Polar'n Per ser Lenny Kravitz på Gröna Lund

Lenny Kravitz på Grönan (Foto: Mikaela Finne)

Mannen, myten, legenden, den ascoola Lenny Kravitz äntrar Stora scenen på Gröna lund ikväll. Han gör det något sent som ett tolv (12!) man starkt band. Det finns tre körtjejer, klaviatur, trumpet, dubbeluppsättning sax och obligatoriska rockkittet med bas, trummor och gitarr, det är med andra ord mastig funk som erbjuds! Ljudbilden kan inte beskrivas som annan än asfet! 

Men, Lenny, Lenny, Lenny... Var är du Lenny?

Stockholm bjuder till med sol och tjugo plusgrader och det är långt mycket mer folk än jag kunnat ana, och man märker att det är något som är på gång då en jäkla massa folk tagit sig till scenområdet, mellan Fritt fall och Spökhuset, i god tid för att kunna avnjuta kvällens höjdpunkt!

Själv har jag haft första arbetsdagen, men allt känns genast roligare med lite polare i publiken, även fast jag tycker mig kunnat räkna in fler av mina "kändisar"... Men Grönan är tätt i afton och Lenny svänger precis som förväntat... Denna konsertsommar står dock olyckor i fokus, jag tänker på Dave Grohl som hade en jäkla jobbig kväll på Ullevi tidigare i sommar och även på denna tillställning där konsekvenserna av olyckskorparna inte var lika stora... 

Under giggets andra spår, "It ain't over 'til it's over" spricker Lenny Kravitz brallor varpå ett kortare brejk/solo får ge honom tid att avdramatisera tillställningen innan den tar vid igen (med nya byxor!)...

Det är funkig rock precis så som James Brown hade önskat att det framfördes och det inkluderar solo efter solo. Bas, trumma, gura, trumpet, sax och gud vet vad. Sen samma igen i några låtar senare. Han vrider fullkomligt musten ur klassiker som "My mama said", "Always on the run", magiska "I belong to you" och vackra "Let love rule" med solopartier som spänner långt över vad som behövts för att leverera sitt funkiga budskap... När är nog nog, tänker jag flera gånger under framträdandet och det märks på publiken som kokar för att sen svalkas av till solo efter solo...

I det avslutande solot till den fantastiska "I belong to you" kommer jag på mig själv med tanken att det är om Lenny Kravitz Tenancious D:s fantastiska "Fuck her gently" handlar... Det är så vackert. Det är så sött! "...and fucking give her some smoochies too!", typ! 

Precis som Jack Black sjunger... Jag drar iväg i tanken och det är ett bevis på att nog inte är nog när låtarna drar iväg till funkiga evighetssolon!

När settet har levereras känner jag mig mer och mer frustrerad, för jag saknar dragigare låtar som "Fly away" samt personliga favoriter som "Bankrobberman" och "Taxi driver". Kvällens prioriteringar går i annan riktning än min vilja, den drar snarare mot solidaritet med det funkiga tolvmannabandet, långt mycket mer än med rockpubliken som Lenny Kravitz så enkelt har i sitt grepp framför sig.

När han stänger konserten med riviga och medryckande "Are you gonna go my way" händer det grejer som gör att frågorna hopar sig långt mer... Wow, det där vill jag ha mer av, men det är sista låten... Kan det stämma? Två minuter kvar... Kom igen... Var var Lenny himself i alla utsvävningar?

Visst svängde det av bara fan, men var är Lenny? Jag vill ha mer!

Han liksom skiner till och försvinner i långa partier, sen kommer han tillbaka, skiner till för att åter försvinna igen. Lite som denna sommar faktiskt, även fast vi slipper moll och regn denna vackra sommardag.

Gigget ska givetvis ha två starka ess i betyg (av fem möjliga) för den upplevelse vi får, långt utanför hårdrockens referensramar. Ska jag vara uppriktigt ärlig så hade jag nog själv gärna släpat runt på så många polare jag kunnat samt gladeligen dragit med dem upp på scen om jag givits den möjligheten som artist som Lenny Kravitz har, det är ju ändå en duktig cirkus i funk som vi bjuds på!

Som James Brown hade sagt det, "I feel good!", men bara det liksom!

/Polar'n Per

Setlist (något osäker på den, men, men...)
1. Frankenstein
2. It ain't over 'til it's over + solo och därefter brejk för scenstrul (då brallorna sprack)

3. Belive

4. American woman + solo
5. Dancing 'til dawn
6. Sister
7. Always on the run + solo
8. I belong to you + solo
9. Let love rule + solo
10. Are you gonna go my way

Stoppa pressarna - Tenacious D kommer till Sverige

Jag brukar ha lite svårt för plojband, särskilt i längden, orkar tex. inte med Steel Panther, men Tenacious D är bara för bra för att ogilla.
Framför allt så är Jack Blacks stämma så mäktig att den allena är värd att lyssna på.

Och nu är dom tydligen på gång för en spelning på Fryshuset, den 14:e Februari. Biljetter släpps nu på Torsdag den 23:e. Vet inte om jag kommer att försöka gå ännu, men det lär vara lite utöver det vanliga antar jag.

Polar'n Pers guldkorn - Foo Fighters!

