Rock n' Roll och mer därtill! Allt enligt Spader Ess och Polarn' Per.
Vi recenserar, intervjuar och skriver om allt som faller oss in när det kommer till Rockmusik och allt däromkring.
Det pendlar mellan klart, halvklart och mulet, lite halvsurt, samtidigt som någon annan vädertjänst lovar regn, precis så som vi känner Dave Mustaine (sång, gitarr)... inte fan blir det sol, typ! Mannen, myten, legenden som haft åtminstone en tredjedels sekel på sig att misströstat över sin sorti ur Metallica står idag på nöjesfältets scen. Den ångest som genomsyrat Megadeth hela karriär är idag som bortblåst.
Dave Mustaine är på strålande humör. David Ellefson (bas) har sen återkomsten 2010 (efter avhoppet 2002) åter förankrat bandets sound i deras (enligt mig) bästa era. Kiko Loureiro (gitarr, fd Angra och Tarja) adderar sen sin entré i bandet 2015 kittlande snabb energi via sina flinka gitarrfingrar med Daves medgivande. Senaste medlemmen i denna livs levande dokusåpa kallad Megadeth är den sjukt begåvade Dirk Verbeuren (ex Soilworks) som anslöt förra året (2016).
Man märker direkt energinivån i bandet. Det känns som pusselbitarna passar bättre än på länge, och med den ljudbild man lyckats få till denna kväll är det en upplevelse utöver det vanliga!
Jag har aldrig sett Megadeth så här bra, så jag ska kämpa för att försöka hålla den här recensionen värdig!
Bandet drar igång direkt med klassiska "Hangar 18" från den fantastiska skivan "Rust in peace" (1990) och det är på något sätt karaktäristiskt för hela settet. Det levereras stenhårt, kompromisslöst med klockrent ljud och helt utan spelfel.
Dave sjunger dessutom bättre än på länge... eller jag menar förstås att han gnäller bättre än någonsin!
Från att skakats om tar settet en vändning när "Wake up dead" övergår i det svärtande och smärtsamma traumat "Darkest hour" (tillägnad Cliff Burton 1962-1986). Jag kan inte låta bli att känna så mycket extra allt för denna låt, och minner besöket vid minnesplattan i Ljungby för bara en månad sen. Genom "Skin 'O my teeth" och "Threat is real" känns det som jag får lyfta upp hakan igen, det är så jävla bra, det händer verkligen grejer i alla tempoväxlingar och snygga arrangemang. Det är så långt från den nonchalans Dave visat så många gånger!
Regnet kommer och går med "Trust", som är en av kvällens riktiga höjdpunkter. Jag kommer på mig själv att inte sakna fantastiske Marty Friedman (1990–2000) eftersom Kikos stränglir och solo är precis som ljudet, sååå perfekt! Dirks trummor spöar skinn! Dom leker på scenen och tillslut undrar jag vem som kompar vem? Det är en stilig uppvisning i bandkemi vi får se!
Herrejösses!
Det är uppenbarligen inte bara jag som är imponerad idag, Dave lovar 2h gig för första gången på turnén när "Tornado of souls" levereras som kvällens överlägsna leverans, han väser av "It's the kiss of death" på ett sätt som gör att jag för första gången verkligen hör Dave bejaka livet! Det är energi och vitalitet!
Genom flera låtar pumpar spelglädjen vidare, "Dystropia" sitter som en smäck, helt i linje med det tidigare materialet!
Åskan i guran dundrar under "Symphony of destruction" och under aviga och tyvärr ständigt aktuella "Peace sells" börjar regnet åter skvätta, det är som en tragisk påminnelse om världen utanför där ingen längre tycks köpa freden som ett schysst alternativ, men inget kan få någon i publiken att flytta blicken från det som händer på scenen!
Kanske blir vi något förvånade när settet klockar in tjugo minuter kortare än utlovade två timmar, men med avslutande "Holy wars... the punishment due" sätter bandet punkt för en alldeles lysande spelning. Helt klart årets hittills bästa gig! Betyget är fem svaga ess (av fem möjliga). Jag funderar länge på en stark fyra, men eftersom känslan sitter så starkt även så här någon dag efter finns bara ett alternativ!
Så vi skjuter salut för Megadeth!
...å tro fan om det inte är så att solen kommer fram till slut, kanske finns det hopp för en fortsatt tuff thrash-leverans framöver... Anthrax levererar, Slayer och Metallica lika så... Det är banne mig dom stora fyras år i år...
