Recension - Whitesnake : Live in 1984 - Back To The Bone

Jahapp, då var det dags för ännu en live utgåva från Whitesnake. Fast denna gången är det inte en nyinspelad konsert, utan nu handlar det om en 30 års hyllning av plattan Slide It In. Man har valt att kalla boxen, Live in 1984 - Back To The Bone. Paketet innehåller en DVD med filmmaterial från 1984, som man valt att kalla Super Rock och en CD med titeln Snakeskin Boots - Best Of Bootlegs och det är just musik CD:n som jag kommer att koncentrera mig på, då det enbart är den jag fått tillgång till. Men mer om den senare.




Härförleden, samma dag som denna promo dök upp i min mailbox, så publicerade Jesper Almén på Heavymetale en vass och bra krönika om just David Coverdales textförfattande. Vilket känns som ett kul sammanträffande. I sin krönika så liknar han honom en aning vid Eddie Meduza när det kommer till textpoesi. Mycket träffande krönika över lag, men samtidigt måste någon ställa sig i Dave's ringhörna och försvara honom lite. Först vad det gäller liknelsen med Meduza, så även om dom har en aning liknande tema för sina texter, så kommer dom från lite olika håll kan jag känna. Eller som David själv säger på skivan, dom är "Sleezebuckets" från London och Eddie mer en raggar-pajas från vischan.
Jag kan sedan bara tala för mig själv, men under mina tonår, då Whitesnakes musik kom in i mitt liv, så var det David sjöng om rena poesin som till stor del sammanföll med mina egna önskningar och fantasier. Det var typ det enda jag tänkte på då. Dock hade jag kanske inte riktigt herr Coverdales utstrålning och bravado för att kunna infria fantasierna. Det räckte tydligen inte med en halvtaskig hockeyfrilla och ett brinnande intresse. :-)
Och trots att texterna allt som oftast är svårt sexistiska, så måste jag nog erkänna att David Coverdale var den som, för mig, trots allt förde in romantiken (i någon form) i hårdrocken. Möjligen tillsammans med Phil Lynott. Dom kunde sjunga om romantik utan att det kändes löjligt på något sätt. Men så lyssnade jag ju en del på Meduza med...:-) Dessutom, även om David tonat ner sexanspelningarna en aning på sista tiden, så vet vi ju alla vad som säljer.
Jag säger bara Anaconda. Här är en liten skön videosnutt där texten från den låten fått sig en poesi makover. Riktigt bra.

Men nu tillbaka till skivan för dagen.
Denna live är sprungen ur den tiden som åtminstone David anser vara gruppens höjdpunkt. Om inte annat så var väl skivförsäljningen på topp och med det så blev väl hans vurm för damer bättre och mer dekadent.
Själv föredrar jag de tidigare årens lite mindre polerade yta, men har inte något emot denna era heller. Kan konstatera att sammansättningen av låtar är rätt snyggt gjord, då det rör sig om bootlegupptagningar från 1984 års världsturné, men det är mest i mellansnacket som det ibland skvallrar om att man är på olika ställen. Och för att knyta ann till ovan raljerande om det sexistiska inslaget i Coverdales låtar, som jag ändå kan vara rätt förlåtande till, så måste jag bara konstatera att det verkligen känns att hans mellansnack på skivan är 30 år gammalt. Idag så ger det mer rysningar av obehag, än något annat. Låtmässigt får man med en hel del av just skivan som jubilerar, och det får väl ses som ok i sammanhanget. Plus några andra örhängen från karriären.
Tycker att det är rätt en rätt ok liveskiva överlag, och det hörs att det är live, med allt vad det innebär. Det är inte alltid perfekt, precis som det skall.

Dock är det bara att konstatera, det har blivit lite mycket live album från denna guppen på senaste tiden. Och har man nu dessutom redan släppt ett av de mest klassiska live-albumen genom tiderna, Live...In The Heart Of The City, så är det nog svårt att upprepa den bedriften. Så därför kan jag tyvärr inte ge mer än 2 Ess av 5, det vill säga Godkänt, för Fans och samlare. Det var ett gränsfall om den skulle få en pinne till, men då bara för att det är en grupp som jag gillar väldigt mycket, och att skivan speglar en tid som gruppen kändes vitalare än idag.



Sammanfattning:
Betyg: 2/5 Ess
Favoritspår: Jon Lord Medleyt sist på skivan.
Skivbolag: Frontiers Records
Release: 7:e November 2014





Tracklist:
CD: Snakeskin Boots - Best Of Bootlegs
Gambler; Guilty Of Love; Love Ain’t No Stranger; Slow An’ Easy; Walking In The Shadow Of The Blues; Ready An’ Willing; Guitar Solo; Crying In The Rain; Soldier Of Fortune.
Super Rock 84: Love Ain’t No Stranger ; Ready An’ Willing ; Slow An’ Easy
EP Audio Track- Jon Lord’s Final Performance Whitesnake:
Medley: Gambler; Guilty of Love; Love Ain't No Stranger; Ready an' Willing.

