Recension : Hypnos - Set Fire To The Sky

Göteborgarna Hypnos är tillbaka med sin tredje studioplatta, Set Fire To The Sky.

Nya plattan är kanske inte lika direkt träffsäker som debuten, men den har en mer komplex och varierad ljudbild, vilket troligen gör att den får ett längre liv. Det är dessutom första riktiga plattan med nya sångaren Linus Johansson , om man bortser från GBG Sessions. Och han fattar micken med bravur vill jag påstå.

Exempel på det är "Time Is Running Out" som är en härlig mix av svenskt vemodiga folktoner och tillbakalutad spaggetivästernrytmer a'la Ennio Morricone.
För att inte tala om avslutande "Slutet", en härligt svepande och melankolisk ballad (även om den har ett rejält upp och hoppa slut), som lika väl skulle kunna vara en svensk tolkning av Black Sabbath's "Solitude".





Runt om detta så fortsätter man att göra det man är så bra på, nyskapar metallen från den era när den var som bäst. Det andas tidigt Judas Priest, Heavy Load och mer därtill utan att förlora sin egen särprägel. Hypnotiskt!

Album Rating: 4/5

Favourite Tracks:
Label: The Sign Records
Release: September 28, 2018 

For More Info Visit:

https://www.facebook.com/hypnosboogie/

And then in Swenglish:
 Hypnos from Gothenburg are back with their third studio album, Set Fire To The Sky.The new album may not be as direct a hit as their debut, but it has a more complex and varied sound image, which probably gives it a longer lifespan. It is also the first real record with the new singer Linus Johansson, if you don't count GBG Sessions. And he does it with flying colors according to me. An example of it is "Time Is Running Out" which is a wonderful mix of Swedish melancholic folk tones and laidback spaghetti western rhythms a'la Ennio Morricone.And not to forget the ending song "Slutet", a beautiful sweeping and melancholy ballad (although it has a big "up and running" end), which could easily be a Swedish interpretation of Black Sabbath's "Solitude".And all around this, they continue to do what they are best at, innovating the metal from the era it was at it's best. It breathes early Judas Priest, Heavy Load and lots more, without losing their own distinctive character. Hypnotic!

Dagens Musiktips : Hela listan..Eller grand deluxe 26!

Då det har varit mycket på annat håll så betar vi av lite snabba tips i dag. 5 mycket bra och väl värda band att lyssna in sig på. De flesta är helt nya för min egen del, men band som jag kommer att följa med stor glädje.

Crypt Trip
Crypt Trip från Texas får inleda dagens lista med sin fuzzade riffboogieblues. Om ibte annat för att man är ett veterangäng när det kommer till Dagens Tips, eller tredje gången gillt om man så vill. Som tidigare svängigt så det förslår. Röjigt, svängigt som sagt och så förbaskat bra.


Facebook

Cardinal
Cardinal från Ryssland levererar en svängig och skönt brötig old school doom med massor med charm. Några låtar på Engelska och några på Ryska. Men båda fungerar riktigt väl, även om man inte förstår många stavelser (läs inga) från den senare kategorin. 



Facebook

The Mud Howlers
Det här är väl den lite udda fågeln i samlingen. Men vilken exotiskt härlig fågel Mexikanska The Mud Howlers är. Från den sköna smekande Bluegrass/gospelintrot på första låten för att sedan svänga över i en rask psykedelisk fuzzrock/pop, som tränger rakt in i själen. Mycket trallvänlig Gospel och bluesighet får man för pengarna.


https://www.facebook.com/TheMudHowlers/

Wolftooth
Tjolahopp, här är det Riff-fest. Fullt ställ, med tillbakalutad och snygg sång. Gillar du Grand Magus med en touch av Heavy Load, ja då bör du inte ha svårt att ta Wolftooth till ditt hjärta. 


https://www.facebook.com/wolftoothmetal/

The Sisters Doom
Det här får tydligen ses som ett farväl. Tyvärr. Bandet fick nog av alla motsträvigheter och lade ner för ett tag sedan. Men man släppte häromnyssens denna lilla presentation av gruppens alster mellan åren 2013-2016. Riktigt bra, så njut. Tyvärr kanske det inte blir mer, men det här är ett fantastisk testamente.


