Visar inlägg med etikett Judas Priest. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Judas Priest. Visa alla inlägg

torsdag 10 oktober 2019

10 album på 10 dagar eller 13/13.

Hej igen, det var ett tag sedan. Sedan en tid har kedjebrev av karaktären "att under 10 dagar lägga upp album som betytt mycket för mig. Inga recensioner eller förklaringar, bara vinylomslag,"

Även jag har kört en sådan lista, och tänkte att det kunde vara ett inlägg här med, fast då med lite förklaringar. Och givetvis, Här på Spader Ess är en lista av dignitet tvungen att innehålla 13 alster! Dock blev det lite knas i början på mina Facebook delningar, då jag som den klant jag är bara delade med min fru i ett par dagar.



 Okej, denna platta har jag enbart haft som kassettband. Men det var den första musik jag fick av mina föräldrar. Så att säga startskottet. Fick denna kassett tillsammans med en mono radio med inbyggd kassettspelare. Elvisen snurrade flitigt, men snart blev det roligare att spela in blandband från radion. Favoritprogrammen då var Lilla Bommen och Ny Våg. För att vara riktigt gubbig, på den tiden då det spelades bra musik på SR




Husgudar som fortfarande står på de högsta trappstegen. Kommer inte ihåg exakt vilken av Motörheads plattor som jag hörde först, men såld blev jag. Ett av de band som jag sett live flest gånger.
Och även om det inte spelningsmässigt var helt lysande, så är jag lyckligt lottad som fick gå på deras sista spelning i Sverige tillsammans med båda mina underbara barn. Att ett bands första plattor blir de mest fundamentala är väl inte helt ovanligt, men att som Motörhead lyckas fortsätta att leverera genom karriären som man gjort och dessutom lyckat göra några av sina bästa plattor sist, det är snudd på fantastiskt.





"Mitt" eget band. Ni har förhoppningsvis läst en del redan om min tid med detta underbara gäng. Att jag dessutom lyckades bli ackrediterad som textförfattare på en av skivans mest lokalradiospelade låtar gjorde att jag dessutom fick min första och enda utbetalning från STIM. Tror att det blev hela 7 kronor. Underbara tider. Massor mer om denna tid i artikelserien






Någon stans i tonåren blev även Liveskivor en viktig del i musikdieten. Det har släppts en hel del riktigt bra klassiska liveplattor men denna är en av dem som varit viktigast för mig. Jag vet dessutom inte om det ens går lyssna på Hårdrock/Metal och inte älska Judas Priest.
Själv älskar jag det mesta från perioden Rocka Rolla till Painkiller. När Rob lämnade micken en stund tappade jag intresset lite, för att återigen blomma upp på senaste plattan Firepower.




Rush var ett av alla band som presenterades via Mulles skivsamling. Dom har gjort massor med bra plattor, men det var med eposet 2112 som dom riktigt satte klorna i mig. En gång fick jag för mig att jag såg Geddy Lee i Borgholm en midsommar, men det var nog bara en kombination av Lookalike och stor ölkonsumtion.


Kiss var ett band som jag var lite kluven över. Bland mina skolkompisar i yngre tonåren var det två läger. Dom som gillade Kiss, eller dom som gillade Sweet. Eftersom jag gillade Sweet innan jag hört Kiss hamnade jag i det lägret och vägrade lyssna på Kiss ett tag av ren princip. Sedan en kväll satt jag och polaren Micke och lyssnade på nått blandband och en fantastisk låt spelades. Det visade sig vara "Rock n Roll all Night" med Kiss och från den stunden åkte Sweet ut och det blev Kiss för hela slanten. Tog inte lång stund förrän man hade tapetserat pojkrummet med affischer från Poster och Kiss spelades nonstop.



 Polaren Micke introducerade även Magnus Uggla. Skivan slog hårt och blev för oss en riktig sommarplåga som sträckt sig till nu. Var i våras och såg Ugglas föreställning "Varning på stan nu mår kung i baren illa igen". Ren och skär nostalgitripp!









 Någon gång i högstadiet gick jag plötsligt i baktakt. Bob Marley tog mig med på en Reggae resa, som tittar fram lite då och då fortfarande. Stark musik och tunga texter till baktaktsgungande solskensmusik. Men det var bara inkörsporten till andra akter och gläntade på luckan mot Ska-musiken.






Denna skivan, Led Zeppelins Physical Graffiti, är ett formidabelt mästerverk i sig. Som om inte det räckte så innehåller den även, enligt mig, en av världens bästa låtar, kanske DEN bästa, punkt.
Självklart handlar det om "Kashmir. Mycket mer än så behöver man nog inte säga.







En sådan här lista från mig blir inte komplett utan Thin Lizzy och då framför allt Black Rose. Phil Lynott med kamrater ställs på husgudarnas altare. Fick alrig möjligheten att se dem live som Lizzy, men den solospelning som Phil gjorde i Västervik fungerade fint den med, då kompbandet i stort sett var Thin Lizzy. Skivan Nightlife var en av de första vinyler jag var med och köpte (hade ingen egen spelare, så den fick bo hemma hos polaren Micke). När jag på egen hand köpte min första egna vinyl, så var det något helt annat, mer om det här.



Ja, då trillar vi in på det lite extra allt. Idag blir man lite nostalgisk över hur naivt rasande man kunde vara i Tonåren. Men jäklar vilket soundtrack vi hade med Ebba i täten. Både Svenskt och Engelskt, den Amerikanska punken fick komma in lite senare. Lite tråkigt att jag inte kunnat se dem live, även om det nästan hände (här är förklaringen).






Hittills har listan enbart berört det som man upptäckte främst i Tonåren och det är väl inget konstigt med det, då det är då man formas. Men skam den som inte fortsätter att vara nyfiken. Nick Cave svepte in i mitt liv som en stormvind genom min Fru. När hon spelade "The Ship Song" då föll jag pladask för hans otroliga röst och textsnickeri. Tack för den presenten älskling. En man som sömlöst rör sig mellan kaotisk bombastiskt till lugnt och finstämt.
Har dessutom lyssnat på hans senaste album Ghosteen de senaste dagarna. Hans först skiva som är helt skriven efter hans sons död. Lugn, nerstämd, sorglig men otroligt vacker.


