Polar'n Per recenserar - Anthrax "For all the kings"!

Anthrax -- For All Kings (2016)

Det känns som tiden stått still. Det känns som inget hänt annat än att grabbarna i bandet blivit lite äldre. Scott Ian (Gitarr) har blivit pappa och texterna kanske är aningen mer mogna, men annars är allt sig likt. Visserligen försvann gitarristen Rob Caggiano (numera Volbeat) som ersattes av Jon Donais (Shadows Fall), och under förra året släpptes ett spår "Soror Irrumator" som lovade gott men som inte nådde plattans färdiga produktion.

När denna del i "Big 4" bandets släpper sin elfte fullängdare inryms 11 spår. Givetvis finns det ett antal olika utgåvor med extraspår, men ingen av dessa är denna låt som lovade så gott, istället finns nyinspelade versioner av gamla klassiker!

Det är riffande, de läckra trummorna av Charlie Benate, hela kittet och det finns egentligen inget i mig som känner sig besviken. Tvärt om så finns där höjdpunkter som rockar duktigt fett! Inledande "You Gotta Believe", "Monster At The End" och titelspåret "For All Kings" ligger alla i linje med klassiska soundet mellan "State of Euforia" (1988) och "Persistence of Time" (1990) innan plattans uddaste låt presenteras.

"Breathing Lightning" låter som man kan förvänta sig... ehe... av Alter Bridge... Live-klippet brevid gör den mer glädje än denna catchiga radiohitsproducerade version som finns på plattan.

Anthrax har alltid varit något av husgudar för mig och när bandet förra seklet växlade sångare Joey Belladonna ut och John Bush in passade det tiden och musiken som gavs ut då. Anthrax blev kantigare, tuffare och melodierna i Belladonnas sång blev ersatta av något aggressivare. Melodierna var dock tillbaka med förra släppet då Belladonna återkom och detta släpp en otvetydig del av Anthrax klassiska sound igen. Bandet verkar ha hittat hem igen efter allt stök som följde då Sharon Osbourne återförenade den klassiska line-up som spelade in "Among the Living" (1986).

Singeln "Evil Twin" är kanske det tydligaste beviset på att klassisk Anthrax är tillbaka. Ta dig tid att lyssna igenom plattan. Dett aär riktigt trevlig upplevelse. Personligen gillar jag inledande "You Gotta Believe", "Blood Eagle Wings" och "Avenge Defend". Den sistnämnda tror jag kommer funka riktigt bra live!

Anthrax följer sin ritning på hur man vill spela sin musik!

Surrande gitarrer i fantastiskt balla "Zero Tolerance" avslutar plattan precis så som vi vill höra Anthrax när de mal på! Betyget blir 4 välförtjänta ess av 5!

Med nysläppt av Megadeth, Slayer och nu Anthrax väntar vi på Metallicas släpp så Big 4 kan sättas samman på nytt!

/Polarn Per

Tre starka kort med Anthrax:
1. Riffandet
2. Benates trummor
3. Skönt med en scysst start på 2016...

Spader Ess Nostalgitrippar - Dio

lånad från mycket talangfulle Deathfeniks

Ännu ett nedslag i nostalgiträsket. Denna gång tar vi oss en titt på en av rockens största röster i miniförpackning, Ronnie James Dio.

Mitt första möte med Dio var antingen som frontman i Rainbow eller Black Sabbath. Vilket band som jag hörde honom först med, är lite osäkert, det var ett tag sedan och jag gillar dem lika mycket.

En sak kan man dock snabbt konstatera när det kommer till Dio och hans olika engagemang i kultband, han har en förmåga att sticka ut och höja ett band.
Som Rainbow, ett band som även om det sällan var dåligt och innehöll en och annan legendar på annat håll, så har var dom aldrig så bra som under Dio åren.
Även när det kommer till Black Sabbath så kan jag inte ducka för att hur mycket jag än gillar originaluppsättningen (egentligen går det inte att jämföra) med Ozzy på sång, så håller jag Dio-versionen av Black Sabbath för snäppet vassare i viss mån. Originalet  har en helt annan charm och det faktum att man mer eller mindre definierade en helt egen genre (och vilken genre sedan!) , men Dio-plattorna har ett helt annat mörker, hårdhet och kvalitet.
Det är inte förrän Dio kommer med i gruppen som man verkligen lever upp till sitt mörka rykte. För hårdrar man Ozzy åren, så handlar texterna ofta om mörker, men sett utifrån, medan jag upplever Dio tiden som ett mer omfamnande av mörkret. Dessutom var det en lagom, men nödvändig förändring för att sångarbytet skulle fungera i ett så pass tongivande band.
Säga vad man vill om Sharon Osbourne, det var ett genidrag från hennes sida när hon föreslog Ronnie som ersättare till Ozzy.

