Recension - Year Of The Goat : The Unspeakable

Östgötaslätten mörka härolder i Year Of The Goat är tillbaka med nytt vax, denna gången döpt till The Unspeakable. Efter en sådan smakstart som detta bandet haft för mig, allt i från sina EP:s till debutplattan, så blir det alltid lite extra nervigt med uppföljare. Skall det hålla i sig? Ja det gör det!

Jag vet inte vad det är med denna trakten, men man lyckas på ett väldigt geografiskt begränsat område producera så vansinnigt mycket bra ockult allmänt mörk musik. Se bara på vapenbröderna i Ghost, Dead Soul och The Grand Trick. Har tidigare haft undran om det är närheten till en domkyrka som gör det?



YOTG lyckas att både hålla kvar sin egna stil, men också utveckla den. Både musikaliskt och sångmässigt tycker jag att detta är en mer spännande platta än tidigare. Mycket av det jag tidigare sagt om bandet kvarstår. Det handlar om ockult rock, med mycket retrokänsla. men med en luftig och ljus atmosfär, trots en väldigt melankolisk inramning. Väldig vacker med andra ord och musik som tränger rakt in i själen på en dåtidsvurmande nordbo.

Skivan öppnas av ett genialiskt och ondskefullt intro, som får en att höja ljudet lite extra, och det är så det skall vara. För resten av skivan skall njutas på hög volym så man verkligen hör de små detaljerna. Musiken svänger runt många fler influenser än på tidigare skivor, men behåller sin särprägel som en outstanding YOTG skiva på ett exemplariskt sätt. Det svänger och rockar dessutom lite mer, vilket också är positivt, för det gör att den här plattan nog kan njutas av fler än de som normalt snöat in på denna ockulta förpackningen.

Jag tänker inte dissekera denna skiva i dess beståndsdelar, utan bara uppmana till att ni lyssnar på den. Det enda jag kan göra är att fortsätta med att dela ut ännu en fullpott vad gäller betyg, för det här gillar jag.
Återigen får jag smyga ner det extra esset från rockärmen och dela ut 5 Ess. Ser man dessutom till de ruggigt snygga vinyl släppen som gruppen gör, så är det ingen tvekan.

 Facebook

Dagens Musiktips : The Oyster Experience

Ni vet, i det där parallella universumet, där allt kan hända som inte hänt här. Som till exempel att Jim Morrison aldrig dött och The Doors fortsatt att göra musik, ja då kunde ha ha låtit lite som The Oyster Experience.
Jag vet egentligen ganska lite om bandet. Dom är från Tyskland och släppte sin första EP 2013, och det är den som jag hört, men som jag förstår det är man i detta nu inne i studion för att spela in sin debut platta.

Musiken är sugande, spejsig, svängigt psykedelisk bluesrock. Sångaren låter ömsom som om Tom Waits och Jim Morrison hade fått ett kärleksbarn som man låtit växa upp i den Tyska Krautrockens varma armar. Och även om jag hittar många Doors referenser i musiken så är det en mer blytung och uppdaterad variant. Skall jag hitta några referenser till nutida musik, så får jag lite av samma känsla som jag får av Dead Soul.
Riktigt bra med andra ord. Hoppas verkligen att jag får chansen att höra mer av dessa herrar. Deras Demo och EP kan man ladda ner gratis från deras hemsida.



Hemsida

Summering av 2013

Precis som för förra året tänkte jag att lista mina favoriter för det gångna året och göra det till en tradition att även denna gång utse de 13 bästa skivorna som jag snubblat över. Man kan väl återigen konstatera att trots att det är kris i skivbranschen, och svårt att sälja skivor, så är det strida strömmar med bra plattor som väller in över oss konsumenter, så till den milda graden att det är riktigt svårt att bara välja 13 stycken. Och när jag säger riktigt svårt, så menar jag just det.
Här kommer de som fallit mig mest i smaken i år. Några slog knockout på mig, några har vuxit, men när jag tänker tillbaka på året för min egen del, så sticker dessa ut lite extra.



Clutch öppnar tidigt på året med att leverera en stenhård dräpare och ett svettigt liveframträdande på Tyrol som lök på laxen.