Support The Bands That You Like!

 

Recension - Allen / Lande : The Great Divide

Det är ingen hemlighet, ens för mig själv, att Frontiers musikkatalog inte alltid faller mig på läppen.
Eller rättare sagt, det är sällan den gör det och det är inte heller första gången jag raljerar om det som kommer från bolaget (antagligen inte sista gången heller).
Men ibland, mitt i allt urvattnade slisk-rock, så kommer det något som inte går att förneka.
Dels när dom ger ut något nytt med gamla idoler, såsom Whitesnake, Uriah Heep eller Sammy Hagar. Eller i andra fall med veteraner i nya konstellationer, som ex. California Breed.



Och det är väl i den senare kategorin som dagens skiva skall hamna. Veteranerna Russel Allen och Jorn Lande's samarbete som resulterar i sin tredje instans med skivan The Great Divide. Jag kan inte säga att jag är något stort fan av någon av herrarna sedan tidigare, även om jag ser storheten i det dom gjort förut. Det är nog mer en fråga om timing än något annat som gör att dom hållit sig i utkanten av min musikradar. Som tonåring under 80-talet hade det här varit stort för mig, men på senare år så har min musiksmak vandrat iväg på lite andra stigar (Det där hade jag visst varit inne på tidigare :-)) .
Den av dessa herrar som jag har bäst kläm på är Jorn Lande, som jag åtminstone sett live och lyssnat lite grand på tidigare. Och jag kan bara konstatera att den mannen är både sjukt produktiv och har en riktigt gudabenådad stämma.

Med detta sagt och trots att det är lite utanför min komfortzon musikaliskt just nu, så kan inte ens jag ducka för dessa herrarnas otroliga röstresurser och skivans matande av trallvänliga hit-låtar. Snygga låtar som framförs med sällan skådad kraft och pondus. Power Metal på hög nivå.

Producent för skivan är inte helt förvånande Timo Tolkki, som även står för största delen av instrumenten. Och som vanligt gör han ett habilt jobb, om än (som vanligt) utan större överraskningar. Men det fungerar ändock väldigt väl i sammanhanget. Både själva produktionen och musicerandet.
Men det är Sången och låtarna som helhet som är huvudrollsinnehavare på denna skivan. The Great Divide är en skiva som jag tror kan gå hem i rätt många läger, för den är riktigt bra. Det som saknas vad gäller musikaliska överraskningar väger den upp med kvalitet och snyggt hantverk och sjuhelsikes sångprestationer. Och det med råge.
Och det där med att sakna överraskningar, är väl en sanning med modifikation. Det är ett överraskande bra skivsläpp från Frontiers. En överraskning för mig, att jag, trots allt, så snabbt kunde fångas av skivans magi. Det här är kanske skivan som lurar in mig i dessa herrars lilla nisch av musikvärlden. Väl värt sitt betyg av 4 Ess!


Sammanfattning:
Betyg: 4/5 Ess
Favoritspår: Down From The Mountain
Skivbolag: Frontiers Records
Release: 17:e Oktober 2014




Bandet består av följande lirare:

Jorn Lande: vocals
Russell Allen: vocals
Timo Tolkki: guitars, bass, keyboards
Jami Huovinen: drums

Tracklist:

1. Come Dream With Me
2. Down From The Mountain
3. In The Hands Of Time
4. Solid Ground
5. Lady Of Winter
6. Dream About Tomorrow
7. Hymn To The Fallen
8. The Great Divide
9. Reaching For The Stars
10. Bittersweet

 

01. Our motherash

02. Ocean deep

03. Equators

04. Depth of the sun

05. Humans

06. With eyes wide open

07. The drum

08. Bound to be machines

09. Trails and passes

- See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf

01. Our motherash

02. Ocean deep

03. Equators

04. Depth of the sun

05. Humans

06. With eyes wide open

07. The drum

08. Bound to be machines

09. Trails and passes

- See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf

Support The Bands That You Like!

Spader Ess Nostalgitrippar - Thin Lizzy

Självklart har jag skrivit om dem tidigare i olika former, men jag tänkte passa på att göra en lite nostalgisk sammanfattning av ett av mina absoluta favoritband, Thin Lizzy.

Thin Lizzy hade den perfekta mixen av starka låtar och bra musiker, men framför allt en frontfigur i Phil Lynott, med en utstrålning och röst som gick utanpå det mesta.

Sett med dagens ögon kan musiken kännas lite snäll och polerad, men om man lyssnar på texterna och sätter in den i rätt sammanhang, i detta fallet en kille i sina tidiga tonår under tidigt 80-tal, så märker man att under ytan lurar stundtals en mörkare och farligare värld. Dock uppblandat med en annan viktig ingrediens för ett hormonstint tonårshjärta, nämligen romantiken. i mina ögon är det inte många band från den här tiden som verkligen lyckas balansera på den linan utan att ramla ner i pekoralens djupa virvlar. Förutom just Thin Lizzy så är det väl Whitesnake som kommer i åtanke.

