Recension - Tunga Moln

Tunga Moln, hemmahörande i Luleå/Visby området (visar väl på hur fantastiskt det går att musicera via nätet numer) har släppt sin självbetitlade debutplatta, vid namn "Tunga Moln". (Kunde inte låta bli, förlåt, men det kommer nog att hända igen) :-)

Svensk rock med 70-tals känsla och svenska texter, vilket borgar för en viss proggkänsla. Men det är inte allt. Det är bluesigt, tungt, stundtals svårmodigt, riffigt, ibland skojfriskt, svängigt och kryddat med lite psykedelia och punkstråk.
 Sånt som jag gillar helt enkelt.

Det andas som bandet själv beskriver det, av November, Nirvana och Billy Gibbons skägg. Vi kan dessutom på bandbilderna konstatera att det finns en del skägg i bandet, precis som sig bör.

När jag satte på skivan för första gången insåg jag att det här är helt ok, men inte direkt självklart. Musiken gick hem direkt, men sången och öppningstexten var inte lika direkt.
Efter att ha lyssnat på skivan i omgångar, varav några rejäla maratonlyssningar, så kan jag bara konstatera att skivan växer och blir riktigt bra. Och det lilla "men" jag hade om sången förändras till kärlek. Detta är inte musik som skall hängas upp på perfektion. Detta är musik från själen, till själen. Kanske inte direkt för att vara upplyftande, men ändå, för själen. Vad det gäller skönsång, så vet vi ju alla, att känsla oftast övervinner perfektion, annars skulle vi inte ha Ulf Lundell och Håkan Hellström upphissade på de piedestaler som dom tronar på.
Nu får jag det att låta som om John Strömshed skulle ha en dålig sångröst, så är inte fallet, tvärtom, men den behöver en viss tillvänjning, åtminstone för mig. Men när man väl vant sig, vill man bara höra mer. Tror även att det kan ha lite med mixningen att göra, då sången ligger väldigt tydlig och "in your face", men det gör sig bra på en skiva som denna där texternas tydlighet är lika viktiga som resten av musicerandet.
Inledningstexten på skivan i låten "Tunga Moln" gav mig först sådana Pugh Rogerfelt vibbar att jag häpnade till och var tvungen att starta om skivan direkt och höra om inledningen. Inget fel i det, jag gillar Pugh. Dock kan vi snabbt konstatera att denna låt kommer inte att riskera att hamna som någon trendig reklamsnutt då den saknar allt vad gullig glättighet heter. Skall jag dra till med en referens på egen hand så andas detta väldigt mycket av Åke "Kråkan" Nilsson och hans rockiga vardagsrealism med stänk av ett modernt Nationalteatern.

Även om musiken och texterna är starkt färgade av melankoli och nordiskt svårmod, så finns här ändå en viss lekfulhet och lättsamhet, såsom avslutande lilla örhänget "Brev Från Horisonten" där vi musikaliskt får oss till livs en elektrifierad gånglåt med contrysväng i dur fast med en text som andas moll, om än med viss positiv framtidsyn. En liten silverkant på de tunga molnen så att säga, som jag verkligen gillar. Dessutom är texterna bra och väldigt lättlyssnade även om dom inte direkt kokar över av positiv anda. Det är kanske inte riktigt musik för förfesten, möjligen med undantag för "Tomma Glas" och "En Ulv i Fårakläder". Snarare är det för den eftertänksamma stunden kvart över tre på natten när ruset börjar lägga sig och man summerar aftonen.


Låtarna är överlag punkigt korta, men ändå får man in små historier. Musikaliskt välspelat med en skön balans av instrument. Vi har den vanliga sättningen med gitarrer, trummor och bas (förutom sången som vi redan klarat av) trakterat av John Strömshed, Fedja Budimir, Rasmus Bogegård och Edvin Holm. Denna kompott kryddas smakfullt av orgel och ibland även en slidegitarr.

Detta är musik som jag och mina kompisar skulle ha älskat i tonåren, när svenska klassiker som Uggla, Factory, Magnum Bonum, Kråkan, Ebba Grön och Noice mfl. snurrade på skivtallriken och lärde oss om livet. Detta är musik som jag älskar nu när jag är medelålders och vet att allt som dom lärde oss om livet oftast var en romantiserad vision som oftast njutes på håll i form av någon annans erfarenheter, men att där finns korn av sanningar som vi alla får smaka och kan känna igen.

Jag ger helt sonika skivan 4 svarta spader av fem möjliga.  Hade den som sagt dykt upp i mina tonår, hade den kunnat bli en livskamrat, som man lyfter fram då och då och med ett stort leende låter nostalgin flöda. Nu får den bli en fortsatt följeslagare, för jag är övertygad om att jag kommer att plocka fram den gång på gång. Som den vuxit hittills utan att tråka ut mig, så är det viss risk att den kan dyka upp när skivåret skall summeras, Vem vet...

Mer info om Tunga Moln hittar du här:
Facebook
Bandcamp 
Spotify