Vi avslutar the extended 10 albums listan med ännu en "nykomling" i sammanhanget. Rival Sons har även dom valsat in i mitt musikaliska hjärterum och är väl det band som nu börjar hota Motörhead som mest sedda band live (bortsett från N.J.B. förstås) av det förklarliga skälet att man inte kan se Motörhead längre. Första låten jag hörde var "Burn Down Los Angeles" och det behövdes inte många sekunder att bli hooked. Sönerna har även dom gjort en låt, "Soul", som klart kvalar in på min lista av världens bästa låtar. Dock ligger den inte på denna platta.

fredag 28 september 2018

Recension : Hypnos - Set Fire To The Sky

Göteborgarna Hypnos är tillbaka med sin tredje studioplatta, Set Fire To The Sky.

Nya plattan är kanske inte lika direkt träffsäker som debuten, men den har en mer komplex och varierad ljudbild, vilket troligen gör att den får ett längre liv. Det är dessutom första riktiga plattan med nya sångaren Linus Johansson , om man bortser från GBG Sessions. Och han fattar micken med bravur vill jag påstå.

Exempel på det är "Time Is Running Out" som är en härlig mix av svenskt vemodiga folktoner och tillbakalutad spaggetivästernrytmer a'la Ennio Morricone.
För att inte tala om avslutande "Slutet", en härligt svepande och melankolisk ballad (även om den har ett rejält upp och hoppa slut), som lika väl skulle kunna vara en svensk tolkning av Black Sabbath's "Solitude".





Runt om detta så fortsätter man att göra det man är så bra på, nyskapar metallen från den era när den var som bäst. Det andas tidigt Judas Priest, Heavy Load och mer därtill utan att förlora sin egen särprägel. Hypnotiskt!



Album Rating: 4/5


Favourite Tracks:
Label: The Sign Records
Release:
September 28, 2018 
For More Info Visit:
https://www.facebook.com/hypnosboogie/

And then in Swenglish:
 Hypnos from Gothenburg are back with their third studio album, Set Fire To The Sky.The new album may not be as direct a hit as their debut, but it has a more complex and varied sound image, which probably gives it a longer lifespan. It is also the first real record with the new singer Linus Johansson, if you don't count GBG Sessions. And he does it with flying colors according to me. An example of it is "Time Is Running Out" which is a wonderful mix of Swedish melancholic folk tones and laidback spaghetti western rhythms a'la Ennio Morricone.And not to forget the ending song "Slutet", a beautiful sweeping and melancholy ballad (although it has a big "up and running" end), which could easily be a Swedish interpretation of Black Sabbath's "Solitude".And all around this, they continue to do what they are best at, innovating the metal from the era it was at it's best. It breathes early Judas Priest, Heavy Load and lots more, without losing their own distinctive character. Hypnotic!

måndag 8 januari 2018

Dagens Musiktips : Judas Priest - Lightning Strike

Det har väl inte undgått någon att Judas Priest är igång med nytt album. Jag konstaterar med stor lättnad, att dom åtminstone på första låten, "Lightning Strike" låter mer vitala än på länge. Om resten av skivan håller samma kvalitet, ja då finns risken för ett nytt klassiskt Judas album. Vilket inte är en dag för tidigt.


torsdag 16 februari 2017

Recension - Thobbe Englund : Sold My Soul

Thobbe Englund, som tidigare varit med och musicerat tillsammans med ex. Raubtier och Sabaton, har nu släppt en soloplatta med namnet "Sold My Soul".

Min allra första tanke när jag såg namnet var att jag har ingen aning om vem denne Thobbe är och när jag såg titeln tänkte jag mest på Bullets gamla låt, med samma namn.
Sedan läste jag det medföljande pressmaterialet, där som sagt Raubtier och Sabaton nämndes, vilket gjorde mig aningen orolig. Två band som jag klarar av i små doser. Dessutom nämndes Yngwie Malmsteen som inspirationskälla. Inte direkt dåligt, men jag har en aning svårt för den mannens behov att briljera hela tiden.
Hur skulle då det här vara?

Helt ok faktiskt. Det är skönt att Thobbe låter just Malmsteen influenserna stanna i solopartierna och de instrumentala bitarna. Det vill säga inte hänge sig åt okontrollerad gitarronani för att fylla varje möjlig sekund med ett litet soloparti, bara för att man kan, utan i stället låta riffen och melodiernas gung dominera låtarna.

I låtarna hittar man ganska mycket referenser till gamla hjältar, Dio/Rainbow, Yngwie, Judas Priest, Accept, Black Sabbath och Deep Purple för att nämna några. Jag vet dock inte om det är det norrländska arvet eller det lite pompösa från Sabaton, som här och där skiner igenom och lockar fram känslan av lite Roger Pontare ibland.

Vet inte om det är konstnärlig ambition eller enbart ett missöde när man skapat CD-skivan, som gör att att samma lilla låt återkommer två gånger, dels mitt i och som avslutning. Men på hela taget en skiva som är bättre än vad jag förväntade mig när jag satte på den första gången.






Det lite trista skivomslaget till trots, så tycker jag att det är en ganska habil platta. Det blir 3 starka Ess.

Sammanfattning:
Betyg 3/5

Favoritspår: Steel And Thunder och Trägen Vinner
Skivbolag: Metalville
Release: 24:e Februari 2017
Facebook

måndag 7 december 2015

UFO och Judas Priest - Globen 20151205

På lördagsaftonen var det så dags att åka in till Globenområdet igen, för mig, dottern och svärsonen, för att fortsätta upptakten till min födelsedag (Ja, jag fyller år idag! Säg Grattis! :))
Fler gamla idoler och rockikoner skulle till att äntra scenen i Globen även denna afton.
UFO och Judas Priest.

Med fredagens upplevelse i bakhuvudet, så var det inte helt utan att man var lite orolig, eftersom både UFO och Judas har ungefär samma medelålder som banden kvällen innan. En känsla som skulle visa sig vara helt ogrundad.

