Polar'n Per stämmer av läget - Michael Alonzo!

Michael Alonzo är punk!

Punken är glöd! Den har passionen och drivet. Den har samhällsengagemanget. Den har det reaktionssnabba radikala ungdomliga och samtidigt jäkligt nära till skratt. Kanske är det det obskyra som definierar punken? Det bidrar definitivt med viss självdistans. Tror jag, eller... Jag vet egentligen inte, men det kan nog inte förbises helt. Något tycks hur-som-helst vilja ut! Något verkar behöva kommuniceras eller uttryckas och jag tror ingen i den svenska punkscenen definierar denna rasande inneboende kraft så väl som Michael Alonzo.

Alonzo är en av huvudrollsinnehavarna när den svenska punken ska summeras, åtminstone om jag skrivit manuset och lyft fram dessa figurer. På 70-talet var han med och bildade legendariska KSMB.

Platsen var Skärholmen, söder om söder, punken på grön och röd tunnelbanelinje sträckte sig ut med pendeltåget söderöver, i mitten låg Hägersten, där jag växte upp. Jag var bara knatte när dom första punkbanden blommade. Jag växte upp under första vågen av svensk punk som sköljde över landet och i förorten hade jag ett bra liv. Xirixidis bilvård, de fina villorna, Mälaren, betongen, ungdomsgårdarna och höghusen, fast ändå inte så segregerat, det var en smältdegel för kulturella yttringar och framförallt musik! KSMB fanns där, fast dom då var oupptäckta i min värld, se klippet KSMB (1979) "Tidens tempo", "Varför lever du?" och "Ett ben".



Med 80-talet blev jag snabbt mer medveten om min musikaliska omgivning. Jag gick från musiken i pojkrummet som var mer drivet av wow (KISS och Iron Maiden) till att intressera mig för hårdare musik genom både thrash och punk. Punken som definierats i slutet av sjuttiotalet höll på att omdefinieras. Alonzos bidrag hette under denna period Stockholms Negrer (se dokumentären i bifogat klipp). Ebba Grön hade blivit Imperiet och runt mig växte subkulturer upp. Inte minst i form av synthen som blev både House och Techno (vad som nu är skillnaden). Den arga mannens musik var delad mellan den, enligt mig, mer sympatiska punken och den uppstickande vit makt-musik som lockade män med hat. Det konstiga var att tempo och andra attribut delades med punken, främst kängpunken, medans andra saker, främst budskapen, skiljde subkulturerna åt. Något jag aldrig sett i Vit makt-musiken var den glädjen och ironin som punken representerade i sitt sätt att leverera samhällskritik.

Vit makt-musiken var, enligt mig, bara en politisk kanal för trångsynt främlingsfientlighet uppklätt i en ny nationalromantisk folkdräkt, där attribut som kängor, bombarjacka och en Duracel-liknande högerarm (som i tid och otid skulle resas i en romersk hälsning) var obligatoriska attribut... Stockholms Negrer var det tydligaste motjucket (se klippet den skönt provocerande dokumentären från SVT 1986)!



Punken blev alltså en motkraft (till den fascistiska ådran) som höll igång och förenade scenen genom band som Charta 77 (1983), Strebers (1985) och Cosa Nostra (1990 Magnus Bjurén och Bonni Pontén, båda fd Asta Kask) tills punken åter kom att blomstra igen några år in på 90-talet. Den punk som kom fram var mer trallvänlig och band som Coca Carola och De Lyckliga Kompisarna (DLK) tog punken vidare. För Alonzo kom uttrycksformen att bli annorlunda. Kvar fanns fortfarande kampen för orättvisor i engagemang som bl a Ungdom Mot Rasism (UMR) kampanj "Alla Olika Alla Lika". KSMB återförenades för en platta "En gång till..." (1994) och några tillhörande spelningar. Plattan får man konstatera fick ljummet mottagande, själv tyckte jag den var helt OK.

