Recension - John the Conqueror : The Good Life

Har du minsta fäbless för bluessvängande Rock n' Roll, så följ med en sväng till Mississippi tillsammans med John the Conqueror, du kommer inte att ångra dig.

Med sitt andra album The Good Life följer dom upp sitt fantastiska självbetitlade debutalbum. Redan inledningen i denna texten låter ana att jag gillar skivan, så frågan är kanske mer hur mycket, och om man lyckas göra bättre ifrån sig än på debuten.

Uppföljaren svänger och rullar av varm sensuell bluesrock. slitna ord, men blundar man så är det inte svårt att tänka sig bort till ett fuktigt och varmt södern, där man tillbringar tiden sittandes på en altan sippande på en öl i solnedgången. Kanske passerar det även burk med hemkokt rågwhiskey, samtidigt som solen sjunker ner i det närbelägna träsket samtidigt som John the Conqueror spelas i bakgrunden. Mellan låtarna så hör man cikadorna spela, samtidigt som majsen växer så det knakar och vajar i brisen.

Det här är musik som är en lisa för alla sinnen. Den har så mycket själ och sväng att det är svårt att sitta still. JtQ är ett band som jag verkligen skulle vilja se live, och då inte på någon för stor arena. Jag misstänker att det skulle kunna vara ohälsosamt bra. På tal om Live, gruppen är just nu ute på en Europasväng som jag redan skrivit lite om, tyvärr kommer dom inte till våra breddgrader. Själv hade jag gärna sett dom på Mönsterås Blues & Roots festival, men det är väl ett önsketänkande...

Tillbaka till bandet och då närmare bandnamnet som är lite intressant i sig. John the Conqueror kan ha flera betydelser, men som man med ett öppet sinne kan knyta till bluesen. Dels har vi personen som enligt sägnen var en afrikansk prins som blev slav i Amerikat och där blev något av en hjälte som en "trixter" vars själ aldrig blev bruten. vissa sägner säger att han kärade ner sig i djävilens dotter. Sedan finns det en rot (root) med namnet som tillskrivs magiska egenskaper, och ofta hittas i mojo-påsar. Med andra ord, sämre namn på ett band kan man ha.

Så vad det gäller musiken, så har den närmast magiska egenskaper på mig, och får därtill ett bra betyg. Rå, enkel och skönt distad bluesrock med ett sväng som är en fara för vilket höftben som helst. Därtill Pierres mjuka sammetslena stämma som väver bilder från en varmare plats.
Det blir 5 Ess av 5 möjliga. Det här tycker jag är på gränsen till löjligt bra och därtill tidlöst, så därför får det bli årets första fullpottare.

Sammanfattning:
Betyg: 5/5
Favoritspår: John Doe, Burn Down The Cornfield o Mississippi Drinkin’
Skivbolag: Alive NaturalSound Records
Release: 25 Februari 2014




Bandet består av följande lirare:
Pierre Moore
Michael Gardner
Ryan Lynn

Tracklist:
01. Get ‘Em
02. Mississippi Drinkin’
03. Waking Up To You
04. What Am I Gonna Do
05. Golden Rule
06. Burn Down The Cornfield
07. Road to Bayport
08. You Don’t Know
09. John Doe
10. Daddy’s Little Girl
11. She Said

Mer om Bandet:
Facebook
Hemsida
Spotify

Dagens Musiktips - Emil Lager

Dagens tema är avskalad melodisk Blues i sällskap med Emil Lager.

Emil är en exil-Gotlänning förpassad till London där han genomlider sina dagar på taken med sin trogna Telecaster, sjungande lättsamt, skönt smeksam och framför allt modern country Blues. Vilket känns som en ganska behaglig tillvaro.
Musiken domineras i det jag hört av Telecasterns klara, spröda, klassiska klang. Hans fingerpicking style ger ett mjukt och skönt sound och på det så lägger Emil med sin behagliga stämma, trevliga och underfyndiga texter.  

Emil är på gång med att spela in sitt första album på Gotland i Januari, vilket jag ser fram mot. Det kanske inte är partymusiken man sätter på när festvågorna går som högst, men väl när den börjar klinga av och man sitter skönt tillbakalutad med något trevligt sällskap.

Detta kanske skulle vara något för t.ex. Mönsterås Bluesfestival att snappa upp, för om Emils skiva får spridning så kan man vara garanterad att det kommer att bli ett uppsving av unga kvinnor bland Bluesdiggarna, då han dessutom har utseendet för sig (han har vissa likheter med Johnny Depp), och det är ju aldrig fel och det är ju aldrig fel med lite föryngring i leden (även om just föryngringen inom Bluesen inte direkt kan ses som ett problem i Mönsterås) .

Som om orättvisorna inte räckte med att han både har utseende och talang :-), skulle det vara så att han känns bekant, så kan det bero på att du sett filmen Hugo Cabret, där han spelade rollen som en ung Django Reinheart.

Så håll öronen och ögonen på helspänn, för det här kan bli en godbit. En skiva som jag verkligen hoppas få höra mer av.







Soundcloud