Pearl Jam väntar till slutet av hösten med att släppa sin efterlängtade10:e platta och som ni förstår av att se den här så blev i alla fall inte jag besviken.


Ghost och Dead Soul får väl nästan presenteras som ett paket här, då jag såg dem live tillsammans på Tyrol i början av året och igen på Münchenbryggeriet i början av December. Mäktiga konserter båda två, även om Decemberspelningen var vassast.
Dead Soul har i mina ögon dessutom släppt årets debutplatta.


Veteranerna i Motörhead bara fortsätter att leverera bra musik på gamla dar. Lemmy visar att han är en maktfaktor trots ett år av sviktande hälsa.
Badge har inte nått samma veteranstatus, men levererar svettig och medryckande Bluesrock som är svår att sitta stilla till.

När man ändå pratar om veteraner, så har vi ju även Alonzo, som äntligen kom tillbaka till musikscenen.

Brimstone Days har gjort mig glad mer än en gång med sin The Healer, sedan dom släppte den.




Mera Svenskt med Gin Lady. Andra plattan och dessutom en dubbel,och så jäkla bra. Svängigt så det räcker och blir över. blir 3:an en trippel?
The Saint James Society, var en skiva jag sett fram emot och som jag gillar skarpt. Nu får man se fram mot deras roadmovie som är i postproduktion.


Att det ockulta håller kvar sitt grepp om musikindustrin (och mig), kan man väl inte mista sig på. Blood Ceremony gick upp i kamp med Purson, om denna plats, men det lite mer trallvänliga vann denna gång.
Nick Cave gav även han ut en riktig dräparplatta, för att inte tala om hans liveframträdande i Stockholm. Magiskt.

Givetvis kan jag inte annat än ta med mina gamla polare i The Quill på denna lista. De må så vara att jag är färgad av det kamratskapet, men vad fasiken, det är min lista på de skivor jag tyckt bäst om under året, och detta har varit en av de skivor jag lyssnat mest på. Rock On!



Detta avspeglar bara det jag lyssnat på under året, så om det är någon som läser detta och tycker att, -fasiken vår platta borde ha platsat här, ja då kan jag bara säga att det kan vara så att jag missat den helt enkelt (eller att jag inte gillade den lika mycket som ni). Så vill du försäkra dig om att framtida alster inte missas, skicka ett ex. så lovar jag att den kommer recenseras och möjligen hamna på framtida listor.

Förra årets lista så avslutade jag med att jag såg fram emot ett par släpp som skulle komma under detta året, däribland The Saint James Society, Ghost, The Quill och Supralunar. De tre första tog sig även in på listan för året. Dock gick Supralunars skiva och blev försenad, men med det som släppts hittills, så kvarstår min förväntan, fast inför 2014 i stället.
Och tittar man på 2014, så kan man bara konstatera på det jag hittills sett, att det blir ett minst lika spännande skivår, med många gamla klassiska artister som släpper nytt, för att inte tala om allt nytt som man lär snubbla över.

To infinity and Beyond!

Recension - Night : Dead Soul : Ghost - Münchenbryggeriet 20131208

Äntligen dags att återse ett par favoriter igen. Dead Soul och Ghost, på ett fullsatt Münchenbryggeriet. Det är inte ens ett år sedan jag och frugan såg dem på Tyrol , men det är bara att konstatera att trots att det mesta är sig likt, så har det ändå hänt en del under tiden.

Men, det är väl inte mer än rätt att börja från början, eftersom dessa band inte kom till huvudstaden på egen hand, utan tillsammans med Night, bildade man Linköpings oheliga trojka som belägrade Stockholm. Tänker väl inte orda så mycket om Night. Jag tänker bara framhålla ett par saker.
Grabbarna spelar underbar och kompetent musik, med otrolig känsla från Heavy Metalens glansdagar.
Dom har dessutom en hel del bra låtar i bagaget. Bra så långt.
Dock har jag ett stort problem med sången. Herr Fire borde hålla sig till gitarren och låta bandet plocka in en sångare som inte kör kastratläge på sången hela tiden. Att satsa på flygsirensläge A'la Bruce Dickinson kan vara effektfullt just som effekt, men i varje låt och hela tiden blir det lika enerverande som ständigt growlande. Se nu inte detta som elakheter från min sida, utan mer som konstruktiv kritik, för i övrigt rockar bandet, och vill man vidare tror jag att det skulle vara det naturliga steget, för resten har man på plats.

