Austin bandet Venomous Maximus smider medans järnet är varmt.
Man släpper nu uppföljaren till den underbara Beg Upn The Light.
Nya skivan går under namnet Firewalker och frågan är följaktligen om den kan hålla för det elddop som det kan vara att släppas efter en så bra platta som föregångaren.
Nya skivan går under namnet Firewalker och frågan är följaktligen om den kan hålla för det elddop som det kan vara att släppas efter en så bra platta som föregångaren.
Det korta svaret är att, ja, den klarat det med bravur. Firewalker är minst lika bra, även om den inte har nyhetens behag över sig på samma sätt och kanske inte heller har någon klockren hit, som sticker ut på samma sätt som "Give up The Witch" gjorde för mig på förra plattan. Men det finns riktigt bra låtar som kommer att sätta sig i hjärnbarken om man bara ger dem chansen.
Det första som slår mig är att ljudbilden och produktionen är fortsatt snygg, efter den uppryckning man gjort från den lite murrigare ljudbilden som de tidigare EP:na hade. Dock lyckas man hålla balansen så att man inte förlorar den skitiga charmen.
Mycket av den charmen och den lite farliga auran kommer som vanligt från Gregg Higgins och hans aningen säregna sångstil. Gregg har verkligen ett unikt uttryck, även om han ibland låter lite som Andrew Eldritch i Sister of Mercy. Eller om man så vill, en Metalvärldens Håkan Hellström. Inte för att han låter som Håkan, men för att han framför sina texter mer med känsla än skönsång. Texterna fortsätter att vara som tagna ur en gammal B-skräckis.
VM har även lagt till mer små experimentella detaljer än tidigare, utan att låta det gå överstyr. Såsom synth intro, smågalna körer och ett mer aktivt och genomtänkt Hi-hat och cymbalspel. Skivan har massor med riff bonanzan för muskelrockaren och sköna melodier att sjunga med i.
Musikaliskt så skulle jag närmast vilja fortsätta att jämföra dem med två svenska storheter, Grand Magus och Heavy Load, vilket jag gjort tidigare. Men det finns mer att hitta här. Ibland blir det lite Thin Lizzy, ibland lite tidigt Judas som skiner igenom. Det känns inte heller så långsökt att rikta blicken mot King Diamond och Mercyful Fate heller, både sett till säregen sångstil (dock ingen falsett), men även sett textmässigt.
Och även om det inte är en skiva som är fullkomligt omdanande, så är ändå Venomous Maximus ett band som sticker ut från mängden och det behöver vi fler av.
Det första som slår mig är att ljudbilden och produktionen är fortsatt snygg, efter den uppryckning man gjort från den lite murrigare ljudbilden som de tidigare EP:na hade. Dock lyckas man hålla balansen så att man inte förlorar den skitiga charmen.
Mycket av den charmen och den lite farliga auran kommer som vanligt från Gregg Higgins och hans aningen säregna sångstil. Gregg har verkligen ett unikt uttryck, även om han ibland låter lite som Andrew Eldritch i Sister of Mercy. Eller om man så vill, en Metalvärldens Håkan Hellström. Inte för att han låter som Håkan, men för att han framför sina texter mer med känsla än skönsång. Texterna fortsätter att vara som tagna ur en gammal B-skräckis.
VM har även lagt till mer små experimentella detaljer än tidigare, utan att låta det gå överstyr. Såsom synth intro, smågalna körer och ett mer aktivt och genomtänkt Hi-hat och cymbalspel. Skivan har massor med riff bonanzan för muskelrockaren och sköna melodier att sjunga med i.
Musikaliskt så skulle jag närmast vilja fortsätta att jämföra dem med två svenska storheter, Grand Magus och Heavy Load, vilket jag gjort tidigare. Men det finns mer att hitta här. Ibland blir det lite Thin Lizzy, ibland lite tidigt Judas som skiner igenom. Det känns inte heller så långsökt att rikta blicken mot King Diamond och Mercyful Fate heller, både sett till säregen sångstil (dock ingen falsett), men även sett textmässigt.
Och även om det inte är en skiva som är fullkomligt omdanande, så är ändå Venomous Maximus ett band som sticker ut från mängden och det behöver vi fler av.
Förra plattan lyckades ta sig in på min egen årsbästalista 2012. Hur det går för Firewalker är lite tidigt att säga ännu, men den ligger bra till i min bok ännu så länge. Betyget blir klockrena 4 ess av 5 möjliga. Så nära det går att gå över gränsen till full pott hos mig just nu. 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.