Rock n' Roll och mer därtill! Allt enligt Spader Ess och Polarn' Per.
Vi recenserar, intervjuar och skriver om allt som faller oss in när det kommer till Rockmusik och allt däromkring.
Det pendlar mellan klart, halvklart och mulet, lite halvsurt, samtidigt som någon annan vädertjänst lovar regn, precis så som vi känner Dave Mustaine (sång, gitarr)... inte fan blir det sol, typ! Mannen, myten, legenden som haft åtminstone en tredjedels sekel på sig att misströstat över sin sorti ur Metallica står idag på nöjesfältets scen. Den ångest som genomsyrat Megadeth hela karriär är idag som bortblåst.
Dave Mustaine är på strålande humör. David Ellefson (bas) har sen återkomsten 2010 (efter avhoppet 2002) åter förankrat bandets sound i deras (enligt mig) bästa era. Kiko Loureiro (gitarr, fd Angra och Tarja) adderar sen sin entré i bandet 2015 kittlande snabb energi via sina flinka gitarrfingrar med Daves medgivande. Senaste medlemmen i denna livs levande dokusåpa kallad Megadeth är den sjukt begåvade Dirk Verbeuren (ex Soilworks) som anslöt förra året (2016).
Man märker direkt energinivån i bandet. Det känns som pusselbitarna passar bättre än på länge, och med den ljudbild man lyckats få till denna kväll är det en upplevelse utöver det vanliga!
Jag har aldrig sett Megadeth så här bra, så jag ska kämpa för att försöka hålla den här recensionen värdig!
Bandet drar igång direkt med klassiska "Hangar 18" från den fantastiska skivan "Rust in peace" (1990) och det är på något sätt karaktäristiskt för hela settet. Det levereras stenhårt, kompromisslöst med klockrent ljud och helt utan spelfel.
Dave sjunger dessutom bättre än på länge... eller jag menar förstås att han gnäller bättre än någonsin!
Från att skakats om tar settet en vändning när "Wake up dead" övergår i det svärtande och smärtsamma traumat "Darkest hour" (tillägnad Cliff Burton 1962-1986). Jag kan inte låta bli att känna så mycket extra allt för denna låt, och minner besöket vid minnesplattan i Ljungby för bara en månad sen. Genom "Skin 'O my teeth" och "Threat is real" känns det som jag får lyfta upp hakan igen, det är så jävla bra, det händer verkligen grejer i alla tempoväxlingar och snygga arrangemang. Det är så långt från den nonchalans Dave visat så många gånger!
Regnet kommer och går med "Trust", som är en av kvällens riktiga höjdpunkter. Jag kommer på mig själv att inte sakna fantastiske Marty Friedman (1990–2000) eftersom Kikos stränglir och solo är precis som ljudet, sååå perfekt! Dirks trummor spöar skinn! Dom leker på scenen och tillslut undrar jag vem som kompar vem? Det är en stilig uppvisning i bandkemi vi får se!
Herrejösses!
Det är uppenbarligen inte bara jag som är imponerad idag, Dave lovar 2h gig för första gången på turnén när "Tornado of souls" levereras som kvällens överlägsna leverans, han väser av "It's the kiss of death" på ett sätt som gör att jag för första gången verkligen hör Dave bejaka livet! Det är energi och vitalitet!
Genom flera låtar pumpar spelglädjen vidare, "Dystropia" sitter som en smäck, helt i linje med det tidigare materialet!
Åskan i guran dundrar under "Symphony of destruction" och under aviga och tyvärr ständigt aktuella "Peace sells" börjar regnet åter skvätta, det är som en tragisk påminnelse om världen utanför där ingen längre tycks köpa freden som ett schysst alternativ, men inget kan få någon i publiken att flytta blicken från det som händer på scenen!
Kanske blir vi något förvånade när settet klockar in tjugo minuter kortare än utlovade två timmar, men med avslutande "Holy wars... the punishment due" sätter bandet punkt för en alldeles lysande spelning. Helt klart årets hittills bästa gig! Betyget är fem svaga ess (av fem möjliga). Jag funderar länge på en stark fyra, men eftersom känslan sitter så starkt även så här någon dag efter finns bara ett alternativ!
Så vi skjuter salut för Megadeth!
...å tro fan om det inte är så att solen kommer fram till slut, kanske finns det hopp för en fortsatt tuff thrash-leverans framöver... Anthrax levererar, Slayer och Metallica lika så... Det är banne mig dom stora fyras år i år...
/Polar'n Per
Tre starka kort med Megadeth:
1. Bandet har hittat kemin
2. Ljudet är så sjukt bra idag
3. Vilken kompromisslös back-book bandet har... Platta för platta finns ojämnheter som i ihopplockade setlistor inte alls märks!
Set list:
Hangar 18
Wake up dead
In my darkest hour
Skin O' my teeth
The treath is real
She-wolf
Dawn patrol
Poison was the cure
Trust
Conquer or die!
