bra som i år. Jag slutar inte förundras över hur bra denna platta är. Sideburn får väl nästan ses som veteraner dom med, men i mina öron har dom aldrig varit bättre dom heller. Nya medlemmar, nytt blod, ny energi. En inte helt ovanlig ekvation som ofta funkar positivt.
Jävigheten då? Ponamero har numer Robban på bas (fy fasiken vilken cool bas (vem kan ha gjort den?)), som såsom jag, är sprungen ur Oskarshamn. Och som jag känt sedan han trakterade basen i The Quill. Sideburns nya sångare, Dimitri, känner jag inte närmare än att han varit min dotters sånglärare på Kulturama, men det är nära nog. :-) Allt detta satt åt sidan, för det har inget med bedömningarna att göra, även om jag aldrig påstått att jag är en sant opartisk "journalist".
Då har vi bara den där plattan kvar. Den där som jag ser som årets bästa. Clutch : Physic Warfare. En platta som ger mig energi, glädje och motion. För när den svänger loss i högtalarna har jag svårt att stå still helt enkelt. Även förra plattan Earth Rocker står mig nära om rockhjärtat. Ser man till detta årets lista så hittar man dessutom en del band som jag just jämfört med Clutch. Sammanträffande? Skulle inte tro det. Det är en musik som slår an en nerv hos mig. Tyngden, Bluesen och svänget.
Så, vad ser jag då fram emot? Vare sig dom lyckas släppa något under 2016 eller inte är tex. Witchcraft, Mother Mooch, Royal Ruckus, Hypnos, Skunk och King Buffalo band jag vill höra mer av (bland andra) så snart det bara går. Det enda bandet jag vet skall släppa nytt är Witchcraft, som släpper sin nästa platta i slutet av Januari. Men av de två låtar jag redan hört, så får dom jobba hårt för att hålla sig undan nästa års topplista. Så bra är dom. De andra banden kan jag bara hoppas på att dom släpper mer musik, och att jag får chansen att recensera dem här.
I övrig har jag bara att önska att Spader Dotter fortsätter blogga om sin del av musikvärlden. Att Polarn Per fortsätter rota i sina hörn av rockvärlden och att min kreativa blockering lossnar och börjar flöda igen, både vad gäller bloggen och alla andra småprojekt jag har liggandes.
Tack för i år! Nu kör vi, Mot evigheten och vidare....
Så här kan det gå om man försöker tvinga ett band att köra playback i TV och dom själva inte riktigt är med på Idén. Iron Maiden rockar skiten ur tysk tv när dom uppträder med "Wasted Years" någon gång 1986.
Det är sådant som går till rockhistoria.
Livet är rätt roligt ibland.
Som sista skiva i Metalville trojkan presenterar jag Architects of chaoz.
När jag såg attlegendaren Paul Di'Anno var sångare i bandet så blev jag direkt på min vakt. Paul må vara en av NWOBHM's förgrundsfigurer, men sedan de två första episka plattorna med Iron Maiden, så har har han mest skapat skräp och kontroverser enligt mig. Han har helt enkelt odlat myten om en bitter och oskön snubbe sedan dess.
Det var med det i mitt sinne som jag tog mig an hans senaste projekt, Architects of Chaoz. Och jag kan inte annat än buga, bocka och lyfta på hatten till herr Di'anno. Jag vet inte huruvida han fortfarande är den osköna snubben vi vant oss vid sedan hans avslut med Järnjufrufolket, men musikaliskt är detta den perfekta fortsättningen och revanschen från där han lämnade av efter Maiden. Det är ömsom tidigt Iron Maiden och ömsom en smula Queensrÿche som penetrerar mina öron. Visst, jag kan tycka att texterna är ganska trista och ofta hänfaller åt att måla ut hur hela världen är emot vår huvudrollsinnehavare. Men jag kan inte värja mig för känslan av att rösten som fick mig in på NWOBHM är tillbaka och det med råge. Dessutom med en energi som känns lite otippad så här långt in i karriären. Särskilt som Paul senaste tiden mest pratat om att gå i pension.