/Polar'n Per
Tre starka kort med Megadeth:
1. Bandet har hittat kemin
2. Ljudet är så sjukt bra idag
3. Vilken kompromisslös back-book bandet har... Platta för platta finns ojämnheter som i ihopplockade setlistor inte alls märks!
Set list:
Hangar 18
Wake up dead
In my darkest hour
Skin O' my teeth
The treath is real
She-wolf
Dawn patrol
Poison was the cure
Trust
Conquer or die!
Lying in state
Poisonous shadow
Tornado of souls
A tout le monde
Post American world
Sweating bullets
Dystropia
Symphony of destruction
Peace sells
Tillbaka på sång är Tim Howe. Hans bitskt arga stämma är precis så jag vill ha Metal Church serverade om jag själv får välja. Inledande "Reset" sätter av där jag ganska omedvetet lämnade bandet någon gång i mitten eller slutet av 90-talet.
Bandets storhetstid sammanfaller med denna period där jag ofta fick känslan av att bandet hölls tillbaka och samtidigt surfade med i Metallicas bakvatten. Dåvarande gitarristen John Marshall (fd Metal Church) var gitarrtekniker åt ingen mindre än Kirk Hammet och täckte för James Hetfield efter missödet med pyroteknik i Montreal '92. Under samma spelning där Metallicas gig olyckligt kortades, startade Axl Rose upplopp under Guns'n'Roses gig och inledande Faith No More framstod som det normalare av dessa band.
Jag gillar Metal Church. För mig är de en naturlig del av Bay area-rocken, även fast de senare omlokaliserats till Aberdeen (Washington, US). Jag fascineras över att de i tidigt 80-tal refuserade Lars Ulrich (trummor, Metallica) som provspelade för bandet.
Åter till plattan. Låtarna "Killing Your Time", "No tomorrow" och "Shadow" är helt klart favoritlåtar på skivan som håller hela vägen med några få undantag. Låt mig gnälla på lite detaljer...
Tre spår på rad "Signal Path" och "Sky falls in" och "Needle & Suture" är låtar som hamnar på minuskontot endast för att de tonas ner istället för att avslutas som riktig rockenjävlaroll ska. Kanske är jag kinkig, för det är i övrigt helt OK spår, bra låtar, men när otyget att tona låtar återkommer känns det som en arbetsmetod för att slippa jobba klart låtarna som i övrigt är goda hantverk. "Soul Eating Machine" är enda låten som får OK i greppet med sin producerade nertoning, en låt som för övrigt osar Judas Priest.
En produktionsdetalj till som jag stör mig på, men inte ogillar lika mycket som att tona låtar är när sångaren lägger stämmor på sin egen sång... eller som i "Shadow" när han nästan sjunger duett med sig själv... Det låter schysst som fanns, men inte rätt!
För det är snyggt! Skitsnyggt. Precis som man förväntar sig av bandet. Men med dessa störningar i kraftfältet får mina sinnen svårt att belöna plattan med mer än tre starka ess (av fem), även fast jag hör att plattan har potential att växa!
"It Waits" är en låt jag fastnar för, med klassisk berättarteknik ala Metal Church och gitarrsolo som snyggt ger låten en extra dimension och rymd... Sa jag att även denna låt tonas ner?
"Suffer Fools" är den kanske rakaste låten på plattan. Det är bra metall. Snygg gura. Trallvänlig refrängtext. Helt enkelt en kanonlåt ämnad för scenerna... och jag hoppas jag får chans att se dem turnera med den här plattan!
Fan, vad jag gillar Tim Howes hårdrockspipa. Nedan finns ett klipp med en pudelrockigare Tim i "In Harm's Way" (1991). Jag har en känsla av att jag var lite väl snål i mitt omdöme...
/Polar'n Per
Tre starka kort med Metal Church:
1) Riktig hårdrock
2) Tim är bandets bästa röst, även fast jag älskar plattorna "Metal Church" (1984) och "The Dark" (1986)
3) Fan, ännu ett vax med klassisk hårdrock... Det här rockåret ser ut att arta sig!
Vårens grej måste vara att Slash och Axl Rose åter står bredvid varandra på scen. Det ingen trodde var möjligt tycks ske. OK kanske inte i den omfattning jag velat se med Gilby Clark, Izzy Stradlin och Steve Adler. Izzy och Clark vill inte och Adler kan inte.
Jag antar att situationen var samma med Slash och Axl. Slash ville inte pågen av Axls egocentriska diktatorsstil och Axl kunde inte med sin destruktiva livsstil kombinera detta med någon som kräver med av sina bandsamarbeten.
