Desrtfest London warmup again.

So we have now gone through Friday and Saturday, of the Desertfest London, and that leaves us at the closing day Sunday.

This is by far the most problematic day for me to get my head around, as this day brings collisions in abundance for me.

The bands I really would like to see this day are as follows:
The Necromancers, King Buffalo, Hawkwind and Monster Magnet. But as I just got the chance to see King Buffalo the other day, I guess that it would be The Necromancers for me on this occasion.

The bands leading up to the Hawkwind gig, is more or less an open book for me, but I guess that Chrch would be Sundays opening act closely followed by LLNN.
And as Hawkwind is important for me and Nebula is a great band who are playing just before, makes a natural selection.

Now we just have to wait and see what Spader Daughter And Will of Spades cooks up for us at the festival. I'm excited and I hope you are as well.

More info:
http://www.desertfest.co.uk/home

Dagens Musiktips : Hela listan..Eller grand deluxe 27!

Det är inte helt sällan som vi Svenskar slår oss för bröstet och hävdar, med all rätt, att vi är världsmästare på Rock n Roll.
Men det är bara att konstatera att även våra grannar kan dom också, så dagens lista får bli en Norsk ljudattack, med riktigt goa släpp.

Purple Hill Witch
Black Sabbath tände en gång lågan som skulle bli den fantastiska brasan vi kallar Doom, och Purple Hill Witch fortsätter att mata den elden.


https://www.facebook.com/PurpleHillWitch/

The Devil And The Almighty Blues
Slamrigt skön långsam och blytung träskblues. För att inte tala om vilket underbart bandnamn.


Facebook

Spectral Haze
Bandet kunde hittas på en hel del topplistor från förra året, och det helt rättvist. Mycket bra Spacerockande med sköna hintar av Hawkwind.


https://www.facebook.com/SpectralHaze/

Electric Eye
Mer snygt producerad rymdrock. Denna gången med klart proggiga inslag och mycket synth, lite Zappa, lite Pink Floyd, massor av bra musik. Tycker det är stor humor att man har en låt med titeln "Rock På Norska" och det är en instrumental låt.


Facebook

High Priest Of Saturn
Fuzzigt och Flummigt, lite som om Pink Floyd började snegla åt Doomhållet. Gott så!


https://www.facebook.com/highpriestofsaturn/

Recension : Merlin - The Wizard

Nu mina vänner skall jag dela med av en riktig godbit, nämligen Merlins senaste platta "The Wizard".
Merlin från Kansas City, är för mig en helt ny bekantskap, inget ovanligt där. Och är du som mig, ny på bandet, kan jag bara gratulera, för då har du något att se fram emot.
Bandet har släppt 3 plattor tidigare, detta blir alltså numro 4. Alla plattorna har sin charm och är väl värda att lyssnas på var för sig,  men som en helhet blir det extra intressant. För över tiden har banden gjort en rejäl  resa vad gäller utveckling. En resa väl värd att ge sig ut på. För säga vad man vill om bandet Merlin, men dom är inte rädda för förändring och att utforska nya ljudlandskap.


Man kan lätt säga att Merlin vandrat brokiga stigar för att till slut komma fram till den senaste installationen, som in mina öron är ganska smått fantastisk.
Från traditionell ganska rak Doom till ett mer utspejsat sound med saxofon och trumpet invävd i det fuzzade soundet. Stundtals är den senaste plattan en ren Jazzattack. Lite Pink Floyd kombinerat med Hawkwind är väl det som närmast dyker upp i minnesbankerna. Skivan börjar med en väldigt lugn och smeksam inledning med låten "Abyss" för att slutligen klinga ut i fullt ställ på sista låten "The Wizard Suite". Vilken resa....

Vill man, så kan man få mer inramning till låtarna på plattan på deras facebook-sida med ytterligare illustrationer. Dessutom har Merlin en alldeles egen DIPA. Dock verkar det som om man ville lägga rabarber på en av de olika vinylutgåvorna, ja då är man för sent ute. Men på hela taget blir det urstarka 4 av 5 Ess, med en varning på att denna skivan med stor säkerhet kommer att växa med tiden.