https://www.facebook.com/Thesistersdoom/

Önskelistan - Glaskonst

Det var hårt länge sedan önskelistan dök upp här. Men nu är det dags igen och det blir ett rejält inlägg om än lite förvirrat.
Denna gång siktar jag in mig på glaskonst, vilket i sig kanske inte är så konstigt när man är bördig från Småland. Jag kommer givetvis försöka få till en rockanknytning, även om den mest är fördomsbaserad och aningen långsökt. Men det är ju lite så jag opererar. :-)

Det finns som alla vet en hel del namnkunniga glasbruk runt om i Småland. Ser man dessutom historisk så har lika många försvunnit i glömska. För min egen del har jag ett glasbruk som jag tycker sticker ut extra och det är Målerås Glasbruk med Mats Jonasson i spetsen.

Traditionellt glas är vackert. Kan man sedan hälla rödvin, eller kanske en ädel maltdryck, i dem så blir dom ofta ännu vackrare. Sedan finns det dom som går lite utanför det vanliga och skapar otrolig konst, bredvid bruksdelen i glashantverket.
Och i detta har vi essensen av Målerås. Här skapas vackra bruksföremål vid sidan av otroligt vacker konst.
För att få till den lite (kanske) krystade rock n roll vinkeln så siktar jag in mig på en av glaskonstnärerna på bruket, som är känns lite extra Rock n' Roll (även om allt från Målerås är värt att kika på), nämligen Ludvig Löfgren. Varför är då han mer rock undrar den uppmärksamma läsaren? Helt enkelt för att jag misstänker att det bor en rocker i honom, enbart baserat på mycket av hans verk, men även baserat på hans utseende.
Ytlig? Jag? Inte då, eller javisst! Välj själva.

Nä, hans alster får helt enkelt tala för sig själva.

Vi börjar med bruksföremål och det som får representera önskelistan som sådan. Rödvinsglaset "Into The Woods". Ett glas som jag bara tar för givet kan få även Motörhead vinet att smaka fantastiskt.

Sedan har vi själva konst-konsten, det som bara är vackert i sig. Som exempel har vi den här tatueringsinspirerade glastavlan, "Skull and Snake".

Glastavlan kan vi lika gärna glömma direkt, prismässigt (46,000:-), för min egen del. Jag får hålla mig till de lite mindre exklusiva sakerna. Glaset är inte det billigaste (499:-), särskilt inte om man vill ha en hel uppsättning, men om man kan leva med att (helgerån) hälla i något billigt rödtjut i glaset ett tag så kan man väl få ekonomin att gå ihop. :-)

Har ni vägarna förbi, så se till att svänga in och kolla deras utställning då bilder inte ger rättvisa.



Tatueringsmotiv är något som återkommer i Ludvigs alster lite då och då, eller vad sägs om den klassiska dödskalle ljuslyktan han designat för Kosta Boda. Faktum är att just den lyktan har blivit lite av en prenumeration här hemma då en hel del i bekantskapskretsen fått en sådan av oss i studentpresent eftersom den förutom att vara brutalt snygg dessutom är riktigt prisvärd.












Sedan har han varit inblandad i ett Hot rod projekt, Juxtapod. Där man har gjort en fullt körbar Hot rod där stora delar av bilen består svensk kristall. Är inte det Rock n' Roll deluxe så säg.

Elme Glasbruk

 Jag nämnde i inledningen att det fanns en del intressanta glasbruk som gått i graven också. Så jag vill gärna passa på att slå ett slag för en favorit av dem med. Dessutom tenderar deras saker att vara aningen billigare men inte desto mindre Rock n' Roll för det.
Åtminstone inte om man ser till den rådande Vikinga-vurmen med TV-serier som Vikings och Game of Thrones. Så vill man njuta av sin malt ståndsmässigt till blytung vikingarock med antingen Heavy Load, Manowar eller
Amon Amarth, Ja då skall man givetvis, som jag, svinga bärsen i dessa sejdlar, designade av John Käll på Elme Glasbruk någon gång på 60-talet.

Målerås

Finns med en Viking och en Valkyria i både grönt och brunt. Dessa sejdlar är ett gammalt barndomsminne från sommarstugan, då det stod ett par som vaser i det gamla dasset, numer har jag en uppsättning gröna, 3 av mannen o 3 av kvinnan. Snacka om Retrosnygga och oftast väldigt prisvärda när man väl hittar dem. Skall man toppa dessa sejdlar så skall det då möjligen vara Målerås lite modernare take på Vikinga sejdel.