Det hade enkelt kunnat vara Nirvana i ett eget guldkorn, det hade lätt kunnat handla om Kurt Cobains (1967-1994) förträfflighet och grungens bana och betydelse genom mitt 90-tal. För visst påverkades jag av hans tragiska självmord, även fast man inte ska överdriva dess betydelse. Men detta guldkorn handlar om någon annan, deras trummis, inte deras första, men däremot deras främsta. För utan att behöva fördjupa mig i denne tidigare trummis förmåga och karriär så är David Grohl en konkurrent av världsmått, både som trummis och karaktär.

Nedan finns klippet "Big Me" som blev första plattans fjärde singel (1996). Videon och låten, som oxå kom att kallas Menthos-låten förklarar ganska väl att det inte är musik som tar sig själv på världens största allvar, Dave tycks från ruta ett gjort klart att detta inte skulle mata en subkultur av "feel bad"!



Hans skapelse, Foo Fighters, föddes som ett enmansprojekt, först under namnet ”Late!” under tidigt 90-tal. Senare, 1995, bildades bandet med Pat Smear (gitarr) som anslutit till Nirvana under inspelningen av "In Utero" (1993) samt Nate Mendel (bas) och William Goldsmith (trummor) från Seattle-bandet Sunny Day Real Estate som imponerat stort på Dave.

Kraftigt förenklat kan man påstå att Nirvana inte var landningsbanan för Dave Grohls egna kompositioner, även fast demon "Pocketwatch" (1992, som Late!) innehöll "Color Pictures of a Marigold", som senare gavs ut på B-sidan till Nirvanas "Heart-shaped box" (1993, som låten "Marigold", senare även spelad på live CD:n/DVD:n "Skin and Bones", 2006), allt var hur-som-helst skapat för egen maskin,  det var en enmansgrej precis som Foo Fighters första självbetitlade album (1995) även fast bandmedlemmarna i deras första line-up ges credit för deltagande på plattan.



Dave förklarar det med sin intention att vara ett band, han förklarar det med att Foo Fighters skulle vara inspelad i största hemlighet bara för att inte jämföras med Nirvana. Det fanns ingen "drive" i att surf på Nirvana, bara en svårarbetad sorg och upplevelse, när musiken han själv producerade nästan helt representerade motsatsen. I fantastiska "Learn to Fly", klippet ovan med bl a Jack Black (Tenacious D) och "Everlong", klippet nedan från bandets andra platta, "The Colour and the Shape" (1997) ser vi hur bandets videoestetik var ämnat att hålla i sig, det finns en ambition att roa...



Det var därför det blev en balansgång när musiker skulle bemanna gruppen, Krist Novoselic (Nirvana) var t ex ett naturligt val, men de kom fram till att det skulle bli konstigt efter Nirvanas exit. Demokassettterna och tidiga inspelningar av Foo Fighters-demot hade cirkulerat ett tag och steget att publicera var därför inte allt för långt. Hans enda krav var att marknadsföringen inte fick omnämna Nirvana. Det här var något annat. För att distansera sig ytterligare hade Dave hängt på sig gurkan och greppade micken, trummorna skulle skötas av någon annan.



Nog med historien, det är både bandet, musiken och personligheten Dave som är guldkornet!

Foo Fighters är historien som börjar i moll och slutar i dur. Det är sologrejen som sakteliga blev bandet för de allt större arenorna. En given succé!



Inför förra albumsläppet, "Wasting Light" (2011, som framförs i sin helhet i klippet ovan från Daves Studio 606), och den stundande turnén hade ökända Westboro Baptist Church klargjort sin ställning, Foo Fighters var bögpropaganda (se bara klippet "Learn to Fly", 1997), och inga hjältar som klippet "My Hero" (1997, dubbelovan) antyder. Det kan inte tolereras, pressmeddelanden och protester vid biljettförsäljningen följdes upp med löften om demonstrationer vid arenan Sprint Center (Kansas City, Missouri).



Dave som onekerligen var inne i en kreativ visuell period såg sin chans. Inselningsteamen bakom DVD:n "Back and Forth" (DVD 2011), klippet ovan från Studio 606 och den sjukt mysiga dokumentären om studion "Sound City" (2013, numera Studio 606) ryckte ut tillsammans med bandet för att göra ett promotionklipp för turnén. Resultatet kan ni se i klippet "Hot Buns" ovan...

När väl spelningen stundade på Sprint Center (Kansas City) lät inte protesterna sig vänta. Gatorna utanför arenan var välfyllda av både protesterande, slagord och plakat, men gissa om det blev en och annan som förvånad min när de oväntat fick stöd, timmen innan första biljetten klipptes, i protesterna av ett "Hill-Billie"/Red-necksband som uppträdde från ett lastbilsflak (klippet nedan)...

Är det inte stor humor, så säg?



Att de dessutom är ett lysande liveband visste jag redan efter deras sjukt bra gig på Cirkus, i Stockholm 1996... Men det är dessa grejjer som gör Foo Fighters till mer än bara ett lysande band, det är svårt att inte gilla dessa herrar alldeles lite extra... eller hur?

/Polar'n Per

Tre starka kort med Foo Fighters:
1. Ja, jävlar vilken front-man han är!
2. Helvete vilket skönt drag hans kletiga pop-hårdrock har!
3. Satan i gatan, vilken skön distans och EQ de har!

Dave Grohls humanistiska tal från lastbilsflaket:
"God Bless America! It takes all kinds! I don't care if you're black or white, purple or green, whether you're Pennsylvanian or Transylvanian, Lady Gaga or Lady Antebellum. Men loving women, women loving men, men loving men and women loving women... You all know we like to watch that! But what I'd like to say is, God Bless America, y'all!"