Sammanfattning:
Betyg 4/5
Favoritspår: The Wizard Suite
Skivbolag: The Company
Release:  26:e Januari, 2018




For More Info Visit:
Facebook

Band Members:

Caleb Wyels - Percussion
Carter Lewis- Guitar
Jordan Knorr - Vocals
Chase Thayer - Bass
Stu Kersting - Guitar, Saxophone


TRACK LISTING:
Side A:
Abyss
Gravelord
Sage's Crystal Staff
Golem

Side B:
Iron Borne
Tarantula Hawk
The Wizard Suite

Dagens Musiktips : Ethereal Riffian - Afterlight

Ukrainska Ethereal Riffian har i dagarna släppt en DVD som sammanfattar deras karriär så här långt (6 år), i utgåvan Afterlight.

En imponerande utgåva, både musikaliskt och själva produktionen i sig. Musiken i sig är skönt flummig och med sina inslag av djembe och didgeridoo, så får man till en otroligt skön modern hippiekänsla. Tillsammans med de andliga texterna så hamnar vi på en psykedelisk resa genom det inre universumet. Vem har sagt att man måste ha semester för att resa bort? Det räcker med lite transig shoegazing och en avslappnad sinnesstämning ibland. Ett modernt Hawkwind i mitt tycke.



När man dessutom ser den fantastiska handgjorda förpackningen av den limiterade utgåvan (värdigt entry för önskelistan), ja då är det så att jag blir riktigt sugen på att beställa, trots att jag nuförtiden mest försöker hålla mig till att köpa vinyler. Att någon, i dagsläget, gör sig besväret att göra en snygg förpackning, det gör mig både lycklig och varm om hjärtat.





Allt och mer därtill hittar du här:
http://etherealriffian.bandcamp.com/
http://etherealriffian.com
https://www.facebook.com/etherealriffian/ 

His masters voice eller Snaggletooth A Tribute To Lemmy

Det här är en svår skiva för mig att recensera.
Av flera anledningar.
Dels är det en hyllningsplatta, men framför allt är det en hyllningsplatta till Lemmy och eftersom  Lemmy är en husgud och det är inte alltid som jag blir lycklig av covers, ja då blir det lite problematiskt redan i starten så att säga.
Känns det dessutom mest som att det ligger mer vinstintresse än kärlek bakom projekten, då blir jag inte så lite lite anti.
Så, jag var aningen skeptisk när jag satte på plattan första gången. Men efter ett par lyssningar smälter jag.
Dels för att det inte går att ducka för att det är så bra låtar. Dels för att ett par spår innehåller Maestro himself, i tagningar jag inte hört.

Jag visste det redan innan, Lemmy var en formidabel låtskrivare, men detta blir på något sätt ett bevis på det, då låtarna står sig otroligt bra även utan honom.

Det är en hel del kända artister som medverkar, men även en bunt för okända. Att man öppnar plattan med låten som alltid stängt konserterna må vara något att fundera över, men i övrigt en ganska bra mix av jättekända låtar och en del lite mindre kända. Värt att notera är den 7:e låten som är ett samarbete mellan Lemmy och Richard Kruspe från Rammstein, en låt som jag aldrig hört tidigare, men som just därför blir lite extra. Att sedan Monster Magnet väljer att öppna plattans lilla Hawkwind del med att köra en riktigt psykedelisk rökare i forma av "Brainstorm", det känns bara rätt och naturligt.

I övrigt, bra låtar som är bra framförda över lag, men den stora behållningen för mig blir ända att få höra mästarens röst igen. Jag kommer inte att betygsätta denna skivan, då den är en allt för udda fågel, men jag rekommenderar den verkligen till alla som gillar Lemmy och hans gärningar (läs härjningar).

1.   Overkill - Overkill 
2.   Onslaught - Bomber 
3.   Lemmy Kilmister and Doro Pesch – Love Me Forever 
4.   Ugly Kid Joe feat Phil Campbell - Ace Of Spades
5.   Lemmy Kilmister – Tie Your Mother Down 
6.   Kärbholz – Killed By Death 
7.   Lemmy Kilmister and Richard Kruspe - Rock City Night 
8.   Destruction – We are the Roadcrew 
9.   Perzonal War - Burner 
10. Korpiklaani – Iron Fist 
11. Monster Magnet – Brainstorm
12. Black Explosion – Location 9

Recension - Barabbas : Messe Pour Un Chien

Återigen ett stort äntligen! Franska Doomstergänget Barabbas är äntligen tillbaka. Jag har skrivit om bandets EP tidigare , som jag gillar väldigt mycket, och spelar lite från och till mest hela tiden. Och nu får jag chansen att bita in på deras första fullängdare, Messe Pour Un Chien (Mässa För En Hund).
En ynnest, helt enkelt.

