Recension - Purson : Desires Magic Theatre

Det första intrycket som kommer över mig bara sekunder efter att ha satt på första låten på Pursons senaste giv, Desires Magic Theatre, är långsamt mörkt suggestivt sväng. 

Sväng med långsamt burleskt bensparkande i sammetsröda skumma lokaler enbart upplysta av fackeljonglörer. 

Det blir lite av en mental burleskklubb i gränslandet till Twin Peaks. Även nästa låt lutar åt det hållet, fast nu flyttar vi in oss i det progressiva cirkustältet. Tror att det till stor del har med blåsets kombination med orgeln att göra.

Även när vi sedan lämnar det burleska cirkustältet så hänger det progressiva elementet kvar. Det blir klassisk proggrock med tydliga Beatlespoppiga inslag väl förankrat i sent 60-tal, tidigt 70-tal. 

Det som känns som den tydligaste referensen, inte helt otippatn blir Jethro Tull, fast här med en sångerska bakom mikrofonen och där Jimi Hendrix kommer på besök då och då (särskilt i låten "Electric Landlady"). En svensk referens som dyker upp i huvudet är Ebbot Lundberg.

Skivan känns lekfull och busig, fast på ett gammaldags vis, men med en väldigt modern och snygg produktion. Som ett psykedeliskt experiment att försöka frammana svunna, oskyldigare tider.
Det sprudlar och är lika färgsprakande flummigt, precis som skivans snygga omslag. 

Gruppen lyckas med att väva både lätta och skira spetsmönster och tunga sammetsmantlar med en taktfast och gungande rockvåg krönt av jazzig coolhet, flöjtar, bombastiska orglar och lägg därtill Rosalie Cunninghams mörka lugna röst, som är både sval och het på samma gång.

All denna audiovisuella färgprakt måste givetvis belönas. 

Det blir ett fyrtal i ess. Gillade du förra plattan, The Circle And The Blue Door, så bör du älska den här. Skivan har tillräckligt många dimensioner för att bli en långvarig kompis på skivtallriken.

Spin on!

Sammanfattning:
Betyg 4/5
Favoritspår:   Electric Landlady och The Windowcleaner
Skivbolag: Spinefarm Records
Release: 29:e April 2016

Facebook

Hemsida