Igår släppte Mäbe den sista av tre singelsläpp. Hans personskildringar tar oss med till Robert Johnson, mannen och legenden som bara 24 år gammal gick vidare pga av dålig whiskey eller kanske syfilis... Ja, något av det var det, och det är knappast värdigt mannen som sålde sin själ till djälvulen för att få lära sig tämja guran och stöpa om bluesen till rock!
Mäbe ger oss "Djävulsmusiken" en tung och nedstämd kreation. Som vanligt är text och musik nedstämd. Här broderar nästan som på krav från legenden en stilig gitarr. Här gungar refrängen och ger oss en refräng som kommer fungera klockrent live!
"Det är djävulens hundar, pojk. Jag har hört dess tjut!"
Som på övriga släpp i denna singelsamling ligger tung klaviatur som ett självklart inslag och jag måste säga att jag gillar förflyttningen Mäbe tagit med soundet!
Som andra spår på singeln ligger Mäbes kanske bästa berättande text. "Pannkakskungen" som serveras avskalad med pianot. Det är makalöst vackert. Det är makalöst berättat. Det är en av de bästa dekorationerna som iklädd avskalad skrud faktiskt växer...
Bra jobbat!
Jag gör som så att jag samlar ihop ett betyg för hela släppet... Det har gjort sig förtjänt av PPPP, dvs fyra av fem. Ett betyg som endast hålls tillbaka från femman av att jag som helhet skulle vilja få lite mer upptempo för att ge helheten än mer dynamik!
Men det här är jäkla bra, ett bra sällskap i karantän!
Spotify
/Polar'n Per
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.