Lying in state
Poisonous shadow
Tornado of souls
A tout le monde
Post American world
Sweating bullets
Dystropia
Symphony of destruction
Peace sells
Så var det dax för Spader Ess lönekontor att skicka ut de glädjande musikaliska dineros ni har förtjänat under månaden... Långfredag kräver ett långt inlägg! Nytt för denna månad är att jag försökt få kommentarer från de som finns representerade på listan! Ingen av dem ska korsfästas, men däremot tackas för att de ställt upp!
1) Anthrax "You gotta belive" (2016)
Den här listan har många glada återtåg! Anthrax är definitivt ett av dem! Senaste plattan "For all kings" (2016) tar oss tillbaka till deras glansdagar och skulle historiskt mycket väl hängts på "Persistens of time" (1990)... Joey Belladonna (sång) låter bättre än på många år och även fast jag uppskattar John Bush (fd Anthrax, Armored Saint) och Anthrax hårdare vägval känns detta som att komma hem efter en resa. Det kan ha vart skönt som fan att komma iväg, men att komma hem... I like it alot!
2) Magnum "Afraid of the night" (2016)
Fascinationen som håller mig i sitt grepp när jag lyssnar igenom Magnums nya vax "Sacred Blood - Devine Lies" (2016) är total. Fan, vad tidlöst... 80-talet är här... Tiden står still! Magnum levererar och jag kan inte beskriva hur glad jag är att inget ändrats i vissa avseenden. Här kan man inte ens påstå att det var bättre förr. Att bandet har flow intygas av bandets gitarrist Tony Clarkin påbörjade låtskrivandet till denna platta redan innan förra plattan "Escape from the Shadow Garden" (2014) hade hunnits släppas! ...och uppriktigt, jag tror banne mig det är den bästa platta de har gjort!
3) We Could Build An Empire "All in this together" (2016)
De proggresiva rockarna och tremannaakten från "South of Stockholm" har pressat ut en alldeles utsökt singel. Smaka av den... Det är en snyggt producerad och någorlunda Ghost:ig låt influensmässigt. Faktiskt så lämnar låten och sången frågan öppen om vi har en nästa kandidat till anonym påve (Papa) i Marcus Pehrssons (sång), för det finns budskap att leverera i låten och det levereras ogenerat! OK, kanske inte som i Ghost fall om satan, men väl om det amerikanska valet. Jag blir nyfiken på låten och formuleringen "Vi sitter i det här tillsammans!" och kontaktar därför Marcus för att höra mer om tankarna bakom låten!
"Den började skrivas, förmodligen med vårt högervridna svenska samhälle långt bak i bakhuvudet, men när den väl var färdig hade allt val-prat i USA, samhällsutvecklingen där och Bernies Sanders häpnadsväckande framfart präglat låten mer och mer. Visst är vårt "Bernie-endorsment" mest en kul grej eftersom vi är svenskar på långt avstånd i ett obetydligt band, men jag personligen önskar att jag kunde bidra mer på allvar - det är världshistoria som skrivs just nu!"
Vi får tålmodigt vänta och se hur valutgången i USA blir, men låten "All in this together" kan avsmakas här och nu! Jag ser hur som helst fram mot en fullängdare av bandet som sen tidigare t ex hunnit turnera med danska D.A.D.
4) Protector "Selfdesdrugtion" (2016) Protector är tillbaka med "Cursed and coronated" (2016), ett andra släpp sen återkomsten med "Reanimated Homunculus" (2013). Bandet har från sina första glansdagar flyttat från Wolfsburg till att bestå av medlemmar från runt Uddevalla på västkusten och Stockholm, där bandets sångare och enda kvarvarande originalmedlem Martin Missy bor. Men soundet har knappast flyttats en millimeter utanför Tyskland. Här finns 80-talets Essen, jag tänker på Kreators "Endless pain" (1985) och Gelsenkirchens ljudreferens Sodom... Det här är som förväntat hårda grejer, riktig thrash, där batteristen Carl-Gustav Karlsson verkligen får briljera i sitt jobb, även fast han själv tycker annorlunda!
"Selfdestrugtion skrevs av bandet, medans texten kommer från Martin själv. Det är min favoritlåt på skivan, helt klart en bra låt du valt!", säger Calle och fortsätter, "Den är kanske inte den mest utmanade, men på något vis är den väldig roligt att spela. Den har verkligen aggressiviteten som riktig Thrash ska ha. Det ska kännas som att bli överkörd av en långtradare!"
Det kommer ett längre blogginlägg om återstarten
5) Soilwork "The ride magestic (Aspire Angelic)" (2015)
Skånes Mello-dödsare är tillbaka med något så catchigt som hitlistevarning. Vi pratar om korta rotationslistan på Bandit... Det är något som gör att låten fastnar som klister. Riffandet är kung! Jag behöver inte säga mer, det här sätter av i samma riktning som låtarna på ett av mina favoritvax med bandet, "Stabbing the drama" (2005)...
