Det är gruppens 7:e skiva (8:e om man räknar med den numer legendariska "Out of Blue Corners" när man stavade namnet Quil).
Det är dessutom skiva nummer två med nya frontmannen Magz Arnar bakom mikrofonen, och första med Roger Nilsson tillbaka på bas. Detta gör den lite extra intressant, då det här på något sätt blir skiva två för Magz om inte annat. Och alla vet vi att tvåan är lite speciell.
Jag vill till att börja med, passa på att göra en lite reservation, jag är i det här fallet till viss del jävig, eftersom jag känt grabbarna i bandet under en längre tid, vissa sedan väldigt länge och jag ser mig själv som en självutnämnd The Quill evangelist. Detta till trots, så skall jag försöka vara så opåverkad som möjligt, (även om opartiskhet aldrig varit något jag strävat efter här, eftersom det är min smak, mina åsikter och mina upplevelser som ligger till grunden för allt jag skriver) både för er, mina kära läsare, men även för att vara ärlig mot The Quill.
Det är samtidigt lite extra läskigt, eftersom jag historiskt gillar bandet och deras musik och jag verkligen vill att det skall vara bra. Hur hanterar man situationen om skivan suger? Jag försöker helt enkelt göra som vanligt, skriva från hjärtat vad jag känner utan att försöka överanalysera om jag kan undvika.
Som kontext till detta album skall vi kanske dessutom sätta gruppens egna ord inför skapandet av skivan "att detta kommer att bli ett mer varierat album som skall ge lyssnaren ett vidare perspektiv om vad The Quill handlar om".
Har man lyckats med det då? Absolut! Kan jag andas ut? Jo bätt! Är skivan bra? Jajjemän!
Tiger Blood låter inte som någon tidigare skiva från The Quill. Visst finns alla ingredienser vi vant oss vid. Tung gitarr, tunga svängiga trummor och bas kantat av utomordentlig sång. Stonerinfluenserna finns där, den råa rocken är där och likaså bluesen. Det är inte för inte som bandet har sina rötter i Sveriges bluesdelta, Mönsterås (förlåt Roger och Magz, men jag var tvungen att få med den).
Men på Tiger Blood får vi dessutom så mycket mer. Det vi bjuds på är ett band som redan från början var ett kompetent och drivet gäng, men som nu utvecklats ännu ett varv, både musikaliskt, sångmässigt och som låtsnickrare. Redan förra skivan, visade på en förändring, som här har fått fortsätta att utforska nya marker, däribland lite sprödare stigar. Vissa purister skulle kanske säga att det ger ett splittrat intryck. Själv säger jag att det gör en mer intressant skiva som därmed tränger sig in gardet med musik som riskerar att bli långlivad. Den vitamininjektion som bandet fick med sin nystart, när man slog sina påsar ihop med Arnar, verkar fortsätta att fungera vidare nu med ännu mer nytt blod i bandet (om än nygammalt blod:-)).
Vi bjuds på ett bredare spektrum av influenser som spänner ända från Beatles till Led Zeppelin och Soundgarden, men även ett stänk av Electric Boys sköna och svängiga funkighet kan hittas här och där, (vilket jag misstänker är en effekt av gruppens nära arbete och vänskap Boysen, som smittat av sig).
Det blir även en dos med snygga stråkar, lite orgel och otroligt bra stämsång och mäktiga körer som andas gospel, antar att det är Arnars förflutna inom körsvängen som gör sig påmind.
Skivan är snyggt producerat utan att bli överproducerat och intressant arrangerat, där alla i gruppen får sin chans att skina. Tiger Blood visar upp en hel del radiovänliga låtar utan att gå över gränsen till mesighet eller slätstrukenhet. Nu är det bara att få radiokanalerna att spela låtarna, och det mina kära vänner, det är upp oss som lyssnare och skivköpare.
The Quill är enligt mig ett av Sveriges mest underskattade band, som har levat under lång tid och har en tradition av att leverera bra skivor, så också denna gång. Men det är väl som ordspråket säger, det är svårt att bli profet i sitt hemland, för just nu känns det som om resten av världen är mer på tårna som vanligt.
Som vanligt blir det inga betyg i form av siffror från mig, men jag kan med stolthet säga att Tiger Blood sannolikt kommer att finnas med på min topplista när året summeras. Därmed lämnar jag er med förhoppningen att jag inte varit allt för partisk och med en stark uppmaning, se till att köpa denna skiva. Den kommer som tidsandan bjuder, att komma ut både på CD och som Vinyl.
Gutt å Dé!
Favoritlåtar just nu : "Purgatory Hill" "Freak Parade" "Storm Before The Calm"
Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up:
Magz Arnar: Vocals,
Jolle Atlagic: Drums,
Roger Nilsson: Bass,
Christian Carlsson: Guitars
Skiva: Tiger Blood
1. Freak Parade
2. Go Crazy
3. Death Valley
4. Getaway
5. Greed Machine
6. Purgatory Hill
7. Land Of Gold And Honey
8. Darkest Moon
9. Sweet Rush
10. Storm Before The Calm
Ballad Of A Selfmade Gun (Bonusspår på Itunes)
Rage (Ännu outgiven)
Producerat har Petter Diamant gjort på Jakaranda Studio i Gävle och 491 Studio i Oskarshamn. Skivan mixades av Patrik Frisk (CRASHDIET, CORRODED, TAKIDA) i Sidelake/Ninetone Studios i Sundsvall.
Skivsläpp: 2013
Skivbolag: Metalville
Hemmaort: Sverige
Spotify (I skrivande stund inte denna plattan)
Hemsida
Var köpa?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.