Polar'n Pers guldkorn - Stygg död

Långt innan Black Metal-scenen fanns spelades denna typ av metall i Örebro, fast på svenska... Det var tidigt nittiotal och kanske var det en överdrift att påstå att den var så seriös som delar av norska scenen ville göra den. Ska man tro Finspång-sonen och bandets musikaliska geni, Dan Swanö (Edge of Sanity, Nightingale och Bloodbath) var målet att spela dum satanisk musik på svenska. Inget annat. Så det var precis vad dom gjorde... Stygg Död hette sysselsättningen, dom hade ju tråkigt!

Demot 666 + Våld (1991?)

Ungefär samtidigt, någonstans i början av nittiotalet, bytte jag kassettband. Inte blandband eller studioinspelningar, utan live-spelningar och demokassetter. Om jag ska vara ärlig så var det inte speciellt svårt att komma igång, jag hade min mentor i vänskapskretsen, Hedman, som i princip rutade in mitt musikintresse i sitt samlande, så när jag  tredje året på Åsö gymnasium bytte tejp med en nyfunnen klasskamrat (Hansson) landade det givetvis i att korsa dessa herrars samlingar. Det var ett intressant möte!

Svensk punk mötte svensk dödsmetall, det kunde inte bli fel! Mitt musikintresse vidgades! Det lustiga är att Stygg Död beskriver detta möte väl...

Dödsmetallen väcktes, i slutet av åttiotalet, till liv hos mig med Death och låten "Evil Dead" (Plattan Scream Bloody Gore, 1987). Med undantag för dessa, och något band till, var dödsmetallen i mångt och mycket associerad med Stockholm och band som Unleashed, men kanske framförallt Nihilist (sedemera Entombed) innan Sepultura klev in och visade hur klassisk denna gren av hårdrocken skulle bli. Ett undantag blev Swanös Edge of Sanity och senare mycket annat denna man företog sig, mycket på grund av inkilningen via Stygg Död!

Det var en intressant tid för svenska metallscenen, Upplands-Väsby-scenens hårsprej ersattes successivt av stripigt hår, dödsmetall och trallpunk, alternativmusiken blommade! Fanzinens roll var den nätet har idag, de växte, nådde lite längre. Musik skulle delas. Intresset likaså. Close-Up Magazine (1991) är ett lysande exempel som föddes ur denna miljö. Det fullkomligt bubblade metall på var och varannan ungdomsgård, det var skitkul och Stygg Död föddes som sagt ur tristess...



Bandets ironiska "Svart-metall" bidrog till att jag vidgade mitt intresse för obskyr musik. Textmässigt var jag redan observant på den svenska rock som framfördes på svenska via punken, bland annat KSMB och Ebba Grön samt nypunken via Strebers (senare Dia Psalma), Charta 77 och Mart Hällgren som med Total Egon (senare DLK, De Lyckliga Kompisarna). DLK representerade samma typ av ironi, ni vet den som senare kom att prägla hela nittiotalet, inte minst genom Z-TV, Knesset och Killing-gänget. Men där Mart omsatte sina demos till en karriär, förblev Stygg Död ett band för demotejperna.

Med demo-inspelningarna "Välkommen Till Helvetet" och "666+Våld" hade ändå bandet gett mig bestående men. Smaka på låttitlar som "Våldsamma Läskigheter", "Satans Get Äter Bräder" och "Plask i Blod" eller bandmedlemmarnas synonymer Lars-Halvar Lingonlåda (Benny Larsson, trummor), Sven Bratt (Dan Swanö, gura och skrik) och Tryggve Nilsson (Robert Ivarsson, bas och sång)... Bara det skvallrar om hur seriöst detta projekt var!

Så här några år efteråt kanske Stygg Död inte är mer än en parentes i musikhistorien, men för mig var det alltså ett guldkorn i länken mellan hårdrocken, punk och dödsmetall!

/Polar'n Per

Satans get äter bräder
Han går klädd i nitar och läder
Om ni är riktigt stygg
Kanske Satan äter av din rygg!
Stygg Döds bidrag till Pulitzer-priset (ur Satans Get Äter Bräder)

Tre starka kort:
1. Satans Get Äter Bräder
2. Välkommen till Helvetet
3. 666 + Våld

Mer om Stygg Död:
...ja, vet ni mer, har ni fler länkar till alster, eller bara vill tycka till skriver ni lite i kommentarsfältet!