Kanske var det påtagligt att åren gått för bandet, men i några kvällar på Tre backar i Stockholm visade bandet att man fortfarande kunde leverera. För mig var det första gången jag såg KSMB spela levande. Jag minns det väl, jag bar min KSMB-tröja (som också var biljett) tills den var så tunn att man kunde se rakt igenom bomullen. Den ligger fortfarande kvar i garderoben och påminner mig, runt varje storstädning, om denna spelning.

Låtar som "Ikväll", "1X2" och "Polisen Grisen" var klassiskt paketerad KSMB och i plattans höjdpunkt "Blickar av stål" återkopplade bandet till den oro vi många kände över den framväxande rasismen som höll på att etableras i landet. Punken fördes vidare och blev globalt än mer melodiös Green Day (1987) skatepunk via t ex svenska No Fun At All (1991) medans ilskan (och samhällskritiken för all del) kanaliserades i Hardcore-scenen genom svenska Refused (1992-1998) eller den mer rap-influerad metall som Rage Agains The Machine (1991-2000) i en unik blandning som kanaliserar både hiphop, metal, funk och en stor dos punk, åtminstone vad gäller attityd! Men det var då!



Nu är nu! Med en samling namnkunniga och erkänt duktiga musiker gav sig alltså Michael Alonzo åter ut på vägarna igen, med ett nytt album i turnébussen (recension, SpaderEss). Alonzo och Fas 3 är en nästan tjugo man stark trupp ur vilken bandmedlemmar plockas för att kunna genomföra turné. Bandet har med andra ord anpassat sig till musikernas förmåga att närvara, bl a Inge Johansson (Totalt Jävla Mörker, Invasionen, (International) Noise Conspiracy m fl) och Nicke Andersson (Imperial State Electric fd Entombed och Hellacopters) finns med.

Jag ringer Michael Alonzo för att kolla av det här med lågkonjunkturen och punken. Jag är nyfiken på det här om arga män och dess drivkraft. Jag hamnar i ett samtal om då och nu, om Hägersten, högt och lågt. Det första han säger när jag pratar om en nästa våg av punk är "Den är ju redan här, är den inte? Jag ser massor av band med folk i 25-års åldern som kör klockren punk, jag är faktiskt positivt överraskad. Det man kan fundera över är varför det är just punken som kommer tillbaka hela tiden, eller hur?"

Vi resonerar om det är punkens samling runt scenen som gjort att den håller i sig och ständigt återkommer eller om det beror på andra faktorer, "Proggen dog ju för att den blev tråkig, det tror jag alla kan skriva under på, den blev sin egen pretentiösa död", jag nämner navelskåderi och han håller med. "Punken på 80-talet dog för att den blev så jävla besserwisser över sig själv", säger han. "Grupperna höll ihop på annat sätt, det var blodsband och grunden för så mycket skit, många blev bitchiga, det finns många som haft jätteroliga år ihop som numera är fiender för livet, jag vet inte varför det blev så...", säger han och antyder den mils vid skillnad mot hur t ex Fas 3 sätts ihop vid behov idag!



Jag nämner att jag ser hur punken tas vidare, fast i olika uttryck främst som attityd, och Alonzo håller med, "Bluesen var farfar till punken. Rocken var farsan och skitungen, det var punken... Jagger var ju farsan, influensen. En av skitungarna var definitivt Incest Brothers det var urartat, helt urflippat. Det var precis så provokativt som vi ville vara. KSMB och Ebba Grön var också skitungar i denna familj. Vi var annorlunda än farsan, och jag har fortfarande svårt att se Jagger vika ner sig. Han är kompromisslös! Ett tåg när han kliver på scenen, 70 bast... fattar du? Många av mina bekanta genom punk-åren har omdefinierat sig själva, punken finns i texterna men dom spelar mer visor, kanske är det för att man vill gå vidare eller för att man helt enkelt inte pallar röjet på scenen, men Jagger ställer sig upp på scenen med samma kväll efter kväll... Jag har svårt att se honom sadla om och göra visor, det kommer liksom aldrig ske!", säger han och skrattar. "Många som spelar snabba tre ackord spelar nu mer sofistikerade visor och det är inget jag kan anklaga dem för, men vi har spelat med många unga punkband på sista turnén och där finns både tempo och politiskt engagemang!"