Som jag sade innan, det är helt enkelt lite oklart tidsmässigt vilken del av Dio jag först upptäckte. Dock har jag mer tydliga minnen av när jag upptäckte Dio under sin egen flagg.
Det var i en skivaffär i Västervik, på våren 1983. Holy Diver skivan hade precis landat i butiken och man hade inte ens hunnit ställa ut skivan i butiken. Killen bakom disken satte precis på skivans titelspår medan jag och Polarn "Klacke", stod och bläddrade i backarna. Redan vid introt till "Holy Diver" var det kört. När sedan låten i sig pumpade igång var det bara att fort springa fram till disken och fråga vad fasiken är det här som hörs i högtalarna. Behöver jag säga att det var ett impulsköp som man aldrig ångrat den dagen?
Ännu en liten anekdot runt denna skivan. Det var inte bara "Klacke" och jag som blev slagna av blixten när vi hörde plattan. En annan polare "PeKå" blev svårt biten av musiken första gången han hörde den. Dock gick det över fort när han såg omslaget. Även om han alltid försökte förneka sin ganska religiösa uppfostran, så brukade det skina igenom när han såg skivomslag av denna typen (vilket måste ha varit en svår tid för en metallskalle under denna tidsera). Efter det var skivan helt enkelt skit. :-)

Även om det tidigare materialet som herr Dio var med på, verkligen hittade hem hos mig, och att jag faktiskt gillar det mesta han har gjort, så kan jag trots det inte kalla mig någon fanatiker. Viss från första Rainbow plattan, vidare till Black Sabbath och genom Dio åren fram till Lock Up the Wolves, så köpte jag alla plattor. Dock blev den sista skivan jag köpt av Dio just Lock Up The Wolves (som jag har i en snygg promoutgåva). Därefter har jag mest sporadiskt följt honom, men ser honom ändå som en av dom stora.

När det kommer till skivor som är ett måste med Ronnie James Dio bakom micken, förutom ovan nämnda Holy Diver, så skulle jag vilja säga alla egentligen.
Men måste man krympa ner scopet lite så är dessa oumbärliga för mig (även om jag numer saknar en del av dem i skivsamlingen (skulle aldrig sålt vinylerna (hur många gånger skall jag tjata om detta)).

Första plattan med Rainbow. Det må ha varit Richie Blackmooores skötebarn, men det var Dio som satte prägeln. Låtlistan på denna plattan är skrämmande bra och här cementerade man verkligen symbiosen mellan rockmusik och Fantasy, som jag antar man har Dio att tacka för till mångt och mycket. Det enda jag skulle vilja ha annorlunda är i så fall omslaget. För även om uppföljande skivan Rising inte är fullt lika stark musikaliskt så har den ett av rockvärldens mest klassiska omslag, skapat av den fantastiske Ken Kelly. Men det har kanske inte mer med Dio att göra än just kopplingen till Fantasy.

Sedan har vi ju även  skivorna tillsammans med Black Sabbath. Ofrånkomligt, om än lite fantasilöst, men det är inte mitt fel att man lyckades skapa två så mörka och hårda klassiker och till det ett lika episkt live-album. Skyll inte på mig!


Båda plattorna är helt fenomenala, helt enkelt. Med en helt annan råhet och brutalitet än de tidigare alstren, även om man givetvis har Tonys feta och mörka riff i botten. Helt enkelt en värdig fortsättning på ett lysande band. Dessutom så kommer Dio med en ny vinkling textmässigt som även den, gör att bandet tar en naturlig glidning åt ett lite annorlunda uttryck. Och Liven sammanfattar allt på ett underbart sätt.

Sedan kommer vi till slutklämmen, den sista plattan som Dio var med på innan sin allt för tidiga död, Heaven & Hell : The Devil You Know. Återigen en platta som jag gillar skarpt. Det enda jag tycker är synd är att den inte fick spelas in under sitt rätta namn, Black Sabbath. För det är vad det är i mina ögon.

Dessutom har vi som hårdrockare fått ett och annat av herr Dio bortom just hans röstresurser. Må så vara att han inte är egenuppfinnare av det, men på något sätt blev han dess flitigaste marknadsförare. Jag tänker på hornen och ovan nämnda koppling mellan rockmusiken och fantasy.

Tack Ronnie för alla sköna stunder, både gångna och kommande, för Dio är någon man bör lyssna på då och då, i evighet, Amen.

 Long Live Rock And Roll!