När Axl nu åter står där på scenen tror jag han gör det med ultimatum från Slash. Det är att Axl skärper sig. Det är att Axl fokuserar på musiken, inte all sikt runt om. En annan del jag personligen kan anta är att Axl inte vill se sin karriär med ett hittepå-Guns sänkas snabbare än en Pearl Harbour-flotta på Hawaii. Något han bidragit till kilo efter kilo och med år efter år av improduktivitet.
Jag antar att det bara är band, dvs maskiner och konstellationer typ Metallica som kan överleva år efter år utan platta. De kan turnera nytt vax. De kan turnera nostalgiska hyllningar till enskilda vax. Det kan inte Axl själv. Det kan inte band som komponeras av legosoldater. De vill ha betalt. Att repa är ett jobb. Att stå på scenen är målet. Annars dör deras erbjudande och attraktion att ragga nästa jobb. I dagens musikindustri måste detta respekteras, hur mycket man än kan romantisera om att musiker skulle ställa upp för ett högre kall. Det är inget konstigt med det!
När jag nu ser detta reducerade Guns'n'Roses och vad som händer slås jag av fler saker...
1) Är det största som hänt bandet att Slash och Axl åter delar scen?
Ja, kanske, men personligen tror jag Clark och Izzy är viktigare om ambitionen är ett nytt möjligt vax. Matt Sorum håller jag däremot som bättre trummis och som roligare alternativ än både Steve Adler och Frank Ferrer,som trummat med Guns'n'Axl'Roses sen 2006.
Alla minns urkraften som bandet representerade. Kolla klippet ovan om ni tvekar eller inte minns!
2) Kan de verkligen samsas?
Ja, kanske. Det har gått många år sen stridsyxan var höjd. Kanske läker tiden alla sår, men jag har svårt att se Guns'n'Roses som Slash enda satsning. En terrorbalans är nog vettig där Slash spelar med sitt på ena kanten. År av improduktivitet är inte hans grej längre även fast det inte verkar vara världens mest stressade herre!
3) Handlar detta bara om folkhälsa?
Ja, kanske. Både Slash och Axl verkar lagt den värsta tonårsfyllan bakom sig nu. För varje kilo som lämnar Axls kropp ökar förmågan att låta bra på scen igen. Jag tror det handlar om fysik för den mannens del. Både vad gäller scenspråk och sång. Den misär vi sett senaste åren hoppas jag ligger bakom.
4) Håller då detta spektakel?
Ja, kanske. Jag tror det är ett experiment som pågår nu. En repning som bara kan resultera i bokningar på global nivå... om dom står ut med varandra. 5) Håller Axl Rose sång i längden?
Ja, kanske. Det är bara han som kan bevisa det. Det är en anspänning jag tror få förstår hur jobbig den är att hålla den tonen över flera månader. Framförallt i det skick han är, kolla bara på dekadensens Vince Neil... Jämför med vältränade Bruce Dickinson... Say no more! Lyssna på klippet nedan för att höra den kritiska sidan av röstutvecklingen...
6) Hur bra är då det här?
Ja, jag skulle vilja påstå att det finns ett uppdämt fokus på bandet som bara prestige kan förstöra. Om jag fick göra en "Some Kind Of Monster" del två eller en dokusåpa värd namnet är det här temat. Guns'n'fucking'Roses. Ett vansinnes rosenrasande rosornas krig eller en feelgood-nostalgitripp som är värd att dokumentera... eller hur?
Jag måste säga att klippet nedan från för några dagar sen i Las Vegas är mycket lovande om dagsformen, även fast Axl skadat benet och sitter i Foo Fighters-tronen som skänkts av Dave Grohl... Se själv, vad tycker ni?
Det känns som tiden stått still. Det känns som inget hänt annat än att grabbarna i bandet blivit lite äldre. Scott Ian (Gitarr) har blivit pappa och texterna kanske är aningen mer mogna, men annars är allt sig likt. Visserligen försvann gitarristen Rob Caggiano (numera Volbeat) som ersattes av Jon Donais (Shadows Fall), och under förra året släpptes ett spår "Soror Irrumator" som lovade gott men som inte nådde plattans färdiga produktion.
När denna del i "Big 4" bandets släpper sin elfte fullängdare inryms 11 spår. Givetvis finns det ett antal olika utgåvor med extraspår, men ingen av dessa är denna låt som lovade så gott, istället finns nyinspelade versioner av gamla klassiker!