Den korta versionen skulle kunna vara att det är mer av samma visa återigen, men det skulle vara väldigt missvisande.
För det är så mycket mer.

Bandet har under tiden som gått sedan EP:n utvecklats en hel del.
Visst, det är samma råa Doom-bas, samma taggtråds sång, samma brutalitet och ilska, samma bibliska (blasfemiska) ämnen som tas upp.
Men det är snyggare producerat och man har lagt till fler lager, både i musiken och i sången. Det svänger och gungar lite mer.
Även texterna har fått ännu mer bredd och målar bu med större drag. Jag förstår fortfarande väldigt lite Franska, men som det levereras så kan man ana en hel del.
Dessutom har bandet varit goda nog att förse mig med en Engelsk översättning av låtarna, vilket klart underlättar, och ger mig möjligheten att inbilla mig att jag har fått bättre språkligt flyt. :-)
Men det är helt klart att det är vassa och slagkraftiga texter, även som översatta. Så jag kan bara hoppas att bandet gör översättningarna tillgängliga för den icke fransktalande världen.

Musiken är en ohelig mix av Doom, Metal, Stoner och hårdrock. Som jag tidigare nämnde så har det blivit lite mer sväng, den har fått extra själ. Debuten är mer varierad, och bjuder på en större bredd, utan att ramla ur ramarna för det. Till och med en episk och tung ballad i avslutande titelspåret.
Trots det är det kanske inte den mest lättillgängliga skivan, men ge den ett par lyssningar och din odelade uppmärksamhet, så är chansen stor att du hittar en vän, kanske för livet, kanske bara för en stund, men vilket som, så riskerar den att bli en god kamrat under den tiden.

Givetvis finns de traditionella referenserna för genren, som Black Sabbath och Saint Vitus, men ibland kan jag även få lite mer udda vibbar, som av Hawkwind i låten "Moi, le Mâle Omega", men man har helt klart en helt egen Barabbas prägel på det hela.

Först med EP:n och nu med debuten, så är jag för min egen del övertygad om att Barabbas kommer att bli en långvarig vänskap. Betyget jag delar ut är en stark 4. Skivan kom i grevens tid, men med den frekvensen jag spelat den, så är risken stor att jag har med den på min årsbästa lista. Klart rekommenderad.

 Sammanfattning:
Betyg: 4/5 Ess
Favoritspår: Judas est une femme
Skivbolag: Maison
Release: 5




Bandet består av följande lirare:
Saint Rodolphe : la Voix des Anges
:e Nov 2014
Saint Stéphane : les Accords du Diabl
Saint Jérôme : les Bas Instincts
Saint Jean-Christophe : les Tambours du Sabbat

Tracklist:
1. La malédiction de Sainte Sélène 03:45
2. Le couteau ou l'abîme 07:28
3. Moi, le Mâle Omega 04:14
4. Judas est une femme 08:23
5. La beauté du diable 07:56
6. Priez! 05:42
7. Le sabbath dans la cathédrale 08:14
8. Messe pour un chien 10:32

01. Our motherash

02. Ocean deep

03. Equators

04. Depth of the sun

05. Humans

06. With eyes wide open

07. The drum

08. Bound to be machines

09. Trails and passes

- See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf

01. Our motherash

02. Ocean deep

03. Equators

04. Depth of the sun

05. Humans

06. With eyes wide open

07. The drum

08. Bound to be machines

09. Trails and passes

- See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf

Facebook
Bandcamp

Support The Bands That You Like!

Recension : Mamont - The Valleys Below EP

Häromdagen fick jag en helt underbar skapelse hemskickad från Ozium Records. Mamonts senaste EP, The Valleys Below.