Dead Soul - Enda bilden jag fick som går att publicera

Så över till det som var målet för kvällen, nämligen återseendena.
Först ut, Dead Soul. Ett tämligen nytt band som jag aldrig hört talas om innan den ovan nämnda konserten på Tyrol. Där slog dom fullkomligt knock på både mig och frugan. In på scenen klev ett ruggigt kompetent liveband. Sedan dess har dom (helt nyligen) släppt sin första platta, In The Darkness.
Denna gången var med andra ord förutsättningarna lite annorlunda. Överraskningsmomentet var borta, men i stället ersatt av familjaritet eftersom plattan snurrat flitigt här hemma sedan släppet.

Bra eller dåligt? Bra skulle jag vilja säga, för nu när överrumplingen är borta så är det lättare att hänga med i låtarna och galet sjunga med. Scenshowen var ungefär som på Tyrol. Sparsam, utan yviga gester, men med en otrolig energi och närvaro. Mycket snygg och enkel ljussättning, som i huvudsak gick i blått och rött, med vita kontrapunkter. Vilket kan sägas vara bra färger för att representera bandets musik. Den blå kylan för texterna, melankolin och mörkret. Den röda för värmen i den massiva soniska ljudväggen som bandet levererar och omvälver oss i publiken med tillsammans med Anders röst som sveper som ett balsam över ljudkaoset. Till det har vi Niels totala inlevelse tillsammans med de kompletterade musikerna. Den enda utsvävningen showmässigt var att man till sista låten fick in Ghost's namnlösa trum-gast på scenen och därmed hade 3 trummisar som manglade på samtidigt. Mäktigt! Allt sammantaget en otrolig show, i sin spartanska återhållsamhet, som jag gärna ser om, och om, och om igen...
Fast då helst med en platta till under bältet, ja jag vet att debuten just släpptes, men lite fler låtar så att man kan köra en rejäl show som headliners. Det är så jag vill se dem nästa gång. :-)

Över till "the main attraction" Ghost. Sedan vi sågs sist, har bandet mer eller mindre varit ute på konstant Turné och har i dagsläget en rejäl bit kvar innan det blir vila för dem. Vilket kan vara både på gott och på ont.
Efter en lite svajig start vad det gäller sångljudet, så tog det sig rejält. Jag vet inte om det beror på var vi var placerade i publikhavet, men om man jämför med Tyrolspelningen, så reagerade både frugan och jag på att ljudet var så mycket bättre här. Det var tyngre och med mycket mer stuns. Om det beror på att man satt produktionen bättre eller om man har skaffat in bättre prylar längs vägen, det vet jag inte, men det lät bättre. Mycket bättre. En tyngd som musiken mådde väldigt bra av.

Bandet kändes dessutom mer avslappnat än på Tyrol, vilket jag antar kan tillskrivas att man spelat så flitigt under året, så att man kan ta det lite coolare helt enkelt. Det är givetvis svårt att avgöra med ett band som är så maskerade på scenen, men jag upplevde även att bandet verkade ha roligare själva. Kanske en följd av avslappningen och den ökade säkerheten. För att inte tala om att Papa dessutom ägnade sig åt mer mellansnack. Inte mycket, men ungefär ett par 100% mer än senast jag såg dem. Kul.

Låtmässigt inga större överraskningar, men det var väl inte förväntat, utan det är leveransen som är den stora behållningen. Teatraliskt överdådigt, även om det även här är de små gesterna som regerar. Bandet har en väldigt maffig scen, för en arena av denna medelstorlek, med snyggt ljus och en otroligt snygg backdrop som ramar in det hela. Till den dag Ghost skall göra entré på de lite större scenerna med ett mer överdådigt scenbygge, har jag ett par idéer, men dom håller jag för mig själv just nu.
Dock börjar det bli ett år sedan man gjorde sitt tronskifte från Papa Emeritus till Papa Emeritus II, vilket gör att jag tror att en hel del i publiken har ökade förväntningar och åtminstone jag själv fick en ökad förväntning inför vad som kunde hända, varje gång Papa klev av scenen en stund. Inga överraskningar på den fronten, men känner jag bandet rätt kommer det någon gång längs vägen hända någon form av sekulärt. Var och när, antagligen är det något som bara andarna vet....