Det är riffande, de läckra trummorna av Charlie Benate, hela kittet och det finns egentligen inget i mig som känner sig besviken. Tvärt om så finns där höjdpunkter som rockar duktigt fett! Inledande "You Gotta Believe", "Monster At The End" och titelspåret "For All Kings" ligger alla i linje med klassiska soundet mellan "State of Euforia" (1988) och "Persistence of Time" (1990) innan plattans uddaste låt presenteras.
"Breathing Lightning" låter som man kan förvänta sig... ehe... av Alter Bridge... Live-klippet brevid gör den mer glädje än denna catchiga radiohitsproducerade version som finns på plattan.
Anthrax har alltid varit något av husgudar för mig och när bandet förra seklet växlade sångare Joey Belladonna ut och John Bush in passade det tiden och musiken som gavs ut då. Anthrax blev kantigare, tuffare och melodierna i Belladonnas sång blev ersatta av något aggressivare. Melodierna var dock tillbaka med förra släppet då Belladonna återkom och detta släpp en otvetydig del av Anthrax klassiska sound igen. Bandet verkar ha hittat hem igen efter allt stök som följde då Sharon Osbourne återförenade den klassiska line-up som spelade in "Among the Living" (1986).
Singeln "Evil Twin" är kanske det tydligaste beviset på att klassisk Anthrax är tillbaka. Ta dig tid att lyssna igenom plattan. Dett aär riktigt trevlig upplevelse. Personligen gillar jag inledande "You Gotta Believe", "Blood Eagle Wings" och "Avenge Defend". Den sistnämnda tror jag kommer funka riktigt bra live!
Anthrax följer sin ritning på hur man vill spela sin musik!
Surrande gitarrer i fantastiskt balla "Zero Tolerance" avslutar plattan precis så som vi vill höra Anthrax när de mal på! Betyget blir 4 välförtjänta ess av 5!
Med nysläppt av Megadeth, Slayer och nu Anthrax väntar vi på Metallicas släpp så Big 4 kan sättas samman på nytt!
/Polarn Per
Tre starka kort med Anthrax:
1. Riffandet
2. Benates trummor
3. Skönt med en scysst start på 2016...
"Cashin'!" kanske man vill utropa! ...eller "Hurra, för att det är lönedag!" och i samma andetag bilda sig en tydlig bild av kommande festligheter, minnesluckor, men även av vilka konsertbiljetter som ska inhandlas för de surt förvärvade pengarna och var de ska brännas under månadens eskapader...
Men det får ni göra imorgon, ikväll kommer musikaliska ersättningen, här och nu! Nu är det alltså vår lönedag, utbetalningsdags och med denna utbetalning kommer helt andra värden levereras från Spader Ess lönekontor!
Lönelistan februari innehåller lite gott och blandat... faktiskt väldans blandat! Det är kul... Glöm inte att hissa och dissa i kommentarsfältet! Det är vår lön för mödan att se att ni som läser uppskattar vår ansats att sprida råcken-jävla-roll i alla dess former :-)
1) De lyckliga kompisarna "Bara tiden är ny" (2016)
Mart Hällgren är tillbaka. En av trallpunkens kanske mest lysande stjärnor som med flams och stoj levererade humanistiskt perspektiv mer än ett radikalt sådan. Roa kunde han. Kritisera kunde han. Spela kunde han... och allt det där kan han fortfarande. DLK har med låten "Bara tiden är ny" gjort ett värdigt avstamp med plattan som har samma namn... Inget ändras. Vi är lite äldre och använder lönen till andra livskvalitet än toxisk berusning... typ!
Mart har tex hunnit bo i Göteborg ett herrans tag nu... Mycket vatten har hunnit rinna under Älvsborgsbron... Vad det nu har med saken att göra? Bara tiden är hur-som-helst ny!
2) Fabriken "Du säger ja, jag säger nej!" (2016 )
Ja, det är sant. Februari är så jävla asmörkt att lönelistan öppnas av två trallar... På plattan "Där det alltid regnar" hittar vi ett gäng fabriksanställda i form av bland annat Åkerbergas okrönte punkkung Curt Sandgren (Coca Carola) och Dia Psalmas batterist "Stipen" Karlsson och det sätter bara det en kvalitetsstämpel på arbetet som inte ens ISO-certifierade kan garantera!
Ackordsarbetet som pågått sen debut-EP:n 2012 gör dem även till ett väl synligt band på scenerna runt om i Sverige och jag kan med varm hand rekommendera dem ett besök!