Eftersom jag gillar Mamont redan från början, var det inget att tveka på när jag såg att man flaggade om den. Och det jag beställde var deras Vinylutgåva på Azurblå vinyl. Gatefold omslaget är gjort stilfullt snyggt och återigen är det Robin Gnista som står för pennföringen. På hela taget en riktigt snygg release.
Det enda negativa jag kan komma på är att det inte kom med några nedladdningskoder för en digital version. Vilket är något jag vill se på alla vinylutgåvor, då jag själv väldigt ofta lyssnar på musik via mobilen, och vinylskivor inte är lika lätta att digitalisera själv.
Skivan innehåller 5 låtar som spänner över ca. halvtimmen.

Musikaliskt så presenteras ett band som utvecklats en del sedan debutalbumet känns det som. Det är fortfarande den 70-tals osande fuzzad rårock som på tidigare skivor, men från att ha varit mer direkt har man svängt om till en mer eftertänksam känsla som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Man har fått in en lite Hawkwind touch i musikmixen stundtals. På hela taget en spännande utveckling.
Kalles sång har även den utvecklats en del mot på debuten och jag tycker dessutom att trumljudet har fått sig en uppryckning från förra skivan. För lyssning finns plattan både på Bandcamp och Spotify (länkar nedan).

Skivan är inte riktigt lika omedelbar som jag upplevde deras fullängdare, utan kräver ett par varv på spelaren, men den växer så det knakar. Så det är bara konstatera att min kärleksaffär med Mamont fortsätter i oförminskad skala och dänga till med 4 av 5 ess och en uppmaning till er alla därute, SKAFFA!


Sammanfattning:
Betyg: 4/5
Favoritspår:  No Pills, No Power och Morning Star
Skivbolag: Napalm Records, Bilocation Records, Ozium Records
Release: Maj 2014




Bandet består av följande lirare:
Karl Adolfsson - Vocals & Guitar
Jonathan Wårdsäter - Guitar
Victor Wårdsäter - Bass
Jimmy Karlsson - Drums

Tracklist:


1. Airborne
2. Miranda
3. No Pills, No Power
4. Nebula VII
5. Morning Star

Mer om Bandet:
Facebook
Hemsida
Bandcamp
Spotify

Support The Bands You Like!!

Record Store Day 2014

Jag har ingen större erfarenhet av Record Store Day, mer än det jag har läst om. Dock ändras ju intresset nu när man börjat köra med "The ol' Vinylsvarv" (gammalnorska som Tysken säger) igen.

Så när man kikar lite på en del av det som läckt ut om vad som skall komma ut under nästkommande instans av eventet så finns det lite som vattnar till i munnen. Onekligen. Här är några highlights. Dock är det ryktesbaserat, så ta det med en nypa salt och jag har ingen aning om detta gäller för Sverige överhuvudtaget.

För min egen del är det väl Bathory skivorna, Motörhead och Hawkwind releaserna som är mest intressanta. Man får väl se om de dyker upp på våra breddgrader.

Prong – Turnover b/w Revenge Best Served Cold. Pressed on green/white marble. (3000 copies)

Soundgarden – Superunknown – The Singles (5×10 set)

Machine Head Killers & Kings (Demo) b/w Our Darkest Days (Ignite Cover ). Presented with four different sleeves (1000 copies each).

Motörhead – What’s Words Worth, Live in 1978. Pressed on 180 gram red vinyl Motörhead – Motörhead. Douple LP pressed on 180 gram white vinyl

Deep Purple – Shades of Purple 7″ (originally recorded in 1968)

Testament Live in London. Double LP pressed on 180g red vinyl

Rainbow Rockplast 195–Black Masquerade. Triple record set pressed on 140g red vinyl

Pantera Far Beyond Driven Double LP

Mastodon Live at Brixton Double LP + DVD

Hawkwind – Church of Hawkwind (originally released in 1982). Double LP pressed on 180g clear vinyl

Bathory Bathory (1983)
Bathory Under the Sign of Black (1986)
Bathory Blood Fire Death – (1988)
Bathory Hammerheart (1990)
Bathory Twilight of the Gods (1991)
*All on picture disc*

