onsdag 15 april 2015

Polar'n Pers filosoferar - Grungens död

Jag tror det var när grunge blev ett mode som dess musikscen dog. Mode och trender var typ ett sorts antimönster till grungen som aldrig gick hand i hand. De kunde inte förlita sig på varandra, och där mode antyder exponerad framgång skriker den sårbara grunge-nörden intravert "Let me be as f**king wierd as I f**king like!" (citat Eddie Vedder).

Stereotypen, grungaren, som växte fram i början av 90-talet kom att representera ny punk, punk var typ slang för ”ungjävel” och samtidigt som punken själv blivit trallpunk stämdes gurorna ner i moll. Basslingan mullrade. Fingret visades åter etablissemanget och starka attribut etablerades, precis som för punken som med tuppkammen och skinnpajen fick sitt trademark, fick grungescenen sina attribut med halvlångt till långt rufsigt hår, Converse, urtvättad T-shirt, flanellskjorta och trasiga jeans.

Det fanns onekerligen en stor dos punk i attityden, men framförallt ett utanförskap Likheterna var slående, olikheterna till trots.

I grungen fanns influenserna från 70-talshårdrocken i flummet, jag tänker främst på Led Zeppelin, här fanns även stora doser Frank Zappa i galenskapen och betraktelsen av omgivningen och framförallt punk i gör-det-själv-andan, men också R.E.M och Pixies med dess styrka i utsattheten och det självutlämnande. Intravert istället för punkens extraverta. Kanske kan man i svenska första vågen hitta det där, jag tänker på Ebba Grön och KSMB som hade existensiella frågeställningar i både en, två och flera låtar utan att påstå att de delade dessa referensramar från något speciellt håll...

Själv hade jag lätt att asdociera till grungen och haka på Pearl jam och Nirvana, men även band som Soundgarden som utgjorde en mer naturlig brygga mellan hårdrocken och dessa band. De låg som ett pärlband eller brödsmulor att följa och befriade oss från glam-scenen som i sitt tidigare skick hade mer med grungen att göra genom sin dekadens, men det var liksom lättare att dra på sig ett par slitna Levis 502 och en uppknäppt flanellskjorta än att repa en skabbig kavaj och smeta ansiktet fullt med kajal för att sen tupera håret till nån jävla Nikki Sixx-man och låtsas att man sket i allt. Jag var inte sleeze på det sättet. Inte alls.

Grungen var tillgängligare, typ låt mig vara som jag är. Puckrufs, stor T-shirt och "off we go..."

Scenen exploderade tidigt 90-tal och gav oss ännu en ikon i klubb 27, Kurt Cobain (1967-1994). Hans död i mitten av 90-talet var på något sätt klimax på grungevågen, även fast band som Pearl jam enträget kört vidare.

På något sätt var etableringen av grunge dess största fiende. Hur kunde något man inte var en del av, något man stod utanför bli det man själv representerade? Jag pratar om kommersen.

Jag tror många inom grungvågen fick en identitetskris. Personligen ryckte jag på ögonbrynen ganska rejält när etablerade, jag menar väl etablerade artister helt plötsligt skulle grunga till sig. Ta en av mina husgudar Bruce Dickinson till exempel och hans Skunkworks. Trovärdigheten fanns lixom inte där och det höll inte särskilt länge, mycket på grund av det.

Samtidigt sköljde nästa vågs grunge över oss med Smashing pumkins, Bush, Siverchair och senare även Creed. Allt sk post-grunge. Efter Cobains bortgång. Väl etablerade bolag backade nu upp den tidigare undergroundscenen och det blev på något sätt dess baneman.

Pearl jam vek av. Tog rygg på Niel Young, hittade sin egna väg genom rakare rock och americana samtidigt som jag utforskade Seattle-scenen via band som Mudhoney och det mesta som låg på gamla Subpop-etiketten.

Men det var en våg värd att surfa. Det är en genre som inte lämnat mig opåverkad. Dess uppgång och fall lämnar en tradition av moll, det gav en svart ironi och humor som aldrig svartrock som Cure och Sisters of mercy hade.

Jag kan fortfarande tycka att scenen aldrig blev bättre än genombrottens "Smells like teen spirit", " Lithium" eller "Come as you are" (Nirvana, 1991) och "Alive" eller för all del "Even flow" eller "Jeremy" (Pearl jam, 1991) även fast Nirvanas vax Bleach (1989) förtjänat en större roll än den som den undanskymt tilldelats...

Kanske var tidigare nämnda R.E.M som influerat scenen de som lyckades omdefiniera sig själva som popband under denna våg. Episka "Drive" och vemodiga "Everybody hurts" (Automatic for the people, 1992) är för mig intimt associerade med denna våg och lysande exempel på hur man som band kan formas av samma scen man en gång varit med att definiera...

Kanske dog grungen då 90-talet gick över till sin andra hälft, men trenden och modet sitter kvar. Subkulturen har etsat sig fast som punkvågen, som den stora vågen brittisk metal och som andra musikstilar etablerats, men ibland är priset högt. Grungen överlevde inte sin egen etablering. Punken som sköljde över oss i flera vågor gjorde där något denna "skitunge" inte lyckats med sen dess, den återuppstod och reformerades och kanske kan det hända igen, vem vet?

Grungen är död, leve grungen!

/Polarn Per

Tre starka kort med grunge
1. Skit i vad andra tycker
2. Offret kan vara kung
3. Uppvisningen att droger faktiskt dödar


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...