UFO klev upp på scenen och en något patinerad, men otroligt stilig Phil Mogg såg snabbt till att alla farhågor för deras del försvann. Uppträdandet var enkelt, småfamiljärt och effektivt. Phils röst är en av de som sticker ut i genren genom att både vara smeksam och kraftfull på samma gång. Hela bandet levererade en cool och skön show. Bra blandning av nya och klassiska låtar. Rösten som redan var ansträngd sedan gårdagens vrålande, fick sig en ny holmgång i körsångsvänliga "Lights Out" och "Doctor, Doctor". En eloge till Phil för hans sång och till Vinnie Moore för ett otroligt gitarrspel. Och så låtarna! Låtarna! Fantastiskt!

Efter ett snabbt scenskifte klev sedan Heavy Metal gudarna Judas Priest upp på scenen. Nu var enkelheten bortkastad och prästerna visade att dom kan föra in Metalen i nutiden med en bakgrund som var uppbyggd runt stora skärmar som visade effektfull grafik till låtarna. Rob Halford visade också att han är en kämpe av rang som dessutom är i toppform sett till förutsättningarna (läs ålder, men jag vill inte vara åldersdiskriminerande, särskilt som jag inte är någon ungdom själv längre).

Överstepräst Rob är en sann scenpersonlighet. Bara hans närvaro gör att man får rysningar. Jag blev både imponerad och överraskad av att han har kvar sina röstresurser. Visst, ibland fick han kämpa och kom kanske inte till sina forna höjder alla gånger. Men med tanke på vilka kraftprov en del av deras låtar är sångmässigt, så kan jag inte annat än säga att det var nära nog. Till detta fick vi även den numera obligatoriska motorcykel entrén, Robs många klädbyten av Las Vegas klass. En helt underbar show med andra ord. Och ännu en gång, Låtarna! Låtarna! Och Tomten på Harley, sånt är ju obetalbart...









En annan tanke som slår mig är, att med Judas enorma låtskatt, så skulle dom kunna välja helt andra och antagligen snällare låtar, utan för stora protester från publiken. Men här visar sig Robs kämparanda igen, för låtlistan visar ingen försiktighet på den fronten. En bra blandning av gammalt och nytt. Dessutom några låtar som kändes lite otippade, vilket alltid är roligt. Så med "Victim Of Changes" och "Living After Midnight" försvann resten av mina röstresurser.


Sammanfattningsvis kan jag säga att detta är en av de bästa konserter jag sett på länge. Tummen upp till hela bandet!

En summering av kvällen som helhet då. Helt fantastisk! Två giganter, två otroliga framträdande. Den stora behållningen för mig är och förblir låtarna. Att sedan showerna var bra blir liksom bara lök på laxen. Men med båda bandens låtskatter så är det svårt att misslyckas på den fronten. För mig och sällskapet blev det en magisk kväll och för mig själv en av de bästa konsertupplevelser på länge. Det finns nog bara en sak som kunde gjort denna kväll bättre, och det hade varit om jag själv fått välja alla låtarna. :) Men jag är helnöjd med Judas Priest och UFOs födelsedagsspelningar i min ära ändå. :)


lördag 5 december 2015

Girlschool - Saxon Och Motörhead på Hovet 2015-12-04

Så, då var den äntligen här. Afton rock!
Girlschool och Saxon öppnade för Motörhead på Hovet, en riktigt klassisk samling band. Dessutom en kväll jag väntat på en stund nu, dels för banden, men även för att jag var där med i stort sett hela min familj (älskade frugan undantagen).

Girlschool
Först ut Girlschool, ett band som jag egentligen inte haft någon större relation till förutom deras första platta och det man läste om dom när det begav sig. Någon enstaka låt som man haft i minnet men inte mer än det. Själva spelningen var väl ganska ok, inget att yvas för men ändå lite kul.




Saxon
Vilket visade sig i den påtagliga kvalitetshöjningen när Saxon äntrade scenen. Biff verkade vara på ett strålande humör och kändes riktigt vital. Snacka om en frontman som kan äga en scen med sin blotta närvaro. Det räckte med små handvinkningar för att domptera publiken. Setlisten var Battering Ram, var att jag gillade de låtar jag fick höra därifrån.



inte heller något att klaga på. En bra blandning av nytt och gammalt. Lite extra roligt för mig som inte lyssnat så intensivt på senaste plattan var att jag upptäckte några nya guldkorn.

Herr Buford gjorde dessutom ett fan extra lycklig genom att bära hans jeansväst fullastad med Saxonpatchar, som kastades upp på scenen, under en låt, för att därefter signera den och kasta tillbaka den till ägaren. Sådana stunts, som går lite utanför det förväntade, är alltid positivt publikfriande.


Sedan kom vi till kvällens höjdpunkt, Motörhead. Eller rättare sagt, vad som teoretiskt skulle vara kvällens höjdpunkt.
Ingen läskunnig Motörhead fan har väl kunnat missa att Lemmy inte är vid så god vigör längre, och det blev väldigt fort tydligt att så är fallet.
Bandet kliver in på scenen, och där mannen, myten, legenden Lemmy, tidigare bara behövt ställa sig vid micken för att äga lokalen, så blir det här en kamp. Magin är borta. Inte helt, ibland blixtrar han till. Sången är för det mesta fågeltunn och otydligt skör och det är tur att det för det mesta rör sig om klassiska låtar man känner igen.
Det närmaste jag kan beskriva upplevelsen är lite som när man träffar en kär släkting eller vän, som man inte sett på länge och slås av hur gammal hen har blivit under tiden.

Konserten var inte dålig, men inte heller bra. Det blev efter stort slit från trion, framför allt Mikkey Dee och Phil Campbell, mer en publikhyllning till vad som har varit.

Som summering kan jag bara säga att kvällen blev en höjdare i alla fall och detta för två saker. Saxons grymma framträdande och Mikkey Dee's otroliga kämparanda och maffiga trumsolo.
Det och att få gå på en konsert med klassiker tillsammans med både min bror och mina båda barn. Kvällen får på något sätt tillskrivas kära återseenden, både vad gäller familj och band. Och det är väl inte helt fel när det handlar om en kväll med Rockklassiker.

Mitt tips till Lemmy är dock att dra ner på turnerandet och satsa på studion, för låtskrivandet är det absolut inget fel på. Snarare tycker jag den delen är fortsatt stabil. Samtidigt vet jag ju att det är för stunderna på scenen som legenden Lemmy lever för.

