söndag 2 februari 2014

Polar'n Pers guldkorn - Foo Fighters!

Det hade enkelt kunnat vara Nirvana i ett eget guldkorn, det hade lätt kunnat handla om Kurt Cobains (1967-1994) förträfflighet och grungens bana och betydelse genom mitt 90-tal. För visst påverkades jag av hans tragiska självmord, även fast man inte ska överdriva dess betydelse. Men detta guldkorn handlar om någon annan, deras trummis, inte deras första, men däremot deras främsta. För utan att behöva fördjupa mig i denne tidigare trummis förmåga och karriär så är David Grohl en konkurrent av världsmått, både som trummis och karaktär.



Nedan finns klippet "Big Me" som blev första plattans fjärde singel (1996). Videon och låten, som oxå kom att kallas Menthos-låten förklarar ganska väl att det inte är musik som tar sig själv på världens största allvar, Dave tycks från ruta ett gjort klart att detta inte skulle mata en subkultur av "feel bad"!



Hans skapelse, Foo Fighters, föddes som ett enmansprojekt, först under namnet ”Late!” under tidigt 90-tal. Senare, 1995, bildades bandet med Pat Smear (gitarr) som anslutit till Nirvana under inspelningen av "In Utero" (1993) samt Nate Mendel (bas) och William Goldsmith (trummor) från Seattle-bandet Sunny Day Real Estate som imponerat stort på Dave.

Kraftigt förenklat kan man påstå att Nirvana inte var landningsbanan för Dave Grohls egna kompositioner, även fast demon "Pocketwatch" (1992, som Late!) innehöll "Color Pictures of a Marigold", som senare gavs ut på B-sidan till Nirvanas "Heart-shaped box" (1993, som låten "Marigold", senare även spelad på live CD:n/DVD:n "Skin and Bones", 2006), allt var hur-som-helst skapat för egen maskin,  det var en enmansgrej precis som Foo Fighters första självbetitlade album (1995) även fast bandmedlemmarna i deras första line-up ges credit för deltagande på plattan.



Dave förklarar det med sin intention att vara ett band, han förklarar det med att Foo Fighters skulle vara inspelad i största hemlighet bara för att inte jämföras med Nirvana. Det fanns ingen "drive" i att surf på Nirvana, bara en svårarbetad sorg och upplevelse, när musiken han själv producerade nästan helt representerade motsatsen. I fantastiska "Learn to Fly", klippet ovan med bl a Jack Black (Tenacious D) och "Everlong", klippet nedan från bandets andra platta, "The Colour and the Shape" (1997) ser vi hur bandets videoestetik var ämnat att hålla i sig, det finns en ambition att roa...



Det var därför det blev en balansgång när musiker skulle bemanna gruppen, Krist Novoselic (Nirvana) var t ex ett naturligt val, men de kom fram till att det skulle bli konstigt efter Nirvanas exit. Demokassettterna och tidiga inspelningar av Foo Fighters-demot hade cirkulerat ett tag och steget att publicera var därför inte allt för långt. Hans enda krav var att marknadsföringen inte fick omnämna Nirvana. Det här var något annat. För att distansera sig ytterligare hade Dave hängt på sig gurkan och greppade micken, trummorna skulle skötas av någon annan.



Nog med historien, det är både bandet, musiken och personligheten Dave som är guldkornet!

Foo Fighters är historien som börjar i moll och slutar i dur. Det är sologrejen som sakteliga blev bandet för de allt större arenorna. En given succé!



Inför förra albumsläppet, "Wasting Light" (2011, som framförs i sin helhet i klippet ovan från Daves Studio 606), och den stundande turnén hade ökända Westboro Baptist Church klargjort sin ställning, Foo Fighters var bögpropaganda (se bara klippet "Learn to Fly", 1997), och inga hjältar som klippet "My Hero" (1997, dubbelovan) antyder. Det kan inte tolereras, pressmeddelanden och protester vid biljettförsäljningen följdes upp med löften om demonstrationer vid arenan Sprint Center (Kansas City, Missouri).



Dave som onekerligen var inne i en kreativ visuell period såg sin chans. Inselningsteamen bakom DVD:n "Back and Forth" (DVD 2011), klippet ovan från Studio 606 och den sjukt mysiga dokumentären om studion "Sound City" (2013, numera Studio 606) ryckte ut tillsammans med bandet för att göra ett promotionklipp för turnén. Resultatet kan ni se i klippet "Hot Buns" ovan...

När väl spelningen stundade på Sprint Center (Kansas City) lät inte protesterna sig vänta. Gatorna utanför arenan var välfyllda av både protesterande, slagord och plakat, men gissa om det blev en och annan som förvånad min när de oväntat fick stöd, timmen innan första biljetten klipptes, i protesterna av ett "Hill-Billie"/Red-necksband som uppträdde från ett lastbilsflak (klippet nedan)...

Är det inte stor humor, så säg?



Att de dessutom är ett lysande liveband visste jag redan efter deras sjukt bra gig på Cirkus, i Stockholm 1996... Men det är dessa grejjer som gör Foo Fighters till mer än bara ett lysande band, det är svårt att inte gilla dessa herrar alldeles lite extra... eller hur?

/Polar'n Per

Tre starka kort med Foo Fighters:
1. Ja, jävlar vilken front-man han är!
2. Helvete vilket skönt drag hans kletiga pop-hårdrock har!
3. Satan i gatan, vilken skön distans och EQ de har!

Dave Grohls humanistiska tal från lastbilsflaket:
"God Bless America! It takes all kinds! I don't care if you're black or white, purple or green, whether you're Pennsylvanian or Transylvanian, Lady Gaga or Lady Antebellum. Men loving women, women loving men, men loving men and women loving women... You all know we like to watch that! But what I'd like to say is, God Bless America, y'all!"

2 kommentarer:

  1. Dave Grohl är en person som bara växer och växer hos mig. Och med det drar han givetvis med sig Foo Fighters. En av rockens giganter och innovatörer just nu...

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...