Men säg den lycka som varar, efter stund tappar skivan lite och på andra hälften så finns det en del låtar som jag kunde varit utan. Däribland coverversionen på "Soldier Of Fortune", som jag känner var perfekt som original och därmed svår att göra bättre.
Men på hela taget kan jag bara buga, bocka och säga, Välkommen tillbaka Paul (och co.) Det blir en för mig ganska otippade 3/5 Ess.
Helt klart mycket bättre än jag någonsin kunnat tro.
Normalt försöker jag bara skriva positiva recensioner. Dels för att jag inte orkar med att lyssna på musik jag inte tycker om, men även för att det jag inte tycker om älskar troligen någon annan. Men ibland kan jag inte låta bli, även om jag tror mig veta att det finns en hel del publik för den här typen av band.
Svenska Civil War ger i morgon ut sin uppföljare, Gods And Generals, till 2013 års debut. Sprungna ur Sabaton och Astral Doors marscherar dom fram över slagfältens högar av lik. Genom låtar med texter som är som "historielektion light", framför man någon form av teatraliskt hyllande till krig, mandom, mod och morske män. Stereotypt insmetat i synthmattor, allsångsmelodier och
dubbeltrampande baskaggar.
Det är inte att jag har något speciellt emot låtar som handlar krig. Fasiken, "Run To The Hills" med Iron Maiden och "1912" med Motörhead är klara favoritlåtar bland andra med just krigstema.
Utan det är nog denna lite överdrivna slå sig för bröstet genre som överdoserar krigsromatiken en smula.
Jag kan gilla Sabaton i någon enstaka låt, vid rätt tillfälle. Men jag står inte ut en hel platta. Och så blir det också här med Civil War, med det undantaget att jag till och med har svårt att stå ut ens en låt i taget. För stereotypt och pojkrum helt enkelt. Lite som att sträckläsa Sven Hassels böcker om andra världskriget, det blir lite för mycket fabrik och trist i slutändan.
Dessutom kan jag tycka att Hårdrock och Metal-scenen redan är tillräckligt testosteronstinn och onyanserat "manlig" redan innan. Lägg där till att jag tycker att sången stundtals känns rätt bajsnödig, för att inte tala om barnkammarpekoral som låten "Braveheart".
Nä, det blir från mig ett rätt uselt betyg, jag velar någonstans mellan 1 och 2 ess. Det får tills slut hamna på 2. Mestadels för att omslaget är väldigt snyggt, och för att jag är väldigt medveten om att dom som gillar denna genre troligen kommer att älska skivan.
Jaha, då har det hänt igen.
Det är inte ofta som jag tycker att en öl är så pass äcklig att den direkt förpassas till vasken. Nu har det hänt två gånger på en vecka. Först med Iron Maiden ölen jag hittade i undangömd i skafferiet, och även om det inte är världens bästa Ale, så var det som sagt bristen på kolsyra som gjorde att den fick lida vaskdöden.
Igår hände det igen. Fast denna gång med en alldeles nyinköpt flaska. Det var denna gången Belgo Pale Ale från Nils Oscar.
Jag gillar ju normalt Nisses öl, Grale t.ex.. var fantastisk, och det var nog inget fel på ölen som sådan.
Utan i stället var det nog en påminnelse för hur jäkligt illa jag tycker om belgisk öl. Den var inte speciellt stark, 4,4%, men smakade som taskig spritmäsk. Det var lite som att man kräkts upp lite i munnen redan innan man svalt.
Det må så vara att det är brist på erfarenhet från min sida, men enligt mig skall belgare hålla sig djäkligt långt borta från ölkaren.
Hubba, vad den var rälig, tur att jag bara köpte en av denna och satsade på deras Indian Ale för helgen i stället.
I kväll hittade jag en liten skatt i mitt skafferi.Två stycken undanstuvade Iron Maiden Trooper ales av den numer utdöda halvlitern. Men som det ofta är i sagorna,det som vid först anblicken ser ut som en rikedom, visar sig ofta vara något helt annat.
I detta fallet var det nog mest bäst före datumet som spökade. November 2014. Efter kylning och öppnandet av den första flaskan visade det sig att smaken var rätt ok, men flaskan saknade helt kolsyra. Så det blev till att vaska, även om det kändes som ett helgerån.