Så för att summera kvällen i stort, så är jag helt enkelt lyrisk. Bättre ljud, bättre uppträdande överlag. Det enda negativa jag kan komma på, Night undantaget var nog att man inte tog kort i Merch-ståndet. (Jag vet, orutinerat att inte ha med sig kontanter, men vi lever i slutet av 2013...) och jag som hade tänkt skämma bort mig lite med födelsedagspresenter till mig själv. :-) Som tur är finns ju webb-shoppar (vi lever ju ändå i slutet av 2013...). En annan önskan från min sida när det gäller Ghost, nästa gång jag får chansen att se dem hoppas jag att det är på ett ställe som inte har 18-årsgräns, då jag misstänker att min son skulle älska det här. Men, har man inte mer att klaga på, ja då får man väl anse att det var en lyckad kväll.

Dead Soul och Ghost, vad säger ni, det här gör vi om igen, va? På något sätt... Tack för en skön kväll!

Mer om banden.
Night
Dead Soul
Ghost

Dead Soul revisited

Ibland när man skriver sina recensioner så går det lite fort.
Dead Soul recensionen var en sådan.
Inte så att något av det jag skrev där inte gäller fortfarande, bara det att efter att ha lyssnat ganska intensivt på skivan ett tag så känner jag att det är så mycket mer som jag vill säga om skivan.


Till att börja med, så när jag lyssnade på skivan initialt för recensionen, så gjorde jag det ganska ensamt för jag hade bara skivan digitalt och då blev det mest i hörlurarna till min telefon, men sedan jag köpte skivan har den spelats ännu flitigare här hemma. Framför allt för att jag inte är ensam om att tokgilla bandet, frugan är lika besatt av Dead Souls musik som jag. Vilket betyder att vi sätter på skivan om varandra och all denna lyssning gör att man utvidgar sina tankar, vilket föranleder denna lilla artikel.

Framför allt är det en sak som växer fram med det repetitiva lyssnandet. Att även om bandet själva förklarar, med rätta, sin musik som "Elektronisk Undergångsblues" så kan jag inte låta bli att slås över det faktumet att musiken även härbärgerar stora doser av mörk, återhållen erotik. Fullkomligt osar av det.

Detta trots att texterna inte har någon direkt sexuell innebörd, utan detta får man nog tillskriva det suggestiva i musiken och Slim's röst som är fullkomligt genomsyrad av känslor och soul och eller mitt snuskiga sinne.
Men det är en erotik i det mörkare gränslandet. En musik som skulle kunna passa väldigt väl i ett film soundrack, kanske i en film som den kommande 50 Shades of Grey till exempel. Detta sagt utan att veta hur filmen kommer att te sig, utan bara baserat på dess svala BDSM inriktning i lyxig miljö. Vilket känns som rätt inramning för denna typ av musik.

Också! För, missförstå mig rätt, detta är i mina öron musik som passar närsom. Här hemma ser både jag och frugan fram mot att se dem när dom spelar förband till Ghost på Münchenbryggeriet den 8:e December (snacka om timing, dagen efter min födelsedag). Frugan hänger dessutom mest med för att just Dead Soul Spelar. Det är skönt när man kan dela på sitt vansinne. :-)

Recension - Left Lane Cruiser : Rock Them Back To Hell

I en tidigare recension av bandet Yidhra så drog jag slutsatsen att man ibland kan döma musik efter omslag. 

I dag skall jag nästan göra motsatsen. För baserat på omslag skulle det vara lätt att avfärda dagens band, Left Lane Cruiser som ett plojband.