Bild tagen av Harry Potts

Phil hade inte bara den sammetslena rösten utan även en bad boy utstrålning som i kombination med en god portion Brittisk humor och visuell utstrålning blev helt magisk. Det vore väl förmätet att tillskriva honom som uppfinnare av den bredbenta rockposen, men jag vill nog påstå att han förkroppsligat den. Här exemplifierad i ett av rockhistoriens bästa fotografier (enligt mig).

Bandet hade redan spelat in de flesta av sina plattor när jag upptäckte bandet. Det vara bara Renegade, Thunder and Lightning och Life som jag fick nöjet att med spänning och förväntning invänta lanseringen.

Här kommer lite lösryckta tankar om några av mina favoritskivor med Lizzy (vilket inte betyder att det är något fel på resten av skivkatalogen).














De första skivorna som jag köpte med Thin Lizzy var Nightlife och Johnny The Fox. Jag hade vid det tillfället ingen egen skivspelare, men min polare MikeT och jag snubblade över plattorna i någon lågprisback och som det perfekta alibit för att kunna presentera behovet hemma av en egen skivspelare så köpte vi dem ihop. Visst, jag hade ju hört dem tidigare och gillade dem, men det här blev startskottet till en livslång kärlek till ett band. Eftersom MikeT hade skivspelare så fick han vårdnaden om dessa alster och dom spelades flitigt hemma i hans rum.
Båda skivorna visar även en annan del av gruppen som jag gillar, samarbetet med konstnären Jim Fitzpatrick som gjort en hel del av omslag till gruppens bästa plattor.

Från Nightlife får vi dessutom den fantastiska "Still in Love With You" och "Sha la la" och från Johnny den odödliga "Don't Believe A Word"

Jailbreak, går inte att ducka för, fullkomligt fullspäckad med klassiska låtar. Rent krasst sett kanske en av gruppens bästa plattor, även om den inte är min favorit. Men vem kan motstå låtar som "Jailbreak", "The Boys are Back in Town" och "Cowboy Song".

Bad Reputation, återigen en platta med många klassiska låtar. Titellåten tillsammans med "Soldier Of Fortune" och "Dancing In The Moonlight" är bara några av skivans musikskatt.






Chinatown, en ganska utskälld platta som har fått ett i mina ögon oförtjänt rykte. Jag gillar den stenhårt. Tror att det var den lizzyplattan som närmast införskaffades efter de två första. Viss del av vad jag känner för denna skivan kan nog tillskrivas nostalgi. Den snurrade en hel del när det skulle laddas för utgång och partaj. Med låtar som "Chinatown", "Killer On The Loose" och "Genocide" har i alla fall jag svårt att kalla det en dålig platta. Visserligen kan jag hålla med om att det är en av Lizzys svagare, men det gör det inte till en direkt dålig platta.




Så kommer vi till min absoluta favorit bland Lizzy's plattor, Black Rose. Ett mästerverk helt enkelt. Helt klart en av de skivor som skulle få följa med mig till en öde ö. Kan knappt beskrivas med ord, måste höras. Här är det alla låtarna, även om avslutande "Black Rose" som blir skivans klimax.






Sedan över till den skivan som många listar som gruppens lågvattenmärke, Renegade, dock inte av mig. Ännu en skiva som jag tycker mycket om och tycker är underskattad. Mera synthar visade vägen mot framtiden och hintade lite om Phils kommande soloprojekt. Drogproblematiken i bandet tilltog, Phils sång inte lika fantastisk, men det till trots, jag gillar den. Framför allt det lite mörka och episka anslaget i titelspåret, "Renegade" men även "Leave This Town".

Sedan har vi vad som skulle bli Thin Lizzys sista studioplatta, Thunder And Lightning. Som vi väntade på den plattan. Och när den väl kom, när nålen sattes ner på första spåret, vilken shock. Hårdheten och öset och ett klart modernare sound överlag. På det hela taget en bra platta även om den inte fullt når de högsta höjderna. Hårda spår som "Thunder And Lightning" och "Cold Sweat" varvat med lugnare låtar som "The Sun Goes Down", fasiken jag blir ju sugen på att sätta på plattan bara av att tänka på låtarna.




Denna lilla artikel vore ju dessutom inte komplett om man inte lyfte fram Live And Dangerous plattan. En av tidernas bästa liveplattor. Punkt. Jag struntar i allt snack om studiofix i efterhand, plattan är rätt och slätt magisk. Jag har många sorger vad det gäller band jag aldrig fått se på scenen. Thin Lizzy är ett av dem. Tyvärr blev det aldrig av. Jag skyller på dålig ekonomi och att det var långt till Stockholm från Småland.






