Recension - Tunga Moln

Tunga Moln, hemmahörande i Luleå/Visby området (visar väl på hur fantastiskt det går att musicera via nätet numer) har släppt sin självbetitlade debutplatta, vid namn "Tunga Moln". (Kunde inte låta bli, förlåt, men det kommer nog att hända igen) :-)

Svensk rock med 70-tals känsla och svenska texter, vilket borgar för en viss proggkänsla. Men det är inte allt. Det är bluesigt, tungt, stundtals svårmodigt, riffigt, ibland skojfriskt, svängigt och kryddat med lite psykedelia och punkstråk.
 Sånt som jag gillar helt enkelt.

Det andas som bandet själv beskriver det, av November, Nirvana och Billy Gibbons skägg. Vi kan dessutom på bandbilderna konstatera att det finns en del skägg i bandet, precis som sig bör.

När jag satte på skivan för första gången insåg jag att det här är helt ok, men inte direkt självklart. Musiken gick hem direkt, men sången och öppningstexten var inte lika direkt.
Efter att ha lyssnat på skivan i omgångar, varav några rejäla maratonlyssningar, så kan jag bara konstatera att skivan växer och blir riktigt bra. Och det lilla "men" jag hade om sången förändras till kärlek. Detta är inte musik som skall hängas upp på perfektion. Detta är musik från själen, till själen. Kanske inte direkt för att vara upplyftande, men ändå, för själen. Vad det gäller skönsång, så vet vi ju alla, att känsla oftast övervinner perfektion, annars skulle vi inte ha Ulf Lundell och Håkan Hellström upphissade på de piedestaler som dom tronar på.
Nu får jag det att låta som om John Strömshed skulle ha en dålig sångröst, så är inte fallet, tvärtom, men den behöver en viss tillvänjning, åtminstone för mig. Men när man väl vant sig, vill man bara höra mer. Tror även att det kan ha lite med mixningen att göra, då sången ligger väldigt tydlig och "in your face", men det gör sig bra på en skiva som denna där texternas tydlighet är lika viktiga som resten av musicerandet.
Inledningstexten på skivan i låten "Tunga Moln" gav mig först sådana Pugh Rogerfelt vibbar att jag häpnade till och var tvungen att starta om skivan direkt och höra om inledningen. Inget fel i det, jag gillar Pugh. Dock kan vi snabbt konstatera att denna låt kommer inte att riskera att hamna som någon trendig reklamsnutt då den saknar allt vad gullig glättighet heter. Skall jag dra till med en referens på egen hand så andas detta väldigt mycket av Åke "Kråkan" Nilsson och hans rockiga vardagsrealism med stänk av ett modernt Nationalteatern.

Även om musiken och texterna är starkt färgade av melankoli och nordiskt svårmod, så finns här ändå en viss lekfulhet och lättsamhet, såsom avslutande lilla örhänget "Brev Från Horisonten" där vi musikaliskt får oss till livs en elektrifierad gånglåt med contrysväng i dur fast med en text som andas moll, om än med viss positiv framtidsyn. En liten silverkant på de tunga molnen så att säga, som jag verkligen gillar. Dessutom är texterna bra och väldigt lättlyssnade även om dom inte direkt kokar över av positiv anda. Det är kanske inte riktigt musik för förfesten, möjligen med undantag för "Tomma Glas" och "En Ulv i Fårakläder". Snarare är det för den eftertänksamma stunden kvart över tre på natten när ruset börjar lägga sig och man summerar aftonen.


Låtarna är överlag punkigt korta, men ändå får man in små historier. Musikaliskt välspelat med en skön balans av instrument. Vi har den vanliga sättningen med gitarrer, trummor och bas (förutom sången som vi redan klarat av) trakterat av John Strömshed, Fedja Budimir, Rasmus Bogegård och Edvin Holm. Denna kompott kryddas smakfullt av orgel och ibland även en slidegitarr.

Detta är musik som jag och mina kompisar skulle ha älskat i tonåren, när svenska klassiker som Uggla, Factory, Magnum Bonum, Kråkan, Ebba Grön och Noice mfl. snurrade på skivtallriken och lärde oss om livet. Detta är musik som jag älskar nu när jag är medelålders och vet att allt som dom lärde oss om livet oftast var en romantiserad vision som oftast njutes på håll i form av någon annans erfarenheter, men att där finns korn av sanningar som vi alla får smaka och kan känna igen.

Jag ger helt sonika skivan 4 svarta spader av fem möjliga.  Hade den som sagt dykt upp i mina tonår, hade den kunnat bli en livskamrat, som man lyfter fram då och då och med ett stort leende låter nostalgin flöda. Nu får den bli en fortsatt följeslagare, för jag är övertygad om att jag kommer att plocka fram den gång på gång. Som den vuxit hittills utan att tråka ut mig, så är det viss risk att den kan dyka upp när skivåret skall summeras, Vem vet...

