Polarn Per begrundar Faith No Mores senaste vax

Faith No More - Sol Invictus (2015)

Den 18:e maj är ett datum att minnas. För första gången sen förra seklet släpps ett nytt vax med Faith No More. "Album of the year" 1997 var senast det begav sig på skivfronten, nu 18 år senare är plattan (som annonserades i höstas), "Sol Invictus" (2015) både skeppad och inlyssnad.

Det är välsmakande honung som flyter ur högtalarna! Honung sötat av (enligt mig) musikvärldens bästa frontman och vokalist till schizo, Mike Patton (sång och ljudlådor, Fantomas, Peeping Tom, Mr Bungle, Tomahawk mm), som med både taggtråd, avighet och pikant citronsyra levererar! Det är med andra ord precis som det sig bör med detta band.

Det jag får uppleva är ett sound med både den påtagliga närvaron av det band man minns och lärt sig uppskatta, men också finns den nya väg som år lagt bakom sig, både i form av mognad och förnyelse. Detta band står nog aldrig still. Jag gillar det jag hör, och jag gillar det så sjukt mycket att jag minns hur mycket jag saknat detta band och hur mycket deras musik betytt för mig.

Jag håller fortfarande "Angel dust" (1992) som en av musikhistoriens största verk och när jag utforskar det galna konvolutet och letar mig igenom namn, creds (och fan vet vad) så hittar jag röda tråden som jag också hör i produktionen. Matt Wallace, demonproducenten från mina tidigare favoritvax med bandet, finns med där någonstans bakom och hjälper Billy Gould (bas) med inspelning och producerandet. För det är minst sagt så att en producent som återkommit sen tidigt 80-tal är en viktig del av hur bamdet formats med sitt sound. Många identifierar det experimentella förenklat med Mike Patton, men det har funnits med via fler runt om och i bandet, inte minst Billy Gould, Roddy Bottom (keyboard), Matt och bandets olika gitarrister. 

Faith No More bildats som Sharp Young Men 1979 och deras första demo-släpp 1982 Faith No Man var delvis inspelad i dennes Matts pojkbostads garage sedan dess har alltså ljudkollage och låtar framgångsrikt experimenterats fram... Mike Patton som anslöt till bandet 1988 inför plattan "The real thing" är i sig är en idéspruta och katalysator som med sin säregna integritet tog bandet från de små scenerna till de stora! Patton ersatte Chuck Mosley som gjort sig omöjlig att ha i bandet. Han hade ett beteende som redan på releasepartyt för deras fullängdsdebut "We care alot" (1988) underströks genom att han somnade på scen.

Med som gitarrist är, som på senare år, fortsatt Jon Hudson som turnerat med bandet, spelat med under Faith No Mores senaste släpp (1997) och som oxå deltagit i massor av Pattons soloprojekt. Han är en något mer samlad gitarrist som ligger mellan föregångarna, den galne Trey Spuance (1993-1995) och den suspekte riffmaskinen Jim Martin (1983-1993).

Åter till årets skivsläpp. Plattan öppnar med plattans titelspår "Sol invictus". Jag möts av Roddys pianotoner, som denna gången inte är keyboard utan just riktigt organiskt piano, och virveltrumma från den alltid lika  svängiga och precisa Mike Bordin (som inte helt sällan sköter slagverket bakom Ozzy). Det är en lugn låt. Mogen. Den känns som en annorlunda kreation i plattan, men ger en vördnadsfull inledning.

Singeln Superhero (2015)

"Superhero" är för oss Faith No More-fanatiker även känd som "Leader of men", dvs under den titel den presenterades i ett klipp på YouTube efter att den första gången spelats live 2014. Det här är en låt. Snabb. Rak. Lätt paranoid. Med ett maniskt piano som sluter an kring en fin tradition som bandet har. Låten är ett "King for a day"-inspirerat alster på steroider! En kanonlåt helt enkelt! Klippet från förra året är en tagning jag personligen gillar (för Amoeba Music 2014-11-28)

"Sunny side up" flörtar vidare med "King for a day" (1995). En vacker låt med Pattons karaktäristiska sångteknik i sitt esse! Här hör vi den vackre skönsångaren, dåren och funksångaren i samma spår... Vad kan gå fel lixom?