Dock fick jag nästan se dem, kan man säga, då dom turnerade genom Sverige med Phils solo band som i stort sett var Thin Lizzy med annat namn och en något annorlunda repertoar. 1983 intog dom scenen i Västervik under namnet The Philip Lynott Band och då var jag i alla fall där. Förutom bilden till höger, så blev jag lite tidigare tilltalad av en något bakis Phil, som kom direkt från en födelsedagsfest i Köpenhamn. Han kom inkörd på området i en svart van lätt hängande ut genom sidofönstret, varpå jag sprang fram och på tonårsspråk utstötande något i stil med Öhhh! Phil! Öhhh! Varpå han kontrade med ett -Fuck, leave me alone! En av mina största stunder. :-) Senare på kvällen, när han nyktrat till/återställt sig var han dock charmerande och ställde upp på både fotot och skrev autografer. Den, i sammanhanget, nybakade John Sykes satt dessutom på läktaren bakom scenen efter konserten och snackade malla och envar som kom förbi.

Polar'n Pers guldkorn - Trading Fate!

Jag vet inte hur dom löste allt det där runt alkoholtillståndet i Rockklassikertältet på Sweden Rock Festival det året (2004). Det var liksom uppenbart att dom släppte in mindreåriga, och på scenen stod ett gäng 17-åringar, och framför dem, ett antal hundra rockers som knappast var medvetna om annat än vad som serverades i baren... De fjuniga tonåringarna hade däremot andra planer, de skulle sno precis all uppmärksamhet i tältet med en spelning på ca 30 minuter Trading Fate serverade knivskarpa låtar i bästa Iron Maiden-anda. Jag tänker på låtar som "Trapt" och "Temporary dead". Båda spåren hade enkelt färgat efter inledande "Tailgunner" på Maidens, "No Prayer For The Dying"... för det var hårdrock i exakt den andan.



Det fanns ingen som kunde ta miste på energin. Det distinkt tajta sound bandet levererades med den kanske tydligaste lysande stjärnan på scen, bandets fantastiska sångare, Kenny Leckremo, vars likhet med Bruce Dickinson "himself" redan utalats ryktesvägen genom hårdrockens mun-till-mun-metod att bygga status. Hans självklara scennärvaro ingav hopp om rockscenernas kontinuitet framöver. Med mig från denna festival hade jag bandets demo "Demo From Hell" (2003) som spände över 4 spår.

Men ingenting varar för evigt. Som brukligt levereras ändringar i bandets konstellationer och när man 2007 slog samman sin framtid med medlemmar ur Dream (även de Upplands-Väsby) var Trading Fate ett minne blott. Bland det sista som sipprade ut var det demo som uppkallats efter bandets namn och videon "Feel It Again" (2005, se klipp). Ur askan reste sig ett band som med finansiering från Peter Stormare (Upplands Väsby och skivbolaget StormVox) kom att bli kända som H.E.A.T. Soundet blev påtagligt glammigare varpå bandet kom att signalera andra referensramar som t ex Whitesnake.



Helt plötsligt stod bandet på Melodifestivalens scenkant (2009), och visst, Mellon blev en trallvänlig upplevelse och "1000 miles" är en stark låt, men ändå... Från Väsby till Christer Björkmans schlagergrepp är ju sin distans, kan man minst sagt säga. Jag tänkte då, hur fan går man vidare att definiera sitt band för framtiden efter det där? Jag vet faktiskt inte... men med Kennys avhopp (2010) var förändringen total, söckersöte Erik Grönwall (Vinnare av TV-programmet Idol 2009) plockades in och man kan väl påstå att transformationen från en yngre våg brittisk metall till klassisk Väsby-AOR var total... fast, typ, gulligare!

Annat var det förr när man tävlade i musik. Rock-SM! Kommer ni ihåg Rock-SM? Tävlingen som ställde Europe i fokus (1982). Bandet, i sin tur, svarade med att vinna hela tävlingen och resten är en framgångssaga få fått uppleva. Framgångarna med formatet på tävlingen, som hölls över hela landet, och bandens genomgående relativt höga kvalité gick inte att misskreditera. Sveriges Radio sände veckovis etappfinaler och SVT tog finalen till TV-rutan i en tid där det var glest mellan både kanaler och hårdrocksfokus.

Tävlingen triggade, hur som helst, många rockband att lämna rep- och källarlokaler och bytte skepnad några gånger innan formatet togs om hand i form av "Musik Direkt". Kanske det var en känsla av att cirkeln slöts som gjort att jag inte följt tävlingen sen 2004. Upplands-Väsby, hemmet för Europe hade levererat ännu en vinnare, Trading Fate (2004, se första klippet), och jag trodde att detta var starten på en ny storhetstid för hårdrocksscenen från denna förort till Stockholm.