3) Iron Maiden "Empire Of The Cloud" (2015)
"Fan, vad är du för polare egentligen Perra? Ingen lista ska sättas upp utan att Maiden senaste platta omnämns!" ...OK, som representant för Spader Ess gör jag en pudel. Jag kryper till korset för dig, Kim! Här ska du få Maiden så det räcker och blir över. Det här kan vara den enskilt största löneutbetalningen någonsin. Ca 18 minuters fantastiskt fin och välspelad historialektion till en Bruce Dickinson i högform.
Det är en stor låt, jämförelserna hamnar i "Rime of the ancient mariner" (1984), en "Alexander the great" (1986), en sjunde son, en "Clansman" (2000)... Ja, ni fattar! Ett epos... Titanic ryms typ inuti eller "The dream lives on", som Bruce sjunger i låten! Skönt att den (inte längre så) nya vågen av engelsk metall levererar...
4) Månegarm "Odin Owns Ye All" (2015)
I slutet av förra året släppte vargarna från järnskogarna norr om Stockholm (Norrtälje) sin åttonde platta. Dessa Svitjods söner som blandar döds, folk, black med välspelad visa har med nya plattan växlat upp. Bokningen på Metallsvenskan i år med bla The Haunted bekräftar detta.
Det här är gött mos levande... Har ni haft chans att se deras två-delade set med en lugn (nästan akustisk) en hård, stenhård, kompromisslös del vet ni vad jag pratar om!
5) Roadhouse diet "Can't Save My Soul" (2015)
Testostoronrock med sväng och urprima manlighet... Kanske skägg! Bättre än så kan jag inte presentera bandet. Tänk er en publik med både rockers och skinnvästar. Klubbmusik. Tänk er ett band med ljudkonstnären Peter Tägtgren (trummor, Hypocracy, Pain) och Kjellgren (gitarr, sång, Raubtier), Johan Ahlberg (gitarr) och Kenneth Seil (bas) gör hårdblues eller hårdboogie... eller åtminstone något jävligt hårt någonstans mellan Muddy Waters, ZZ-top och Motörhead! Äh, sluta tänk, smaka istället av detta band som spelar med allt för liten publik under vintern och våren...
PS. Nämnde jag att jag surrade med Peter Tägtgren som sa att han letar möjliga sommardatum att få det att hända... Vad då?, tänker ni... Jo, några datum kan vara på gång i projektet han kört tillsammans med världens hårdaste tysk, Till Lindermann (Rammstein), musikvärldens motsvarighet till hockeyns Erich Kühnhackl eller fotbollens Franz Beckenbauer... Wopp! Wopp!
6) Banditos "No Good" (2015)
Bokningen på Sweden Rock Festival ger lön för mödan. Förra årets vassaste vokalissa är utan tvekan denna rökosande Janis Joplin-röst som tillhör Mary Beth Richardsson... Bandet är en hybrid mellan americana, rock, soul och blues och kommer ursprungligen från Birmingham, men bandet är sedan 3 år tillbaka hemmastadda i Nashville, kanske tog dom sig dit med en tidsmaskin...
Jag vet inte... Det här är jäkligt tidlöst!
7) Amon Amarth "First kill" (2016)
Detta är första släppet från det nya vaxet "Jomsviking" som avlossades i slutet av januari. Med detta släpp fyller Tumba-krigarna som döpt sitt band efter Tolkiens domedagsklippor imponerande tio plattor... Nu väntar korståg och turné i västerled (Nordamerika) tillsammans med Entombed AD!
8) Megadeth "Foreign Policy" (2016)
Världens suraste musiker är en personlig favorit. Jag tycker han är som allra bäst och mest intressant när han gnyr om världspolitiken, inte när hans personliga små sidor ska vädras som sympatiska. Dave Mustaine är metallen som likt en pyspunka läcker ur Metallica och hans senaste alster, "Dystopia", från tidigare i år är rent ut sagt hans bästa detta sekel... Låten jag väljer ligger helt i linje med klassiska "Holy Wars... Due The Punishment" (1990) och "Hangar 18" (1990)... Visst fan är den bra?
9) Judah and the Lion "Everything Changes" (2014)
Den här inspelningen är från Audiotree i september 2014, men den släpptes på Spotify i början av året. Audiotree (Chicago) är själva värda en artikel bara för vilka de är. Ett artist-centrerad musikföretag, som gör studiogig i serien Audiotree Live. Bolaget drivs av musikälskare som en alternativ scen och passar därför bandet Judah and the Lion som handsken.