Spader dotter: muskelrock 2016 rapport.

Nu har man tillslut landat i den totala festivalångesten efter en helg fylld med fest. Jag, sambon och våra kompisar åkte förra helgen till Sveriges starkaste festival vid namn muskelrock. Det var tredje året i rad för min del, och jag kan helt klart säga att detta var muskelrocks bästa år hittills. Det finns inget jag kan klaga på alls. Vädret var fantastiskt, arrangemanget fläckfritt och en line-up utan dess like.

Det finns egentligen inte så mycket jag kan skriva om campinglivet förutom att det precis som på andra festivaler var rätt stökigt, högljutt och promille halten låg högre än vad den borde. Jag tänker istället skriva om mina favorit spelningar från årets festival.

Heathens from the north.

Heathens from the north var den ena hemliga akten (den andra akten var Slough feg, men det orkade jag inte ens titta på). Jag brukar ha väldigt svårt för coverband, men dessa greker var otroliga. Heavy load covers som inte gjorts om och förstörts utan som spelas precis som de ska. Set listen var väl genomtänkt och mycket fokus låg på de låtar som alla heavy load fans kan. Men det slutar inte här. Med sig hade de Eddy Malm, en av orginalen från Heavy Load. Publiken fullkomligt exploderade när han klev upp på scenen och rev av ''take me away''. Det är inte konstigt att publiken reagerade med sådan eufori då Eddy Malm inte stått på scenen i Sverige på 30 år. Det här var det absolut bästa jag sett i hela mitt liv. Till nästa år hoppas jag på att de lyckats få Heavy Load att återförenas!


Helvetets Port

En nära vän till mig och min sambo har blivit medlem i det fantastiska bandet Helvetes Port, så vi var ju tvungna att bege oss till den spelningen. Det ångrar vi inte att vi gjorde! Helvetets Port spelar klassisk, rivig heavy metal i sitt bästa slag, och det syns så tydligt hur kul killarna har på scenen! Här är ett band som absolut förtjänar mer uppmärksamhet än de fått. Om det är något som kan få en spelning att lyfta till nya höjder så är det när man ser att bandet faktiskt har kul på scenen.

Mindless Sinner

Wow säger jag bara. Mindless sinner var det band jag såg fram emot mest på Muskelrock och de nådde upp till alla mina förväntningar. Christer har en röst som precis som Rob Halfords fortfarande håller. Han sprack inte en enda gång. Jag blev väldigt nöjd över att de valde att spela hela Turn on the power plattan rakt igenom, för där återfinns många av deras allra bästa låtar. Fanns inget att klaga på alls.


Tyvärr har jag inte så mycket bilder från spelningarna då det var lite svårt att plocka fram mobilen när man står längst fram och röjjer. Det är så otroligt tråkigt att behöva vänta ett helt år till innan man får åka tillbaka till Tyrolen och lyssna på fantastisk musik. I år kände man verkligen hur mycket kärlek som finns på Muskelrock. Allas humör var på topp, solen sken, line-upen var en dröm och stämningen over all var otrolig! Det går inte att förneka att detta är Sveriges absolut bästa festival. Så har du svårt att välja nästa år vilken festival du vill åka till, då ska du välja muskelrock!

Recension - Brimstone Coven : Black Magic

Gamla favoriterna Brimstone Coven är tillbaka med en ny platta, Black Magic.
Och Magi är precis vad det är, om man är funtad som jag. Hela paketet, från musiken till omslaget slår an strängar hos mig.

Lite snyggare produktion än tidigare, men i övrigt är det sig mycket likt. Det är en fortsättning på den inslagna retro-
stigen. Och med en rejäl dos trallighet mitt i tunggunget.

Det här är en blandning av den Amerikanska och Svenska tolkningen av klassisk 70-tals Doom. Lite Pentagram, lite Heavy Load, massor av Brimstone Coven!
Och det är väl här i dessa musikaliska landskap som man känner att man kan landa på något sätt. Och landar skönt, det gör man, det lovar jag.

