Små tankar - Kiss och Kommersialismen.

Kiss är ett underligt och fascinerande band egentligen. Alla dessa resor man gjort genom åren, både på det musikaliska planet, men även som varumärke.

Man har lyckats att gå från att vara ett otroligt bra band, till att vara ett mindre bra band, för att slutligen arbeta upp sig till att vara ett bra band igen. Jag är riktigt nyfiken på den kommande plattan, då Sonic Boom var en riktig uppryckning. Hoppas att dom kan hålla i detta och ge oss mer bra musik.

Kiss är ju också det mest kommersiella bandet som har vandrat på denna jord. Med Gene vid rodret har man gjort affärsmässiga manövrar som skulle tagit livet av vilket annat band som helst. Men på något sätt lyckas man inte bara med att ro hem det mesta man tar sig för, utan man asfalterar även vägen för inte bara sig själva, utan även andra band.
Jag tror inte vi skulle sett denna fullkomliga boom av branding och Merchandise, som går utanför de traditionella ramen av bandtröjorna, hos band på det sätt vi har idag om inte folk som Kiss visat att det går. T.ex.. i form av Rock Viner, en trend som verkligen exploderat på senaste tiden  Det är på gränsen till att man förväntar sig det numer...

Ett litet Axplock som Kiss lånat ut sitt namn till.


Men det är klart, med den basen av rockklassiker man har att stå på, så är det väl lättare att bli förlåten och ingen större riska att man faller i glömska. Men en annan sak som spelar in är nog attityden och deras jävlar anamma som jag låter bli representerat av detta underbara klipp med en ung Gene Simmons på Mike Douglas Show 1974. Att själv, så tidigt i sin karriär, kliva in i TV studio och köra sin grej på det här viset visar på en otrolig mängd Cojones

    


Man kan inte annat än att älska dom.

Störtdykning...

Ännu en "-ism" som går åt pipan. Denna gången den ultimata kommersialismen, anpassad efter den mänskliga girigheten, som störtat så många -ismer innan. Inte ens denna utopi i konsumtion är stark nog att tygla somliga människors inbyggda girighet.

Börserna runt om i världen har fått slut på låtsaspengar och faller tyngre än en tegelsten. De rika spekulanterna, den så kallade marknaden, som faktiskt spekulerat till hela eländet skriker efter rent socialistiska åtgärder för att rädda sina ekonomier.

Sent skall syndarna vakna. Plötsligt börjar Finansminister Borg låta rent kommunistisk i sina uttalanden om att höga direktörslöner sticker i folks ögon och att allt för generösa fallskärmar inte är positivt för företagen eller samhället. Det som den lilla människan utan aktieportfölj sagt i årtionden.

Min egen oro? Själv har jag inga pengar att förlora direkt. Det som kan oroa är risken att förlora jobbet och därmed en viktig del av familjens inkomst. En sak som är säker, är att jag är en av dem som kommer att få vara med och betala för ett kalas jag aldrig varit inbjuden till.

Makt korrumperar, absolut makt korrumperar absolut....