Infon hittad hos Cherrybombed

Spader Ess Nostalgitrippar - Hawkwind

Vad kan man säga, är man ett Motörhead fan, så är det ganska svårt att förneka Hawkwind och deras storhet.
Fast jag måste nog säga att jag snöade in en del på Hawkwind redan innan jag visste att Lemmy hade varit med i bandet. Jag började lyssna på dem någon gång i mitten av 80-talet.
Min första platta med bandet var samlingsplattan Masters Of The Universe från 1977, och även om den hanterar just Lemmy åren så gick det mig förbi helt vid det tillfället. Hur jag vid det tillfället kunde missa att det är Lemmy på sång på sista låten "Lost Johnny" kan jag inte förstå idag?
Det blev i stället Sonic Attack från 1981, som blev fortsättningen i mitt hawkwind-botaniserande och då hade Lemmy redan lämnat bandet. Nästa skiva i ordningen blev Choose Your Masques från 1982.
Det tog med andra ord ett tag innan jag insåg att han var den som tidigare sjöng på den magiska "Silver Machine", då jag följde bandet framåt i tiden en stund, innan jag började gräva mig bakåt i katalogen. Det fortsatta grävandet beror lika mycket på att jag, förutom att jag gillade musiken, även var/är ett stort fan av Michael Moorcock och hans Elric karaktär. Så därmed blev nästa naturliga steg den efterkommande The Chronicle of The Black Sword.
Och först därefter, för att följa Moorcock vinklingen, fortsatte jag sökandet bakåt i tiden och landade i medvetandet om att Hawkwind hade ett förflutet med Lemmy, då det nu blev till att spana in skivan Warrior On The Edge Of Time, där Lemmy finns med.
Det var då både förvirrande och upplysande att höra låten som var baksidan på singeln "Kings Of Speed", det vill säga "Motorhead". Nu gick ljuset upp. :)



Man kan väl säga att upptäckten av kopplingen till Motörhead cementerade min fascination för Hawkwind, och nu var det bara att grotta ner sig i resten av deras mer klassiska skivor. Jag skall dock inte sticka under stol med att jag inte hört alla deras skivor, framför allt inte de från senare år, för det är ett ganska rörigt band som inte alltid gjort så lysande skivor (It Is The Business Of The Future To Be Dangerous exempelvis, där det nästan bara är titeln på skivan som är behållningen).
Men de som har varit bra, har varit riktigt, riktigt bra. Framför allt, så är det väl just Lemmy åren som producerat de solidaste plattorna. Här är de som jag anser vara de bästa.

Doremi Fasol Latido

Space Rituals

The Chronicle Of The Black Sword

Quark Strangeness & Charm

Med bandets digra skivkatalog finns det givetvis fler bra skivor, men dessa är de som är mest oumbärliga.

Choose Your Masques

Sonic Attack

Hall Of The Mountain Grill

Warrior On The Edge Of Time

Recension - Black Rainbows : Holy Moon EP

Gillar du Psykedelisk rock med mycket instrumentala inslag så kan jag absolut rekommendera Italienska Black Rainbows som  släppte en EP, Holy Moon, den 1:a Oktober.

Skivan, som givetvis finns i en uppsjö av olika limiterade utgåvor (nästan att det blivit standard numer), löper över 36 minuter fördelat på 6 låtar, så det är en hårfin linje om det skall kallas EP eller fullängdare. Men bandet väljer själv att kalla det en EP, så då får det vara så.






Musikmässigt är det en vild blandning av Stoner, Spacerock och en hel massa sväng. Referenserna blir många om man vill, allt från Hawkwind och MC5 till klassiska stonerakter. En verkligt behaglig mix helt enkelt.
Det är överlag fokus på det instrumentala, som framförs riktigt bra med sköna melodier och ett djäkla groove, med instickare av pålagt tal i titelspåret "Holy Moon" (snyggt gjort) och en hel del bra sång här och där.
Just sången är en sak som jag stör mig på, på ett positivt sätt. Gabriele Fiori är inte bara en duktig gitarrist, utan jag tycker även om hans sätt att sjunga, vilket gör att jag gärna skulle vilja höra mer av just sång. Men man kan inte få allt. Det däremot får är som sagt en vild mix av svängig och fuzzig rock. Vi får även lite stillsamma akustiska inslag. 

Det är första gången jag hör bandet och det ger verkligen mersmak. Det är i mina öron en väl avvägd platta både vad det gäller längden på låtarna och balansen mellan det instrumentala inslagen och då vi får sång, vilket borgar för att man skall slippa bli uttråkad i första taget.

Kan inte annat än rekommendera plattan stark och ger den helt sonika 3 sköna ess av 5 möjliga.