Mer info om Tunga Moln hittar du här:
Facebook
Bandcamp 
Spotify

Recension - Alonzo : Fas 3

Låt mig presentera en comeback som fyller flera olika behov och känns riktigt relevant.
Låt mig presentera Alonzo Fas 3.

Denna comeback blir för mig komplex och mångbottnad, men helt klart efterlängtad och välbehövlig.

Inte nog med att Michael Alonzo är en av de röster från den klassiska Svenska punkscenen, som betytt mest, han har dessutom varit en av dem som förvaltat sitt sociala arv, och lyckats med att vara en viktig röst även utanför musikscenen.


Men även så spelar nostalgin in, att återigen få höra rösten från legendariska KSMB och Stockholms Negrer ljuda genom etern igen. Nu på sin comeback till musikscenen så har han fått med sig en skön blandning musiker på Fas 3 som röjer på i sedvanlig punkig anda, framför allt som en fortsättning av det som Stockholms Negrer lämnade efter sig, men även som en ren vidareutveckling. För även om man fortfarande skönjer samma ilska och ursinne mot det orättvisa och meningslösa i  samhället så är det med den stora skillnaden att detta kommer från en vuxen man som levt ett liv och vuxit upp en aning textmässigt och musikaliskt. Vilket i sin tur gör att det stundtals låter mer som en blandning av det gamla Alonzo tidigare varit inblandad i, men även det musikarv som förts fram av tex. Stefan Sundström, särskilt i låten "Matilda" som även andas stänk av gamla Åke "Kråkan" Nilsson.

Det är väl inte alltid jag har hållit med honom i allt han sagt genom tiderna, men man kan inte sticka under stol med att hans röst för det mesta varit viktig i debatten, vare sig man helt håller med eller inte. Han har visserligen stundtals fått kritik för mycket av det han sagt i ungdomlig punk-ilska, men även det har sin plats i debatten.Om inte annat  bara för att bli korkat feltolkad av belackare (ofta medvetet, misstänker jag).
Sarkasm och ironi är svårt att få att gå hem i musik. Får se hur det går nu. :-)

Micke har alltid varit en av de frustrerade rösterna från förorten, och med tanke på den senaste tidens händelser är det kanske det vi behöver som mest nu. Någon som kan sätta ord på tillvaron och om inte annat genom dåligt samvete sätta ljuset på makthavarna.

Skivan är rak och enkel och lätt att tycka om, med vassa musiker och ett sällan skådat sväng, men även lite lugnare och stillsamma, men ack så vackra och tänkvärda låtar.
Det här är något som behövs helt enkelt. Det känns relevant.
Vi har genom unga grupper som exempelvis Psykbryt sett att det finns ett nytt garde som försöker föra den tänkande samhällskritiska punken framåt, men det är samtidigt skönt att Alonzo (tillsammans med de andra rävarna som överlevt och vägrat att försvinna in dimman) ser till att det fortsatt finns mogna röster och en växande visdom, som kan ge den balans som saknades under 70-80 talets punk-era där just ilskan och ursinnet, ibland utspätt av naivitet, var det som drev engagemanget framåt. Lite av fadersgestalter helt enkelt. :-)

Så det är med stor glädje jag kan säga, Välkommen tillbaka till Skivdiskarna Michael Alonzo!

Favoritlåtar just nu : "Matilda" och "Ismer"

Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up:
Michael Alonzo - sång
Tony Johansson - gitarr
Nicke Andersson - gitarr
Inge Johansson - bas
Tomas Eriksson - Trummor
Fredrik Eriksson - gitarr

Skiva: Alonzo & Fas 3

1. Det Bästa Som Har Hänt
2. Ett Meningsfullt Liv
3. Matilda
4. Ismer
5. Touch The Screen
6. Dansa Som En Fjäril
7. Varför Skulle Jag Bry Mig
8. Fattiga Och Vackra Flickor
9. Inte Ett Ord Till
10. När Du inte Är Med
11. Lyxbegravning

Skivsläpp: 2013
Skivbolag: Blue Fin Records
Hemmaort: Sverige

Facebook
Spotify (Singel finns)
Hemsida

Support The Bands That You Like!!

