Recension - Clutch : Earth Rocker

Här krävs kraftord.
Jävlar vilken knock! Redan efter första lyssningen var det bara att buga sig inför grabbarna i Clutch. Jag blir som ett barn när jag stöter på skivor som så direkt går rakt in i hjärtat på mig och sedan bara sprider sig längre och längre ut i benmärgen för varje lyssning.

Gossarna i Maryland-bandet Clutch har i mina öron gjort sin hittills bästa och jämnaste platta, "Earth Rocker". Mycket rakare och utan fluffiga utfyllnader. Titellåten hade jag hört tidigare och på Tyrol-konserten nu nyligen, fick vi ytterligare ett par smakprov på låtar från nya skivan. Men det förberedde mig ändå inte riktigt på vilken fullträff denna platta är.

Skivan ger oss ett så piggt och vitalt band att det är svårt att förstå att det är deras 10:e album i ordningen. Dom låter helt enkelt väldigt hurtiga och hungriga. Bandet är tightare och bättre än någonsin och Neil Fallons predikande sång sitter som en smäck.
Jag vill nog påstå att alla låtarna på skivan är ruggigt bra och står väl för sig själva och som helhet blir det klassikervarning.
Det är rockigare, rakare och bluesen lite nedtonad (men den finns givetvis där) och det svänger något så in i vassen. Vilket man får tillskriva den hårt jobbande rytmsektionen. Därtill lägger vi ett energiskt och inspirerande gitarrspel utan onödiga utsvävningar och krusiduller. Hela paketet är tight och effektivt helt enkelt.

De gamla Bluestakterna finns som sagt, även om dom inte är fult så tydliga. Tydligast är dom i "D.C. Sound Attack" som svänger loss med schysst munspel a'la "Electric Worry"
Även den lugnaste låten på plattan "Gone Cold", som lär vara den lugnaste låten i hela deras karriär, har skön bluesballad-feeling och ger en ny dimension till Niels röst. Den ger även ett välbehövligt andningshål i den annars så massiva rockmattan som annars levereras.
Redan i min rapport från Tyrolkonserten så hintade jag att titelspåret "Earth Rocker" kan komma att bli en konsertfavorit av samma dignitet som tidigare nämnda "Electric Worry" och det står jag fast vid.
Låten "The Face" är för mig, textmässigt som en 2000-tals version av en kombo mellan "Let there be rock" och "2112", vilket även det faller mig i smaken.

Texterna är förresten (som om det på något sätt skulle vara oviktigt? :-)) ett kapitel i sig. På typiskt Fallonmaner får vi kärnfulla, ofta dubbelbottnade, texter med mycket referenser åt alla möjliga håll. Inte alla gånger lätt att hänga med i svängarna. Det blandas här högt och lågt mellan ämnen, men Niel Fallon är en man som kan göra det mest banala ämnet poetiskt. Vilket är en storhet i sig.
Jag har väl alltid sett honom för mitt inre som en ambulerande vägens profet farande fram längs raka highways bakom ratten i sin "souped up Ford", alltid beredd att proklamera sina uppenbarelser för var och en som tar sig tid att lyssna. Fast nu, med nya skivan, får jag väl byta ut Forden mot en Oldsmobile "Rocket 88".

Ljudet på plattan är exemplarisk och tydligt, den slutsatsen drar jag enkom från den online-lyssnings som deras PR-byrå tillhandahållit, vilket borgar för att när man väl har den riktiga produkten i sin hand, så lär det låta 7 resor bättre!
Ett klart köp!

Som avslutning kan jag stolt citera Niel Fallon:

I’M AN EARTH ROCKER!
EVERYBODY HEAR ME NOW?
BLOOO-AHHH!

Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up:
Neil Fallon-Sång/Gitarr 

Jean-Paul Gaster-Trumor 

Dan Maines-Bas 

Tim Sult-Gitarr

Skiva: Earth Rocker
1. Earth Rocker
2. Crucial Velocity
3. Mr. Freedom
4. D.C. Sound Attack!
5. Unto the Breach
6. Gone Cold
7. The Face
8. Book, Saddle, and Go
9. Cyborg Bette
10. Oh, Isabella
11. The Wolf Man Kindly Requests…

Skivsläpp: 2013 

Skivbolag: Weathermaker Music
Hemmaort: USA

Facebook
Spotify
Hemsida

Support The Bands That You Like!!