6) Ace Frehley "White room"
Gammal är äldst. Här på Spader Ess kan vi givetvis inte göra annat än att dyrka alla dessa ess:ens Ess. Ace är en till av dessa som, likt Magnum, fortfarande levererar enträget sin grej. Med alla dessa retroklassiker som nu släpper nytt med klass kan jag bara göra ett påstående... Sista gubbarocken har inte släppts ännu! Jag har tidigare hyllat WASP, Quireboys, King Kobra och de är fler som blommar åter... Jag blir så jäklar glad av Ace fulsnygga sång och gitarrist. I denna låt delas sången, men om det är med Paul Stanley (Kiss) vill jag låta vara osagt, även fast det är kommunicerat att han ska figurera på det kommande skivsläppet! Bryggan på gura låter som den delas med Helloween eller Gamma Ray, även fast den har förenklats till Ace råaste slöa riff-form!
7) Entombed A.D. "The winner has lost"
Hägerstens stolthet (en av dom)... Bredängs Tom Araya. Nihilist ...ehe... A.D... Kalla dem vad ni vill, det här är skibra! Bandet spelar med energi och glädje som lyser hopp för framtiden. Gigget på "rock-jolle della Close-up" var ett grymt bra "greatest hits"-gig... Jag stör Victor Brandt (bas) och Nico Elgstrand (gitarr) i restaurangen efter gigget ombord för att växla några ord om plattan och spelningen
"Det är kul som fan att spela ombord! Det blir en speciell atmosfär och närhet till publiken på och efter sådana här gig är svår att förklara. Det är lätt att ha kul här!", skrattar Nico och fortsätter "...och att se hur de nya låtarna mottas har varit skitkul! The winner has lost funkade suveränt i settet!", Victor nickar instämmande!
Skölj och svälj, det här är grymt bra! Denna brutala bit hårt rockande döds passar mig som handsken!
8) The Resistance "World order" (2016) The Resistance nya platta är grymt bra, men den fick kanske inte direkt en språng-start med avhoppade Jesper Strömblad. Vi är nog många som förstår att det kommer vara en svår pusselbit att ersätta, men sanningen är att denna ev ersättare kommer till ett smörgåsbord av bra låtar! "World order" är en, i kontakt med Chris Barkensjö (trummor) påstår jag att den inte får lämnas utanför låtarna de tar med sig ut på vägarna...
"World order är en utav dom svängigare låtarna på plattan, tycker jag. Den kommer nog definitivt komma med i setet i framtiden!"
Jag placerar denna låt direkt efter Entombed A.D. i listan för att på något sätt påvisa hur Stockholmsdödsen 2016 ser ut... Hornen upp!
9) Royal Republic "When I see you dance with another" (2016)
Partyrockarn gör ingen besviken med sitt senaste släpp! Garagerock-soundet från någonstans mellan The Hives och Danko Jones sitter klämkäckt och deras pärlband av Bandit-favoriter, typ deras tre första singlar "All Because Of You", "Tommy-Gun" och "Full Steam Spacemachine" (alla 2010) har en värdig utmanare i denna singel...
10) Miasmal "Deception" (2016)
Plattan "Tides of omniscience" (2016) har nu rullat några veckor och det är bra grejer! Östkustens alla bidrag i listan och Skånes två bidrag måste givetvis balanseras med ytterligare en västkustakt och Miasmal är för mig helt nyupptäckta. Faktiskt slumpade och framvaskade av Spotify-radio... Inte illa för en vinyl och CD-dinosaurie att upptäcka musik så, va? Det här är stilig cool klassisk gbg-döds med elaka dubbelkaggar och tempoväxlingar! Det här gör mig minst lika glad som gubben Ess (ovan)... Fast det här svänger med lite mer cohones/testosteron!
11) Garmarna (med Thåström) "Öppet hav" (2016)
Fångad av en vind ute på öppet hav. Skärgårdsbon i mig får sitt, kulturarvsälskaren får sitt, Jag pendlar ca 3 timmar per dag och Garmarna har åkt med mer än en gång! Jag placerar denna låt intill den melodiösa dödsen (ovan) väl medveten om effekten att starka melodier är så grymt mycket värda oavsett det spelas som vemodsvals eller dödsmetallblues! Jag gillar det jag hör och tar därför en snabb kontakt med Garmarnas Jens Höglin (trummor och slagverk)... Jag kan nämligen inte låta bli att vara nyfiken på Thåström-samarbetet..
"När Stefan Brisland-Ferner (fiol, vevlira och teknik/sampler) fick frågan om att spela live med Thåström under hans sommarturné 2015 så ställde Stefan en motfråga, helt enkelt!", säger Jens och verkar hålla med om att de skapat något riktigt bra! Han fortsätter, "Jag får personligen gåshud varje gång jag hör honom göra entré i låten!"
Jag kan bara hålla med... Läs mer från min ordväxling med Jens här här!