Den stora frågan är således, hur står det till med flaska två? Vad göra? En oöppnad halvliter av vad som kan vara ett himmelrike av NWOBHM, eller bara ett avslaget mähä?
Vad göra??? Vågar jag prova? Eller skall jag låta den stå stolt och oöppnad? Köra den i sodastreamern?
Oj, här på Spader Ess kommer man inte undan.... 10 plattor som präglat min musiksmak och mig... Huu, det är ju en rysare att ge sig på, men va fan, här kommer en lista i någorlunda kronologisk ordning... Listan representerar känslan, inte nödvändigtvis de bästa vaxen musikaliskt!
1. Kiss - Alive II Vilket vax! Live och glädje, pojkum och det där spännande som Ace, Paul, Peter och Gene gjorde med råckenjävlaroll. Tror detta lade grunden till mitt konsertintresse! Musik ska ses levande!
2. Iron Maiden - The number of the beast Jag fick den inspelad på kassett hos kusin "Ina". Jag bladade skivomslagen hos kusin Bertil. Var jag såld? Yes! Den stora vågen brittisk hårdrock tog mig till Judas, Sabbath, Saxon och massa godsaker. Häftigt, var ordet! "Hallowed be thy name" är låten som imponerat mest levande på mig. Vilken kraft! Vilken energi! ...och utan klassiska versmått och refräng...
3. KSMB - Sardjent Pepper Ok, inte tidsrätt placerat, men kom igen, det är grejtest hits i bästa tappning. Hägersten, Skärholmen. Hemma. Öset som punken levererade kommer igen i massor av musik jag gillar rebellen eller energin. I samma riktning lyssnades mer och mer på kraften... Anthrax, Nuclear Assault, S.O.D och massor av... Minns ni förresten att Metallica faktiskt var just Thrash? Konstig koppling? Kanske, men min brygga! Punken var även andra inriktningar som Anders Hedman lät mig upptäcka...
4. Treat - Scratch and bite Lokala rockers. Pudlar. Visserligen utklassade lite senare av andra svenska band såsom Europe och framförallt Yngwie Malmsteen, men ett tidigt och bra bevis på att svenne banan kunde lira go' jäkla rock!
5. Tom Petty and the heartbreakers - Southern Accents Jag vet inte hur och varför, egentligen, men Tom Petty fanns alltid i min samling, jag tyckte plattorna var ojämna, men några spår på varje platta var helt jävla magiska. Jag kan plocka fler artister som haft samma inverkan, Dire Straits, Queen m fl, men jag plockar med mig plattan "Southern Accent" mest för att den kanske är mest typisk av dessa, fantastiska "Don't Come Around Here No More" sticker ut, den är ju så grym. Jag gillar dessa enkla raka alster. Petty skulle man kunna säga var inkörsporten till många singer-song-writers jag gillar, så även den musik som t ex Pearl Jam representerar idag (även fast grungen det startade med var så mycket ballare), och varför inte säga der rakt ut. Petty var rocken och americana-grejen som stolt fastnade i hårdrockssamlingen!
6. Accept - Restless and wild Intron. Jag är svag för intron. Jag är svag för melodier och snabba elgitarrer, tysk hårdrock var lätt att gilla. "Fast as a shark" är signaturmelodin för denna gengre och en evig adrenalinkick! Lägg till Running wild, Scorpions, Helloween, Gamma ray m fl. Ja, det är fan bara att odla mustasch, dra på spandex och digga...
7. Entombed - Left hand path Tillbaka till the hood. Nihilist som dom hette gjorde något nytt jag aldrig trodde kunde slå... dödsmetall? Ja, inte var det min kopp av te, sen serverade Martin Karlsson Slayer som dörröppnare från Thrash till det hårdare och därefter Death ("Scream-bloody-jävla-gore"), Sepultura ("Roots-bloody-jävla-roots", och örat för urkraften växte. För mig fanns precis som med punken här även lokal stolthet. Entombed var ursinnet!