Det är både bekant och lite exotiskt på samma gång. Hemtamt, men ändå lite spännande. Som att gå på en mörk stig, men med ficklampa. Man känner sig trygg, men det finns något som lockar och skrämmer i periferin.
Det är en aningen mörkare platta än tidigare, och även om jag sade att det finns en sing along känsla i en del låtar (trallighet), så även om det givetvis finns en del upptempolåtar, så innebär det på inget sätt att det käckt. Nä, det är helt på ett annat plan. Det är så att säga väldigt lågt från andra ockulta klassiker såsom Black Widows "Come To The Sabbath"  som i sig är en bra låt, men på helt andra meriter. Här är det mörker, lugn och tyngd som gäller, men inte så tungt och rått att det blir deprimerande. Snarare en tyngre variant av den Blue Öster Cult influerade musik som Ghost ger oss (återigen Amerika/skandinaviska referenser). Stundom andas det även en hel del av 70-tals Kiss, fast med snygg och bra produktion.
Bra där! Mycket Bra!

Att man sedan bjuder på riktigt snygga omslag, ja, det vet ni triggar en extra nerv hos mig, då jag gärna ser en helhet i både musiken och paketeringen.
Så, jag ger även den här skivan en rejält stark 4 av 5 Ess.

Sammanfattning:
Betyg 4+/5
Favoritspår: Black Magic och Slow Death
Skivbolag: Metal Blades Records
Release: 29:e Januari 2016





Facebook
Bandcamp

Recension - Venomous Maximus : Firewalker

Austin bandet Venomous Maximus smider medans järnet är varmt. 

Man släpper nu uppföljaren till den underbara Beg Upn The Light.
Nya skivan går under namnet Firewalker och frågan är följaktligen om den kan hålla för det elddop som det kan vara att släppas efter en så bra platta som föregångaren.

Det korta svaret är att, ja, den klarat det med bravur. Firewalker är minst lika bra, även om den inte har nyhetens behag över sig på samma sätt och kanske inte heller har någon klockren hit, som sticker ut på samma sätt som "Give up The Witch" gjorde för mig på förra plattan. Men det finns riktigt bra låtar som kommer att sätta sig i hjärnbarken om man bara ger dem chansen.



Det första som slår mig är att ljudbilden och produktionen är fortsatt snygg, efter den uppryckning man gjort från den lite murrigare ljudbilden som de tidigare EP:na hade. Dock lyckas man hålla balansen så att man inte förlorar den skitiga charmen.
Mycket av den charmen och den lite farliga auran kommer som vanligt från Gregg Higgins och hans aningen säregna sångstil. Gregg har verkligen ett unikt uttryck, även om han ibland låter lite som Andrew Eldritch i Sister of Mercy. Eller om man så vill, en Metalvärldens Håkan Hellström. Inte för att han låter som Håkan, men för att han framför sina texter mer med känsla än skönsång. Texterna fortsätter att vara som tagna ur en gammal B-skräckis.
VM har även lagt till mer små experimentella detaljer än tidigare, utan att låta det gå överstyr. Såsom synth intro, smågalna körer och ett mer aktivt och genomtänkt Hi-hat och cymbalspel. Skivan har massor med riff bonanzan för muskelrockaren och sköna melodier att sjunga med i.
Musikaliskt så skulle jag närmast vilja fortsätta att jämföra dem med två svenska storheter, Grand Magus och Heavy Load, vilket jag gjort tidigare. Men det finns mer att hitta här. Ibland blir det lite Thin Lizzy, ibland lite tidigt Judas som skiner igenom. Det känns inte heller så långsökt att rikta blicken mot King Diamond och Mercyful Fate heller, både sett till säregen sångstil (dock ingen falsett), men även sett textmässigt.
Och även om det inte är en skiva som är fullkomligt omdanande, så är ändå Venomous Maximus ett band som sticker ut från mängden och det behöver vi fler av.

Förra plattan lyckades ta sig in på min egen årsbästalista 2012. Hur det går för Firewalker är lite tidigt att säga ännu, men den ligger bra till i min bok ännu så länge. Betyget blir klockrena 4 ess av 5 möjliga. Så nära det går att gå över gränsen till full pott hos mig just nu.