Bandet levererar ung, snygg, gitarr-, mandolin och banjodriven rock från Nashville och Tennessee som faktiskt har något nytt i sitt format. Kanske det inte framgår i denna låt, men de är så pass uppskattade i staterna att de fick spela under David Lettermans sista vecka bredvid artister som bl a Foo Fighters. Judah and The Lion lockar precis som mycket alternative-americana en ny generation unga lyssnare. Band som Roki Erikson, Mumford and Son mfl har med sin variant av amerikansk folk pitchas bort hillbillien och "Yihaaa!", de närmar sig definitivt rocken, fast från olika håll...
Låten då... Jag är svag för ballader! Jag älskar temperament i låtar... Senare under året släpper bandet nytt!
10) Turbonegro "Fuck the world (F.T.W.)" (2003)
Runt hörnet, 10 mars spelar de manliga homoerotikerna i Turbonegro för sina Turbojugends på rockkryssning med Close-up. Med finns Entombed AD, Kvelertak och massa annan flott rock! Vad kan gå fel? Häng på vettja, och ta världen med storm?
...och om ni tycker er höra riffen till Diamond Heads "Am I Evil" (1980) från den fantastiska plattan "Lightning To The Nations" så stämmer det ganska bra... Den plattan innehåller förresten även låtar som "The Prince" och "Helpless" bland fler från samma vax som alla spelats in som covers av Metallica... Hiss eller diss? Ja, en sak vet jag, som influens är det inget pjåkigt "legacy" man pekar mot!
Jaja... Jag får väl å lönekontorets vägar gratta er och ge er en välförtjänt lönebonus för att ni stått ut ända hit...
11) Faith No More "Sunny Side Up" (2015)
Minns ni Faith No Mores fantastiska videos från när det begav sig? Denna video (se ovan) släpptes för några veckor sedan till deras platta från förra våren, "Sol Invicius", den är charmig så in i helvete, precis lika bra som vaxet och bandet... Jag vill ha mer!
Jag är så jävla såld på det här bandet att det skulle bli ovärdigt om jag skrev mer...
12) Monster Truck "Why Are You Not Rockig?" (2016)
Jävla vad det svänger tidlöst om dessa gossar från Ontario, Kanada som så sen som för några dagar sen avslutade en nordamerika-turné som öppningsakt åt Alice In Chains... Plattan "Sittin' Heavy" som släpptes förra veckan är ett stolpiller av duktigt svängande southern rock som gör det svårt att sitta still. Hör och njut på deras starkt och snabbt växande vax!
Håhåhåhå... Vad är inte en fikamorgon med Mr. Spader Ess värd när vi beskriver varsin platta på samma sätt och jag får "hitta" "Greenleaf" och jag får smitta av mig med dessa?
Här på Spader Ess har jag ju haft en serie här om covers (Man kan inte förneka en bra låt) och hur det näst intill är omöjligt att sabba en bra låt. Givetvis är det ett saltat påstående, men man får jobba hårt för att kunna förstöra vissa låtar.
Och jobbat hårt har man gjort i Butcher Babies, som släppt en liten pärla i låt-slakt, Uncovered. En alldeles egen EP med egna versioner på fyra stycken helt oskyldiga låtar, som man härigenom på ett föredömligt sätt lyckas slakta.
Murder by cover, som man skulle säga i Amerikat.
Jag tror att bandet var ute efter att göra sin egen lilla version på Guns n Roses - The Spaghetti Incident?, Joan Jett - The hit List eller Metallica - Garage Inc.. (listan kan göras lång)
Men där andra försöker göra egna och kärleksfulla tolkningar så gör Butcher Babies platt fall framåt. För större samling skräp får man nog leta efter, även om man beaktar att låtvalen i sig kanske inte tillhör rockhistoriens starkaste låtar.
Nä, BB är ett band som, trots att jag inte gillar dem, lär dyka upp här ibland, fast då inte i positiva ordalag alla gånger.
Om jag nu är tvungen att dela ut betyg, och inte får använda negativa siffror, vilket jag skulle vilja göra, så får det bli det trasiga kortet. Skräp är vad det är!
"Sonic Highway" heter den kommande plågan och mediavågen från Foo Fighters. Med andra ord så är det Äntligen är det dags för nytt! En första låtläcka kommer givetvis från bandet. Låten "Something From Nothing" (2014, klippet nedan) som definitivt inte kan placeras någon annanstans än mitt mellan tidigare spår "DOA" (2005) och "Skin and Bones" (2006)
Denna platta tar hur som helst vid där filmen "Sound City" (2013) och dessförinnan släppen "Back and forth" (DVD 2011) och "Wasting light" (CD 2011) avslutade.