8. Faith No More - Angel Dust Faith No More är den kanske mest komplexa musikupplevelse jag åkt med på. Galenskapen och hitkänslan blandade i låtar som "Epic" (från tidigare vax) och "Caffeine" eller "Jizzlobber"... Still a blast! Fortfarande tidlöst, kompromisslöst och helt jävla fascinerande. I förlängningen hittar jag Rage against the machine, System of a down, men även Tool och Nine Inch Nails... Här abdikerar jag för att synthen är ett OK instrument i rocken. Ja, ni hörde mig säga det här och nu!
9. Nirvana - Never mind Jisses, jeezes, vad fan är det för toner? Vad är det för losers? Vad är det för... Det är ju skitbra! Skitigt som den glamrock jänkarna pressat till maximum med fyllor och drogrus ala Mötley Crüe och Guns'n'roses, men nytt i en döende rockscen med sin punkighet... Grymt medtagen! Soundgarden, Mudhoney, Pearl jam och Alice in chains senare smyggrunge med Creed och mycket annat... Nerstämt och skitbra! Lyssna på den opluggade "Where did you sleep last night"... He nailed it!
10. De lyckliga kompisarna - Le som en fotomodell Kanske hade det varit värdigare att plocka Dia Psalma eller Strebers, men den impact DLK levererade var helt och hållet glad partypunk. Trallpunken has arrived! Både svensk och utländsk. Utrikes bäst representerade av Bad religion, Offspring, Green day och kanske Queens of the stonage om jag vill återknyta till smyggrunge...
Och en bonus.... Candlemass - Tales of creation Jag sparar ett guldkorn till upploppet och serverar det efter mållinjen! Temaplattor. Fan, jag är helt lost i temavax. Queensrÿche, Wasp, King diamond, Pink floyd mfl. Jag går så långt att jag tror vissa vax med en del progressiva rockband hör hemma här, jag tänker på band som Opeth och Pain of salvation som kanske mer i mitt sinne är "tematiska"... Kanske är "Tales of creation" med Candlemass den platta jag kommer tillbaka oftast till. Lyssna på det episkt stora. Lyssna på Messiah! Stort. Tungt. Vackert!
Fan, vad klurigt att inte få sväva ut mer, saknar Soulfly med massa annat och kanske kuppade jag in massa musik i min topplista, kanske upplevs det som fusk!
Håll till godo!
/Polar'n Per
Tre starka kort som kvalar;
1. Något med Thåström, Ebba Grön eller Imperiet
2.
Helloween - Keeper of the seven keys II
3. Anthrax - Among the living
Det är inte ofta man blir så jäkla glad, nästan omedelbart man sätter på en skiva, som i det här fallet. Men det händer ibland. Hypnos självbetitlade debutskiva är en sådan platta. En sådan platta som blir lite av ett dilemma när man skall recensera. Man måste ligga lite lågt och invänta att skivan skall lanseras, samtidigt som man inte vill annat än sprida kunskapen om den så fort som möjligt.
Men låt mig sätta ett ramverk först.
Bandet själva beskriver sig som ett band som spelar "Heavy Action Boogie Rock, från Göteborg", och det må vara sant, men det är bara ramen.
Fyller vi i lite på duken så målar vi upp ett landskap i slutet av 70-talet, just när det börjar göra sig berett att kliva in i 80-talet.
I bakgrunden skymtar vi ett Judas Priest, som står med ena foten i den progressiva hårdrocken och en ung Rob Halford som precis börjar sträcka sig för att fatta Heavy Metal fanan och ställa sig på barrikaderna som NWOBHMs spjutspets.
Där någons stans i det landskapet hittar vi Hypnos.
Det Göteborgarna har släppt, är vad som kunde varit en naturlig uppföljare för Judas, när som helst innan British Steel. Lite mer utsvängda jeans och klassisk skinnpaj, än omåttligt med nitar och läderkeps, skulle man kunna säga.
Lägg därtill den oslipade råa aggressiviteten, viljan och intensiteten från Iron Maidens två första album och en rejäl dos spelglädje. Då har du fångat in stora delar av Hypnos. Inte dumt alls med andra ord. Men det göms mer under ytan. För det är inget coverband för eran som vi pratar om, utan en helt egen giv, som bara hämtar inspirationen från dessa tider och dessa mästare.