Sammanfattning:
Betyg 3/5
Favoritspår: Holy Moon, Black To Comm
Skivbolag: Heavy Psych Sounds
Release: 1: Oktober

 




Bandet består av följande lirare:
Gabriele Fiori- Gitarr, Sång, Keyboard
Dario Iocca - Bas
Alberto Croce - Trummor

Tracklist:

1. Holy Moon
2. Monster Of The Highway
3. Chakra Temple
4. The Hunter
5. If I Was A Bird
6. Black To Comm

Mer om Black Rainbows:
Hemsida
Facebook

Live Plattor to live for...

Live plattor är ett ämne som stötts och blötts otaliga gånger runt om The Internetz, så varför inte en gång till.

En gång i tiden hade jag en väldig förkärlek till Livealbum, inte riktigt lika mycket nu som då, men det finns ett antal skivor som verkligen lyckats hålla en kär plats i mitt hjärta. Ingenting konstigt, de flesta av skivorna dyker upp på de flertalet topplistor över liveskivor, med undantag för Gasolin, Ulf Lundell och Magnus Uggla som inte är fullt lika internationellt gångbara. Skivorna presenteras inte i någon speciell rangordning utan bara lite slumpvis som jag känner för..

Gasolin -Live I Skandinavien, var nog den första Liveplatta jag stötte på som ung tonåring överhuvudtaget. Den snurrades flitigt hemma hos polaren Mike i Mönsterås under det tidiga 80-talet, där jag bodde i stort sett varje helg under större delen av tonåren, eftersom det var ett par mil mellan Oskarshamn (där jag egentligen bodde) och Mönsterås (där jag föredrog att vara), busstrafiken på landet lämnar en hel del att önska.




 Även Magnus Ugglas - Godkänd Pirat - Live tillhörde en av de tidigare liveskivorna jag fick mig till livs. I det sammelsurium av musik som flödade runt i början när man försökte hitta sin musikaliska identitet, så var Uggla en av de första rockidoler jag fick. Skivan snurrade även den flitigt hemma hos Mike.Tyvärr var det nog denna skiva just den sista av hans skivor som kom att betyda riktigt mycket för mig, även om jag fortsatt gillar Uggla, både det senare och givetvis det tidigare materialet. En annan sak, trots att det handlar livematerial, så var det nog sista låten på skivan, "Sommartid", som grep mig mest, trots att den inte är live.

Inkörsporten till allt vad Blue Öyster Cult heter, som sedan snabbt blev en viktig del av mina favoritgrupper, kom genom sista spåret, "Born To Be Wild" på deras "On Your Feet Or On Your Knees". Hur det kommer sig att låten som är den naturliga öppningen, med sitt presentationsutrop, även om det är en cover, hamnat sist på skivan har jag ingen aning om? Det enda jag med säkerhet vet att det var Mulle från N.J.B. som spelade den för mig första gången, och det är jag evigt tacksam för. Vilket resulterade i att Mulle fick låna ut hela sin BÖC samling för kassettkopiering.


Mulle var en stor inkörsport överhuvudtaget till mycket av den tidiga hårdrocken, eftersom han ägde den mest imponerande skivsamlingen jag dittills stött på. Han introducerade självklart  även Rush, som han hade en diger samling av och det första jag hörde med dem var "2112" och mer behövdes inte. "All The World's A Stage" är en ren klassiker i sin genre, om inte annat för Neil Pert's  episka trumsolo.




En Livealbumspresentation skulle ju aldrig vara komplett utan Black Sabbath's två inledande mästerverk, "Live At Last" och "Live Evil". Dio skivan är den som jag föredrar av dessa, då den innehåller sån brutal tyngd och mörkret på Dio låtarna inte är att leka med.


AC/DC är ett måste på en sådan här lista. Ett av dom klassiska livebanden. Deras första liveplatta, "If You Want Blood", som speglar bandet när dom är som bäst. Nästan. Inspelad strax innan dom släpper sin milstolpe och Bons sista skiva "Highway To Hell" Ett uppkäftigt, busigt och fortfarande hungrigt band, frontat av den dynamiska duon, Bon och Angus.