Det är inte det att omslaget är fult som sådant, tvärtom, utan det handlar bara om dess utstrålning. Omslaget är gjort av den fantastiske William Stout, Vid en snabb blick kan det dock signalera att detta är någon form av ett rockigare Rednex. 
Men det kan vi glömma direkt. För skivan Rock Them Back To Hell är en rejäl dos av Amerikansk elektrifierad träskblues när den är som bäst. Det är LLC's sjätte platta och den första jag hör av bandet som helhet, innan har jag bara hört enstaka låtar.

Den som följt bloggen ett tag vet att jag är svag för den här typen av Blues. Den senaste tiden har bjudit både på Badge, Factory Brains, Larman Clamor och nu senast Dead Soul (Dead Soul skiljer sig lite med sitt mer elektroniska sound men hjärtat och rötterna är desamma) och nu kan jag alltså även lägga Left Lane Cruiser till högen av röjig Blues.

Bandet är en tvättäkta duo från Fort Wayne, Indiana, och dom spelar en rå, svängig och opolerad Blues med tonvis av känsla av Whiskyindränkta bilfärder in i solnedgången i min fantasivärld av Amerikansk söder.
Som ett soundtrack till första avsnittet av Niklas Mat.
Inte sett det programmet? Gör det.
Lyssna sedan på Left Lane Cruiser och kom inte och säg att ni inte, som jag, är sugna på att åka och besöka Sean Brock på hans restaurang Husk i Charleston och fara runt i en allt för stor bil, med LLC på hög volym.

Musiken rör sig från svängig boogie gung som i öppningsspåret "Zombie Blocked" till lite finstämt som i "Coley". Till detta serveras det ett lånkok av skönt distad gitarr, slide, stompande trummor och maniskt munspel. Allt nedsköljt med raspig sång och spritindränkta texter.


Jag misstänker att ni nu vid det här laget har listat ut att jag gillar skivan skarpt. Så det är väl bara att slänga sig över betygsättningen. Det blir 4 Ess av 5 möjliga. Tyvärr finns inte just denna skivan på Spotify ännu, men ni hittar deras äldre plattor där så det är kanske bara en tidsfråga. Tills dess får ni stå ut med detta smakprov.



Som en extra bonus, så skall jag dessutom erkänna mitt avund mot alla ni som bor i Göteborgstrakten. För ni har den 16:e November chansen att se dem live på Show Down. Lyckliga er!

Sammanfattning:
Betyg: 4/5
Favoritspår just nu: Zombie Blocked och Coley
Bolag: Alive Records
Release: September 2013





Band:
Freddie J IV (vocals, guitars)
Brenn "Sausage Paw" Beck (drums, trash, hollerin')

Tracklist:
1 Zombie Blocked
2 Electrify
3 Neighborhood
4 Juice To Get Loose
5 Overtaken
6 Be So Fine
7 Jukebox
8 Coley
9 Paralyze Ya
10 Righteous

Mer Info:
Facebook
Spotify

Support The Bands You Like!

Recension - Dead Soul : In The Darkness

Jag har skrivit en del om Dead Soul tidigare, då dom med hjälp av ett liveframträdande och ett par singlar lyckats knyta mig till sig. Deras debutalbum, In The Darkness, som just är släppt, har varit en av de skivor jag sett fram mot mest denna höst, så nu är det upp till bevis. Eller bevis och bevis, en genomlyssning och det var bara att konstatera att i mitt fall så sparkade dom in en redan öppen dörr. Men där kan vi ju inte stanna utan på med skivan igen och ner i mörkret.






In The Darkness är en slående titel. Det är en mörk palett som det målas ifrån. En underbart mörk palett. För att vara ett debutalbum så är den otroligt komplett och välarbetad, lägger man därtill att gruppen som sådan inte existerat så värst länge blir det smått fantastiskt.
Detta är i sanningen elektronisk undergångsblues av högsta kvalitet, både vad gäller den svängiga och suggestiva musiken, men även den känslofyllt framförda sången med otroligt tänkvärda texter som hanterar både mörker, tvivel, religion, ifrågasättande och rannsakan.

