Recension - Nymf : From the Dark

Nymf, ett band baserat i Karlshamn, har precis släppt sin andra fullängdare, From The Dark.
Musiken som spelas är tung och mörk Stoner/Doom, i moderniserad Black Sabbath anda, med riffen på rätt ställe. Men både jämfört med skaparna av genren och om man jämför med deras självbetitlade debutalbum, så kliver man ner ett par steg till i mörkerspiralen och kryddar på med mer aggressivitet och tempo. Det är bara att konstatera att jag gillar det jag hör.

Tycker du dessutom att det påminner om The Graviators, så är det inte så konstigt, för det är just Niklas Sjöberg som hanterar mikrofonen i båda banden. Han har dessutom sällskap därifrån av Martin Fairbanks på gitarr. Så kopplingen är inte så osökt. Två bra band med andra ord, men Nymf är dock aningen mörkare och tyngre. Dock kan jag inte riktigt säga vilket jag tycker bäst om, och det behöver jag ju inte heller. :-)

Skivan inleds med ett stämningssättande introspår "Heleionomai" (nymferna som bor i träsk och våtmarker enligt gammal grekisk mytologi). Därefter sparkar Nymf igång med en stadig Doom lunk som hålls uppe rakt igenom skivan även om det saktas ner lite i början av låten "Thin Ice": men det går snabbt över och tempot hämtas upp igen.
Allt detta med inslag av dubbeltrampande baskaggar i bästa black metal andan, och lite Trash gitarrer och ett och annat growl.
Vän av ordning ropar då, -Men du gillar ju inte growl!
Nä, inte om det är det enda man bjuds, nä!, säger då jag. Men som här, som en extra krydda, då funkar det.
Allt detta sammantaget gör att man håller sig ifrån den fara som annars kan lura i denna genre, det vill säga risken att tråka ut sina lyssnare om man inte gör saker tillräckligt intressant inom formatet. Men det är inget man behöver oroa sig för här. Möjligen hade man kunnat korta ner skivan  lite för att öka slagkraften i den.
Alles som alles, 12 tunga låtar och ett stillsamt intro, med en sluttid på nästan 57 minuter, inte dumt, inte alls dumt, men som sagt, kanske aningen för lång. Generellt är det en väldigt snygg ljudbild rakt igenom skivan och tankarna förs osökt till Candlemass och givetvis Graviators, men det var väl ganska givet.

Riffen och solona sitter som en tajt blysmäck, trummor och bas gör det dom skall vad det gäller komp och för att sätta igång Doomens transliknande gung, men framför allt trummorna ges även utrymme att fylla ut och röra om lite i lunken tillsammans med gitarrerna. Sången fungerar riktigt bra även om den kan bli lite entonig stundtals, men det fungerar väldigt bra överlag ändå.

Skivomslaget är brutalt vacker, skapat av Jan "Örkki" Yrlund på Darkgrove Design, och eftersom skivan dessutom kommer att släppas som en 2-LP vinyl är jag ganska övertygad om att den utgåvan kommer att bli grym.

Sammantaget gör det att jag väljer att ge den 3 tunga spader av 5 möjliga.Eller som man skulle säga i Karlshamnstrakten, Gött, göttigött.




Sammanfattning:
Betyg 3/5
Favoritspår: Black Core, Lucifer Takes The Crown och Posessed
Skivbolag: Transubstans Records
Release: 11 September

Bandet består av följande lirare:
Niklas Sjöberg: Vocals (The Graviators)
Kristofer Stjernquist: Guitar (Seeds of Cider, Trollfnask)
Martin Fairbanks: Guitar (The Graviators)
Robin Ingemansson: Bass (Unfaithful)
Tommy Lindskog: Drums (Wulfgar)

Tracklist:
1. Heleionomai (Prelude) 1:05
2. Fear Of The Doom 4:46
3. Possessed 4:14
4. Black Core 4:12
5. Evolution Blues 5:08
6. Thin Ice 5:11
7. Postmortem 4:30
8. Drive 5:36
9. Lucifer Takes The Crown 4:06
10. In The Name Of Vlad 4:05
11. Your Soul Is Mine 4:07
12. The Greatest Burden 6:07
13. Like A Giant Orange Sun 3:35

Mer om Nymf:
Facebook
Spotify

Support The Bands You Like!