I kväll blir det ännu mer klassiska rockakter,  UFO och Judas Priest. Mer om det senare.

måndag 30 november 2015

Spader Ess Tänker Högt!

Jahapp, då har det äntligen hänt.
Min dotter har gjort sitt första, och förhoppningsvis inte sista, gästinlägg här på bloggen under pseudonymen Spader Dotter. Efterlängtat av mig, som varit lite dålig på att producera den sista tiden. Kanske dags för ett arvsskifte helt enkelt. :-)
Hur eller hur, välkommen ombord!

Så, utöver det så inleds denna vecka med att hård mata hörselgångarna med en skön musikmatta i form av Girlschool, Saxon, Motörhead, UFO och Judas Priest. Detta som en upptakt för en riktig rockklassiker helg i konsertens tecken. Vilket blir ett skönt sätt att fira in sin kommande födelsedag med nära o kära. Nu får vi bara hoppas att herr Campbell piggat på sig tills på Fredag och tar det lugnt på morgondagens Göteborgsgig.

Det lär bli läge för att återkomma till mer om detta senare. Kanske till och med kan få lite gästinlägg runt tillställningarna.

söndag 29 november 2015

Spader Dotter Har Ordet

Så blev det till slut min tur att ge mig in i bloggvärlden. Jag är Spader Ess dotter och jag tänkte försöka mig på att skriva några intressanta inlägg då och då. Jag och min far har pratat om det till och från under en lång tid att det vore roligt om jag kunde skriva lite och komma med en yngre persons perspektiv. Så nu kör jag helt enkelt igång!

Jag tänker skriva om mina favoriter i olika kategorier. Det kommer vara allt från musik till festivaler och de bästa liveakterna jag sett. Jag börjar med något som ligger varmt om hjärtat. Heavy Metal.
Jag ska lista några av mina personliga favoritband inom genren och jag tänker inte gå igenom några
giganter så som Judas Priest och Motörhead då jag tror och hoppas att de flesta redan känner till dessa ikoner. Således inriktar jag mig på band som inte uppnått samma superstatus men som i min mening förtjänar betydligt mycket mer uppmärksamhet. Det här kan bli ett långt inlägg, så håll i
hatten!

Witch Cross
Vi börjar i vårt grannland Danmark, känt för öl och röd korv. Här hittar vi Witch Cross som grundades 1980. Ett band som har alla ingredienser för fantastisk hårdrock. Distade gitarrer, tajta slagverk och melodier som sätter sig på hjärnan och stannar kvar länge. Riktigt allsångsvänligt efter ett par öl. Alex Savage röst är inte att leka med!



Gotham City
Det här är en absolut favorit hos mig. Gotham City skriker sommar och Muskelrock för mig (det kommer ett inlägg om muskelrock längre fram i tiden). Bandet kom från Umeå och såg dagens ljus 1982. 1983 bytte de sångare från Ola Olsson till Anders Zackrisson. Året efter kom plattan ’’The Unknown’’ som är ett sant mästerverk och ett topp exemplar på varför vi svenskar är som bäst på heavy metal.



Tytan
Nu lämnar vi norden och hamnar i det land som har producerat de tveklöst bästa heavy metal banden genom tiderna. Tytan uppstod ur New wave of british heavy metal scenen och höll sig levande i två år innan de sedan la ner och återuppstod 2012. Starka melodier, tuffa gitarrsolon och en sångare med en strupe av guld. Vad mer kan man önska?



Och där sätter jag punkt för den här gången! Har många fler favoriter att gå igenom innan jag känner mig nöjd, men för att det inte ska bli ett inlägg som drar på i all evighet så får jag nog helt enkelt avsluta här och göra en del två lite senare. Jag hoppas att ni kanske har hittat någon ny favorit genom min lilla lista, för min smak är om jag får säga det själv helt perfekt.

Over and out.

onsdag 10 juni 2015

Recension - Venomous Maximus : Firewalker

Austin bandet Venomous Maximus smider medans järnet är varmt. 
Man släpper nu uppföljaren till den underbara Beg Upn The Light.
Nya skivan går under namnet Firewalker och frågan är följaktligen om den kan hålla för det elddop som det kan vara att släppas efter en så bra platta som föregångaren.

Det korta svaret är att, ja, den klarat det med bravur. Firewalker är minst lika bra, även om den inte har nyhetens behag över sig på samma sätt och kanske inte heller har någon klockren hit, som sticker ut på samma sätt som "Give up The Witch" gjorde för mig på förra plattan. Men det finns riktigt bra låtar som kommer att sätta sig i hjärnbarken om man bara ger dem chansen.



Det första som slår mig är att ljudbilden och produktionen är fortsatt snygg, efter den uppryckning man gjort från den lite murrigare ljudbilden som de tidigare EP:na hade. Dock lyckas man hålla balansen så att man inte förlorar den skitiga charmen.
Mycket av den charmen och den lite farliga auran kommer som vanligt från Gregg Higgins och hans aningen säregna sångstil. Gregg har verkligen ett unikt uttryck, även om han ibland låter lite som Andrew Eldritch i Sister of Mercy. Eller om man så vill, en Metalvärldens Håkan Hellström. Inte för att han låter som Håkan, men för att han framför sina texter mer med känsla än skönsång. Texterna fortsätter att vara som tagna ur en gammal B-skräckis.
VM har även lagt till mer små experimentella detaljer än tidigare, utan att låta det gå överstyr. Såsom synth intro, smågalna körer och ett mer aktivt och genomtänkt Hi-hat och cymbalspel. Skivan har massor med riff bonanzan för muskelrockaren och sköna melodier att sjunga med i.
Musikaliskt så skulle jag närmast vilja fortsätta att jämföra dem med två svenska storheter, Grand Magus och Heavy Load, vilket jag gjort tidigare. Men det finns mer att hitta här. Ibland blir det lite Thin Lizzy, ibland lite tidigt Judas som skiner igenom. Det känns inte heller så långsökt att rikta blicken mot King Diamond och Mercyful Fate heller, både sett till säregen sångstil (dock ingen falsett), men även sett textmässigt.
Och även om det inte är en skiva som är fullkomligt omdanande, så är ändå Venomous Maximus ett band som sticker ut från mängden och det behöver vi fler av.