12) The Baboon Show "Work Work Work" (2016)
Ibland tror jag kontrasterna är någon välpaketerad variant av utryck för schizofreni. Men för mig är det mer något som kittlar. The Baboon Show kittlar alltid! Deras raka "Donnas-osande" rödpunk lämnar ingen oberörd. Jag vill fan göra revolt när jag hör det här... pröva hur landet skulle funka som broderligt och systerligt proletariat under trummisen Niclas Svensson! "Work Work Work" sätter deras signum från nya plattan... den är grymt bra!
Uppdatering 2016-03-26 efter jag växlat några ord med Niclas Svensson (trummor)...
"Kul att du tar upp just Work Work Work, den enda låten på nya skivan där jag står för både text och musik. Vi har förstått att den redan är en favorit hos många. Vi har inte kört den live än, men vi har ju precis börjat turnera med nya skivan The World Is Bigger Than You. Work Work Work kommer absolut att ingå i kommande turnéers setlist. Vi är mycket nöjda med den och det känns som att det kommer bli en grym livelåt!"
13) Hellsingland Underground "The Earth's Gonna Shake" (2016)
När jag för några år sen åkte på turné (som bi-pack) till ett band och hamnade vi på ett datum i forna DDR, Lauchhammer. Hela stan/byn var, med undantag för en rockklubb, nersläckt. "backstage"i denna för mig nya upplevelse såg jag en klottrad figur (föreställande bandets basist) och texten "Hellsingland Underground" och jag kunde helt enkelt inte motstå frestelsen att kolla upp bandet. Efter det har det varit ett nöje att följa bandet musikaliskt. Deras hybrid mellan rak rock, sydstatsrock och folkrock från Hälsingland kittlade något som jag med dessa klottrade rader vill göra er uppmärksam på... Nya singeln "The Earth's Gonna Shake" skvallrar mycket om vad man kan förvänta sig från bandets fjärde vax. Jag pratar med Charlie Granberg (sång) om låten...
"Ibland skriver man till en person eller en känsla. Den här låten tar ett annat grepp, den börjar i minnet från mina föräldrars skilsmässa, men även även att omfatta ungdomskärlek, polare som förlorats tillsammans med önskan om en bättre värld, kanske ett bättre öde! Världen kan vara för jävlig, så låten ändrar väl lite perspektiv när den tar upp barnens skyddade värld, du vet "bubblan" dit allt det inte ännu nått fram även fast TV:n, webben och allt som händer runt om gör sitt bästa för att ta det där oskyldiga ifrån dem. Hopp står ju faktiskt barnen för och låten handlar väl om det, hopp! Temat är att allt hela tiden förändras, jorden skakar..."
Plattan "Understanding Gravity" släpps 1:a april och jag kommer med en egen bloggpost baserat på mitt samtal med Charlie, där mer om nya plattan kommer då bandet på fredag släpper en andra video och singel "As dreams go by", som premiärspelas på tyska "Classic rock"... Plattans release-datum får oavsett inte slippa undan okommenterat!
"Alla som spelat in en platta förstår säkert det jobbiga och därefter ironin med att flytta fram utgivningsdatum, tills det bara finns ett datum som är logiskt!", säger Charlie och skrattar!
Glöm inte att jag gärna vill höra era åsikter i kommentarsfältet... jag vill inte höra att ni är missnöjda med lönen senare via facket! Felaktiga utbetalningar ska givetvis justeras!
Lönekontoret at your service!
Glad påsk!
/Polar'n Per
Tidigare löneutbetalningar 2016:
Lönelistan januari
Lönelistan februari
Lönelistan mars
Det känns som tiden stått still. Det känns som inget hänt annat än att grabbarna i bandet blivit lite äldre. Scott Ian (Gitarr) har blivit pappa och texterna kanske är aningen mer mogna, men annars är allt sig likt. Visserligen försvann gitarristen Rob Caggiano (numera Volbeat) som ersattes av Jon Donais (Shadows Fall), och under förra året släpptes ett spår "Soror Irrumator" som lovade gott men som inte nådde plattans färdiga produktion.
När denna del i "Big 4" bandets släpper sin elfte fullängdare inryms 11 spår. Givetvis finns det ett antal olika utgåvor med extraspår, men ingen av dessa är denna låt som lovade så gott, istället finns nyinspelade versioner av gamla klassiker!
Det är riffande, de läckra trummorna av Charlie Benate, hela kittet och det finns egentligen inget i mig som känner sig besviken. Tvärt om så finns där höjdpunkter som rockar duktigt fett! Inledande "You Gotta Believe", "Monster At The End" och titelspåret "For All Kings" ligger alla i linje med klassiska soundet mellan "State of Euforia" (1988) och "Persistence of Time" (1990) innan plattans uddaste låt presenteras.
"Breathing Lightning" låter som man kan förvänta sig... ehe... av Alter Bridge... Live-klippet brevid gör den mer glädje än denna catchiga radiohitsproducerade version som finns på plattan.
