 |
| Anthrax - cover art (back), State of Euphoria (1988) |
Jag gick nästan plikttroget som hårdrockare för att införskaffa plattorna vart efter dom dök upp... "Among The Living" (1987, som bandet inte hunnit släppa när de var förband till Metallica) och tidigare utgivna "Spreading The Disease" (1985) samt bandets debutplatta "Fistful Of Metal" (1984) för att göra denna upptäckt...
Jag gillade det jag hörde, det visste jag sen några sittningar med polare som hade vaxen, så jag tog mig tid att hitta och upptäcka bandet. Det fanns mycket jag gillade med bandet. Energin. Uttrycket. Trummorna. Gurkan som attackerade. Plattorna blev snabbt sådana som rullade dygnet runt. Enda avbrotten var för att vända vinylen.
Man kan säga att jag snöade in helt. Det var för många attribut som passade. Kolla det stökiga live-klippet ovan från Oidivnikufesin (1987), det är titelspåret på "Among The Living" som refererar till pojkrummets författare nummer ett, Stephen Kings "Pestens tid" (1978) ...en lysande rökare till thrash-epos!
Gilla sen deras hej-dundrande hit "I Am The Law" som är en hyllning till den framtida rättskipande seriefiguren Judge Dredd (Wagner och Ezquerra, 1977). Eller varför inte "Indians"? Det fanns som sagt många låtar som hade skäl, som inte behöver förklaras, som utgjorde en självklar plats i det nyljudande pojkrummet. Live-klippet nedan visar en upptagning av "Caught In A Mosh" (DVD:n Alive 2, 2005) som visar den energi som bandet kan frigöra. Njut av Frank Bellos underbara insats på basen, och körandet tillsammans med Scott Ian (gitarr).
Det var grabbigt. Keps på! Det var så jävla grabbigt att jag till och med funderade på att åka bräda... Bara det, lixom? Jag kan namedroppa låt efter låt, inte minst bandets fantastiska covers. Jag kan gagga på om hett och kallt. För bandet har sina ljusare sidor med självklara höjdpunkter samtidigt som delar av vissa utgåvor är så svala att de hade gett permafrost i kylväskan om man hade plattan som kylkloss, men när det väl tänder till, då jävlar, då blir det åka av, åtminstone i min skalle. ...och levande! Shit! Det är fantastiskt!
Anthrax har något speciellt som jag tror har att göra med tristessen och storstan att göra. Det finns någon energi som representerar frustrationen över nerlagda ungdomsgårdar och ungdomens knutna näve som radikal. Dom har allvar, distans och en stor jävla dos ironi. Med andra ord finns det något där som gör att det är tidlöst och tidsenligt på samma gång...
Via ett stort antal spelningar och timtals liveinspelningar har bandet bjudit på underhållning. "A.I.R" och "Gung-Ho" (klippet ovan) är exempel på spår vuxit både en och två storlekar, till att bli favoritlåtar, från sina ganska mediokra studioinspelningar. "State Of Euphoria" (1988), en av bandets kanske svårare och mest geniala plattor inhyser personliga favoriter som "Be All, End All" och "Who Cares Wins" (klippet nedan).
Den fantastiska plattan "Persistence Of Time" (1990) "Keep It In The Family" samt mer episka låtar som "Blood" och "Time". Det andades nydaning. En ny ordning och en nytändning som fick personifieras av den lite hårdare John Bush (fd Armored Saint) som ersatte den karismatiske Joey Belladonna på sång 1992. "Sound Of White Noise" (1993) ökade trycket med tydligare aggressivitet och framförallt trumspel, något som förvånade mig mycket då trumspelet alltid varit ett av bandets finaste signum! Jag gillade Bush. Han passade tiden som var, på 90-talet! Han tog Anthrax vidare på något sätt... Kolla klippet nedan "Hy Pro Glo" det följer seden, men är lite tuffare!
Det var faktiskt så jag tyckte bandet gjorde fel när man vek ner sig för Sharon Ossbourne (till Ozzfest) för att återskapa "Among The Living"-settet och återta Belladonna, även fast man visste vilken schysst skönsång han skulle bidra med på turné... Jag skulle vilja påstå att bandet fortfarande är trasigt efter denna sorti! För mig, och min rockfostran, är Anthrax en viktig del av hur jag bekantade mig med thrashen. Det var inkörsporten till Suicidal Tendencies, Exodus, Testament, Death Angel, S.O.D, M.O.D och mycket annat...
Anthrax var en betydande del av min palett, man skulle kunna säga att de var en väl smakande primör för mina öron och frigörare för crowd-surfing, men även mina dansanta kunskaper i totalt frigjord cirkeldans!
Mosh it!
/Polar'n Per
Tre starka kort med Anthrax:
1. Trumspelet
2. Aggresiva gitarrer
3. Så där lagom mycket testostoron
Mer om Anthrax:
...på webben
...LIVE på Youtube
Har tyvärr aldrig förstått grejen med Anthrax. Äger ett pliktskyldigt exemplar av Among the living, det är allt. Och Sound of white noise är faktiskt en av få skivor jag sålt i mitt liv.
SvaraRaderaMen du såg alltså Cliff Burtons sista spelning? Det är ju riktigt stort! (R.I.P Cliff och hoppas att du inte är allt för arg på vad dina bandkollegor snickrat ihop utan dig.)
En kul anekdot om Burton är att han hade ett band med Jim Martin (Faith No More) det är nästan så man fattar att dom mappade... schysst sväng och jazzskolade båda två
RaderaCliff är nog glad att slippa det som är nu... tyvärr
RaderaJa, Cliff såg jag... Det är väl större i efterhand än det var då, antar jag...
SvaraRaderaAnthrax är faktiskt ett av dom bästa live-banden i min mening. Dom avbröt ju turnén (deras första europasväng), men kom tillbaka ett år senare och spelade på Frys. Den gången gick jag både för att jag gillade Among och för att på något sätt hylla Burt. Publiken skanderade hans namn...