Förra plattan lyckades ta sig in på min egen årsbästalista 2012. Hur det går för Firewalker är lite tidigt att säga ännu, men den ligger bra till i min bok ännu så länge. Betyget blir klockrena 4 ess av 5 möjliga. Så nära det går att gå över gränsen till full pott hos mig just nu.

tisdag 27 januari 2015

Recension : Burning Saviours - Unholy Tales From The North

Eftersom jag hade med Örebro bandet Burning Saviours på min dåligt samvetelista över 2014, så passar det ju riktigt bra att bandet redan nu släpper sitt femte alster, Unholy Tales From The North, så jag får chansen till botgöring. Skivan släpps på Transubstans Records den 28:e Januari.

Precis som jag sagt innan så vet jag inte så mycket om bandet, mer än att dom levererar störtskön klassisk Doommetal blandad med ursprungstanken i Muskelrock. Man har dessutom i dagarna gått från att vara fyra bandmedlemmar till fem, då man plockat in en extra gitarr.



Skivan är tills största delen på Engelska, men så dyker det upp ett spår, "Ondskan" på Svenska mitt i. Om detta gör att det låter exotiskt för icke svensktalande, kan jag bara ana, men för mig som förstår språket ger det en extra proggig dimension som känns innerlig och nära. Även den avslutande låten andas svenska med sin titel "Lyktgubben", men det är allt, då texten är på engelska.
 Från omslaget, som är gjort i en stram och enkel stil, till musikens vackra och melankoliska inslag, så vandrar vi på nordliga stigar. Texterna andas av nordisk mystik och magi.
Musiken är gedigen, även om den inte direkt bjuder på några större överraskningar. Sången är inte på något sätt den vackraste jag hört, men den framförs med känsla och en fan anamma som jag tycker mycket om. Även om det inte låter som dem direkt, så får jag ändå en känsla av Heavy Load i kombination med ett gammalt Judas Priest. Det är något med känslan kontra det lite opolerade.

Betygsmässigt velar jag lite fram och tillbaka. Men då det är mördande konkurrens i genren, och de Svenska banden håller fanan väldigt högt, så blir det att jag lägger mig på en väldigt stark trea. För Burning Saviours väldigt bra, det är bara att andra sticker ut lite mer.

Bästa låt: Sons Of The North

Mer info:
Facebook


lördag 20 december 2014

Dagens Musiktips - Portrait

Ett annat band som släppt skiva under året som jag känner att jag borde ha skrivit något om, är Svenska Portrait.

Framför allt med tanke på hur mycket jag gillade Hypnos och deras musik med rejäla stänk av tidiga Judas Priest.
För om Hypnos ger vibbar av hur ett tidigt Judas skulle ha kunnat låta i ett parallellt universum, så tar Portrait över stafettpinnen tidsmässigt, och frammanar fortsättningen av hur Prästerna skulle kunna utvecklats runt British Steel och framåt. Med inslag av en hel del Mercyful Fate i mixen.




Skåningarna lyckas med att göra klassisk metall uppdaterad och fortsatt intressant.
Så länge det finns band som levererar allt det som en gång satte metallen på kartan, så kan man sova tryggt i vinternatten. Att Portrait dessutom är "Rob Halford approved", och att även JarmoA Fair Judgement skrivit gott om dem i dagarna, ja det är kvalitetsstämpel nog för mig och visar att jag är på rätt väg.

Skivan finns att lyssna på hos Spotify.

fredag 17 oktober 2014

Musikuppfostran eller 10 skivor som format...fortsättningen

Berättade ju igår om dotterns lista på skivor som format henne, och som ett brev på posten så slungade hon givetvis iväg utmaningen åt mitt håll, så det är väl lika bra att jag även visar den lista jag gjorde.

Oj, sånt här är alltid svårt. Det finns så många skivor som satt sina spår och musik formar en hela tiden på ett eller annat sätt, även om de tidiga åren givetvis är rätt normgivande.
Här kommer ett par och i en ganska random ordning.


Thin Lizzy : Black Rose,
Ett favoritalbum med en av mina absoluta favoritgrupper. Egentligen kan jag inte plocka enbart en platta, så gott som alla är bäst.
Judas Priest : Brittish Steel,
skivan som öppnade metalspåret för mig. Även om jag sedan dess fått andra skivor i deras katalog som favoriter, som Sad Wings.., men nu handlade det om vad som format en.
N.J.B. : Heroes,
En skiva med ett lokalt Smålandsband, bestående av polare. Att jobba med dem och skivan var en viktig tid för mig både personligt och musikaliskt. Hitta den, den är en raritet.
Queen : The Game,
Skiva som flitigt spelades i polaren Basses källare, när man började lära sig att partajja. Med den självklara omskrivningen "Får jag Låna Basses Dass" i stället för "Another One Bites The Dust"
Nick Cave : The Good Son,
Återigen, kanske inte den av hans skivor som jag ser som bäst i dag, men det var den skivan som min fru spelade för mig och som öppnade upp mitt sinne för denna underbara rockpoet.
Rush : 2112,
En skiva som jag hörde hemma hos polaren Mulle, som så många andra, och som skulle bli viktiga för mig.
Blue Öster Cult : Fire of Unknow Origin,
samma som ovan.
Ulf Lundell : Män Utan Kvinnor,
Återigen en husgud som det är svårt att välja skiva från. Står för Sommar, Stockholm och frihetslängtan. Valet föll på denna skivan för att jag fick den av min fru och den kom att bli mitt Soundtrack för att stå ut en hel månad utan familjen i Schweiz.
Rival Sons : Preasure and Time,
Nyaste skivan här i listan. Upptäckte bandet på en samlingsskiva för band som "man borde hålla ögonen öppna för" och jädrar vad dom hade rätt. Har blivit lite av husgudar för både mig och frugan. Det band vi sett live flest gånger tillsammans och snart är det dags igen.
Led Zeppelin : Physical Graffiti,
Trodde ni jag skulle glömma zeppelinarna? Skivan innehåller en av musikhistoriens bästa låtar "Kashmir", nuff said..


Sådär, tio skivor som betytt något extra för mig. Fråga mig en annan gång och det kan bli helt andra skivor, men just nu är det dom här.
En bonus:
Savage : Loose n Lethal,
Musiken som sådan kanske inte var så formande, även om den inte är dålig. Men det var den första skivan jag själv köpte. Givetvis på vinyl barn, vilket var startskottet för min vurm för vinylmediat.