Själv hade jag rötterna söder om söder i Stockholm, vi hade KSMB på röda, Ebba Grön i gröna tunnelbanelinjens riktning söderöver, det var med andra ord mycket punk som bubblade, inte minst med Ultrahuset (1979-88) i Handen (pendel syd) som balans till den melodiösa rock som med Europe och många andra skapades på pendel norr. Jag hoppas kunna skriva lite mer specifikt om detta tema (Stockholms-scenens förutsättningar), kanske om "gårdarna" t ex nämnda Ultra, men även fritidsgården Runan (Täby kyrkby) och Vita Huset (Täby 1994-97) och den bördiga metallmyllan i Upplands-Väsby runt Rundbyskolan och tillgängliga replokaler för en generation som bestämt sig.

Upplands Väsby är Europe, men det är minst lika mycket Candlemass och Yngwie Malmsteen, det finns många som ska nämnas, men jag stoppar där för nu. I denna rad av melodiös hårdrock står nu även H.E.A.T, med sitt ursprung i metallklingande Trading Fate (och betydligt mer glammigare Dream). Melodiös hårdrock har länge definierats i Upplands-Väsby och detta var alltså inget undantag!

När Trading Fate klev upp på scenen i Rockklassikertältet på Sweden Rock Festival presenterades de av ingen mindre än Ian Hauglund (Europe, Hound Dog) och det kändes påtagligt att Väsby fött fram ytterligare talanger. Det kändes också påtagligt att Väsby fortfarande har en scen som stödjer sina egna när melodierna ska pressas fram till varje pris. Väsby Rockfestival och Zamora Rock Nights (numera Micza) är ytterligare bevis på denna orts unika förutsättningar, när metallen ska omsättas till betydligt tralligare hård rock längs den ibland 1000 mil långa vägen mot framgång...

/Polar'n Per

Backbook för Trading Fate:
The First Demo (2000)
Your Own Worst Nightmare (2001)
3 (2001)
Demo from Hell (2003)
Trading Fate (2005)

Tre starka kort med Trading Fate:
1. Kenny Leckremos röst
2. Upplands-Väsby
3. Sweden Rock-framträdandet

Mer om Trading Fate:
...på Metal Archives
...på webben (som H.E.A.T)

Grattis!! John Sykes

54 år blir idag den inte helt okända gitarristen John Sykes.

Även om jag lyssnade en del på Tygers of Pan Tang redan innan så blev mitt första riktigt medvetna möte med herr Sykes när han var på turné med Phil Lynott på glada 80-talet, där han tog sig god tid att sitta och snacka med alla som ville efter spelningen i Västervik.
Har man dessutom varit med i både Thin Lizzy och Whitesnake, så har man med automatik kvalat in på min grattis-lista.

Låtvalet nedan är från den Turnén som jag först såg honom, men från Västerås.

Recension - Whitesnake : Made in Britain / The World Record

Hmm, vad skall man säga om denna skiva? Det är bara ett par månader sedan Whitesnake släppte sitt förra Live-album "Made in Japan" och nu kommer då nästa Liveskiva "Made in Britain / The World Record". Vilket gör det slätt omöjligt att inte jämföra de två skivorna en del.

Så, vad är det som skiljer dessa åt så att man kände att marknaden behövde ännu ett live-album på så kort tid? Förvillande lite??? Näst intill inget alls, skulle jag vilja säga. Låtlistorna är så gott som karbonkopior av varandra, åtminstone på CD1. Det är först när man kikar på CD2 som det skiljer sig en del och då till nya skivans favör enligt mig. 
Båda är inspelade under samma turné “FOREVERMORE WORLD TOUR” 2011 och till och med omslagen är förvillande lika bortsett från att man försöker visa i vilket land den är inspelad.

Både Japanskivan och nu den Engelska plattan låter bra och det är inget fel på skivorna som sådana, det är bara att det känns som en för mycket, på lite för kort tid. Vet inte riktigt vad David Coverdale med anhang tänkte på när man tog detta beslutet, men det är så att man undrar om det inte ligger något i spekulationen som Rebellängeln på Metalyze dryftade, att det handlar om att fylla ut sitt kontrakt gentemot Frontiers. 

Det känns mer som när Kiss var ute på Turné för ett par år sedan och bandade sina konserter på plats, så att man kunde köpa sin liveskiva från evenemanget på vägen ut. Det kändes om inte annat mer som en kul grej. Här blir det mest bara frågetecken...

Har man nu inte någon av dessa skivor och känner att man vill köpa en, för till syvende och sist, en Whitesnake-live är ju egentligen aldrig fel på gränsen till ett måste. Då skulle mitt val i detta fall bli den senaste, "Made In Britain". Dels för att jag tycker att framför allt CD2 är klart mer intressant och inte minst för att omslaget är snyggare men även det faktum att den Engelska skivan innehåller "Ain't no Love, in The Heart of the City". Den låten ensam säljer en Whitesnake Live. 
Ännu ett plus för den senare skivan är att man till skillnad från Japan utgåvan inte slösat bort ett spår på ett drygt 7 minuter (7 minuter, vafan!?) långt trumsolo. Jag kan förstå att det är skönt för bandet att få vila en stund under konserten, men det behöver man kanske inte dokumentera på skiva. 