Tidernas största grupp är enligt mig Led Zeppelin. Deras mest kända live album är väl egentligen "The Song Remains The Same", vilken i ärlighetens namn är den jag lyssnat mest på, men i samma ärlighets namn så tycker jag att "How The West Was Won" är bättre och visar upp ett mycket vitalare band. Den får jag nog lägga upp på önskelistan helt enkelt.

Ingen rockare har väl kunnat undgå Kiss båda liveplattors, Alive! och Alive II, betydelse, både för gruppen i sig och för live album som sådant. "Rock And Roll All Nite" i live versionen var första låten jag hörde med Kiss och den tog mig med storm. Därefter blev mina tonår inramade med Kiss i många år.


Motörhead är nog ett av de band som jag sett live flest gånger själv, om man borträknar N.J.B. och The Quill. Kanske Europe kan ligga före också, men där kan man snabbt konstatera att eftersom jag inte kommer ihåg alla deras spelningar så kanske dom inte räknas? :-) "No Sleep 'til Hammersmith" är en klassiker. Jag tycker det är extra med både Motörhead och Kiss att jag har haft chansen att se dem med min konsertgalna dotter.




Har man sagt Motörhead får man säga Hawkwind. Det första riktigt psykedeliska band jag började lyssna på var nog Pink Floyd, men eftersom Motörhead dök upp på min musikhimmel var steget inte långt till Hawkwind som kommer in som god tvåa och mer psykedeliskt än så får man väl leta efter. Här är "Space Rituals".

Ännu en dubbelpresentation, Judas Priest. Två plattor som nästan visar två olika band. "Unleashed In The East" som får representera den gamla eran med hårdrocksbandet som håller på att kliva in i Metal scenen och "Priest..Live" som visar att fullfjädrat Heavy Metal band. Båda plattorna är bra, men jag föredrar Unleashed.

Iron Maidens "Live After Death" är riktigt bra. Gruppen har gjort fler bra Live skivor efter denna, men som vanligt finns det en extra nerv på de första liveplattor ett band levererar. Alla som sett Maiden vet vilka publikdomptörer dom är och att även deras sämsta är oftast bättre än det mesta. Iron Maiden var dessutom den första konsert som vi tog med vår dotter på, när hon var 10 år. Fast den otacksamma ungen höll på att somna i sätet. :-) Inte hennes favoritband med andra ord.



Queen! Live Killers. Vilket band, vilken platta. Ännu ett av alla band som Mulle satte på musikradarn och som sedan hängt med ända in i kaklet.









UFO, "Strangers In The Night" med en Michael Schenker i högform och på denna skivan hittar man en av de mest klassiska livenumren någonsin. "Doctor, Doctor. Finns inga möjligheter att sitta still när den sätter igång.


Whitesake, "Live In The heart Of The City", ännu en kultförklarad platta som blev inkörsport till ännu ett band som blev väldigt viktigt för mig. Skulle tro att detta är den live skiva som blev den första jag själv ägde. Levde länge på kassetter inspelade hemma hos polare innan jag till slut fick mig en tvättäkta vinylsvarv. Men så kan det vara när föräldrarna resonerar som så här. -Vad skall du med skivspelare till, du har ju inga skivor? Fast det var ju det enklare problemet att lösa. :-) Men det är en annan historia.
Deep Purple, "Made In Japan". Självklar kan man tycka om man gillar Deep Purple. Jag gillar Deep Purple, men i början kunde jag av någon anledning inte riktigt ta till mig skivan. Det var ganska många år efter att jag hört den första gången som den svängde och polletten ramlade på plats.






Ännu ett fynd gjort i Mulles skivbackar, och ännu en gång var det faktiskt just live skivan som fick mig att börja lyssna på gruppen. Nazareth, "It's Naz" bjöd på tidernas svängigaste och raspigaste version av "Cocaine" och sedan var det kört. Så tänk på det barn, man behöver inte prova knark för att det skall vara beroendeframkallande. Som så många andra band, så tappade jag intresset för dem när dom gick blev powerballadbandet numero uno. Missförstå mig rätt, jag älskar en bra ballad, men inte bara ballader. Deras gamla material står sig dock otroligt bra fortfarande.



