2019-02-23 Ghost, Globen Stockholm. Ghost och jag har en inte helt okomplicerad relation. Lika mycket som jag uppskattat både Papa I, II, III, Nihili (som faktiskt lirar sax denna kväll), till och med Cardinal Copios alla olika kostymer och hela kittet som lånar friskt från Merciful fate, Alice Cooper eller varför inte Kiss, lika mycket har jag svårt att förlika mig med att man inte lyckets förlika eller kommit vidare från den rättstvist som följer de gamla Ghoulsen.
Men nog om det, det vibrerar i luften när Ghost kliver på för att leverera "A Pale Tour Named Death "... det finns nån variant av stolthet att se ett svenskt band få denna arena som sin show för kvällen, för den tillhör Ghost. På grund av olycka i Stockholms trafikssystem satt vi fast alldeles för länge vid Gamla Stan och missade stora delar av anrika Candlemass framförande, men det är inte heller om dem detta inlägg eller kvällen ska handla.
Det som gör Ghost så bra är en snygg produktion, klinisk instrumentering, men också att de alla lyriskt små detaljer som sätter en schysst storyline i Ghosts ockulta tema. Inte helt sällan tippar Forge över i en bizarr slående Onkel Kånkel-humor som gör de teatraliska figurerna ännu mer ...ehe... stilsäkra. När bandet adopterar andras verk, följer låten tydligt den pågående storyline Tobis Forge så enträget sätter ut, vilket gör att t ex den fantastiska "If You Have Ghosts" (Roky Erickson cover) passar lika fint som skinnhandskarna sitter på Cardinal Copio.
Vi får en påkostad show där scenbygget drar tankarna till Iron Maidens produktioner. Där en av skillnaderna är Ghosts betydligt mer omfattande användning av pyro och konfetti. Jag gillar det jag ser. Jag förstår indelningen i ett första och ett andra set och tycker inte alls som fler recensenter att showen blir lång och därmed, ja, som jag uppfattar att dom menar sämre, tvärt om bygger bandet hela föreställningen bra.
Det nya materialet från senaste vaxet "Prequille" (2018) har en given tyngdpunkt i första halvan där låtar som "Rats" och "Pro Memoria" sticker ut och definitivt kommer överleva många år framöver, men framförallt vill jag framhäva den akustiska versionen av "Jigolo Har Megiddo", det är så jäkla snyggt serverat, alltihop!
Andra halvan av gigget är en hitparad där "Mummy Dust" och "Year Zero" förtjänar lite extra plus! Över lag levereras en grymt bra spelning som förtjänar fyra P (av fem möjliga)... Även bandet med alla namnlösa förtjänar beröm, det är riktigt duktiga musiker och ska inte blandas ihop med det komplicerade förhållande som jag tycker jag har till bandet. Avslutande "Monstrance Clock" sätter punkt för en kanonkväll... Det är ett välförtjänt betyg som delas ut, PPPP, alltså!
/Polar'n Per
Tre starka kort med Ghost:
1. Snabbt och hårt är inte alltid det enda och bästa receptet!
2. Det känns som en avancerad produktutveckling att följa Ghost, jag vet inte om det är bra eller dåligt, men det är fascinerande, Tobias Forge har någon variant av genialitet som hjärna bakom detta!
3. Ghost är en synergi som är bättre som helhet än alla ingående beståndsdelar... 1+1 blir 666, typ...
1. Ashes
2. Rats
3. Absolution
4. Ritual
5. Con Clavi Con Dio
6. Per Aspera ad Inferi
7. Devil Church
8. Cirice
9. Miasma (Med en stylad Papa Nihil på sax)
10. Jigolo Har Megiddo
11. Pro Memoria
12. Witch Image
13. Life Eternal
Encore break
14. Spirit
15. From the Pinnacle to the Pit
16. Majesty
17. Satan Prayer
18. Faith
19. Year Zero
20. He Is (Intro Spöksonat)
21. Mummy Dust
22. If You Have Ghosts (Roky Erickson cover)
23. Dance Macabre
24. Square Hammer
Encore break
25. Monstrance Clock
Kan bara hålla med. En fantastisk kväll över lag. Framför allt måste man se konserten till sin helhet. Att lira globen kommer aldrig att handla om ös och intimitet. Det måste till grandiost spektakel, pompösa gester och en snygg produktion. Detta utan att glömma bra låter. Allt detta fick vi. Sedan jag såg ghost för första gången på Tyrol har bandet gått igenom en fantastisk utveckling, och jag kan faktiskt inte sluta att smila lite när hatarna jämför med Abba En gång i tiden tyckte jag Abba var höjden av dålig musik (läs punk-åren), sedan växte jag upp......
SvaraRaderaSå bra inlägg... var det det där gigget runt påsk, när de spelade "Here comes the son"... grymt bra gigg!
SvaraRaderaGrym spelning råkade i sista stund få pulpit band och kom längs fram
SvaraRaderaNajs!
SvaraRadera