Ett bra trumsolo kan vara kul på konsert, men heter man inte Neil Peart och spelar i Rush, så har det inget på skiva att göra. Då är det bara det spåret som man maniskt hamrar på skip-knappen till CD-spelaren så fort den dyker upp, efter att ha hört det första gången.

Så domen lyder: "Made in Britain / The World Record" med Whitesnake är en trevlig liveplatta av ett av de klassiska livebanden. Dock känns det lite onödigt att man släpper två liveskivor från samma turné med så kort mellanrum, men det är helt klart den senare som är vinnaren av de två.

Favoritlåtar just nu : "Ain't No Love..." och "Soldier Of Fortune/Burn/Stormbringer"
Betyg: 6/10

Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up:
David Coverdale: vocals
Doug Aldrich: guitars
RebBeach: guitars
Michael Devin: bass
Brian Tichy: drums
With Michael Ruedy: keyboards

Skiva: Made in Britain / The World Record
Cd1
Best Years; Give Me All Your Love Tonight; Love Ain’t No Stranger; Is This Love; Steal Your Heart Away; Forevermore; Love Will Set You Free; My Evil Ways; Fare Thee Well; Ain’t No Love In The Heart Of The City; Fool For Your Loving; Here I Go Again; Still Of The Night.
Cd2
Bad Boys; Slide It In; Lay Down Your Love; Pistols At Dawn; Snake Dance; Can You Hear The Wind Blow; Fare Thee Well; One Of These Days; The Badger; Deeper The Love; Soldier Of Fortune; Burn/Stormbringer

Skivsläpp: 5:e Juli 2013
Skivbolag: Frontiers Records
Hemmaort: USA/England

Hemsida
Facebook

Support The Bands That You Like!!

Stoppa Pressarna! Whitesnake Live....igen.

Knappt har förra liven från Whitesnake, "Made in Japan", hunnit svalna i skivdiskarna innan man berättar att nästa är på gång. Denna gången med namnet "Made in Britain - The World Record".

Det kommer att bli en dubbelskiva inspelad under Forevermore turnén 2011 som hamnar i Europeiska butikerna den 5:e Juli.

David Coverdale och hans Whitesnake har ju en gedigen tradition av att vara bra live, vilket förra liveskivan kunde påvisa, så det är inte helt utan att man har lite förväntningar på denna. (även om många på senare år påpekat att hans röst börjar falna)

Det är en imponerande samling låtar man radar upp i alla fall.

Cd1 – MADE IN BRITAIN
Best Years; Give Me All Your Love; Love Ain’t No Stranger; Is This Love; Steal Your Heart Away; Forevermore;
Love Will Set You Free; My Evil Ways; Fare Thee Well; Ain’t No Love In The Heart Of The City; Fool For Your
Loving; Here I Go Again; Still Of The Night.

Cd2 – THE WORLD RECORD
Bad Boys; Slide It In; Lay Down Your Love; Pistols At Dawn; Snake Dance; Can You Hear The Wind Blow; Fare
Thee Well; One Of These Days; The Badger; Deeper The Love; Soldier Of Fortune; Burn/Stormbringer

Recension - Burning Rain : Epic Obsession

När jag första gången såg Burning Rains senaste video "My Lust Your Fate", för ett tag sedan, så satte jag dem mentalt i gubbsjukerocksfacket (nytt ord för SAOL, glöm inte var ni hittade det först). Inget fel i det, jag kan hittas där själv ibland, men då helst bara om det i övrigt görs bra och med glimten i ögat, och det tyckte jag inte att Burning Rain gjorde.

 Men, så fick jag tillgång till resten av plattan, Epic Obsession och min första tanke var att helt enkelt att hoppa över den, men så kände jag ända att eftersom Doug Aldrich ändå är med och han har ett så pass imponerande track-record, så måste jag ju ändå ge skivan en chans. Och vilken tur att jag gjorde det.

Detta är den första plattan jag hör med gruppen, deras tredje i ordningen, så i skrivande stund kan jag inte riktigt jämföra med det tidigare materialet. Men det kan jag säga att jag kommer absolut att ta mig en genomlyssnare på de två första plattorna med, som av en händelse är på gång för återutgivning av Frontiers Records.

Epic Obsession bjuder på klassisk bluesbaserad hårdrock med sväng. Att Aldrich även kan hittas i Whitesnake är väl föga förvånande, då det stundtals andas just en hel del av den varan, särskilt om man ser till det nyare Whitesnake materialet. Det stora undantaget är nog att David Coverdale har en helt annan "Tounge in Cheek" approach till sina texter och framförande som jag inte riktigt hittar här, även om sångaren Keith St. John ofta låter snarlik.

