Recension - The Pretty Reckless : Going to Hell

The Pretty Reckless som just släppt sitt album Going To Hell. Ett album av radiovänliga rockrökare i en kommersiellt anpassad farlighet. Det går väl inte att undgå att fokuset till mångt och mycket ligger på sångerskan Taylor Momsen. Vilket inte är är något problem i sig, snarare tvärt om, eller åtminstone så länge resten av bandet kan ta det fokuset. Och skall man hårdra det hela så är det väl lite hennes band, helt enkelt, då hon både är grundare, frontfigur och låtskrivarmotor.

Taylor har dessutom en brokig bakgrund som gör att att det blir lite extra spännande. Eller vad säg om att gå från Katolsk skola till att nu släppa en skiva vid namn Going to Hell, där en av de största låtarna är baserad på texten "...We belong way down below" och uppträda mer eller mindre naken i videon så när som på ett påmålat  kors... Eller det att hon varit modell sedan 2-års åldern och medverkat i en hel del filmer och TV-serier.

Taylor Momsen då

Taylor Momsen nu

 Erkänn att även du tycker att i vissa fall går utvecklingen åt rätt håll? :-)

Well, tillbaka till musiken. Som jag nämnde innan så handlar det om tämligen radiovänlig rock. Det spänner från skira små halvakustiska nummer till bombastiska rockrökare. Oftast trallvänligt, men ändå med ett visst mörker smygandes i bakgrunden. Låtarna gungar på med en klassisk bluesgrundad hårdrock och tar upp ämnen som sex, död och religion.
Ofta lite dubbelbottnat så att var och en kan få tolka dem lite som dom själva vill. Taylor har en kompetent pipa och det är inget fel på musiken, man får bara hoppas att de inte kommer i skymundan för marknadsföringen.
Men så länge man kan balansera på den tunna linjen mellan marknadsföring och talang så tror jag man har en rejäl chans att lyckas. Dessutom har ju naket och sex en viss plats i rockens historia och kan vara en säljande faktor om det görs på rätt sätt. Huruvida man lyckas med det här, ja det får väl framtiden utvisa.
När det kommer till marknadsföring så är det väl oundvikligt att bandet riskerar att jämföras med Huntress och Jill Janus, och även om båda gängen är talangfulla så det räcker, och det finns vissa gemensamma nämnare så tycker jag nog ändå att det finns lite mer värme och variation i TPR's musik.

En skiva som passar in i de flesta skivsamlingar även om den inte sticker ut åt något håll. Därför blir ett ändå ett ganska hyfsat betyg även om det inte blir någon toppnotering, 3 starka ess av 5 möjliga.


Sammanfattning:
Betyg: 3/5
Favoritspår: Follow Me Down och Heaven Knows
Skivbolag: Razor & Tie
Release: Mars 2014




 

Bandet består av följande lirare:
Taylor Momsen - Vocals
Ben Phillips - Guitar
Mark Damon - Bass
Jamie Perkins - Drums

Tracklist:

1. ‘Follow Me Down’
2. ‘Going to Hell’
3. ‘Heaven Knows’
4. ‘House on a Hill’
5. ‘Why’d You Bring a Shotgun to the Party’
6. ‘Sweet Things’
7. ‘Burn’
8. ‘Blame Me’
9. ‘Dear Sister’
10. ‘Absolution’
11. ‘Fucked Up World’
12. ‘Waiting for a Friend’

Mer om Bandet:
Facebook
Hemsida
Spotify

Support The Bands You Like!!

Spader Raljerar på om Butcher Babies

Butcher Babies är ett band som jag inte, av olika anledningar, inte vet så vansinnigt mycket om. Det jag vet är att bandet frontas av en brunett och en blondin som verkar jobba hårt för att ta plats på scenen. Kanske lite väl hårt stundtals...

Här är deras senaste video "Magnolia Blv" från deras debutplatta som släpptes i år......


...... och det kunde väl ha varit gott så. Även om det inte riktigt är min favoritgenre, så är det alltid kul med tjejer som tar för sig i den här annars så mansdominerade världen, och även om jag inte tycker att låten är fantastisk så tycker jag inte heller att den är usel.

Men..... Så är det ju det här med den tidigare delen av bandet som jag har lite svårt för. Nu varnar jag känsliga tittare för att det blir aningen NSFW.


Det är framför allt två saker som stör mig. Först det som kanske är enklast att avhandla, Halloween mikrofonerna. Lite mycket roliga timmen för min smak. Sedan går det ju inte att undgå den aningen underdimensionerade scenklädseln. Tjejerna själv tillskriver den som en hyllning till Wendy O Williams från Plastmatics, och det må väl vara hänt, man har ju ändå valt bandnamnet efter en av deras låtar. Missförstå mig nu rätt, det är inte så att jag har något direkt emot lättklädda damer eller ens att man försöker sälja in sig på sexighet, men det här känns lite väl utstuderat och fantasilöst, inte så värst 2013 helt enkelt.

-Men vaddå', säger ni, dom har ju klätt på sig nu!
Jo, men det kändes kanske som om detta greppet var aningen trött redan 2012. Jag kan gå med på att det var ett coolt statement när W.oW gjorde det på 80- talet, men nu har vi sett det, och mer därtill, om inte annat med band som Rockbitch.

-Men vaddå', dom har ju klätt på sig nu! säger ni igen.
Jo, men jag har svårt att släppa det i mina ögon lite för löjeväckande och aningen billiga sätt att försöka fånga publik. Visst, det görs även av andra band med, det går ju inte att undgå att t.ex.. Jill Janus i Huntress kör ganska hårt på sin sexighet, men i hennes fall så kan inte ens jag ducka för hennes talang i övrigt (även om hon också tydligen uppträtt topless som DJ tidigare) och så tycker jag nog att hon gör det med aningen mer finess.

Dubbelmoral från min sida? Kanske, men den är i så fall min och jag har säkert gott om det, men jag kan inte hjälpa det. Det blir lite för utstuderat, desperat och/eller humorlöst i detta fallet och det känns som min manlighet enbart dumförklaras. :-)