Det är inte ofta man blir så jäkla glad, nästan omedelbart man sätter på en skiva, som i det här fallet. Men det händer ibland.Hypnos självbetitlade debutskiva är en sådan platta. En sådan platta som blir lite av ett dilemma när man skall recensera. Man måste ligga lite lågt och invänta att skivan skall lanseras, samtidigt som man inte vill annat än sprida kunskapen om den så fort som möjligt.
Men låt mig sätta ett ramverk först.
Bandet själva beskriver sig som ett band som spelar "Heavy Action Boogie Rock, från Göteborg", och det må vara sant, men det är bara ramen.
Fyller vi i lite på duken så målar vi upp ett landskap i slutet av 70-talet, just när det börjar göra sig berett att kliva in i 80-talet.
I bakgrunden skymtar vi ett Judas Priest, som står med ena foten i den progressiva hårdrocken och en ung Rob Halford som precis börjar sträcka sig för att fatta Heavy Metal fanan och ställa sig på barrikaderna som NWOBHMs spjutspets.
Där någons stans i det landskapet hittar vi Hypnos.
Det Göteborgarna har släppt, är vad som kunde varit en naturlig uppföljare för Judas, när som helst innan British Steel. Lite mer utsvängda jeans och klassisk skinnpaj, än omåttligt med nitar och läderkeps, skulle man kunna säga.
Lägg därtill den oslipade råa aggressiviteten, viljan och intensiteten från Iron Maidens två första album och en rejäl dos spelglädje. Då har du fångat in stora delar av Hypnos. Inte dumt alls med andra ord. Men det göms mer under ytan. För det är inget coverband för eran som vi pratar om, utan en helt egen giv, som bara hämtar inspirationen från dessa tider och dessa mästare.
Musikaliskt får vi oss till livs en stadig bas, drivna och intressanta trummor, snygga tvillinggitarrer och fläskiga riff.
Philips sång vandrar mellan en ung och potent Halford för att stundtals låta de bästa stunderna från King Diamond skina igenom, utan att därigenom förlora sin egen karaktär.Att han dessutom lägger en vansinnigt snygg tvärflöjt på öppningsspåret "Hands Of Evil", gör inte det hela sämre. För att inte tala om att det sätter den progressiva känslan på kartan ordentligt.
Låten har dessutom en text som jag gillar skarpt, som tar upp problematiken med att det är den regerande makten som skriver historieboken, så att säga. Här handlar det om att vi från ganska ensidigt håll får lära oss om vad som är ondska och hur vi skall förhålla oss till den.
Hörde jag någon säga favoritlåt! Jajjemän, Jo Bätt!
I övrigt får vi allt som allt 8 sköna låtar som spänner från just boogie-rock med retro heavy metal känsla. Däribland en skönt bluesig semi-ballad i låten "Nightmares". Hade jag haft en luftgitarr, så hade jag tagit fram den illa kvickt och jammat med i låtarna.
Det tog inte mer än två-tre varv av skivan för att sätta detta betyget, som sedan fått stå sig under resten av tiden. Jag kan inte annat än säga att denna skiva är ett måste. Särskilt om du har den minsta lilla förkärlek för tidig Judas Priest, Iron Maiden och i viss mån Thin Lizzy. Vinyl, CD osv. släpps den 26:e September, dagen efter lön, så det finns inga ursäkter. KÖP!
Jag har svårt att se just nu att denna skivan inte finns med på min lista när året sammanställs, då det enda jag kan klaga på egentligen är längden. Den känns lite kort med sina knappa 35 minuter. Men å andra sidan, då har jag anledning att starta om skivan igen, och igen, och igen....
Så det är bara att gratulera Crusher Records för att dom fått in ännu ett guldkorn i sitt stall.
Sammanfattning:
Betyg: 5/5 Ess
Favoritspår: Hands Of Evil och Nightmares
Skivbolag: Crusher Records
Release: 26 September 2014
Bandet består av följande lirare:
Philip Lindgren – vocals
Oskar Karlsson – guitar
Fredrik Bäckström – guitar
Anton Frick Kallmin – bass
Lasse Ekelöf – drums
Tracklist:
1. Hands Of Evil
2. Hypnos
3. Nightmares
4. Moving Too Fast
5. The Mountain
6. Invaders
7. Abracassus
8. How To Handle Madness
Detta är bra som tusan.
SvaraRadera