Det var under filmandet av "Back and forth" som Dave Grohl sprang in i nyheten att den klassiska "Sound City Studios" (Carlifornien, USA) skulle läggas ner. Många ärofulla vax var inspelade där bland mycket godsaker Tom Petty, Rick Rubins klassiska Rage Against The Machines självbetitlade debutalbum, Metallica och Butch Vigs fantastiska produktion "Never Mind", med Nirvana där den nyligen anslutne Dave var batterist!
Dave blev så till sig av oro att han med kort varsel fick loss
1. ett filmteam och massor med artister och producenter som blev just filmen "Sound City"
2. ett köp av studion som dessutom plockades ner, flyttades hem till Dave och monterades upp där
3. Inspiration att släpa tillbaka Butch Vig och göra ett nytt vax ("Wasting light")
4. Spela in ett live-gig med nya vaxet i den nydöpta "Studio 606" (klippet nedan) med samma proffsiga team
5. Göra om grejen hos Letterman i svartvit TV ala Beatles-pastish ...och mycket annat!
Det är uppenbart att Dave blivit en mediamogul. Han gör sig fruktansvärt bra som frontfigur på scen, minst lika bra i TV-rutan och, ja... som en riktig mediahora (som inte verkar kunna köpas!) Med dessa förutsättningar; ett grymt band, hyfsat med dollars, ett lojalt filmteam och en ny studio väljer ändå Dave att lämna hemmet och åka runt USA i olika ANDRA studios. Med andra ord, han låter sig själv och bandet fortsätta inspireras av dessa klassiska miljöer, olika musikstilar och med sig längs resan finns åter Butch Vig, men även artister som representerar sina städer...
Från inspelningarna blir det både en platta och en film (trailer ovan)... och jag gissar att det inte är det sista snygga klippet vi ser från denna vända med Foo Fighters, så håll till godo med några ord om "Sonic Higway" (klippet nedan) och kommentarer som "Det känns som vi turnerat USA utan att göra ett enda gig!", om Chris Shiflett (bandets ena gitarrist) säger...
Jag tror vi kommer få dras med en handfull radioplågor även denna gång!
/Polar'n Per
Tre starka kort med Foo Fighters:
1. Musiken
2. Alla videoproduktioner
3. Den charmige Dave
Wilf Turnbull och Derek Philpot är ett par engelska pensionärer som fördriver sina lediga dagar med att bland annat skriva roliga små brev till populärmusiker. Här är tex. ett till Saxon med ett finurligt litet svar från Steve Dawson.
Derek gör dessutom om Heavy Metal omslag. Han gör dom lite artigare och snällare helt enkelt. Oftast genom att skria om titeln en aning.
Här kommer ett skitkallt klipp från Metallicas gig på Antarktis, klippet har snurrat ett tag i sociala medier, men det är definitivt sevärt, så jag ger mig på att posta det. Givetvis missar dom en utmärkt chans att göra "Trapped Under the Ice", men vad gör det när man får ett ganska old-school-gig i övrigt! Inte ett spår från efter Bob Rocks frisörskola med deras, troligtvis självbetitlade "Black Album"...
Ljudet är fantastiskt i denna upptagning, dig it!
/Polar'n Per
Tre starka kort med Metallica:
1. Envisheten
2. 80-talet, ja, wow!
3. "Through the never", som faktiskt är en riktigt bra video!
Set list 2013-12-08:
1. Creeping Death
2. For Whom the Bell Tolls
3. Sad But True
4. Welcome Home (Sanitarium)
5. Master of Puppets
6. One
7. Blackened
8. Nothing Else Matters
9. Enter Sandman
10. Seek & Destroy (med The Frayed Ends of Sanity outro jam)
Ibland åker jag kommunalt till jobbet, ibland åker jag bil. Periodvis blir det mer bil, ibland mindre, det är hur som helst där jag tar mig tid att lyssna på musik, ibland på radio, oftast på CD. Regn eller sol, hårdrocken och ibland punken gör mig på strålande humör, köerna till trots.
Igår tog jag fram Metallicas gamla kioskvältare "...And Justice For All" (1988). Bandets fjärde platta, och enligt mig en av deras bästa, inleds med "Blackened" som är min absoluta favorit med bandet tillsammans med "Disposable Heroes" från plattan innan... "
Efter "...And Justice For All" byttes, obegripligt, den fantastiske producenten Flemming Rasmussen ut, Bob Rocks gjorde entré och grabbarna i bandet klippte av sitt långa hår... Ingenting blev som det var, men det är en annan historia!
