Skivor jag önskar att jag missat - 2013.

Jag presenterade häromdagen skivor som jag mer eller mindre missat under det gångna året, som jag borde ha lyssnat mer på. Idag tänkte jag titta på den andra ytterligheten, Skivor som jag lyssnat för mycket på. Skivor som trots att jag kanske inte ens lyssnat igenom hela, känner att dom är helt onödiga, på ett eller annat sätt. Inte fullt lika många, eftersom jag normalt överlåter sådant jag inte gillar till dem som troligen gör det. för det handlar ju till syvende och sist enbart om min smak när jag lyssnar på musik, och jag vet att det troligen finns en hel del andra därute som har en helt motsatt smak. Inte lika bra, men ändå. :-)

Dock finns det skivor som sticker ut och nästan gör mig förbannad. Här kommer ett par exempel på skivor som gjort just det i år. Det finns givetvis fler, särskilt om man tittar utanför rockens universum, men dessa får på något sätt representera de som jag önskar jag sluppit höra alls. Det här är min shitlist för året.

Brutal Truth / Bastard Noise - The Axiom Of Post Inhumanity
Bara för att en skiva kommer från ett bolag med många akter ma gillar så är det inte ofarligt att bara trycka på play. Denna split-skiva med Brutal Truth och Bastard Noise är en sådan. Jag skall vara ärlig. Jag trodde först att det blivit något fel på nedladdningen av det digitala paket jag fick från skivbolaget. Efter att ha konstaterat att så inte var fallet och snabblyssnat mig igenom låtarna så hade jag hoppats att det var så. I mina ögon slöseri på alla plan. Slöseri med min tid, slöseri med bandbredd och sist men inte minst, slöseri med naturtillgångar om denna smörja trycks på fysiska utgåvor. Finns på Bandcamp bland annat, men det är så dåligt att jag vägrar länka.
 

Blackmore's Night - Dancer And The Moon
Denna skiva, är för mig, provocerande på så många plan. Men det tror jag framgår med älskvärd tydlighet i den recension som jag ändå kände mig manad att skriva. Även om det inte är allt igenom uselt så är det så fantasilöst i sin fantasyvärld.

Angelica - Thrive
Det finns många genres som är mer eller mindre strikt inramade. Somliga skulle kanske gå så långt att säga att det mer eller mindre gäller alla. Hur man gillar det är givetvis en fråga om tycke och smak.

Angelica får här ta skott för en hel genre som jag har riktigt svårt för. Female fronted schlagerrock. Men tro mig, skivan är illa nog för att axla den manteln.

Ta en tjej. gärna en som ser bra ut, med hyfsat skolad röst utan för mycket karaktär, gärna med lite operawannabevibbar inbäddat. Klä gärna upp henne i lite gothinspirerad utstyrsel. Tillsätt intetsägande, tillrättalagd och trist överproducerad mesrock al'a ljudmatta. Och vips har man något som aldrig borde sett dagens ljus, men som trots detta tycks sälja i parti och minut? Särskilt i Italien! Antar att det kan vara därför som det ofta står Frontiers Records på många av dessa AOR album. Det är så mellanmjölk man kan komma med en elgitarr. Till och med hissmusik har ett ärligare uttryck. Sedan hjälper det inte hur farliga och edgy man försöker vara, typ Nightwish osv. det är fortfarande så trist.

Ted Nugent - Ultralive Ballisticrock
Liveskivor brukar ha sin charm, men tar man som i det här fallet, en av rockvärldens minst charmiga och allmänt osköna typer och ger ut en live, så blir det liksom inte bra i alla fall. Jag har liksom aldrig förstått den vurm som ändå (mest i USA) finns för "The Motorcity Madman". Visst, någon enstaka låt som är bra och duktig gitarrist, men det blir man inte ikon för. Handlar det sedan om en så pass mentalt utmanad typ som herr Nugent, som i mer civiliserade delar av världen hade blivit inlåst för länge sedan för uppvigling och allmänt korkat beteende, ja då börjar man undra. I min värld är det samma typer som av någon outgrundlig anledning även höjt Kid Rock till skyarna som har ansvaret för det här. Så jag vet inte vem jag pekar hårdrocksfingret mot i första hand, Ted och Kid, eller dom inavlade lurkarna som lyft fram dem och get dem en scen att stå på.

Så, det var det hele! Jag försöker normalt att hålla mig till att vara positiv så långt jag bara kan, men sedan kommer det tillfällen då jag inte längre kan, då jag känner ett ansvar att ta avstånd för sådant som är för illa. Detta är ett sådant, och nu har jag kanske fått ur mig lite ur systemet för den här gången. :-)