Självklart har jag skrivit om dem tidigare i olika former, men jag tänkte passa på att göra en lite nostalgisk sammanfattning av ett av mina absoluta favoritband, Thin Lizzy.Thin Lizzy hade den perfekta mixen av starka låtar och bra musiker, men framför allt en frontfigur i Phil Lynott, med en utstrålning och röst som gick utanpå det mesta.
Sett med dagens ögon kan musiken kännas lite snäll och polerad, men om man lyssnar på texterna och sätter in den i rätt sammanhang, i detta fallet en kille i sina tidiga tonår under tidigt 80-tal, så märker man att under ytan lurar stundtals en mörkare och farligare värld. Dock uppblandat med en annan viktig ingrediens för ett hormonstint tonårshjärta, nämligen romantiken. i mina ögon är det inte många band från den här tiden som verkligen lyckas balansera på den linan utan att ramla ner i pekoralens djupa virvlar. Förutom just Thin Lizzy så är det väl Whitesnake som kommer i åtanke.
 | |
| Bild tagen av Harry Potts |
Bandet hade redan spelat in de flesta av sina plattor när jag upptäckte bandet. Det vara bara Renegade, Thunder and Lightning och Life som jag fick nöjet att med spänning och förväntning invänta lanseringen.
Här kommer lite lösryckta tankar om några av mina favoritskivor med Lizzy (vilket inte betyder att det är något fel på resten av skivkatalogen).
De första skivorna som jag köpte med Thin Lizzy var Nightlife och Johnny The Fox. Jag hade vid det tillfället ingen egen skivspelare, men min polare MikeT och jag snubblade över plattorna i någon lågprisback och som det perfekta alibit för att kunna presentera behovet hemma av en egen skivspelare så köpte vi dem ihop. Visst, jag hade ju hört dem tidigare och gillade dem, men det här blev startskottet till en livslång kärlek till ett band. Eftersom MikeT hade skivspelare så fick han vårdnaden om dessa alster och dom spelades flitigt hemma i hans rum.
Båda skivorna visar även en annan del av gruppen som jag gillar, samarbetet med konstnären Jim Fitzpatrick som gjort en hel del av omslag till gruppens bästa plattor.
Från Nightlife får vi dessutom den fantastiska "Still in Love With You" och "Sha la la" och från Johnny den odödliga "Don't Believe A Word"
Jailbreak, går inte att ducka för, fullkomligt fullspäckad med klassiska låtar. Rent krasst sett kanske en av gruppens bästa plattor, även om den inte är min favorit. Men vem kan motstå låtar som "Jailbreak", "The Boys are Back in Town" och "Cowboy Song".
Bad Reputation, återigen en platta med många klassiska låtar. Titellåten tillsammans med "Soldier Of Fortune" och "Dancing In The Moonlight" är bara några av skivans musikskatt. 
Chinatown, en ganska utskälld platta som har fått ett i mina ögon oförtjänt rykte. Jag gillar den stenhårt. Tror att det var den lizzyplattan som närmast införskaffades efter de två första. Viss del av vad jag känner för denna skivan kan nog tillskrivas nostalgi. Den snurrade en hel del när det skulle laddas för utgång och partaj. Med låtar som "Chinatown", "Killer On The Loose" och "Genocide" har i alla fall jag svårt att kalla det en dålig platta. Visserligen kan jag hålla med om att det är en av Lizzys svagare, men det gör det inte till en direkt dålig platta.
Så kommer vi till min absoluta favorit bland Lizzy's plattor, Black Rose. Ett mästerverk helt enkelt. Helt klart en av de skivor som skulle få följa med mig till en öde ö. Kan knappt beskrivas med ord, måste höras. Här är det alla låtarna, även om avslutande "Black Rose" som blir skivans klimax.
Sedan över till den skivan som många listar som gruppens lågvattenmärke, Renegade, dock inte av mig. Ännu en skiva som jag tycker mycket om och tycker är underskattad. Mera synthar visade vägen mot framtiden och hintade lite om Phils kommande soloprojekt. Drogproblematiken i bandet tilltog, Phils sång inte lika fantastisk, men det till trots, jag gillar den. Framför allt det lite mörka och episka anslaget i titelspåret, "Renegade" men även "Leave This Town".
Sedan har vi vad som skulle bli Thin Lizzys sista studioplatta, Thunder And Lightning. Som vi väntade på den plattan. Och när den väl kom, när nålen sattes ner på första spåret, vilken shock. Hårdheten och öset och ett klart modernare sound överlag. På det hela taget en bra platta även om den inte fullt når de högsta höjderna. Hårda spår som "Thunder And Lightning" och "Cold Sweat" varvat med lugnare låtar som "The Sun Goes Down", fasiken jag blir ju sugen på att sätta på plattan bara av att tänka på låtarna.
Denna lilla artikel vore ju dessutom inte komplett om man inte lyfte fram Live And Dangerous plattan. En av tidernas bästa liveplattor. Punkt. Jag struntar i allt snack om studiofix i efterhand, plattan är rätt och slätt magisk. Jag har många sorger vad det gäller band jag aldrig fått se på scenen. Thin Lizzy är ett av dem. Tyvärr blev det aldrig av. Jag skyller på dålig ekonomi och att det var långt till Stockholm från Småland.
Dock fick jag nästan se dem, kan man säga, då dom turnerade genom Sverige med Phils solo band som i stort sett var Thin Lizzy med annat namn och en något annorlunda repertoar. 1983 intog dom scenen i Västervik under namnet The Philip Lynott Band och då var jag i alla fall där. Förutom bilden till höger, så blev jag lite tidigare tilltalad av en något bakis Phil, som kom direkt från en födelsedagsfest i Köpenhamn. Han kom inkörd på området i en svart van lätt hängande ut genom sidofönstret, varpå jag sprang fram och på tonårsspråk utstötande något i stil med Öhhh! Phil! Öhhh! Varpå han kontrade med ett -Fuck, leave me alone! En av mina största stunder. :-) Senare på kvällen, när han nyktrat till/återställt sig var han dock charmerande och ställde upp på både fotot och skrev autografer. Den, i sammanhanget, nybakade John Sykes satt dessutom på läktaren bakom scenen efter konserten och snackade malla och envar som kom förbi.
Bra grejjer, det där!
SvaraRadera