Anthrax har alltid varit något av husgudar för mig och när bandet förra seklet växlade sångare Joey Belladonna ut och John Bush in passade det tiden och musiken som gavs ut då. Anthrax blev kantigare, tuffare och melodierna i Belladonnas sång blev ersatta av något aggressivare. Melodierna var dock tillbaka med förra släppet då Belladonna återkom och detta släpp en otvetydig del av Anthrax klassiska sound igen. Bandet verkar ha hittat hem igen efter allt stök som följde då Sharon Osbourne återförenade den klassiska line-up som spelade in "Among the Living" (1986).
Singeln "Evil Twin" är kanske det tydligaste beviset på att klassisk Anthrax är tillbaka. Ta dig tid att lyssna igenom plattan. Dett aär riktigt trevlig upplevelse. Personligen gillar jag inledande "You Gotta Believe", "Blood Eagle Wings" och "Avenge Defend". Den sistnämnda tror jag kommer funka riktigt bra live!
Anthrax följer sin ritning på hur man vill spela sin musik!
Surrande gitarrer i fantastiskt balla "Zero Tolerance" avslutar plattan precis så som vi vill höra Anthrax när de mal på! Betyget blir 4 välförtjänta ess av 5!
Med nysläppt av Megadeth, Slayer och nu Anthrax väntar vi på Metallicas släpp så Big 4 kan sättas samman på nytt!
/Polarn Per
Tre starka kort med Anthrax:
1. Riffandet
2. Benates trummor
3. Skönt med en scysst start på 2016...
Dan Lilker på Sweden Rock
Festival (2015-06-06,
Foto: Nenne Ekström)
Stegen bär av i solsken mot Gamla Stan och det anrika Sound Pollution, något som är så ovanligt som en överlevande skivbutik i dagens Youtube och Spotify-värld. Ja, dom är fan inte många kvar, så som det var på 80- och 90-talet, då dom stod som spön i backen!
För mig var butikerna i stan, med denna butik, Diamonds and records och House of kicks inräknat där jag kunde grotta in mig i nischerna, gå dom smala gränderna till den smala musiken. Thrashen, som identifierad via Anthrax, hade en betydligt smalare och renodlad fåra än vad man kunde uppbringa i breddbutiker som Skivmix och Mega. Ser jag tillbaka på dom dagarna på sena 80-talet var butikerna en skola i thrash, precis som polarna som selektivt serverade pärla efter pärla...
Idag har man finbesök på butiken. Jag är där för att träffa Dan Lilker (bas, Nuclear Assault, ex Anthrax, S.O.D mfl) som är på Sverige-besök sen några dagar tillbaka. Han släpper idag sin biografi efter en karriär på 30 år inom thrashen som veteran med kontinuerlig leverans av ilskna plattor och långa turnéer.
Han är trevlig, öppen, frågar om mina favoriter i hans "back book". "Nuclear Assaults debut Game over (1986) och framförallt Handle with care (1989)", svarar jag snabbt i detta inledande, och förvånat omvända frågeförfarande, och dom sammanfaller påtagligt väl med Dans personliga val. "Åh, för mig är båda viktiga skivor, med Game over kände man hur allt blev verkligt, det lossnade, och med Handle with care fick vi utrymmet att göra en platta på det sätt vi ville, det är kanske vår mest välspelade platta!" Nedan finns ett klipp med den fantastiska Thrash-dängan "Critical mass", en favoritlåt från Handle with care.
Jag slänger ifrån mig en beundrande kommentar om hur skönt bandet balanserar både allvar och ironi och att det kanske är signifikativt just för Nuclear Assault på dessa plattor, kanske thrashen som helhet. Dan nickar bejakande, "För oss var det ett sätt att inte bli för allvarliga, det finns för många band som tar sig själv på så stort allvar att det blir patetiskt. För oss är det ett sätt att kunna andas, ha kul", "Det är som en övertrycksventil på en ångmaskin...", fliker jag in, "Exactly!", svarar Dan och fortsätter, "Hang the pope" och "Mothers day", dom grejerna blev oväntat lyckade, och thrash i den stilen blev en stor del av den ironin som blev struktur för S.O.D..."
Jag fliker in en fråga om det finns planer på samarbete med Billy Milano inom räckhåll, varpå Dan svarar "Man vet aldrig i vilken riktning Billy tar sin framtid, troligtvis kan inte ens han svara på det, men du vet hur musik fungerar idag, samarbeten kommer och går, återuppstår och svalnar!" Det känns som jag fick ett riktigt politikersvar. I mitt huvud är S.O.D den perfekta festivalbokningen, eller varför inte Close-up-bokningen (som jag direkt tänker på när jag också ser Robban B i butiken), men det är tyvärr så att det inte är något jag har haft möjlighet att ta del av levande, på scen. Det skulle vara grymt! Det glädjer mig ändå att han inte stänger några dörrar, men han lämnar i och för sig inte heller dörren öppen så man ser en tydlig väg framåt för thrashen kanske största superkonstellation!