Musikaliskt får vi oss till livs en stadig bas, drivna och intressanta trummor, snygga tvillinggitarrer och fläskiga riff. Philips sång vandrar mellan en ung och potent Halford för att stundtals låta de bästa stunderna från King Diamond skina igenom, utan att därigenom förlora sin egen karaktär.
Att han dessutom lägger en vansinnigt snygg tvärflöjt på öppningsspåret "Hands Of Evil", gör inte det hela sämre. För att inte tala om att det sätter den progressiva känslan på kartan ordentligt.
Låten har dessutom en text som jag gillar skarpt, som tar upp problematiken med att det är den regerande makten som skriver historieboken, så att säga. Här handlar det om att vi från ganska ensidigt håll får lära oss om vad som är ondska och hur vi skall förhålla oss till den.
Hörde jag någon säga favoritlåt! Jajjemän, Jo Bätt!
I övrigt får vi allt som allt 8 sköna låtar som spänner från just boogie-rock med retro heavy metal känsla. Däribland en skönt bluesig semi-ballad i låten "Nightmares". Hade jag haft en luftgitarr, så hade jag tagit fram den illa kvickt och jammat med i låtarna.
Det tog inte mer än två-tre varv av skivan för att sätta detta betyget, som sedan fått stå sig under resten av tiden. Jag kan inte annat än säga att denna skiva är ett måste. Särskilt om du har den minsta lilla förkärlek för tidig Judas Priest, Iron Maiden och i viss mån Thin Lizzy. Vinyl, CD osv. släpps den 26:e September, dagen efter lön, så det finns inga ursäkter. KÖP! Jag har svårt att se just nu att denna skivan inte finns med på min lista när året sammanställs, då det enda jag kan klaga på egentligen är längden. Den känns lite kort med sina knappa 35 minuter. Men å andra sidan, då har jag anledning att starta om skivan igen, och igen, och igen.... Så det är bara att gratulera Crusher Records för att dom fått in ännu ett guldkorn i sitt stall.
Sammanfattning: Betyg: 5/5Ess
Favoritspår: Hands Of Evil och Nightmares
Skivbolag: Crusher Records
Release: 26 September 2014
Bandet består av följande lirare:
Philip Lindgren – vocals
Oskar Karlsson – guitar
Fredrik Bäckström – guitar
Anton Frick Kallmin – bass
Lasse Ekelöf – drums
Tracklist:
1. Hands Of Evil 2. Hypnos 3. Nightmares 4. Moving Too Fast 5. The Mountain 6. Invaders 7. Abracassus 8. How To Handle Madness
01. Our motherash
02. Ocean deep
03. Equators
04. Depth of the sun
05. Humans
06. With eyes wide open
07. The drum
08. Bound to be machines
09. Trails and passes
- See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf
01. Our motherash
02. Ocean deep
03. Equators
04. Depth of the sun
05. Humans
06. With eyes wide open
07. The drum
08. Bound to be machines
09. Trails and passes
- See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf
The King is dead, long live the king... Same, Same, but different.... eller något sådant
Från och med den 1:a september kommer Iron MaidensTrooper öl att ändra skepnad åtminstone här i Sverige, (igen....) Den kommer att gå från 50cl flaskan som hittills varit rådande till en 33cl variant.
Så den som vill ha sig en halvlitersflaska med den svenska etiketten bör rusa till systemet och plocka på sig av de få flaskor som finns kvar på deras hyllor. Kan bli ett samlarobjekt, särskilt för dom som bor utanför Svedala och måste hålla tillgodo med de etiketter som resten av världen har.
Det pågår en hel del arbeten runt huset där jag bor, så det springer hantverkare lite överallt. Måste säga att morgonen blev lite ljusare när jag såg en av hantverkarnas bil parkerad utanför. Ibland behövs det så lite. Rock On!
Boggierockarna i Status Qou har hamnat i samma predikament som Iron Maiden. Dom har startat ett samarbete med ett ansett bryggeri för att göra en öl i deras namn, enbart för att bromsas av Svenska Systembolagsregler runt etiketten.
