Recension - Nick Cave : Annexet 2013-11-06

Tjolahopp vilken afton. Att äntligen efter nästan 20 års väntan, för mig och frugan, få se Nick Cave på scenen, bara det är en ynnest om någon.

Förband var Shilpa Ray som normalt backas av sina Happy Hookers. Dock verkade dom jobba på Malmskillnadsgatan denna kväll, för nu körde hon ensam och kompade sig själv på handpumpad Hare Krishna orgel (Harmonium). Tuff liten tjej med en otroligt stor röst och bra låtar. Hon har en skön och sval närvaro, men det blir tyvärr lite enformigt med bara komp från harmoniumet. Eftersom det låter dragspel blir det lite Benny Andersson över det hela efter en stund.

Bild lånad från Kulturbloggen.com

Efter en stund med mellanspelsmusik, som nog måste vara den sämsta jag någonsin hört, så är det så dags för Mannen för aftonen och hans band. Nick Cave And The Bad seeds.
In på den stämningsfullt ljussatta scenen kliver en svartklädd Nick Cave med band.
Nu har jag ju inget att jämföra med, men i mina ögon verkade Nick i högform, även om rösten tog stryk mot slutet och det blev lite småfel här och där. Hur eller hur, man kliver upp på scenen inför ett utsålt Annexet och dom är helt klart efterlängtade. Väldigt blandad publik, med liten tonvikt på äldre män.

Musiken spände från det skiraste lugna till bombastisk kaospunk. Från vän vals till bluestyngt rårock med fullt ställ. Massor av poesi och vackra, stundtals underfyndiga texter. Nick och bandet lirar på, publiken är på. Det blir lite allsång, lite skratt och mycket känsla. Och massor med bra låtar. Låtarna är givetvis plockade från tidigare års klassiker, men även en hel del nya låtar från senaste plattan Push The Sky Away. Däribland "Mermaids" som Nick presenterade som att han skulle spela en klassiker, även om det är sa att vi inte vet det ännu. Låten är dock bra på skiva och var ännu bättre live. Förutom Nick själv så var det multiinstrumentalisten och den stolte skäggbärande Warren Ellis som stack ut lite extra på scenen med sitt fiol och flöjtspelande.

Kvällens fyrtal i Ess:
Låtarna: "Red Right Hand", "The Mercy Seat", "Stagger Lee" och "West Country Girl"bara för att nämna några.
Dansen: Nick Cave har ett underbart rörelsemönster på scenen som jag för att kunna beskriva måste låna ett ord myntat av Jonas Cramby: Full-gubbe-på-Västerås-big-meet-parkeringen-dansen kombinerat med stiliserade poser.
Scennärvaron:  Nick Cave har en otrolig utstrålning och hans scennärvaro är total, vilket borgar för en rejält god publikkontakt.
Domedagsklockan och Kaoset: När klockan klämtar i "Red Right Hand" då får eders Spader gåshud (eller Ståpäls för att Gunde Svan skall fatta). När Bad Seeds flyter in och ut ur sina kaotiska urflippningar, då blir det ännu mer gåshud.

Finns det något jag kan klaga på så är det att "Jangling Jack" inte spelades, annars är jag mer än nöjd. Toppkväll!



Tack till er som filmat och fotat och som jag snott material från. :-)