Jag märker att det inte är ett samtal han vill fördjupa sig i när han byter samtalsämne och pratar om sitt eget grindcore-projekt Brutal Thruth (klippet nedan), som avslutades i höstas på Dans 50-årsdag. "Jag börjar bli gammal, eller åtminstone äldre, jag vill ha tid för mer än den egna musiken. Jag har ju fru och två till att ta hand om!", säger han och skrattar, "Wait!" säger han och tar i en snabb rörelse fram sin iPhone ur fickan. Därefter visas ett av barnen stolt upp, "hans dotter", en av två katter som finns kvar hemma i staterna! Han visar bilden för kassören och en kille som väntar på att få sin bok signerad. En lätt Arkiv X-känsla etableras... Visade just min kanske tuffaste barndomsidol just upp ett foto på sina välvårdade katter?, tänker jag... Han är egen, cool! Katter är bra!
Dan låter bläck dansa över boken, samtidigt som jag hinner ångra mina ord "nice pussy!" som trillar mellan läpparna... Dan fyller i "Cat!" flyttar blicken mot mig och ler, "Cat!", säger han igen, "...remember, it's my daughter!" som en tydlig uppmaning att släppa associationen som ordvalet ger!
Det är här vi kommer närmare anledningen till att både Dan och jag, från olika håll, tagit oss till Sound pollution. Dan är på plats för en signering av hans nya bok "Perpetual Conversions" (2015, Dave Hofer) och Dan får ett lysande sätt att komma in på boken. "En av mina favoritberättelser i boken handlar om när jag fick bemöta varför det inte är så lyckat att försöka få med nakna kvinnor i turnébussen, jag vill inte berätta mer, du får läsa själv..."
Perpetual Conversions (2015)
"Jag kan givetvis sitta och berätta det som skrivits ner, men det finns ju där så läs boken i lugn och ro så får du nog några bra stories, för det är exakt vad boken handlar om", Dan fortsätter, "Det är ju så att man blir jäkla duktig på att dra historier när man spenderar så mycket tid på vägarna, dom verkar som gjorda för berättandet. Vi var i Spanien på väg mellan två gig, för något år sen, när en av mina roadies skrattade och sa, fan Dan, du borde skriva en bok, dela med dig till fler än bara oss! Jag svarade att det var en jäkla skillnad att skriva en bok jämfört med några rader låttext. I slutändan var jag för lat, erkände jag. I baksätet ropade Dave (Dave Hofer) entusiastiskt att då ska fan jag göra det åt dig, och så fick det bli!"
Dan gör en paus, signerar två böcker och fortsätter, "Dave som frilansat lite satte omedelbart igång att klottra noteringar, sen intervjuade han mig, inte en gång, inte två, det var fan så fort han fick möjlighet, och när han började intervjua min mamma och mina vänner från barndomen visste jag att det här kommer bli av, han funkar så..."
"Allt var klart för tryckning när tryckeriet drog sig ur. Jag vet inte vad som hände, om dom gick omkull eller tyckte det var ett nitlott till projekt, men i normal DIY-anda (Do it yourself, som var ett karaktärsdrag från punken som även präglade thrashen) fick jag lösa det själv!"
Samtalet är lättsamt, underhållande och hade gärna kunnat fortsätta längre om jag inte hade haft brådis hem. Jag nöjer mig därför med att fått träffa en barndomsidol och rundar av samtalet med att tacksamt skaka tass med Dan. Den mullrande basgångens mästare i disciplinen thrash sitter kvar, det trillar in en och annan som vill få en bok klottrad och växla några ord, jag känner att jag ockuperat honom tillräckligt men känner samtidigt hur mycket jag vill att Nuclear Assault lever vidare många år till...
Bandets spelning på Fryshuset (1989) under "Handle with care"-turnén är en av de bästa spelningarna jag sett. Det ska bli kul att läsa hur det gick till på vägarna med Dark Angel, som gjorde bandet följe En recension av boken kommer givetvis så snart den har plöjts igenom!
Hornen upp! Dan Lilker och Polar'n Per
För kuriosa lanseras Nuclear Assaults egna öl-etikett imorgon under deras vistelse i Stockholm...
/Polar'n Per
Tre starka med Nuclear Assault:
1. Thrash när den är som bäst!
2. Självdistans och ironi!
3. Dan och Evans, är inte det tillräckligt så säg?
Anthrax - cover art (back), State of Euphoria (1988)
Pojkrummet hade peakat med Kiss, Iron Maiden, Helix, Judas Priest, Accept och Scorpions när jag skaffade mig en ny bekantskap. Punken hade gjort intåg och helt plötsligt hade jag fått upp ögonen för Anthrax. Det var efter att ha bladat igenom en Okej-blaska i jakt på något pubertalt (!) som jag såg spalten. Tuffa grabbar, det där, tänkte jag. Jag skulle ju ändå se dem levande med Metallica (en spelning som blev Cliff Burtons sista, 1986-09-26 om jag inte minns fel) på Solnahallen, så va fan...