Ljudbilden på plattan är stor och svulstig, en riktigt snygg produktion om än aningen polerad. Sången är riktigt bra och har en skön rivighet. Gitarrspelandet är bra. Kompet är stabilt och bra utan att göra några större åthävor, men det kan nog bero mer på att här är det gitarren som är stjärnan i bandet. Det är på hela taget bra. Men det är inte fantastiskt.
Jag tror nog att man kan komma dit, om man just kan hitta den där lite djävulusiska suave känslan som man kan hitta hos Coverdale. Lite mer glimten i ögat och fan anamma. ;-)

Ingen skiva som kommer att hamna högst på årslistan, men den riskeras att spelas en hel del ändå.
Dock tror jag att det är en skiva som kan växa. Klart godkänd, särskilt om man redan gillar det andra bandet med Aldrich i.

Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up:
Doug Aldrich - Gitarr
Keith St. John - Sång
Sean McNabb - Bas
Mat Starr - Trummor

Skiva: Epic Obsession

1. Little Baby Thing
2. The Cure
3. Till You Die
4. Heaven Gets Me By
5. Pray Out Loud
6. Our Time Is Gonna Come
7. Too Hard To Break
8. My Lust Your Fate
9. Made For Your Heart
10. Ride The Monkey
11. Out In The Cold Again
12. When Can I Believe In Love
13. Kashmir *
14. Heaven Gets Me By (acoustic) *

 * Bonus tracks.

Skivsläpp: 2013
Skivbolag: Frontiers Records
Hemmaort: USA

Facebook

Support The Bands That You Like!!

Recension - Spiritual Beggars : Earth Blues

Whoa! Svensk retrorock bara fortsätter att rocka, för att inte tala om att det svänger!  
Spiritual Beggars är tillbaka med sin senaste giv, "Earth Blues". Och dom gör det verkligen igen. För att ha karaktären sidoprojekt, så är dom ett förvånansvärt långlivat sådant med en lägsta nivå som är ruggigt hög, men det är väl inte så konstigt med den laguppställningen som bandet erbjuder. Idel bra CV på ingående musiker så att säga.

Har man minsta förkärlek för 70-tals osande rock med rejäla doser själ inbakat i varje uns, så är man hemma här.Det osar av referenser till klassiska arenarockare från förr. Whitesnake, Black Sabbath och Deep Purple ligger nära till hands om man nu ändå måste ha referenser. Dock lyckas tiggarna vrida det ett extra varv och göra att det låter både piggt och eget. Till skillnad mot många andra band som rör sig i denna våg av reromusik så får vi dessutom här en produktion som känns väldigt modern.

Det sveper från stillsamt och melodiskt till galopperande riff-kavalkader, alltid med Per Wibergs maniska hammond som inramning. Apollos röst lägger därtill samma kvaliteter som Coverdale, Gillan och Dio gjorde när dom var som störst. Kraft och själ! Musiken är tung och gungande rock som ger sig ut jazziga och funkiga avstickare som om inget vore mer naturligt.

Låtarna i sig är riktigt bra hantverk. Snyggt uppbyggda och bra texter överlag. Musicerande på hög nivå från alla inblandade. Musik som får en att vilja upp och hoppa och gör en glad helt enkelt. Musik som lyfter själen på en gammal hårdrockare.

Denna skiva ligger så här långt väldigt bra till för att hamna på en topp placering när året skall summeras. Favoritlåt? Jag måste nog fega och säga allihopa. Hade jag hållit på och lallat med poäng hade det blivit höga sådan, men det håller vi oss ifrån. Det är bara ta mig på mitt ord när jag säger att det är sjukt bra.

Dock har bandet något av en skämsstämpel för mig, ja det är inte bandet i sig som skall skämmas,  utan mer jag själv. För trots att jag gillar bandet och har gjort det under en längre tid, så är det aningen tomt med skivor av dem på min skivhylla, med tanke på hur många dom hittills gjort. Jag kan inte ens skylla på Spotify, eftersom SB har funnits på min radar längre än så. Men det går j alltid att ändra på... (noterar på önskelistan)

Så min uppmaning till alla därute är att se till att köpa denna skiva, det kommer jag att göra, du kommer inte att bli besviken. Passa dessutom på att slanta upp den extra tian om du köper CD:n så att du även får med det extra livematerialet också.

Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up: 

Michael Amott - Gitarr
Apollo Papathanasio - Sång
Ludwig Witt - Trummor
Sharlee D'Angelo - Bas
Per Wiberg - Keyboard, sång

Skiva: Earth Blues

1. Wise As a Serpent
2. Turn the Tide
3. Sweet Magic Pain
4. Hello Sorrow
5. One Man’s Curs
6. Dreamer
7. Too Old to Die Young
8. Kingmaker
9. Road to Madness
10. Ead End Town
11. Freedom Song
12. Legends Collapse

Skivsläpp: 2013

Skivbolag: Inside Out
Hemmaort:Sverige

Facebook
Spotify
Hemsida

Support The Bands That You Like!!

Recension - Whitesnake : Made in Japan

Den gamla favoriten David Coverdale har med sitt Whitesnake ännu ett live-album på gång. Denna gång, som titeln antyder, inspelat i Japan.