Kan väl bara konstatera att det blev en del ändringar medan listan skrevs, för att inte tala om allt man kom på efteråt som borde varit med i stället för något annat. Men så är det ju med dessa förb... begränsade listorna.

torsdag 16 oktober 2014

Musikuppfostran eller 10 skivor som format...

För ett tag sedan så skrev Rebellängeln ett mycket bra inlägg om att uppfostra sina barn till den rätta musikaliska läran i sin artikel "Higway To Hell". Och eftersom jag kommit lite längre längs den vägen, så tänkte jag dela med mig om hur det kan gå.

Jag tror inte att jag och frugan direkt har pådyvlat våra barn mer än det som vi ändå spelat för vårt eget höga nöjes skull. Och jag tror nog att jag kan säga att det gått rätt så bra till slut. För ett par dagar sedan så blev min dotter (18 år) utmanad på facebook att lista 10 skivor som format henne. När man ser den listan så ser man att vi hamnat rätt bra, även om det under årens gång varit en del sidospår mot annan musik också.

Hennes lista.
Thin Lizzy- Jailbreak: musik som jag hört mycket under min uppväxt. Tidigt musikminne.
Joan Jett And The Blackhearts- up your alley- Denna kvinna lärde mig att tjejer kan vara stentuffa.
Motörhead 1916- barndomsmusik. Minns just låten 1916 extra väl för att den stack ut så mycket.
Bathory- Hammerheart- One road to asa bay var den första Bathorylåten jag hörde. Den startade min Bathorydyrkan.
Judas Priest- Sad wings of destiny- Bästa Judasskivan. Behöver inte säga mer.
Lars Winnerbäck- Vatten under broarna- Min absoluta favoritplatta med Lasse. Återkommer alltid till denna.
Chelsea Wolfe- Unknown rooms- En skiva som alltid hjälper mig att hitta inspiration till att skriva musik
Sisters of Mercy- vision thing: Musik som mamma visat för mig i tidig ålder och som jag fortfarande älskar.
Ulf Lundell- Öppna Landskap- definitionen av sommarmusik för mig. Spelades alltid i bilen när vi åkte till Småland på somrarna när jag var liten.
Mercyful Fate- Don't break the oath- ca det första jag hörde med Mercyful.


Att sedan sonen (14 år) kom ett par dagar senare och ville ha hjälp med att köpa en Soundgarden bundle med skivan Superunknown och en tröja (vilket resulterade i en diskussion (läs föreläsning) om grungen), ja då är det bara att le, luta sig tillbaka och inse att världen är i goda händer.

Så, till Rebellängeln kan jag bara rikta mina visdomsord med att saker har en förmåga att ordna sig... på ett eller annat sätt:-)

fredag 12 september 2014

Recension - Hypnos : s/t

Det är inte ofta man blir så jäkla glad, nästan omedelbart man sätter på en skiva, som i det här fallet. Men det händer ibland.
Hypnos självbetitlade debutskiva är en sådan platta. En sådan platta som blir lite av ett dilemma när man skall recensera. Man måste ligga lite lågt och invänta att skivan skall lanseras, samtidigt som man inte vill annat än sprida kunskapen om den så fort som möjligt.

Men låt mig sätta ett ramverk först.
Bandet själva beskriver sig som ett band som spelar "Heavy Action Boogie Rock, från Göteborg", och det må vara sant, men det är bara ramen.
Fyller vi i lite på duken så målar vi upp ett landskap i slutet av 70-talet, just när det börjar göra sig berett att kliva in i 80-talet.
I bakgrunden skymtar vi ett Judas Priest, som står med ena foten i den progressiva hårdrocken och en ung Rob Halford som precis börjar sträcka sig för att fatta Heavy Metal fanan och ställa sig på barrikaderna som NWOBHMs spjutspets.
Där någons stans i det landskapet hittar vi Hypnos.
Det Göteborgarna har släppt, är vad som kunde varit en naturlig uppföljare för Judas, när som helst innan British Steel. Lite mer utsvängda jeans och klassisk skinnpaj, än omåttligt med nitar och läderkeps, skulle man kunna säga.
Lägg därtill den oslipade råa aggressiviteten, viljan och intensiteten från Iron Maidens två första album och en rejäl dos spelglädje. Då har du fångat in stora delar av Hypnos. Inte dumt alls med andra ord. Men det göms mer under ytan. För det är inget coverband för eran som vi pratar om, utan en helt egen giv, som bara hämtar inspirationen från dessa tider och dessa mästare.

Musikaliskt får vi oss till livs en stadig bas, drivna och intressanta trummor, snygga tvillinggitarrer och fläskiga riff.  
Philips sång vandrar mellan en ung och potent Halford för att stundtals låta de bästa stunderna från King Diamond skina igenom, utan att därigenom förlora sin egen karaktär.
Att han dessutom lägger en vansinnigt snygg tvärflöjt på öppningsspåret "Hands Of Evil", gör inte det hela sämre. För att inte tala om att det sätter den progressiva känslan på kartan ordentligt.
Låten har dessutom en text som jag gillar skarpt, som tar upp problematiken med att det är den regerande makten som skriver historieboken, så att säga. Här handlar det om att vi från ganska ensidigt håll får lära oss om vad som är ondska och hur vi skall förhålla oss till den.
Hörde jag någon säga favoritlåt! Jajjemän, Jo Bätt!

I övrigt får vi allt som allt 8 sköna låtar som spänner från just boogie-rock med retro heavy metal känsla. Däribland en skönt bluesig semi-ballad i låten "Nightmares". Hade jag haft en luftgitarr, så hade jag tagit fram den illa kvickt och jammat med i låtarna.