Bluesen och soulen är fundamentet. Det industriella elektroniska är vägen. Budskapet är passageraren och helheten blir målet. Det är som Depeche Mode i sina allra bästa och rockigaste stunder. Och då menar jag alltså Depeches bästa stunder. Var vi ligger i nivå för Dead Soul vågar jag inte gissa. Kan dom bli bättre än så här så blir det farligt.

Jag väger i det här även in vetskapen om hur tunga och vilken otrolig närvaro dom har Live. Vilket tar mig osökt in på deras kommande turné med Ghost. Vilket paket. Kompletterande mörker från olika håll.
 Jag vet inte hur det är med er andra, men jag planerar att gå.

Jag kan bara ge detta ett enda betyg. Ett betyg som innebär att jag måste hala ut det där extra esset ur rockärmen och drämma till med en fullpottare. 5 ess av 5 möjliga (ja, jag vet en kortlek har bara 4 ess, men det gäller ju att gardera sig). Dessutom misstänker jag att det kommer att behövas något extraordinärt för att denna platta inte skall komma på min årsbästa lista.

Nu får ni ursäkta, men jag måste sätta på plattan en gång till.



Sammanfattning:
Betyg: 5/5
Favoritspår just nu: Burn In Hell och God Where Are You Now
Bolag: Razzia Notes
Release: Oktober 2013

Band:
Anders "Slidin Slim" Landelius
Niels Nielsen

Tracklist:

1. Hounds of hell
2. Burn forever
3. They will pay
4. Do your job
5. The patient
6. Dead house
7. Kill the past
8. Find that man
9. Lost my will
10. God where are you now
11. Asylum

Mer Info:
Hemsida
Facebook
Spotify

Support The Bands You Like!

Dagens Musiktips - Dead Soul : Burn Forever

Dom har varit här förut, Dead Soul, men eftersom dom ligger på ett av de skivsläpp som jag ser fram mot mest  nu så här i slutet av året, så är det med glädje jag kan visa er deras senaste video och tillika singel "Burn Forever"



Skivan kommer att släppas den 23:e Oktober genom sedvanliga kanaler och man kommer även att vara förband till Ghost nu när dom ger sig ut på Scandinavienturné, vilket gör att jag förhoppningsvis får chansen att se dem båda den 8:e December. (Jag fyller år dagen innan om någon kan komma på en lämplig födelsedagspresent. :-))

Mer info om bandet:
Facebook
Hemsida

Recension - Badge : If I could Love, I'd Love This

Efter att ha sett Badge live, som förband till Clutch  på Tyrol, hoppades jag att jag skulle få tillfälle att återkomma till bandet. Nu har den tiden kommit och den önskan har gått i uppfyllelse.

De inte helt orutinerade herrarna Norlin, Haake och Hielm släpper den 16:e Oktober sitt andra album tillsamman, med titeln "If I could Love, I'd Love This". Skivan är fylld till bredden av deras semiakustiska Psychoblues med rötterna i rootsen. :-)

Nio kompromisslösa och opolerade pärlor som trots det uråldriga och enkla formatet lyckas med konststycket att låta piggt och modernt. Som musikaliskt uppvuxen i det svenska bluesdeltat Mönsterås, blir jag närmast extatisk när jag på mindre än ett år, med Badge, kan lägga ännu ett band till mina nya bluesfavoriter (Factory Brains, Dead Soul och Larman Clamor). Som dessutom på ett förnämligt sätt lyckas balansera mellan det traditionella och ändå förnya genren, genom att på ett troligt sätt föra in lika delar galenskap och svärta i musiken. Det gäller alla ovan nämnda band. Extra glädjande är väl dessutom det faktum att majoriteten av dessa band dessutom är Svenska.

Jag älskar Matti Norlins förmåga att låta rösten vandra från smeksamt till rivig och vild i samklang och harmoni med sin plåtgura (som antagligen har blivit välsignad i någon vägkorsning) och kompet som levereras av Fredrik Haake och Gustaf Hielm, Dom stånkar på taktfast på i 36 perfekt avvägda minuter, som verkligen osar galenskap, trånga barer, svett och billig öl. Perfekt!
Det är en spännande vandring som Badge bjuder på, från den kanske mest publikfriande låten "Down To Earth" som har en inbjudande catchighet som gjord för att spelas på radio, till galet jäktad speedblues som i "Calculated Moves". Det blir vacker och suggestiv Doomblues i "Graveyard Dance" och stompvänlig faan'anammablues i "Break Down" och däremellan en hel del andra utflykter allt signerat med drivet och kompetent (ibland jazzigt) komp, sugande slide, snygga solon och bra sång.