Let the Good Times Roll Del 1 - En bit av Rockhistorien - Oknöfestivalen

I ett tidigare inlägg nostalgitrippade jag lite runt min del av musiklivet i Mönsterås trakten under 80-talet. Tänkte att det kanske är dags att försöka utveckla det hela lite. Ni får förlåta om årtal och detaljer blir lite flytande, för så var stora delar av mitt 80-tal, just flytande. :-)

I mina soliga barndomsminnen från Oknö har Kaffetorpet, längst ut på ön, alltid varit väldigt central. På Kaffetorpet har det så länge jag kan minnas funnits en lite scen, där man bland annat hade allsång, ledd av den i trakten legendariske Bocke Krontzell, en gång i veckan under sommarmånaderna. De lokala knuttarna slog med jämna intervall upp sina tält där, vilket borgade för roliga fester. Men framför allt var det hemvisten för dagens ämne, en allt för tidigt insomnade Oknöfestivalen.

Oknöfestivalen var det stora startskottet, förutom ett allmänt musikintresse, för att driva in mig i musikens förtrollade värld, trots att jag själv aldrig kunnat spela mer än de första stroferna i Smoke on The Waters. Den blev helt enkelt ett naturligt ställe att hänga på då familjen hade sommarstuga inom hörhåll, vilket var praktiskt, dels för att man hörde när allt började, men även som partycentral.  

Festivalen har funnits i olika skepnader. I musikföreningen Levande Musiks regi startade den under tidiga 80-talet som mindre tillställningar ute vid Kaffetorpet på Oknö i Mönsterås. Jag vet inte riktigt när Levande Musik försvann ur bilden, men i mitten av 80-talet bildades i stället föreningen Rock Ringen som sedan anordnade festivalen mellan 86-92.




Kaffetorpsområdet med sin scen kompletterades till en början på klassiskt manér med lastbilsflak för få tillräckligt med utrymme, för att någon gång under 80-talet få en egen dedikerad lite större scen med inhägnad uppbyggt. Upplägget var att låta lokala band spela och toppa med något eller några större band.

Några lokala celebriteter som passerat tiljorna här på Kaffetorpet:
Night Jammin Band, sedemera N.J.B. (Här finns det en Liveupptagning från festivalen -84 på Heavy Metal Rarities)
The Quill
Mönsterås Blues Band
Bruzet
Purple Haze
Återtåg
mfl,

Inresta akter kan nämnas:
"Kråkan"
Dalton
Jerusalem
Silver Mountain
Mikael Wihe
Jacob Hellman
Niels Jensen
även här mfl.

Det är ganska många i Mönsteråstrakten som ser tillbaka på den lilla festivalen med stor nostalgi. Trots att den mig veterligen aldrig hade direkt många betalande besökare och såg sig frånåkt av den i sammanhanget nya festivalen i Hultsfred.

Här kommer ett citat från Kråkan efter att ha spelat där 1980-81, lite osäker på exakt årtal, men det var en otroligt bra spelning.

Åke “Kråkan” Nilsson

Festivaler var nästan roligast att spela på. Jag minns när vi skulle spela på en festival i närheten av Oskarshamn. Vi åkte och åkte långt in i urskogen och trodde nästan inte våra ögon när vi kom fram. Mitt ute i bushen i en glänta stod det några långtradarsläp som fungerade som scener. Publiken bestod av grottmänniskor, åtminstone som vi såg det. Det var mestadels knuttar och raggare. Herregud, tänkte vi, vad har vi hamnat i? Jag stod och lyssnade på bandet som spelade innan oss, medans killarna plockade upp grejerna. De var riktigt bra, men publiken verkade halvintresserad och gick mest omkring. Det får bära eller brista, resonerade vi och drog igång. Till vår stora förvåning fick vi samma gehör som i Rålambshovsparken. Det räckte med en låt så började folk samlas framför scen. Efter halva setet var det packat. Responsen var enorm, det var så tätt med folk att jag hade obehindrat kunnat gå rakt ut och ändå vara i höjd med scen.

För den nostalgiskt lagde, eller den som skulle vilja starta något liknande igen, står scenerna kvar på kaffetorpet/Oknö. :-)

Här ett lösryckt klipp med Bluesfeeling från festivalen 1990 från Calle Engströms (Mönsterås blues band) facebook-sida. Det är bara att erkänna, killen med den vita T-shirten och hockeyfrillan är jag. :-) 



Så, som sammanfattning, är det synd om Mönsterås för att festivalen dog ut? Både ja och nej.
Ja, för att det var en underbar tillställning för musikintresserade och band i trakten.
Nej, för nu har man i stället Mönsterås Blues & Roots  Festival, som siktar högre än att bara roa de närmast sörjande.

Mer detaljer om själva festivalen kan man hitta här på den eminenta Mönsteråsbloggen som har ett digert arkiv med urklipp om Oknöfestivalen.

Referenser:
FaceBook bekanta 
Mönsteråsbloggen
Heavy Metal Rarities