Gruppen har ju haft en del framgångar med live plattor tidigare, framför allt med sin klassiska Live... In The Heart of The City från 1980.
Nu, så här 33 år senare kommer alltså den senaste  given i deras serie med livealbum och då är frågan hur den står sig.
Till detta skall vi lägga att David's röst fått en del kritik de senaste åren, att den inte håller måttet live. Det är lyckligtvis inget som man märker så mycket av på denna skivan. Om det beror på att man prickat inspelningarna till bra kvällar för herr Coverdale, eller om det har varit en del studiopålägg i efterhand låter jag vara osagt. För det bryr jag mig faktiskt mindre om, huvudsaken är att det låter bra.

Som brukligt nuförtiden så är det inte bara en platta som ges ut, utan Frontiers Records kommer att ge ut den som DVD och Blue-ray också. Dessa har jag dock inte sett, utan jag koncentrerar mig helt enkelt på skivan som är en dubbel CD, där CD1 är själva livekonserten och CD2 mer av en bonusskiva med olika live-studio-inspelningar. Materialet spelades in 2011 för Japansk TV och efter att ha spenderat större delen av 2012 till att editera och mixa så kommer det nu till resten av världen.

Det är bara att konstatera att Whitesnake har lyckats bygga uppe en formidabel musikskatt genom åren, vilket man kan njuta av på denna skiva, där det blandas friskt bland både nytt och gammalt material. Den stora skillnaden om man jämför med deras första live, är väl att här får man ett mycket fetare och rockigare ljud. Dock finns givetvis Bluesbakgrunden kvar i låtarna. Dave är uppbackad av ett ungt och vitalt gäng som fläskar på så det rungar både i gammalt och nytt material.

Att Coverdale är en frontman av rang skiner igenom, även om man inte har möjligheten att se DVD:n i sig. Att han dessutom är mästaren när det kommer till att kräma ur sig romantik och känslor med glimten i ögat utan att det blir allt för sentimentalt blödig, står utom allt tvivel. Till och med låtarna från de lite mer kommersiella åren låter bra. En av de sanna rockgudarna!

Nu har jag ju som sagt inte sett filmen, utan har det framför mig, vilket är gott nog, men jag måste nog ändå säga att detta ger en klart ökad förväntan inför Whitesnakes besök på Gröna Lund i sommar.

Grattis! - David Coverdale och Joan Jett

Grattis!!!

  Joan Jett och David Coverdale

 

 

 

 

 

 

54 år idag             61 år idag

For they are legendary good fellows...

Dagen till ära har vi en dubbelgratulation och vi tar damerna först, för så vill nog även David ha det.

Det är bara 3 dagar sedan jag fick äran att gratulera den forna vapendragaren Lita Ford och idag är det dags att hylla den coolaste bruden inom Rock n Roll, Joan Jett. Jag skrev dessutom i Lita-gratulationen att Lita inte var min favorit i Runaways och det beror givetvis på att denna damen har den platsen.

Av tjejerna i Runaways är hon den som förvaltat sitt artisteri allra bäst och även om hon stundtals håller en låg profil så är hon alltid lika aktuell. Om inte annat som bolagschef för sitt skivbolag Blackheart records där, förutom det egna bandet, dom sköna Girl in a Coma ligger. 

Jag hoppas verkligen att hon kommer att komma förbi Sverige på turné igen, för då har jag en bra anledning att gå med min tonårsdotter på den konserten eftersom Joan är en av hennes stora idoler. 

GirlPower!

David Coverdale är en av de rockare som lagt grunden för min hårdrocksvurm och då i första hand som den blues gungande frontmannen i Whitesnake. Hans insatser i Deep Purple upptäckte jag lite senare. Han var den som förde in ångande sex i min musikvärld. Och detta alltid med glimten i ögat och en stor dos Engelsk humor.

Även om det, som i så många andra fall, var bättre förr så tycker jag det är otroligt kul att David fortsätter att leverera bra musik.

Sweden Rock Festival

Det ser ut att bli ett toppen år för Sweden Rock Festival.

Redan nu kan man presentera en line-up som heter duga. Vilket känns som unikt bland festivalerna, som i vanlig ordning gärna vill att man köper biljetter osett.

Ett annat kvalitetstecken är att man faktiskt både lyckas locka mig, vilket i sig inte är så konstigt, men även min 14-åriga dotter med årets bokningar. För hennes del är det Joan Jett som drar. Själv ser jag fram mot Judas Priest, Whitesnake, Rob Zombie, The Damned, Clutch och givetvis Joan Jett jag med.

Så nu handlar det bara om att försöka få till den ekonomiska biten inför sommaren. Det riskerar att bli en del att ligga ute med, eftersom hela familjen vill med (samt att en del dessutom inte vill bo i tält). Som tur är så går lillgrabben in gratis, eftersom han är under 13 år.

Skall bli spännande att se vad mer man kommer upp med för band.