Det tog inte mer än två-tre varv av skivan för att sätta detta betyget, som sedan fått stå sig under resten av tiden. Jag kan inte annat än säga att denna skiva är ett måste. Särskilt om du har den minsta lilla förkärlek för tidig Judas Priest, Iron Maiden och i viss mån Thin Lizzy. Vinyl, CD osv. släpps den 26:e September, dagen efter lön, så det finns inga ursäkter. KÖP!  
Jag har svårt att se just nu att denna skivan inte finns med på min lista när året sammanställs, då det enda jag kan klaga på egentligen är längden. Den känns lite kort med sina knappa 35 minuter. Men å andra sidan, då har jag anledning att starta om skivan igen, och igen, och igen.... 
Så det är bara att gratulera Crusher Records för att dom fått in ännu ett guldkorn i sitt stall.






Sammanfattning:
Betyg: 5/5
Ess
Favoritspår: Hands Of Evil och Nightmares
Skivbolag: Crusher Records
Release: 26 September 2014



Bandet består av följande lirare:
Philip Lindgren – vocals
Oskar Karlsson – guitar
Fredrik Bäckström – guitar
Anton Frick Kallmin – bass
Lasse Ekelöf – drums

Tracklist:

1. Hands Of Evil
2. Hypnos
3. Nightmares
4. Moving Too Fast
5. The Mountain
6. Invaders
7. Abracassus
8. How To Handle Madness





















  • 01. Our motherash
  • 02. Ocean deep
  • 03. Equators
  • 04. Depth of the sun
  • 05. Humans
  • 06. With eyes wide open
  • 07. The drum
  • 08. Bound to be machines
  • 09. Trails and passes
  • - See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf


















  • 01. Our motherash
  • 02. Ocean deep
  • 03. Equators
  • 04. Depth of the sun
  • 05. Humans
  • 06. With eyes wide open
  • 07. The drum
  • 08. Bound to be machines
  • 09. Trails and passes
  • - See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf
    Facebook

    Support The Bands That You Like!

    torsdag 8 maj 2014

    Polar'n Per tipsar om Noise Underground!

    Det är dagen efter kan man säga, Noise Underground har haft sin första spelning på MX Rockbars scen i Allingsås (2014-05-02) och jag pratar med bandets sångare och gitarrist Mats Lilja. "Stället tar väl 150, det var inte riktigt så många, men det var kul! Gör-gött! Det låter bra, men sen har vi kört ett år i replokalen och lyckats släppa vår första EP Suburbia Calling. Det var dax nu!"

    MX Rockbar 2014-05-02
    Jag frågar om han har någon egen favorit på EP:n, det blir tyst ett tag, sen svarar han "Scared As We Are är en favorit, medans grannarna verkar gilla Radio Silence bäst! Vad ska jag säga?", skrattar han. "Det är svårt att veta hur låtarna tas emot. Vi försökte hitta scenens energi. Rak rock. Även på inspelningen. Först satte vi trummor, bas och en gitarr levande i studion, sen blev det några pålägg med sång och gitarr. Det ger den där klassiska rockkänslan, även fast det inte blir riktigt så perfekt som med modernare inspelningsteknik... Vi siktar på ett tufft sound, men samtidigt vill vi att det ska vara melodiöst..."

    Mats berättar att grunge-scenen alltid varit tilltalande och inspirerat, "Jag gillade stilmässigt Foo Fighters första (självbetitlade Foo Fighters, 1995) och även Live:s Throwing Copper (1994), den är fantsastisk!", säger Mats och det är bara att instämma! "Det var väl under KRIM-tiden som låtskrivandet lossnade, fast nu är det rakare, enklare och roligare att göra live!", fortsätter han och det hörs, inte minst kanske på det melodiöst drivna sound som mobiliseras i bandets fyra-spårs EP, referenserna är exakt där han beskriver dem.



    Det är ett gediget hantverk med fyra starka spår som än så länge bara distribueras digitalt. Jag själv fastnar direkt för EP:ns titelspår Suburbia Calling, en låt som definitivt har potential för radio med sitt katchiga driv! Samma referat skulle Scared As We Are även få som omdöme, kanske är den snäppet punkigare, rolig med variationen på sång, vilket är ett sound jag hoppas vi får höra mer av framöver. Jag hör en välarbetad produktion som absolut inte är ett forcerat framstressat arbete!



    Premiärens setlist
    Det hörs att arbetet med melodi och uppdelning av instrument ger en skön stunds lyssning genom de fyra låtarna. Mats berättar om bandets planer att släppa fyra EP. Kanske kvartals eller halvårsvis, de känner ingen stress även fast planerna dragits upp för en tid framöver. Låtmaterialet från första, men även andra EP:n provkördes även de levande på MX och Mats verkar helt nöjd med hur materialet funkar på scen. "Virus som dyker upp på nästa EP sticker ut som ytterligare en favorit. Det låter förjävla gött!", säger han.

    Mats berättar att första EP:n verkligen är gjord efter sina förutsättningar, han kommer tillbaka med referensen till Foo Fighters första album, samtalet glider över till Foo Fighters Back and Forth (DVD, 2011), Mats är road, "Vi pratade om den på ett rep tidigare i veckan, men jag har faktiskt inte sett den...", jag låter förvånad och han lovar att se den, kanske kan jag till och med avkräva Mats några raders recension till Spader Ess (som straff för att han inte sett den)? ...hur-som-helst, han kommer tillbaka referensen att skapa ett "brötigt ljud" i beskrivningen, men det är sannerligen inte brötigt, det är precis så stilrent jag förväntat mig, och soundet gör sig bra i denna förpackning.



    Den pågående inspelningen (av andra EP:n) blir det mer separation och cleanare mellan instrumenten. Framförallt påverkas trummornas ljudbild i och med inspelningsmöjligheterna bandet har i studion dom börjat använda i Herrljunga. Där står ett uppmickat rum och bara väntar med ett färdigt trumset. "Det låter kanon!", skiner han upp. "Vi spelar förhoppningsvis in fortare och fortare, vilket gör att vi får ut något snabbare. Tätare, det tror jag är viktigt framöver, när musik skeppas som det gör och plattor inte köps som förr. Det blir roligare för alla, tror jag, och efter dessa fyra släpp kanske vi har en grund att stå på. Kanske blir det en fullängdare sen!"