En Svensk Live klassiker från en av Sveriges största artister enligt mig, Ulf Lundells "Natten Hade Varit Mild Och Öm", och med tanke på vilka kvalitetsartister vi producerar i detta lilla land, så är det ett gott betyg. Hittills har jag bara sett Ulf live en gång på Skansen, om man inte räknar med att dela hiss med honom på Arlanda. Dock vet jag inte hur många gånger jag nästan sett honom. Ni vet, när man är på väg men festen på parkeringen utanför är lika bra den. Till exempel, var jag rätt full och god utanför Borgholms slottsruin den sommarnatt när en minst lika tankad Ulf gör skandal på scenen någon gång 85/86.

Så, då har vi äntligen kommit fram till slutet av denna lilla presentation och vi slutar med en bang. Gruppernas grupp, Thin Lizzy gjorde givetvis Liveskivornas Liveskiva, "Live And Dangerous". Punkt! Jag tar även med "Lif(v)e", som kanske inte är lika extraordinärt bra, men som tillsammans med första liven ändå ramar in bandets karriär på något sätt. Och finns bara Phil Lynott med så är det redan där kvalitetshöjande.


Det finns givetvis fler underbara Livealbum, men just dessa har betytt lite extra. Fasiken nu blev jag sugen på att vältra mig i Live inspelningar igen... Eftersom jag inte längre har så många av dem i min ägo längre är det är skönt att de flesta av skivorna som är listade här finns på Spotify.

Recension - Enos : All To Human

Kom mina vänner och sätt er häromkring, det är dags att berätta historien om Enos, den sista rymdfarande Schimpansen.....

Enos är mer än bara ett ruggigt bra band och innan jag går in på själva musiken, för dom är mer än bara musik, mer eller mindre ett helt koncept, så jag tänkte presentera ramverket först.
"All To Human" är andra kapitlet i en episk rymdsaga om Schimpansen Enos, som skickas ut i rymden av NASA 1961, för att återvända till jorden, om något förändrad...
Skivan släpptes i December förra året, så den är på gränsen att den kunde ha fått starta årets skörd på ett riktigt positivt sätt, men faktum att skivan kom förra året gör den inte sämre.
Till musiken finns det även en seriebok, skriven av bandets sångare Chris Rizzanski och tecknad av Paul Stanczykowski, som följer historien om Enos.
Kapitel 1, både den musikaliska och Serieboken finns att ladda ner gratis via bandets hemsida.




Nu över till plattan. "All To Human" är en väldigt skön musikalisk mix. Här blandar man en psykedelisk rymdstoner coctail med en grund som får en att tänka på Orange Goblin, Hawkwind och Monster Magnet för att över allt detta strör ett rejält lager av Pink Floyd.
Särskilt i låtar som "Left For Dead" och "Obscured" får Chris till en Pink Floyd känsla då hans röst här till och med låter som en kombination mellan både Gilmour och Waters.

Det är väldigt bra musicerat på alla håll. Man vandrar med lätthet från spröda gitarrslingor till blytung rock. Musiken har många lager och det är verkligen en skiva som växer med tiden. En skiva som jag ser fram mot en lång bekantskap tillsammans med. För att inte tala om vilka förväntningar detta ger inför kommande kapitel i Enos rockepos.




Den uppmärksamme ser även att en annan av mina favorit på senaste tiden varit inblandad i projektet. Det är nämligen Alexander von Wieding som gjort albumomslaget, vilket bara cementerar min tes om att man i vissa fall kan använda vem som är konstnär till omslaget som en indikator på en bra produkt. :-)

Enos skivbolag Stargun Music har dessutom haft den goda smaken att skaffa sig en Svensk distributör för sina skivor, genom det eminenta Ozium Records.

Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up:
Chris Rizzanski - Gitarr/Sång
Sean Cox - Gitarr
George Cobbold - Bas
Sparky Rogers -Trummor

Skiva:All To Human

1. ...And Beyond
2. All To Human
3. Left For Dead
4. Collisions
5. Another Sollution
6. Obscured
7. Devil Makes Work
8. Up n Down
9. Who Knew?

Skivsläpp: 2012
Skivbolag: Stargun Music
Hemmaort: England

Facebook
Bandcamp
Hemsida

Support The Bands That You Like!!

Önskelistan - Ford B-Max

Ja, det är väl inte helt utan att man skulle vilja ha en ny bil. Även om bilen i sig inte är värst rock n roll, så är låten i reklamsnutten det desto mer. Hawkwind "Master Of The Universe" det räcker för stunden.