Efter några rundor har man nu de svenska distributörerna Brand for Fans äntligen fått till en etikett som Systembolaget kan kännas vid utan att riskera att svenska konsumenter skall bli för våldsamma av dem. Man har nämligen bytt ut originalmissilen mot en öltunna.
Fast, i ärlighetens namn, så måste jag nog ändå säga att denna förändring ändå inte är helt av ondo, då förändringen känns ganska naturlig denna gång, då förändringen inte känns helt krystad om än lite onödig.
Det känns dessutom riktigt roligt att se att Merch-dryck börjar svänga mer och mer mot kvalitet (säger jag fräckt utan att ha smakat (enbart baserat på att det är ett bryggeri med lite självaktning bakom)) vilket kan vara ett tecken på att marknaden har mognat en aning. Och att den första tidens drycker som mer var baserade på nyhetens behag, gått över en smula (förhoppningsvis), mot mer kvalitet.
Så fort jag lyckats provsmaka skall jag givetvis skriva ett utlåtande.
I dagens digitala musikklimat så kanske man tänker att själva skivomslaget inte spelar så stor roll längre. Fast jag skulle, som den gamla skivomslagsaficionado jag är, vilja påstå det motsatta. Frågan är om det inte är viktigare än någonsin? Av flera orsaker.
Den digitala världen har givit med sig att det produceras mer musik än någonsin, av skiftande kvalitet. Titta bara på ett av mina favoritställen att spontanbotanisera ny musik, Bandcamp. Här strömmar det in stora mängder ny musik dagligen. ett sätt är att hitta hjälp från andra med liknande smak, men till syvende och sist så är det ofta beroende på om omslaget som visas, om jag faktiskt bemödar mig med ett besök för att lyssna på musiken. Det måste tilltala mig, eller väcka min nyfikenhet, på något sätt.
Den nya tidens Vinylutgåvor är absolut inget undantag. Särskilt nuförtiden när det inte handlar om så stora upplagor och därmed blir lite dyrare i inköp. Här kommer ju dessutom omslaget verkligen till sin rätt.
En snyggt förpackad skiva med ett bra omslag kan göra att jag faktiskt överväger att köpa skivan bara för den sakens skull, även om jag vet att musiken på vaxet inte är helt övertygande. Tror dock inte att det skulle göra att jag övervägde att köpa något som jag tycker är rent dåligt, men väl något som jag normalt skulle kunna leva med på CD eller i digitalt format.
Snygg och tilltalande förpackning från ASG och Ringworm.
Jämfört med detta från Limp Bizkit och någon obskyr grupp vid namn Steelover.
Hörde jag någon säga något om kanske tidernas sämsta?
Av dessa skivor är det bara två jag hört överhuvudtaget. Om det är enbart omslagens förtjänst, eller inte, det vet jag inte (Limp Bizkit lyssnar jag inte på frivilligt, snyggt omslag eller inte), men att det kan ha haft en viss påverkan det kan jag inte utesluta. Gissa vilka.
Så en liten tanke som jag skickar vidare till alla band därute som står i begrepp att skapa nya album. Om allt går som det skall och musiken är riktigt bra, så kanske det blir den skivan som ni blir ihågkomna för. Då kanske det skulle vara kul att ha ett riktigt snyggt och genomtänkt omslag till det?
Vem vet, då kanske kombinationen kan ta ert album till riktigt episka nivåer, och vi pratar plötsligt om ett av de album där allt stämmer och som blir en riktig klassiker.....
Fick ett mail i lådan från ett Svenskt band vid namn Starblind som är i begrepp att släppa sitt debutalbum Darkest Hour (29:e April).
Och jag kan väl inte annat än säga att det verkar lovande på det lilla jag har hört.
Bandet lirar klassisk NWOBHM och det är väl inte helt utan att man undrar om bandnamnet är hämtat från från Iron Maidens låt med samma namn, för det går inte att undvika att höra vissa influenser av engelsmännen (till och med basljudet är förvillande likt herr Harris). Dessutom har man fått till ett i mina ögon otroligt snyggt omslag till skivan.
På Bandcamp bjussar man just nu på 3 låtar från skivan, passa på att lyssna in.
