måndag 24 november 2014

Rival Sons - Münchenbryggeriet 2014-11-23

Jameson
Rival Sons står på Stockholmstiljor igen, Najs! Att bandet och Stockholmspubliken har ett särskilt förhållande går inte att ta miste på, då stämningen är på topp redan från början och spiller över även på förbandet för dagen, Jameson. Det verkar som om en Rival Sons konsert är ett naturligt ställe för mig att hitta nya favoriter bland deras förband. Har varit så på alla spelningarna jag sett med dem så här långt.
Denna gången alltså Jameson. Ett enmansband som framförde varm och innerlig bluesrock på gitarr. Avskalat, enkelt och framför allt känslosamt. Mycket bra jobbat. Ett extra bonus för den oplanerade slutklämmen, när Jameson spelade av en sträng på gitarren. Låten efter framfördes på ypperligaste sätt på fem strängar och därefter kom Scott Holiday upp på scenen och överräckte en av sina egna gitarrer. Stort jubel. Antar att jag får chansen att återkomma till Jameson lite senare.


Rival Sons då. Tredje gången jag ser dem och det är bara att konstatera att bandet bara växer. Dom är otroligt tighta som band och denna kvällen bjöd dom på mer av allt. Dom riviga partierna var hårdare, dom lugna innerligare, och allt detta uppblandat med frenetiskt jammande.

Förutom att man i fullt ställ är hårdare och tyngre än någonsin, på gränsen till Metal, så har man lagt till en keyboard på scenen som hanteras av Todd Ögren-Brooks. Vilket i sig ger en extra dimension till soundet när den kommer fram. Vilket i sin tur gör att The Doors vibbarna trängs mer med de gamla Zeppelin-referenserna som utgör stommen i sönernas egna ljudbild. Rival Sons går med andra ord från klarhet till klarhet och blir bara bättre och bättre. Mellansnacket mellan låtarna är ganska sparsamt, det är musiken som talar, men när det blir så är även det väldigt innerligt och inkluderande av publiken. Favoritcitat, en manlig publikdeltagare vrålar till Jay att han vill föda hans barn, varpå Jay snabbt replikerar att han då får invänta vetenskapen.

 Alla bandmedlemmarna bjuder på stor show och verkar duktigt taggade. Även om nya basisten David Beste håller en låg men stabil profil, i förhållande till dom andra. Appropå David Beste, är han inte otroligt lik Seymoure Hoffman? Och inte för att vara elak, kanske framför allt i hans paradroll från Boogie Nights. :-)

David Beste
Seymoure Hoffman





Kvällens enda negativa händelse stod jag själv för, det vill säga att göra rookie misstaget (ännu en gång) och inte ta med tillräckligt med kontanter. Vilket resulterade i att jag inte hade stålars nog på mig till Rival Sons ursnygga turné tischa, utan fick nöja mig med Jameson's senaste CD. Tur att dom tar kort i baren (fast trist att man inte kan göra kontantuttag).

Så jag får nöja mig med att fortsätta stirra på min trätavla som hänger strategiskt bredvid TV:n numer.

Tills nästa gång, för dessa herrar ser jag gärna igen och igen och igen....

2 kommentarer:

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...