Jag gick nästan plikttroget som hårdrockare för att införskaffa plattorna vart efter dom dök upp... "Among The Living" (1987, som bandet inte hunnit släppa när de var förband till Metallica) och tidigare utgivna "Spreading The Disease" (1985) samt bandets debutplatta "Fistful Of Metal" (1984) för att göra denna upptäckt...
Jag gillade det jag hörde, det visste jag sen några sittningar med polare som hade vaxen, så jag tog mig tid att hitta och upptäcka bandet. Det fanns mycket jag gillade med bandet. Energin. Uttrycket. Trummorna. Gurkan som attackerade. Plattorna blev snabbt sådana som rullade dygnet runt. Enda avbrotten var för att vända vinylen.
Man kan säga att jag snöade in helt. Det var för många attribut som passade. Kolla det stökiga live-klippet ovan från Oidivnikufesin (1987), det är titelspåret på "Among The Living" som refererar till pojkrummets författare nummer ett, Stephen Kings "Pestens tid" (1978) ...en lysande rökare till thrash-epos!
Gilla sen deras hej-dundrande hit "I Am The Law" som är en hyllning till den framtida rättskipande seriefiguren Judge Dredd (Wagner och Ezquerra, 1977). Eller varför inte "Indians"? Det fanns som sagt många låtar som hade skäl, som inte behöver förklaras, som utgjorde en självklar plats i det nyljudande pojkrummet. Live-klippet nedan visar en upptagning av "Caught In A Mosh" (DVD:n Alive 2, 2005) som visar den energi som bandet kan frigöra. Njut av Frank Bellos underbara insats på basen, och körandet tillsammans med Scott Ian (gitarr).
Det var grabbigt. Keps på! Det var så jävla grabbigt att jag till och med funderade på att åka bräda... Bara det, lixom? Jag kan namedroppa låt efter låt, inte minst bandets fantastiska covers. Jag kan gagga på om hett och kallt. För bandet har sina ljusare sidor med självklara höjdpunkter samtidigt som delar av vissa utgåvor är så svala att de hade gett permafrost i kylväskan om man hade plattan som kylkloss, men när det väl tänder till, då jävlar, då blir det åka av, åtminstone i min skalle. ...och levande! Shit! Det är fantastiskt! Anthrax har något speciellt som jag tror har att göra med tristessen och storstan att göra. Det finns någon energi som representerar frustrationen över nerlagda ungdomsgårdar och ungdomens knutna näve som radikal. Dom har allvar, distans och en stor jävla dos ironi. Med andra ord finns det något där som gör att det är tidlöst och tidsenligt på samma gång...
Via ett stort antal spelningar och timtals liveinspelningar har bandet bjudit på underhållning. "A.I.R" och "Gung-Ho" (klippet ovan) är exempel på spår vuxit både en och två storlekar, till att bli favoritlåtar, från sina ganska mediokra studioinspelningar. "State Of Euphoria" (1988), en av bandets kanske svårare och mest geniala plattor inhyser personliga favoriter som "Be All, End All" och "Who Cares Wins" (klippet nedan).
Den fantastiska plattan "Persistence Of Time" (1990) "Keep It In The Family" samt mer episka låtar som "Blood" och "Time". Det andades nydaning. En ny ordning och en nytändning som fick personifieras av den lite hårdare John Bush (fd Armored Saint) som ersatte den karismatiske Joey Belladonna på sång 1992. "Sound Of White Noise" (1993) ökade trycket med tydligare aggressivitet och framförallt trumspel, något som förvånade mig mycket då trumspelet alltid varit ett av bandets finaste signum! Jag gillade Bush. Han passade tiden som var, på 90-talet! Han tog Anthrax vidare på något sätt... Kolla klippet nedan "Hy Pro Glo" det följer seden, men är lite tuffare!
Det var faktiskt så jag tyckte bandet gjorde fel när man vek ner sig för Sharon Ossbourne (till Ozzfest) för att återskapa "Among The Living"-settet och återta Belladonna, även fast man visste vilken schysst skönsång han skulle bidra med på turné... Jag skulle vilja påstå att bandet fortfarande är trasigt efter denna sorti! För mig, och min rockfostran, är Anthrax en viktig del av hur jag bekantade mig med thrashen. Det var inkörsporten till Suicidal Tendencies, Exodus, Testament, Death Angel, S.O.D, M.O.D och mycket annat...
Anthrax var en betydande del av min palett, man skulle kunna säga att de var en väl smakande primör för mina öron och frigörare för crowd-surfing, men även mina dansanta kunskaper i totalt frigjord cirkeldans!
Mosh it!