I efterföljande "Separation anxiety" har vi plattans kanske freakigaste låt, en "Crack Hitler" (Angel dust, 1992) någon spårar i den läbbigaste av alla kärleksformer, likriktad separationsångest är aldrig vackert, så inte denna låt, som är sådär monster som en äldre Patton gestaltar så väl. Jag kan inte låta bli att älska textraden "you're a part of me, not apart from me"... Den säger det mesta!

"Cone of shame" är en låt som på något konstigt sätt får mig att tänka på en korsning mellan RV och Jizzlobber (Angel dust, 1992) innan den hittar ett alldeles eget liv som en av plattans starkaste alster. Jag tolkar låten som en uppgörelse kring den frustration och det agerande det lockar kring ett uppbrott i en relation. Hur man (o)frivilligt tar på sig dumstruten när man sakta eller allt snabbare glider isär från varandra i präktig stolthet och omdömeslöshet mot det ofrånkomliga uppbrottet. Det är en berättelse, en fulsnygg låt som bara växer och växer... Hör den i klippet nedan i en tagning från Studio Coast, Tokyo tidigare i år 2015-02-18.

"Rise of the fall" inleder med svängiga toner. Det är en låt som fint karaktäriserar skivan som inte helt sällan förnimmer Pattons soloprojekt, i detta fall tänker jag på Peeping Tom, jag hör delar som dexinitivt skulle färga på The real thing (1989) men här är en låt som säreget beskriver bandet 2015. Jag är impad. Fast. Tagen och omskakad. Hoppet levererar. Jag behöver inte känna någon som helst oro över att detta är ett halvblasé upprepning till återföreningsvax! Långt därifrån...

"Black Friday" är min favoritlåt på plattan. Bra driv, förvånande rak. Mike Patton är fantastisk i sin varierade sångteknik, musiken passar som hansken i min palette av "tycka-om-i-musik-grejer", det är en blandning av galenskap, budskap och drag. Arrangemanget är fantastiskt. Riffen sitter sparsamt men exakt där de ska. Tempo- och humörsväxlingar sitter bejakande för mitt sinne... Stegringen... Ja, jävlar vilken låt!

Hör den i live-klippet nedan från The Orpheum Theatre in Boston MA, 2015-05-11.

"Motherfucker" spelades precis som "Superhero" i Hyde park sommaren 2014 och tillsammans utgör dessa låtar de kanske enklaste spåren att ta till sig på plattan. Låten är mönsterbaserad och hänger upp hela sin komposition på strofen "Get the motherfucker on the phone..." Kanske är den här lite för enkel för min ibland alldeles för komplicerade musiksmak!

"Matador" spelades första gången 2012 och var då en tydlig signal, och ett hopp om fortsatt liv, från bandet i och med att nytt material skapades. För mig är detta kanske det ett av de svagare spåren på nya plattan även fast jag gillar texten och dramatologin (heter det så?) skarpt. Låten ges större rättvisa i sin studioinspelning och Mike Patton gör en strålande sånginsats i denna inspelning. Baktoner och skrapiga röster blandas med högt tagna toner.

"From the dead" avslutar plattan, det är en lugn låt, med andra ord ett format vi känner igen från tidigare alster. Det är ingen låt som landar högt bland de andra låtarna på skivan, men en låt som värdigt avslutar denna kanonplatta!

Jag sitter och har börjat disikerar Faith No Mores 10 nya spår och jag är helt till freds med plattans utformning. Det jag hör kan jag bekräfta. Jag gillar det! Betyget är fyra starka ess (av fem möjliga) och det delas ut i och med att bandet överraskat mig så positivt. Denna platta kommer finnas med länge i mina hörlurar...

/Polar'n Per

Tre starka kort med Faith No More

- Förmågan att förnya

- Förmågan att intressera

- Förmågan att dynamiskt leverera takter och temprament

Mer om Faith No More

- Hemsidan på www.fnm.com