Är det bara jag eller... Hårdrock och humor

Härförleden så hade jag turen att vinna filmen "Mammas Pojkar" av Ulf Malmros, hos den eminenta bloggen "Bara Metal".

Nu i helgen blev det då dags att jag äntligen fick tid att kika på filmen. Filmen kommer väl inte att gå till filmhistorien som något stort epos, men den var helt klart sevärd och bjöd på ett par riktiga garv.

Den stora känslan som den lämnade efter sig var dock följande: och nu börjar vi avdelningen för stora generaliseringar.
Är hårdrockare och metallskallar den kategori musikfans som har störst självdistans? Det finns en uppsjö med bra humorfilmer som driver med rockers och rockarna verkar generellt älska dessa filmer. Det finns till och med ett par dokumentärer som skulle kunna klassas in som komedier när man ser hur rockerungdomen framställer sig själva.:-) Givetvis finns det en hel del undantag, Manowar te.x känns så "seriösa" och stiffa att det nästan är material till en helt egen komedi.

Jag har dock väldigt svårt att se, att en komedi som så grovt skämtat, och med kärlek förlöjligat, te.x Hip-Hop kulturen, utan att det skulle bli ramaskri från den scenen. Petter verkar vara en klok och underbar snubbe, men jag har svårt att se honom garva om någon skulle skämta grovt om Hip-Hopen och deras fans och aktörer på detta vis.

Men vad vet jag, kan ju vara så att jag missat en massa komedier som driver med andra genres, just för att jag inte är så intresserad av dessa genres.