/Polar'n Per
Tre starka kort med Anthrax:
1. Trumspelet
2. Aggresiva gitarrer
3. Så där lagom mycket testostoron
I begynnelsen var det ett gäng killar i New York som ville göra något helt oseriöst. Thrashen hade den sidan ganska väl utvecklad på den tiden, den ibland helt oseriösa. I Anthrax fanns den ådran tidigt, och där hårddrogs den snabbt, vilket bidrog till en helt ny inställning till musiken. 1984 släppte Anthrax sin första platta, men innan dess hade innan medlemmar kommit och gått som senare kom att bli viktiga beståndsdelar av flertalet namnkunniga band.
Anthrax har medlemmar som spelar i bandet sen begynnelsen, tidigt 80-tal. Scott Ian (elgurka 1981-), Charlie Benante (trummor, 1983-) och Frank Bello (bas, 1984- med ett kortare avhopp någonstans i mitten), men de har även ett flertal andra musiker, värda att nämna, som härjat i laguppställningen. Smaka på följande herrar.... Nuclear Assaults legender John Connelly, (sång 1981) och Dan Lilker (gitarr, senare bas 1981) och håll i er nu... White Lion med Greg D'Angelo (trummor 1981–83)... bara det skulle man kunna tro var ironi (förlåt...)!
Hur som helst så verkar vänskapsbanden varit starka. Scott Ian, Dan Lilker och Charlie Benante med förflutet tillsammans i just nämnda Anthrax, ville göra något helt annat än att släpa sina respektive band framåt. Efter några år plockade de därför upp Billy Milano (senare M.O.D. Method Of Destruction), som tidigt gjort anspråk på titeln "säreget naturbegåvad skitstövel" i rollen som roddare åt de olika banden. Han bedömdes vara perfekt med sin talang för obscena påhopp och därmed klockren i syftet att provocera.
S.O.D. Stormtroopers Of Death hade därmed fått sin första besättning och reaktionen lät sig inte vänta! Se den fantastiska upptagningen av "Diamonds And Rust" ovan, är den inte en provokation, så säg? Låten sägs vilja sätta punkt för en diskussion om långa rocklåtar baserad på Judas Priest låt med samma namn (1977, cover av Joan Baez 1975). Någon tyckte väl den var för lång, för pretentiös, typ!
"I'm not racist; I hate everyone", är ett numera ganska använt citat som kommer från detta uppkäftiga band. Ett annat senare uttalande kunde handla om vilken stad som helst och har sitt ursprung i en diskussion om hur svårt det är att nå de stora scenerna "Playing a gig in the local Austin music scene is like jerking off with broken glass in your hand. It hurts until you cum…then it hurts again!" Ja, säga vad man vill, men Billy räder sannerligen inte sina ord! (läs mer)
Följden blev att S.O.D. sågs som någon variant av "rednecks"-thrash, när enda syftet var just att provocera. I ett flertal intervjuer har bandet fått dementera både homofobi och rasism, då dessa är alldeles utmärkta teman att just reta gallfeber på det politiskt riktiga etablissemanget.MTV var inte sena med att uppskatta deras välvilja att synas och "Chromatic Death" (nerkortad variant i klippet nedan) blev snabbt en signaturmelodi för en hel generations hårdrockare i Headbangers Ball.
Med en första banbrytande platta ("Speak English or Die", 1985), och ytterligare två ganska obetydliga vax ("Bigger than the Devil", 1999 samt "Rise of the Infidels", 2007) samt en asgrym liveplatta ("Live at Budokan", 1992). Första plattan rullade hej vilt i mitt pojkrum och det är den som är stora behållningen. Kolla gärna in specialutgåvan av plattan som innehåller extramaterial i form av ett urval låtar från en av bandets mest "uppskattade" bootleg-inspelningar (en ljudbordsläcka från Tokyo,1995)!
S.O.D. banade vägen för fler band av samma temperament och thrash, jag tänker främst på D.R.I. Dirty Rotten Imbeciles eller Billys M.O.D, men även svenska F.K.Ü. Freddie Krüger Underwear. Så visst lever andan vidare. Förra året (2012) startade Billy och Dan bandet United Forces (efter en av S.O.D:s låtar, klippet nedan) som åter ska släppa lös Sergeant D och tonerna av S.O.D.
Men jag undrar om en del saker inte ska låtas vara som vad det en gång var, åtminstone vad gäller S.O.D. Eller hur?
/Polar'n Per
Tre starka kort av S.O.D.
1. 80-talet
2. Pojkrumsvibbar
3. Ironi
Anthrax evigt shortsklädde gitarrist Scott Ian fyller idag 49 år. Har väl ingen direkt koppling till bandet, då dom aldrig varit mina stora favoriter, men dom har ju alltid funnits där i periferin.
Även The Police gitarristen Andy Summers fyller år. På något sätt har han lyckats uppnå åldern 70 år, hur nu det gått till?
Jag har aldrig sett Megadeth så här bra, så jag ska kämpa för att försöka hålla den här recensionen värdig!
