måndag 1 juli 2013

Teatralisk rock och image...

Det här med image som går över i det teatraliska är en återkommande nöt för mig. En del av mig fullkomligt älskar det teatraliska och gärna lite mystiska.
Även om Kiss inte var det första band jag började lyssna på i hårdrockssvängen, så var det ett av de tidigare banden i min rockpalett. Initialt så störde jag mig väldigt mycket på deras smink och gimmick och vägrade lyssna på dem. Tyckte att Sweet var mycket häftigare. Men sedan, när jag väl hörde "Rock n Roll all night" första gången, ovetandes om att det just var Kiss, så var det kört.

Från att föraktat deras image, så köpte jag plötsligt hela paketet med hull och hår... och lite därtill. Mitt pojkrum var plötsligt tapetserat med gamla underbara affischer från tidningen Poster och vad annat man nu kunde komma över. Att man då inte visste hur dom såg ut bakom sminket var bara ett kittlande plus som bara ökade suget genom sin ovisshet, även om alla försök att fånga dem på bild utan maskering gav en viss nyfikenhet även den.

Inte Starletbilden, utan lånad från nät.et

Jag kommer fortfarande ihåg första osminkade bilden på vad som påstods vara Paul Stanley, på baksidan av en Starlet (har jag för mig) tidning och snacket den gav upphov till.
Jag tycker fortfarande att skivan "Unmasked" är ett mästerverk, även om låtarna inte är deras starkaste, just för att den lekte med identiteterna på ett så skönt sätt. Sedan kom slutligen den riktiga demaskeringen, som för mig blev lite av startskottet till att jag tappade intresset för gruppen.

Men då klev nya spännande akter in på banan. King Diamond i Mercyful Fate bar den sminkade fanan vidare, även om han inte var så hemlig. Istället gav han en annan nerv genom sin flört med den mörka sidan. Heavy Load och Manowar stod för en annan typ av gimmick som också tilltalade en tonårsgrabb.


Nuförtiden så står Ghost högt på min favoritlista, och det är bara att erkänna, att även om musiken står i fokus, så är paketeringen som helhet en viktig del. Dom gör det hela smart och väldigt snyggt. Och vis från mina erfarenheter med Kiss, så är jag bara glad så länge dom kan hålla sig anonyma. Även om jag tagit del av spekulationerna om Papa Emeritus identitet, så har jag inget behov av att få den bekräftad i dagsläget. Den dagen den sorgen.... :-)

Men det är som sagt en balansgång.

På andra sidan har vi det mesta av likmålad Svart Metall. Det finns undantag, men generellt har jag svårt för hela den genren. Det trots att det finns en hel del akter som spelar bra musik. Men dom försöker vara så jäkla hårda i sin framtoning att det bara blir pannkaka. Sedan är det väl lite att det går inflation i sminkandet i just den genren. Det i kombination med det i mina öron enerverande tvångsbeteendet att ständigt growla...

Där King Diamond stack ut, så smälter man här bara in i en massa, av andra vitmålade lirare. Som alla tävlar om att vara så skitnödigt hårda att det hamnar på seriefigursnivå. För att inte tala om att det ideligen skall ut och springas i skog och snö hela tiden som den värsta skogsmulleskolan. Men det är väl kanske det Norska "Gå på tur" arvet som spökar? Dessutom går det ju att göra bra Black Metal helt utan "Corpse Paint" också

Men detta med starka gimmickar och utstuderad image är verkligen en balansgång. Huruvida man går loss på ett bands paketering är väl till stor del en reflektion på den egna smaken, men även tror jag att vilken artist man tar till sig först spelar roll. För det är fascinerande hur man kan köpa en artist med hull och hår, och samtidigt rata en annan, till synes likvärdig akt, utan några större argument.



Dessutom kan man väl knappast säga att något band är helt utan image, det är bara att vissa gör det till en större del av sin karriär än andra.

Vad säger ni?

10 kommentarer:

  1. Jag tycker att köra på lite image inte är fel. T.ex. tycker jag att Lordis scenkostymer bara är kul. Jag menar, scenkläder ska skilja sig från vad vi alla har till vardags, speciellt med eskapistiska teman. All form av scenkultur handlar ju om att bygga en illusion.

    SvaraRadera
  2. Image är inte helt oviktigt men för mig kommer ALLTID musiken i första hand. En cool image är bara bonus och om imagen är mer tveksam så kan jag oftast blunda för det om musiken är tillräckligt bra.
    Och jag kan inte bry mig mindre om Pappa Påves identitet. Men det är klart, hade det varit Arne Weise som gömde sig bakom masken så hade jag nog höjt lite på ögonbrynet.

    SvaraRadera
  3. Crimson: På något sätt så har väl alla en image, hur eller hur, på ett eller annat sätt, mer eller mindre. Det är bara lite kul hur det kan slå. Hur en typ av image kan tilltala medan en till synes likvärdig faktiskt kan stjälpa hela lasset.

    Christofer: Först, välkommen. Håller med, musiken är alltid nummer 1, och det är väl just det som i första hand gör att mycket av SvartMetallen går bort för mig, just growlandet som jag har svårt för, men även imagen gör sig påmind som varningsklocka och då gillar jag ju ändå de mörkare delarna av musiklandskapet. Och visst hade varit coolt om det var Arne Weise bakom påvens maskering. :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller också med om att det är nummer 1 med musiken, men det kändes så självklart.

      Jag kan inte komma på något band inom hårdrocken där imagen har stött bort mig utan att musiken har gjort det först. Däremot så kommer jag aldrig mer se ett norskt black metal-band i Sverige efter att Dimmu Borgir totaldödade den mörka stämningen med kommentaren "I nästa låt vill jeg se lite skikkelig headbanging" Att black metal uppstod i Norge är ett utslag av kosmisk humor.

      Radera
  4. Image kan också vara ett tveeggad svärd. Den image du väljer kan locka men även stötta bort presumtiva lyssnare. Jag upphör aldrig förvånas alla gånger man varit på fest eller tillställning där folk har sagt den där låten du spelade nyss var suverän, vilket band var det? och deras förvånade min när jag nämner bandets namn.

    Alla band har en image att inte ha en image är också en image. Musiken är främst håller inte låtarna spelar det ingen roll vilken image bandet har.
    När image fungerar bäst går den i symbios med bandets musik och skapar en extra dimension till totalupplevelsen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bra sagt!

      Apropå det kommer jag aldrig att glömma en gammal kompis som var uppvuxen i en rätt så religiös familj. Första gången jag spelade Dio's "Holy Diver" för honom blev han så jäkla såld, bara för att tvärvända och klassa det som ren smörja så fort han fick se omslaget. :-)

      Radera
  5. Underbar story Spader Ess! Snacka om att killen dum förklara sig själv blev musiken plötsligt sämre pga att han inte uppskattade omslaget. Minns när jag var på fest i min tidiga ungdom, värdinnan hatade hårdrock och KISS i synnerhet det är inte musik sa hon detta är musik och så satte hon på Anki Baggers cover på "I Was Made For Loving You"

    SvaraRadera
    Svar
    1. Episkt!

      Det är som att träffa på någon som hatar allt vad hårdrock heter och sätta på Motörheads 1916. Dom flesta vet att Motörhead är ganska hårt, men att dom kan låta så mjukt som 1916... Det brukar förvåna. :-)

      Radera
  6. Har ett inlägg under "Special inlägg" som tar upp historien om Corpse painten... ;)

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...