Det må låta gammalt och rostigt, men det är snygg produktion på alla sätt. Skall man dra paralleller till filmens värld är det lite som i Gatsby, där det lagts ner stor möda för att få det att se ut som gamla tider, men på ett nyskapande sätt. Dessutom sväller känslan och spelglädjen ut på ett sätt som gör en riktigt glad.

Jag kan bara hålla med mig själv (skönt att någon gör det) i det jag sade redan efter konserten, dom låter som en "elak Ry Cooder på speed med sin vansinnes blues" och det håller ännu. Man lyckas väl med att fånga den livekänsla som man levererade på scenen. Det är som ett löfte om att detta är en svettig och svängig historia när man får det serverat live. 

Musiken serveras med fördel på hög volym med kall öl och whisky. Antingen live i en trång och varm lokal, eller sittandes på farstubron gungandes i en hammock, sydstatstyle.

Det är väl inte förvånande efter detta att jag verkligen gillar skivan och bandet som helhet, så det kanske är på tiden att smälla till med den första fullpoängaren sedan jag startade med betygsättning? För det här är musik som är som en varm filt för min själ.
Följdaktligen ger jag Badge 5 spader av 5 möjliga och som det ser ut nu, kommer dom med stor sannolikhet att finnas med när skivårets bästa summeras för min del.
Och som hook till det hela skickar jag till Badge ett: I can love, And I do!
Ta nu inte bara mitt ord på det hela, utan lyssna själv. Skivan är som sagt på väg ut i handeln, men går redan att lyssna på via Spotify.




Sammanfattning:
Betyg 5/5
Favoritspår: Graveyard Dance, Break down och Down to Earth
Skivbolag: Perennity Records/Triada
Release: 16 Oktober

Bandet består av följande lirare:
Matti Norlin : Gitarr, sång
Gustaf Hielm : Bas
Fredrik Haake : Trummor

Tracklist:
1. Down to earth 3:49
2. Calculated moves 3:18
3. Break down (singel. ISRC: SE2JA1300403) 3:32
4. Obey 4:05
5. Graveyard dance 4:13
6. Draw the curtains 4:28
7. Break the circle 3:25
8. The first female skydiver 4:24
9. Stand 4:47

Mer om Badge:
Facebook
Spotify

Dagens Musiktips - Dead Soul

Jag har berättat om att Ghost spelningen på Tyrol, förutom ett vansinnigt bra Ghost framträdande, bjöd på ett nytt favoritband, Dead Soul.

Så då är det väl inte mer än rätt, att nu när bandet släppt sin första video, får agera dagens musiktips. Dead Soul levererar en spännande mix av gammalt och nytt, när dom kokar ihop sin dystopiska undergångsblues. Den syntmättade råbluesen som bandet bjuder oss må vara mörk i sinnet, men musiken i sig brinner med klar låga och kommer att vara ett underbart sountrack till den kommande hösten när deras fullängdare släpps.

Konsert - Ghost, Tyrol 2013-03-28

Denna afton, skärtorsdag till råga på allt, styrde jag och frugan vår trogna kvast (skämtsamt kallad Reanult) mot Tyrol, Djurgården i stället för att sikta mot Blåkulla (Blå Jungfrun utanför Oskarshamn), men just ikväll, under fullmånen, var mörkrets härolder, Ghost, just på Tyrol för att hålla sin mässa.

Efter sin bejublade debutskiva och med uppföljaren om hörnet, behöver jag då säga att förväntan var stor att äntligen få se bandet live för första gången?

Det skulle visa sig att kvällen hade en ohelig treenighet i beredskap för oss. Jag passar dessutom på att be om ursäkt för dom dåliga bilderna.

