Recension - Scaevola's Fire

Nu mina vänner tänkte jag presentera Scaevola's Fire för er. Jag vet inte så mycket om bandet, mer än att dom kommer från Syracuse, NY och spelar skön retro rock och just släppt vad jag tror är deras debutplatta.
Det finns väldigt mycket jag gillar här. Faktum är att det egentligen inte finns nåt jag inte gillar.

Musiken är som sagt placerad i retrofacket, med lite ockult touch. Musiken är till synes väldigt enkel, både till framförande och produktion, men börjar man skrapa på ytan så hittar man en hel del godis.
Till att börja med, även om den överlag är skön tillbakalutad, så blir det en salig blandning med på psykedeliska inslag och här och där lite proggiga stick. Rätt som det är så jazzar rytmsektionen till det lite och från gitarren får vi lugna sköna solon med mycket känsla. Till detta lägger vi en sång som är mjuk och värmande. All sång, förutom på första låten, sjungs av Kasia Rybczyk, som kanske inte har branschens starkaste röst, men som med sin lugna och lätt beslöjade röst, passar in i detta projekt som handen i handske. Tillsammans med musiken blir det hela på något sätt omfamnande.

Sedan kommer vi till texterna. Visst, dom har ett inslag av det ockulta, men inte på det mässande sättet som många andra just nu, utan mer i en folkloristiskt berättande tradition. Det är med andra ord inte så mycket uppmaningar till att hoppa på kvasten och flyga till Blåkulla och kyssa Djävulen där bak, utan mer ett gammaldags historieberättande om det okända.
Det handlar om demoner som vill få oss att till kannibalism som i första låten "The Wendigo Cries Within My Soul" (som framförs av Nick Smolenski), till historier om en Tysk variant av vårat Blåkulla i "Curse Of The Brocken". Och på den vägen är det.

Andra saker man kan grotta ner sig i är själva bandnamnet, Scaevola's Fire, och låten "Hand In The Fire" som hänger ihop.  En snabb summering av historien är att Scaevola var en hjältefigur i det gamla Rom som skickat för att mörda Lars Porsena som belägrat Rom. Efter sitt misslyckande körde han sin högra hand i en eld för att visa hur orädd han var för tortyr och döden. Dock blev han efter det skonad.

Jag gillar det här, kort och gott. Det är varm, välkomnande musik, med trevliga små mörka historier. Det enda jag möjligen skulle kunna önska mig är mer sång av Nick. Jag tror dessutom att Nick och Kasia skulle kunna komplettera varandra mer i någon form av duett.
Slutbetyget blir 4 sköna Ess av 5 möjliga. Inte så dumt så här tidigt på året.

Facebook