Polar'n Pers guldkorn - The Doors!

Du kanske tänker, "Hur fan kan du lyfta fram The Doors som ett guldkorn?" Speciellt efter att du plöjt fram massa okända akter tidigare på bloggen. Helt plötsligt droppas ett av världens mest framgångsrika och mytomspunna band och bla, bla, bla...

Ja, jo, jag köper argumentet, men det är liksom svårt att inte beskriva dessa som annat än guld, så det är definitivt görligt. För mig som upptäckte The Doors i efterhand var det inte självklart att de kunde upplevas på samma påtagliga sätt som det samtida jag lyft fram, men när jag plockade hem en bootleg (våren 1991) inspelad på Konserthuset i Stockholm 1968 sa det bara klick... Vilken jävla kick!

Jag hade givetvis hört dem förut, men jag hade lockats till att botanisera lite djupare i bandet till följd av det kommande släppet av världens kanske bästa bakfyllefilm, "The Doors" (Oliver Stone, 1991). Med Val Kilmer (som Jim Morrison), Meg Ryan och Kyle MacLachlan (som Ray Manzarek) i fantastiska rolltolkningar drogs jag med vidare i deras musik. Trailern hade knappt rullat färdigt på biografen Rigoletto innan jag bestämde mig för att ge bandet mera lyssning, jag var liksom tvungen...

Kanske hjälpte denna film hela Grunge-scenen att explodera då Nirvana släppte dunderhonungen "Nevermind" samma sommar. För mig var det nog så! Kanske är det ett sätt att, i efterhand, romantisera över det som varit, men intrycken plockade definitivt bort tillräckligt med glamour från mitt sätt att se på rockstjärnor... 27-årsklubben var introducerad, utan att jag ens visste om den!



Live inspelningen från Stockholm 1968 var, hur-som-helst, en nästan perfekt liveplatta, ljudkvalitén är anmärkningsvärt bra, även fast det finns några sekvenser Jim Morrisons sång inte "mickades" ut! Titeln "Early Show" var inget jag tog notis om. Det var ju början av karriären, så det lät som en rimlig titel. Men det kom att ändras! Denna dag genomfördes nämligen två konserter på Konserthuset och den andra bootleg-plattan hette givetvis "Late show" och helt plötsligt satt jag med två timmar magisk underhållning från Konserthuset.

Jag drömde mig iväg! Jag tyckte nästan synd om mig själv för att jag missat The Doors, innan jag var född, men här gavs jag chansen att uppleva dessa och Jeezes, vilka gig!

Bandets självbetitlade album (The Doors, 1967) började i slutet av året uppmärksammas rejält. Men det var inte på grund av första singeln "Break On Through (To the Other Side)", det var andra singeln "Light my fire" som sakteligen började spelas världen över.

Efter ett framträdande på Ed Sullivans show (1967-09-17, se klippet nedan) bannlystes bandet då de både använt och betonat det tabubelagda ordet "Higher" i refrängen "Girl, we couldn´t get much higher" från TV-stationer i USA, vilket ironiskt gav bandet ännu mer uppmärksamhet och popularitet. Det gav bandets första framgångsvåg, på vilken de togs till Sverige. Det var en symbolakt för en hel generation.



Jag drar, som sagt, åter mina paralleller till Nirvanas och deras genombrott med "Smells Like Teen Spirit" som i en gympasal förändrade allt vad rock och rockvideos stod för. Det känns lite som jag slår in öppna dörrar så jag nöjer mig med att konstatera att ingen kunde bli så ball och samtidigt klara 27-årsstrecket. Inte Jim Morrison. Inte Jimi Henrix eller Janis Joplin... Inte heller, det då nya, stjärnskottet Kurt Cobain! 1991 visste man dock inte om detta. Uppenbarelsen var skälig, rebellen, outsidern och drogromantikern var återfödd!

Sommaren 1991 knöt jag flanellskjortan runt midjan och tog Grunge-scenen till hjärtat. Det är inget jag ångrat!

/Polar'n Per

PS. Bilderna på plattorna är inte från mina inspelningar på 90-minuters Chrome-band!

Tre starka med The Doors:
1. Känslan
2. Kemin i bandet
3. Ögonöppnaren för flummigare musik!

Mer om The Doors:
...på webben