1. Första förbandet, Dead Soul.
Vilken jäkla rökare!
Bandets namn kan te sig en aning märkligt när man levererar så levande och själfull musik. Detta är verkligen ett band jag kommer att återkomma till.
Även detta ett band från Östergötland, normalt en duo, men för livespelningarna förstärkta till fem man. Bandet själva kallar sin musik för Industriell Doom Blues och det är väl inte någon dum beskrivning, för det var modern Blues rock med ett mörker som härstammar rakt ner från en berömd korsning strax utanför Clarksdale. Drivet och rått, analogt och synt i en svängig mix. Därtill en sångare med en riktig guldpipa.

Av en slump fick jag chansen att byta några ord med gitarrhalvan av Dead Soul, Niels (hittar så otroligt lite om detta band på nätet), då han även dubblar som Ghost's Turnéledare. Trevlig kille som kunde berätta att man har en skiva på gång, förhoppningsvis i September. Den hoppas jag få chansen att återkomma till här på bloggen.
När jag kom till konserten visste jag inget alls om bandet. När jag gick därifrån visste jag egentligen inte så mycket mer, men en sak som jag vet, är att jag upptäckt ett nytt favoritband.

Dead Soul har en singel ute på vinyl och uppe på Spotify, se till att lyssna på den! Det är inte en uppmaning, utan en order.

 2. Som förband nummer två spelade Switchblade och tyvärr är nog det mest positiva jag kan säga om dem, är att dom slutade. Till slut. Nä förresten, trummisen och keybordspelaren var energiska och duktiga, men det var alles. Antagligen baserar jag detta till mångt och mycket på min aversion mot growl, för det var några minuter i mitten av deras set som blev mer uthärdliga när den omaskerade sångaren valde att sjunga lite mer normalt. Men även att denna typ av introverta doom kanske behöver ett annat forum, mer eget, med andra förväntningar. Gitarristen var ett kapitel för sig, hade jag velat höra oinspirerade ackord med långa mellanrum hade jag kunnat stannat hemma och lånat dotterns elgura och ackordbibeln. Som lök på laxen hade man en alldeles egen growldemon som stundtals släntrade ut på scenen. Först och främst, demoner släntrar väl inte? Dom dyker upp och försvinner i blixtpuffar! :-) Skall man ha en maskeringsgimmick, får man nog steppa upp lite om man  öppnar för ett band som Ghost, som gör det hela på en helt annan nivå. Oinspirerat framträdande över lag som bara lyckades dra ner stämningen.

3. Ghost! Säga vad man vill om det bandet, men vilken show dom levererar.
Musiken, som de namnlösa vålnaderna levererar, sitter som en knytnäve i solarplexus. Papa Emeritus II seglar runt på Scenen och lyckas med sina små och sparsamma gester skapa en otrolig närvaro. Ljusshowen är vansinnigt snygg, backdropen likaså. Ett mycket professionellt paket, fulladdat med mystik och bra låtar, och trots att det var en hel del av dem som jag inte hört ännu, så funkade det väldigt bra.

En sak som frugan och jag reflekterade över är att det blir en något udda upplevelse när man inte kan se och tolka musikernas ansiktsuttryck. En annan sak som jag reagerade på var de snygga körerna eller dubbningar av Papas röst (vet inte riktigt vad jag skall kalla det), som i vissa stunder får sången att låta som tagen ur en skräckfilm om man tänker sig klassiska scener där man hör flera röster från helvetets djup. Däribland låter det även som kvinnoröster är indubbade, vilket i sig triggade tankar på om huruvida det kan finnas kvinnor bakom kåporna. En tanke som får extra bränsle efter gruppens senaste video. :-) Vem vet? Inte jag! Dock är identiteterna bakom gruppen ointressant för min egen del, även om det alltid är kul att spekulera runt mystik.

Jag ser verkligen fram mot skivsläppet för uppföljaren, och efter kvällen tror jag knappast att jag kommer att bli besviken. Sedan får folk skrika sig hesa om att dom är trötta på hypen runt Ghost, för min egen del gillar jag hela paketet och kommer fortsatt att se fram mot vad dom har i kikaren för oss.

En underbar kväll, och sällan har väl textraden från låten Stand By Him, "It is the night of the witch tonight", varit mer passande, som denna skärtorsdag.