När jag kom fram till jobbet sitter jag fast i avslutande "Dyers Eve", den håller mig kvar, hypnotiskt. En kollega sliter mig ur transen, knackar på rutan samtidigt som låten tar slut... Det är en fantastisk låt, jag ville bara säga det!
Klippet nedan är en lysande upptagning från Mexico ("Orgullo, Pasión, y Gloria: Tres Noches en la Ciudad de México", 2009)
/Polarn Per
Tre starka med Metallica:
1. Bandet
2. Cliff Burton
3. Jason Newstedt
Mer om Metallica:
...finns överallt, framförallt i min och din skivhylla!
Lite sent, men bättre sent än aldrig. Jason Newsted fyller idag 50 år. Mannen som axlade den otacksamma rollen att ersätta Cliff Burton i Metallica, men samtidigt fick vara med och spela in en av rockhistoriens stora plattor i och med det svarta albumet.
Nu aktuell med sitt nya band Newsted, som jag tyvärr inte hört riktigt ännu, men ändå bjuder på en video från. Den snabba lyssning jag hittills hunnit med, tyder på en vital gubbe.
Cliff Burton, som tragiskt dog i en bussolycka i Skånska Bröarp, föddes denna dag 1962. Har man läst Mick WallsMetallica biografi, så är det lätt att dra slutsatsen att han var en av de vettigare personerna i bandet och att om han överlevt olyckan, så är det ganska troligt att Metallica inte sett ut som det gör idag, på gott och på ont.
En liten anekdot för min egen del kan man läsa mer om här.
Det är tyvärr inte ofta som jag får chansen att celebrera damer i denna serie, får försöka bättra mig på den punkten helt enkelt.
Så vi börjar med dagens födelsedagsbarn, Marianne Faithfull, som trots att man inte skall tala om damers ålder, faktiskt fyller 66 år.
Med sin hesa stämma har hon gett oss ett par underbart sköna låtar, för att inte tala om alla små anekdoter från hennes tid som flickvän till Mick Jagger. Hon har dessutom hunnit med att samarbeta med många av rockens storheter, allt från Roger Waters till Metallica.
Så, mellandagsrean är över oss och så även Lars Ulrich's födelsedag. Säga vad man vill om den snabbkäftade Dansken, men frågan är om vi skulle ha haft ett Metallica om det inte varit för honom?
Trots alla konstigheter och skumma vändningar som bandet gått igenom, så står sig det faktum att det är en sjuhelsikes grupp.
Här är legenderna i en Bob Seger cover, med video gjord av Jonas Åkerlund och med en annan sorts legend i huvudrollen.
Kirk Hammett, inte helt obetydlig gitarrist, går och fyller 50 år idag. Han må vara den lite mer tillbakadragna i Metallica, men han har ändå satt sin prägel på bandet. Fast, vilken buffel som helst framstår väl som tillbakadragen vid sidan av Lars Ullrich. :-)
Skräckfilmsaficionado och seriefreak förutom strängbändare. Med andra ord förutsättningar för att vara en hyvens kille.
Nästan en jag mötte Lassie: Jag har varit hemma och druckit whisky hos en kille som haft hela Metallica på partaj i sin lägenhet i Solna....Dock inte när Metallica var där...:-(
Source: Wikipedia
Kim Wilde fyller år idag hon också och normalt talar man inte om kvinnors ålder, men skit i traditionerna säger jag. 52 år gammal blir damen som varit så mången gosses dröm när det begav sig på 80-talet. Jag var inget undantag.
Och även om 80-talet var hennes storhetstid så fortsätter hon att dyka upp lite då och då på musikscenen, vilket jag tycker är coolt.
Efter att ha lyssnat lite på Metallicas förhandssläpp av låtar från den kommande plattan "Death Magnetic" så kan man konstatera att Lars Ulrich släppt sitt otroligt enerverande trumljud från förra albumet, men lyckas trots det att tidvis hamra sönder ljudbilden med en altför tydlig påträngande virvelkagge. Skal dock tilläggas att jag bara lyssnat på låtarna via min bärbaras inbyggda högtalare, vilket troligen inte ger riktig rättvisa till Grabbarna Grus...:-)
Hitills kan jag inte säga att jag är direkt imponerad, men så har jag ju inte hört alla låtarna ännu. Hoppas verkligen att dom har fått till det, den här gången.... Jag vill verkligen ha ett riktigt bra album från dem, så man kan glömma den senaste tiden och låta dem träda in som det stora band dom kan vara.
Jag har aldrig sett Megadeth så här bra, så jag ska kämpa för att försöka hålla den här recensionen värdig!
