Även jag har kört en sådan lista, och tänkte att det kunde vara ett inlägg här med, fast då med lite förklaringar. Och givetvis, Här på Spader Ess är en lista av dignitet tvungen att innehålla 13 alster! Dock blev det lite knas i början på mina Facebook delningar, då jag som den klant jag är bara delade med min fru i ett par dagar.
Okej, denna platta har jag enbart haft som kassettband. Men det var den första musik jag fick av mina föräldrar. Så att säga startskottet. Fick denna kassett tillsammans med en mono radio med inbyggd kassettspelare. Elvisen snurrade flitigt, men snart blev det roligare att spela in blandband från radion. Favoritprogrammen då var Lilla Bommen och Ny Våg. För att vara riktigt gubbig, på den tiden då det spelades bra musik på SR.
Husgudar som fortfarande står på de högsta trappstegen. Kommer inte ihåg exakt vilken av Motörheads plattor som jag hörde först, men såld blev jag. Ett av de band som jag sett live flest gånger.
Och även om det inte spelningsmässigt var helt lysande, så är jag lyckligt lottad som fick gå på deras sista spelning i Sverige tillsammans med båda mina underbara barn. Att ett bands första plattor blir de mest fundamentala är väl inte helt ovanligt, men att som Motörhead lyckas fortsätta att leverera genom karriären som man gjort och dessutom lyckat göra några av sina bästa plattor sist, det är snudd på fantastiskt.
"Mitt" eget band. Ni har förhoppningsvis läst en del redan om min tid med detta underbara gäng. Att jag dessutom lyckades bli ackrediterad som textförfattare på en av skivans mest lokalradiospelade låtar gjorde att jag dessutom fick min första och enda utbetalning från STIM. Tror att det blev hela 7 kronor. Underbara tider. Massor mer om denna tid i artikelserien Let the Good Times Roll - En bit av Rockhistorien
Någon stans i tonåren blev även Liveskivor en viktig del i musikdieten. Det har släppts en hel del riktigt bra klassiska liveplattor men denna är en av dem som varit viktigast för mig. Jag vet dessutom inte om det ens går lyssna på Hårdrock/Metal och inte älska Judas Priest.
Själv älskar jag det mesta från perioden Rocka Rolla till Painkiller. När Rob lämnade micken en stund tappade jag intresset lite, för att återigen blomma upp på senaste plattan Firepower.
Rush var ett av alla band som presenterades via Mulles skivsamling. Dom har gjort massor med bra plattor, men det var med eposet 2112 som dom riktigt satte klorna i mig. En gång fick jag för mig att jag såg Geddy Lee i Borgholm en midsommar, men det var nog bara en kombination av Lookalike och stor ölkonsumtion.
Kiss var ett band som jag var lite kluven över. Bland mina skolkompisar i yngre tonåren var det två läger. Dom som gillade Kiss, eller dom som gillade Sweet. Eftersom jag gillade Sweet innan jag hört Kiss hamnade jag i det lägret och vägrade lyssna på Kiss ett tag av ren princip. Sedan en kväll satt jag och polaren Micke och lyssnade på nått blandband och en fantastisk låt spelades. Det visade sig vara "Rock n Roll all Night" med Kiss och från den stunden åkte Sweet ut och det blev Kiss för hela slanten. Tog inte lång stund förrän man hade tapetserat pojkrummet med affischer från Poster och Kiss spelades nonstop. 
Polaren Micke introducerade även Magnus Uggla. Skivan slog hårt och blev för oss en riktig sommarplåga som sträckt sig till nu. Var i våras och såg Ugglas föreställning "Varning på stan nu mår kung i baren illa igen". Ren och skär nostalgitripp!
Någon gång i högstadiet gick jag plötsligt i baktakt. Bob Marley tog mig med på en Reggae resa, som tittar fram lite då och då fortfarande. Stark musik och tunga texter till baktaktsgungande solskensmusik. Men det var bara inkörsporten till andra akter och gläntade på luckan mot Ska-musiken.
Denna skivan, Led Zeppelins Physical Graffiti, är ett formidabelt mästerverk i sig. Som om inte det räckte så innehåller den även, enligt mig, en av världens bästa låtar, kanske DEN bästa, punkt.
Självklart handlar det om "Kashmir. Mycket mer än så behöver man nog inte säga.
En sådan här lista från mig blir inte komplett utan Thin Lizzy och då framför allt Black Rose. Phil Lynott med kamrater ställs på husgudarnas altare. Fick alrig möjligheten att se dem live som Lizzy, men den solospelning som Phil gjorde i Västervik fungerade fint den med, då kompbandet i stort sett var Thin Lizzy. Skivan Nightlife var en av de första vinyler jag var med och köpte (hade ingen egen spelare, så den fick bo hemma hos polaren Micke). När jag på egen hand köpte min första egna vinyl, så var det något helt annat, mer om det här.
Ja, då trillar vi in på det lite extra allt. Idag blir man lite nostalgisk över hur naivt rasande man kunde vara i Tonåren. Men jäklar vilket soundtrack vi hade med Ebba i täten. Både Svenskt och Engelskt, den Amerikanska punken fick komma in lite senare. Lite tråkigt att jag inte kunnat se dem live, även om det nästan hände (här är förklaringen).
Hittills har listan enbart berört det som man upptäckte främst i Tonåren och det är väl inget konstigt med det, då det är då man formas. Men skam den som inte fortsätter att vara nyfiken. Nick Cave svepte in i mitt liv som en stormvind genom min Fru. När hon spelade "The Ship Song" då föll jag pladask för hans otroliga röst och textsnickeri. Tack för den presenten älskling. En man som sömlöst rör sig mellan kaotisk bombastiskt till lugnt och finstämt.Har dessutom lyssnat på hans senaste album Ghosteen de senaste dagarna. Hans först skiva som är helt skriven efter hans sons död. Lugn, nerstämd, sorglig men otroligt vacker.
Vi avslutar the extended 10 albums listan med ännu en "nykomling" i sammanhanget. Rival Sons har även dom valsat in i mitt musikaliska hjärterum och är väl det band som nu börjar hota Motörhead som mest sedda band live (bortsett från N.J.B. förstås) av det förklarliga skälet att man inte kan se Motörhead längre. Första låten jag hörde var "Burn Down Los Angeles" och det behövdes inte många sekunder att bli hooked. Sönerna har även dom gjort en låt, "Soul", som klart kvalar in på min lista av världens bästa låtar. Dock ligger den inte på denna platta.
