Recension - Ulf Lundell : Trunk

Ulf Lundell, min gamle vingkamrat i stereon, har kommit ut med nytt album, Trunk. Men det är det väl ingen som missat vid det här laget. När Uffe rör sig så brukar det skrivas en hel del om vad det än månde vara i den kolorerade dagspressen. Därför tänkte jag hålla mig aningen kort runt skivan, för den kommer att stötas och blötas överallt av varenda tyckare som finns.
Själv tänker jag mer bara konstatera att Ulf Lundell är den svenska rockens motsvarighet till Lemmy från Motörhead. Inte för att det finns några större likheter i musiken som sådan, utan för det konsekventa i leveransen, att man ungefär vet vad man får (för det mesta). Visst, det finns sämre och det finns bättre skivor, men på det hela taget är det de bättre skivorna som råder och det gäller dem båda. Sedan finns det andra liknelser dem emellan som att dom är nästan jämngamla, konsekvent vägrar att sluta rocka och är sprungna ur samma musiktradition.

Trunk är, som vanligt kan man säga, ett klassiskt Ulf Lundell album. Vi har svängig Rock n' Roll som går från det skira balladerna till bredbent fullställ. Texter som behandlar livet, den ständiga frihetssträvan, texter som är samhällskritiska med stora doser av solidaritetstänkande och allt paketerat från Ulf's betraktningsvinkel.
Och det gör han bra. Igen. Det finns dessutom minst en lite överraskande låt, och så finns det någon som jag kunde ha varit utan, men i övrig är det riktigt bra, och som i de flesta fall när det kommer till herr Lundell, så brukar tiden vara på hans sida. Det brukar bli bättre för varje lyssning.

Det finns en hel del som påminner om Springsteen (den hade ni aldrig hört förut va?), men det finns även mer överraskande låtar som den rårockande "Gå på Tvärs" vars gitarr-riff är så nära en plankning av Deep Purples "Smoke on The Water" att den är snubblande nära en cover. Aldrig förr har väl Lundell varit inne och rört sig så ledigt i klassiska hårdrocksdomäner. Och jag gillar det...
Däremot har jag aningen svårare för låten "El Perro", låten i sig är rätt skön, men jag förstår inte riktigt vad den har på en Lundell platta att göra?

Det är en riktigt vital Ulf Lundell vi hör här på skiva, som briljerar i både det lugna och hårda. Jag velar i mitt betyg mellan en riktigt stark trea eller en fyra, men det får bli fyra ess till slut.