    Det låter verkligen som bandet dragit upp planerna, och den känslan stärks ytterligare när jag ber honom presentera bandet. "Jag var 12 år när jag spelade i mitt första band. Det var "Blåbär" (Marcus Andersson, bas) och jag som startade det. Vi spelade väl ihop till gymnasiet, mycket covers, hårdrock, typ Judas Priest och Gary Moore, sen la vi ner, jag minns inte varför. Med Noise Underground hittar vi tillbaka". Med är även "Sigge" (Sigvard Järrebring, gitarr) som var med redan under KRIM och Johan Nyman (Trummor). Det verkar inte finnas några tvivel om att spelglädjen finns "Vi har rätt spelare, medspelare. Det känns när man lirar. Man reagerar på blickar. Svarar upp! Marcus fullkomligt sprutar ut låt-ideér. Embryon med bas och trumma, sen jobbar jag, eller snarare vi vidare ganska förutsättningslöst. Vi har så mycket på lager nu att vi måste planera för att få den här kreativiteten att ge frukt!"



    "Det är klart att drömmen att slå igenom och jobba med musik fortfarande finns, men "Sigge" är den enda som försörjer sig på musiken, han är musiklärare och skolad kammarmusiker, men jag menar som rockstjärna", säger han och jag hör att han småler. Det gör jag med för jag gillar det jag hör. Det är inte samma ljudbild som KRIM en gång levererade, det var mer tillrättalagt där Noise Underground välkommet hittar en rockigare scenkänsla. Det är ganska befriande... Jag gillar skarpt det jag hör! Jag tror vi kommer få höra mer av dessa killar framöver och den känslan tilltar när vi avslutar samtalet "Ha de gött, så hörs vi längre fram!", säger Mats!

    /Polar'n Per

    Tre starka kort med Noise Underground
    1. Folk väntar på nästa grej, även fast den faktiskt kan stå på scen i Alingsås
    2. Najs att höra!
    3. Det kommer mer!

    Betyget då?
    Jag tycker definitivt EP:n ska ha lika många ess som låtar, dvs fyra!

    Mer om Noise Underground på...
    - Facebook
    - Spotify

    fredag 28 februari 2014

    Recension - Volume IV : Long In The Tooth

    Brace for impact! Här kommer det en riktig rökare. Volume IV, ett Atlantabaserat band som till för någon vecka sedan var helt okända för mig, släpper sitt debutalbum (inte underligt att man inte hört talas om dem då) Long In The Tooth via Ripple Music den 14:e Mars.

    Jag kan, precis som i öppningen, bara varna. Här blir det åka av och det med den skiva som nog gripit mig hårdast hittills under året. Jag kan inte göra annat än att rekommendera den och hoppas att den landar lika väl hos er, mina kära läsare.

    Dock skulle jag ljuga om jag påstod att det var en direkt kärlek. I vanlig god ordning så gjorde jag en snabblyssning av skivan först, och när jag satte på första låten så var jag till en början skeptisk och det till stora delar för att jag inte riktigt visste hur jag skulle ställa mig till sången. För Joe Carpenter har en röst som är svårplacerad. För det mesta så låter den som ett lass grus på väg ner för trapporna till hades, men ibland förvånansvärt klar. Ibland sjungs det i ett Clutch liknande stackato men annars är det väldigt melodiöst.

    Det tog dock inte mer än ett par snabba nedslag bland låtarna innan jag insåg att detta är helt klart värt att lyssna mer på. Så när jag väl började lyssna på allvar, så visar det sig att det blir en sträcklyssning över flera dagar. Jag vet inte hur många gånger denna skivan har snurrat om och om i lurarna?  Jag vet inte heller hur många lyssningar det blir i framtiden, men min gissning ligger någonstans i häradet av jättemånga. För skivan växer hela tiden.

     Musiken är rå, tung och taktfast mestadelen av tiden, med undantag för lite mer finstämda små alster såsom den småkusliga "Save Your Prayers". Men hela tiden svänger det, nåt otroligt. Till och med när det snurrar på som fortast så anar man en gungande och rullande, svängig bluesbotten. Lite som hos Motörhead.
    Detta svänget kan man till stor del tillskriva trummor och bas som lägger en stabil och intressant grund där de riffande gitarrerna och sångmelodin kan lägga sig över.
    Som så ofta annars när jag fastnar i ett nytt band så har dom inte helt sällan sina grunder i 70-80-90 tal, så också Volume IV. Och även om det kanske inte är direkt nydanande musikaliskt så tar man det göttigaste och gör något eget och väldigt bra av det hela.
    Det finns en uppsjö med nyanser och influenser som man kan hitta i låtarna. Ta t.ex. "Blackwater", vars början är som en blytung metallversion av Beatles gamla "Come Togheter", eller "Save Your Servant" som har en air av Soundgarden över sig. Däribland hittar man Judas Priest riff, Grand Magus tuggande och ett och annat Iron Maiden klingande solon.

    Vad jag förstår av pressmaterialet så är det ett band som tror på den grundläggande tesen om att bygga upp sitt rykte genom att spela live och lever lite efter Clutch tes från låten "Earth Rocker"
    Do it live on stage, or don't do it at all.
    If you're gonna do it,
    You better take it to the stage, or don't do it at all.
     Det är en skiva som borde avfyra bandet rakt ut i hårdrockshimmeln och se till att dom kan ge sig ut och åka på vägarna. Allt annat vore en skandal. Detta är en skiva som jag starkt kan rekomendera och det blir givetvis ett toppbetyg. Jag drar fram det där extra spader esset ur rockärmen och ger dem 5 ess av 5 möjliga. Jag har bara haft tillgång till skivan digitalt, och kan inte ge högre betyg, men om skivan blir så snygg som den anas så är det sannerligen inget som ligger dem i fatet heller. Så länge det kommer sådan här musik, så finns det hopp....




    Sammanfattning:
    Betyg: 5/5

    Favoritspår: Blackwater och Save your Prayers
    Skivbolag: Ripple Music
    Release: 14 Mars 2014






    Bandet består av följande lirare:
    Joe Carpenter – Guitars/Vocals
    Troy King – Drums
    Blake Parris – Bass

    Tracklist:

    1. Looking Low For A High
    2. Utero/Long In The Tooth
    3. Wager
    4. Blackwater
    5. Save Your Servant
    6. KONG
    7. Cabal
    8. Awake The Dreamer
    9. Save Your Prayers
    10. Locust Have No King

    Mer om Bandet:
    Facebook
    Hemsida




    Support The Bands You Like!!
    Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...