Fast jag måste nog säga att jag snöade in en del på Hawkwind redan innan jag visste att Lemmy hade varit med i bandet. Jag började lyssna på dem någon gång i mitten av 80-talet.
Min första platta med bandet var samlingsplattan Masters Of The Universe från 1977, och även om den hanterar just Lemmy åren så gick det mig förbi helt vid det tillfället. Hur jag vid det tillfället kunde missa att det är Lemmy på sång på sista låten "Lost Johnny" kan jag inte förstå idag?
Det blev i stället Sonic Attack från 1981, som blev fortsättningen i mitt hawkwind-botaniserande och då hade Lemmy redan lämnat bandet. Nästa skiva i ordningen blev Choose Your Masques från 1982.
Det tog med andra ord ett tag innan jag insåg att han var den som tidigare sjöng på den magiska "Silver Machine", då jag följde bandet framåt i tiden en stund, innan jag började gräva mig bakåt i katalogen. Det fortsatta grävandet beror lika mycket på att jag, förutom att jag gillade musiken, även var/är ett stort fan av Michael Moorcock och hans Elric karaktär. Så därmed blev nästa naturliga steg den efterkommande The Chronicle of The Black Sword.
Och först därefter, för att följa Moorcock vinklingen, fortsatte jag sökandet bakåt i tiden och landade i medvetandet om att Hawkwind hade ett förflutet med Lemmy, då det nu blev till att spana in skivan Warrior On The Edge Of Time, där Lemmy finns med.
Det var då både förvirrande och upplysande att höra låten som var baksidan på singeln "Kings Of Speed", det vill säga "Motorhead". Nu gick ljuset upp. :)
Man kan väl säga att upptäckten av kopplingen till Motörhead cementerade min fascination för Hawkwind, och nu var det bara att grotta ner sig i resten av deras mer klassiska skivor. Jag skall dock inte sticka under stol med att jag inte hört alla deras skivor, framför allt inte de från senare år, för det är ett ganska rörigt band som inte alltid gjort så lysande skivor (It Is The Business Of The Future To Be Dangerous exempelvis, där det nästan bara är titeln på skivan som är behållningen).
Men de som har varit bra, har varit riktigt, riktigt bra. Framför allt, så är det väl just Lemmy åren som producerat de solidaste plattorna. Här är de som jag anser vara de bästa.
 |
| Doremi Fasol Latido |
 |
| Space Rituals |
 |
| The Chronicle Of The Black Sword |
 |
| Quark Strangeness & Charm |
Med bandets digra skivkatalog finns det givetvis fler bra skivor, men dessa är de som är mest oumbärliga.
 |
| Choose Your Masques |
 |
| Sonic Attack |
 |
| Hall Of The Mountain Grill |
 |
| Warrior On The Edge Of Time |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.