Jag tänker på hur Ultrahuset på något sätt lever vidare i Kafé 44 och hur den fortfarande, efter är hemmaplan för dessa unga band. Två dagar i veckan kör man fortfarande allt från visor till punk, den kommer igen... Visor och punk! Jag kikar på klippet från Kafé 44 med Alonzo & Fas 3 "Den vita apan" och "ABAB" från 16:e februari förra vintern (2012). Hur många ungdomar idag som vet egentligen vad en ABAB är? ...det är lite kul, tycker jag! Nästa tanke är, "Fan, vad man börjar bli gammal!"



Michael Alonzo har alltså dammat av sin energiska protestmusik. Men när jag pratar med honom märker jag att det är under nya former som punken levereras. "Det är inte lika lätt att få ihop ett rep nu för tiden, ibland är det ingen som kan, men oftast sätter jag mig med Tony för att spåna på ett tema, rim och skratt är alltid en bra start för punken!". Han fortsätter, "Låten "Lyxbegravning" föddes så, vi ville göra något soft som Sade, på ett mingelparty! Det var annorlunda med "Det bästa som hänt", den var bara tvingad att komma ut, inte ändras, det fanns inget utrymme för att lägga solon eller så..."

Jag utbrister "Det är ju punk!" samtidigt som Alonzo följer upp med ett hastigt påkommet "Sorry, jag måste dra..." och lika fort som vi drog igång samtalet sticker Alonzo vidare, "Det är dax för rep!"

Ge aldrig upp (2007)

Michael Alonzo är punkaren som dragit på sig mordhot från nynazister. Han är punkaren som fortfarande levererar punken kompromisslöst. Han är mannen med en inneboende energi som vill göra sig hörd. Framförallt är han fortfarande brinnande, något som krävs för att hålla punken kokande.

Han är också författaren som tog kampen för pappornas rättigheter i kampen för gemensam vårdnad i boken "Ge Aldrig Upp" (2007 ISBN13: 9789185865000). Kampen mot orättvisor tog, med andra ord, nya uttryck, men det är ändå en tydlig röd tråd han följer, något vill ut! och det är uppenbart att "sociala" gav efter för Alonzos umgängesrätt vilket påvisar att det inte bara är frustration som kommer ut i form av "tomma ord". Alonozo berättar, "Allt startade när jag ville berätta för min bror vad det var som faktiskt hade hänt, sen rullade allt på. Det var som terapi. Det var inte ens tänkt som en bok, jag hade inte ens tänkt tanken när det uttalades första gången".

"Idag har boken sålt i över 10 000 exemplar bara i Sverige, vilket ironiskt är mer än KSMB sålde med ett album någonsin. Boken är idag utgiven på norska, spanskas och italienska och fortfarande ger den ringar på vattnet...", säger Alonzo.

Han sätter definitivt fingret på en hel del som är punkens själ. Punkens attribut, uttryck och definition. KSMB är min barndoms kvarter. Jag känner mig nöjd med denna intervju, punkscenen är definitivt en annan än bara replokalen och scenen som den var då. Den är en attityd, den signalerar hopp! Genom samtalen med Alonzo och Sundström har jag med mig en behaglig känsla av att musiken gror, precis som den gjorde runt 1990. Kanske finns utrymmet för udda krafter idag som punken faktiskt bestod av då. Jag måste leta vidare efter drivkraften... Udda, tänker jag. Sen tänker jag Mart Hällgren. Ja, Mart och De Lyckliga Kompisarna får det bli!

/Polar'n Per

Tre starka kort med Michael Alonzo:
1. Glöden
2. Hans drivna patos
3. Hans passion för punkens energi på scenen!

Mer om Alonzo och Fas 3:
...på Spotify