Brace for impact! Här kommer det en riktig rökare. Volume IV, ett Atlantabaserat band som till för någon vecka sedan var helt okända för mig, släpper sitt debutalbum (inte underligt att man inte hört talas om dem då) Long In The Tooth via Ripple Music den 14:e Mars.
Jag kan, precis som i öppningen, bara varna. Här blir det åka av och det med den skiva som nog gripit mig hårdast hittills under året. Jag kan inte göra annat än att rekommendera den och hoppas att den landar lika väl hos er, mina kära läsare.
Dock skulle jag ljuga om jag påstod att det var en direkt kärlek. I vanlig god ordning så gjorde jag en snabblyssning av skivan först, och när jag satte på första låten så var jag till en början skeptisk och det till stora delar för att jag inte riktigt visste hur jag skulle ställa mig till sången. För Joe Carpenter har en röst som är svårplacerad. För det mesta så låter den som ett lass grus på väg ner för trapporna till hades, men ibland förvånansvärt klar. Ibland sjungs det i ett Clutch liknande stackato men annars är det väldigt melodiöst.
Det tog dock inte mer än ett par snabba nedslag bland låtarna innan jag insåg att detta är helt klart värt att lyssna mer på. Så när jag väl började lyssna på allvar, så visar det sig att det blir en sträcklyssning över flera dagar. Jag vet inte hur många gånger denna skivan har snurrat om och om i lurarna? Jag vet inte heller hur många lyssningar det blir i framtiden, men min gissning ligger någonstans i häradet av jättemånga. För skivan växer hela tiden.
Musiken är rå, tung och taktfast mestadelen av tiden, med undantag för lite mer finstämda små alster såsom den småkusliga "Save Your Prayers". Men hela tiden svänger det, nåt otroligt. Till och med när det snurrar på som fortast så anar man en gungande och rullande, svängig bluesbotten. Lite som hos Motörhead.
Detta svänget kan man till stor del tillskriva trummor och bas som lägger en stabil och intressant grund där de riffande gitarrerna och sångmelodin kan lägga sig över.
Som så ofta annars när jag fastnar i ett nytt band så har dom inte helt sällan sina grunder i 70-80-90 tal, så också Volume IV. Och även om det kanske inte är direkt nydanande musikaliskt så tar man det göttigaste och gör något eget och väldigt bra av det hela.
Det finns en uppsjö med nyanser och influenser som man kan hitta i låtarna. Ta t.ex. "Blackwater", vars början är som en blytung metallversion av Beatles gamla "Come Togheter", eller "Save Your Servant" som har en air av Soundgarden över sig. Däribland hittar man Judas Priest riff, Grand Magus tuggande och ett och annat Iron Maiden klingande solon.
Vad jag förstår av pressmaterialet så är det ett band som tror på den grundläggande tesen om att bygga upp sitt rykte genom att spela live och lever lite efter Clutch tes från låten "Earth Rocker"
Do it live on stage, or don't do it at all.
If you're gonna do it,
You better take it to the stage, or don't do it at all.
Det är en skiva som borde avfyra bandet rakt ut i hårdrockshimmeln och se till att dom kan ge sig ut och åka på vägarna. Allt annat vore en skandal. Detta är en skiva som jag starkt kan rekomendera och det blir givetvis ett toppbetyg. Jag drar fram det där extra spader esset ur rockärmen och ger dem 5 ess av 5 möjliga. Jag har bara haft tillgång till skivan digitalt, och kan inte ge högre betyg, men om skivan blir så snygg som den anas så är det sannerligen inget som ligger dem i fatet heller. Så länge det kommer sådan här musik, så finns det hopp....
Sammanfattning: Betyg: 5/5
Favoritspår: Blackwater och Save your Prayers
Skivbolag: Ripple Music
Release: 14 Mars 2014
Bandet består av följande lirare:
Joe Carpenter – Guitars/Vocals
Troy King – Drums
Blake Parris – Bass
Tracklist:
1. Looking Low For A High
2. Utero/Long In The Tooth
3. Wager
4. Blackwater
5. Save Your Servant
6. KONG
7. Cabal
8. Awake The Dreamer
9. Save Your Prayers
10. Locust Have No King
