Massrecension: Toseland - Masters Of Metal och Chris Caffery

Med lite hjälp av Medvindens, Jordrotationens, bagagebandens och taxiköernas gudar var årets hemresa från Kreta en rätt smidig historia. Vi landade innan tidtabellen och eftersom bagaget var uthämtat i racerfart, så lyckades vi  i stort sett kliva över lägenhetströskeln bara ett par minuter efter att planet egentligen skulle ha landat. Men då hjälper det ju att även bo rätt nära Arlanda.

Till resan hade jag med mig fyra stycken nya alster att lyssna igenom under parasollet på Nea Chora stranden. Tre nya plattor från Metalville (Toseland, Masters Of Metal och Caris Caffery) och en debut av ett Norskt band, Red Mountain, mer om dom senare.

Det har inte gått att undgå att Metalville släppt aggressivt mycket skivor den senaste tiden, av skiftande kvalitet. En del riktigt bra, och en del lite mindre bra.
Efter den senaste laddningen så känner jag nog att man kunde ha lugnat ner sig lite och letat lite mer kvalitet denna gång, för ingen i denna trojka gjorde mig så värst lycklig.
Tre rätt olika band, men som in mina öron har en rätt stor gemensam nämnare. Oengagerat. Artisterna har säkert lag ner hela sin själ om man frågar dom själva, men det lyckas inte skina igenom och slutkontentan blir att jag inte orkar bry mig.

Toseland : Renegade
En grupp centrerad runt Engelsmannen James Toseland, som tydligen hade en tidigare karriär som Superbike förare. Skivan egentligen en rerelase som jag förstår det av bandets debut, från 2014, men att man har valt att lägga till två spår från en EP (Hearts And Bones) som släpptes i April tidigare i år. Detta är väl den av skivorna i dagens trio som är bäst, men det känns ändå lite svalt att släppa en rerelese så här pass nära inpå. Funkade tydligen hyfsat i England då den släpptes första gången, men för mig blir den ganska kall. Man har till och med återanvänt omslaget från EP:n (det är den som syns på bilden) och bara ersatt titlarna. I min bok, aningen fantasilöst.

Facebook
Hemsida

Masters Of Metal : From Worlds Beyond
Denna platta har lite mer fart än de andra två, men det tar inte lång tid innan jag återigen känner att fantasilösheten kommmer krypande. Och med ett bandnamn som Masters of Metal, ja då gäller det att snäppa upp sig lite extra för att leva upp till det. Och det gör man kort och gott inte.

Facebook
Hemsida



Chris Caffery :  Your Heaven Is Real
Så har vi då herr Chris Caffery, som till vardags spelar gitarr i Savatage.
Redan när jag tog av plasten på CD:n var jag lite frågande. Den här skivan har om inget annat, kanske årets sämsta omslag. Det ger som bäst någon form av frireligiös känsla. Ett sorgset mansansikte som svävar runt bland molnen, tillsammans med titeln. Tittar man riktigt noga kan man skönja några ansikten till bland molnen, som jag antar är resten av musikerna på plattan.
Musiken är inte heller här, men blir snabbt bara platt här med. Inget som sticker ut och är minnesvärt, vi har alla hört det förut så satt säga. Det blev inte ens tillräckligt många lyssningar för att ens utreda huruvida det var ett religiöst tema eller inte.

Facebook
Hemsida



Sammanfattningsvis så kan jag konstatera att ingen av skivorna är någon katastrof. Det finns hyfsad musik på var och en stundtals. Dock inget som på egen hand lyckas sticka ut tillräckligt för att göra avtryck i dagens stora flöde med bra musik. Särskilt inte med det i åtanke att ingen skiva ens leverera någon livsgnista, utan bara känns trista och bleka. Tillsammans får dom 2 Ess av Fem. Och då känner jag mig ändå rätt snäll.