Bandcamp
Facebook

Recension - Leather Nun america : Buddha Knievel

För oss svenskar associerar vi oftast namnet Leather Nun med hemsnickrad garagerock. Men idag avhandlar vi Leather Nun america och deras skiva Buddha Knievel, deras 5:e i ordningen om jag fattat rätt, Som släpps idag via Nine Records.
Och då hamnar vi i stället i Doom Metal trakter i stället.
Och inte vilka dussintrakter som helst. Det här är Doom mer eller mindre rakt nedstigen från Black Sabbath, men med en klart uppdaterad och egen ljudbild med inte så lite viking/nordisk känsla inbakad. Framför allt i texterna.
Det är väl egentligen inte så mycket mer att säga än att detta är en riktigt bra platta. Den börjar starkt, för att avsluta på sista låten på ett rent magisk sätt. 


Texterna handlar även dom om, för genren, rätt klassiska ämnen. Men det är ju lite så vi vill ha det. Inga större överraskningar. Samtidigt är det fascinerande över hur mycket man ändå kan göra inom dessa ramar. Tradition och utveckling i ett och samma paket så att säga. Någonstans utvecklar dom, på ett känslomässigt plan, vidare det jag saknat från gamla Heavy Load.

Mitt betyg blir 4 stenhårda Ess, för det här går jag igång på. Rejält. Detta är en skiva som kommer att följa med mig och spelas flitigt framöver. Plattan är bra från första strof till sista, men för mig råder det inga tvivel om att sista låten, "Irish Steel" är klart bäst. Detta är ett band som borde ha sin naturliga plats på en festival som muskelrock.
 

Facebook

Recension : Burning Saviours - Unholy Tales From The North

Eftersom jag hade med Örebro bandet Burning Saviours på min dåligt samvetelista över 2014, så passar det ju riktigt bra att bandet redan nu släpper sitt femte alster, Unholy Tales From The North, så jag får chansen till botgöring. Skivan släpps på Transubstans Records den 28:e Januari.

Precis som jag sagt innan så vet jag inte så mycket om bandet, mer än att dom levererar störtskön klassisk Doommetal blandad med ursprungstanken i Muskelrock. Man har dessutom i dagarna gått från att vara fyra bandmedlemmar till fem, då man plockat in en extra gitarr.



Skivan är tills största delen på Engelska, men så dyker det upp ett spår, "Ondskan" på Svenska mitt i. Om detta gör att det låter exotiskt för icke svensktalande, kan jag bara ana, men för mig som förstår språket ger det en extra proggig dimension som känns innerlig och nära. Även den avslutande låten andas svenska med sin titel "Lyktgubben", men det är allt, då texten är på engelska.
 Från omslaget, som är gjort i en stram och enkel stil, till musikens vackra och melankoliska inslag, så vandrar vi på nordliga stigar. Texterna andas av nordisk mystik och magi.
Musiken är gedigen, även om den inte direkt bjuder på några större överraskningar. Sången är inte på något sätt den vackraste jag hört, men den framförs med känsla och en fan anamma som jag tycker mycket om. Även om det inte låter som dem direkt, så får jag ändå en känsla av Heavy Load i kombination med ett gammalt Judas Priest. Det är något med känslan kontra det lite opolerade.

Betygsmässigt velar jag lite fram och tillbaka. Men då det är mördande konkurrens i genren, och de Svenska banden håller fanan väldigt högt, så blir det att jag lägger mig på en väldigt stark trea. För Burning Saviours väldigt bra, det är bara att andra sticker ut lite mer.

Bästa låt: Sons Of The North

Mer info:
Facebook

Recension - Wheel : Icarus

Blown away by Doom again!

Tyska bandet Wheel släpper i Augusti sin andra platta, "Icarus", även om man redan kan lyssna på den på Bandcamp. Vi pratar här om klassisk Doom med Metal och progressiva inslag av det mer episka slaget.

Mitt första intryck  av skivan var att det var aningen för teatraliskt tillgjort och konstruerat för min smak. Men efter ett par lyssningar så växte skivan för mig. Visst, det är fortfarande teatraliskt och tillgjort konstruerat, men med en charm som jag inte riktigt kan väja mig för. Det slår helt enkelt an något inom mig som gör att jag älskar detta, fast lite i skydd med min skämskudde inom räckhåll.

Musiken är blytungt långsam för det mesta. Grunderna i detta Doombygge mal på med effektivt spel både på trummor och bas med därtill svulstigt feta gitarr riff. Gott så långt, en solid grund är ett måste för alla stora byggen. Det är dock i de överliggande våningarna som det verkligen händer grejor, som för detta vidare till något mer intressant. Som en underbar kontrast till det blytunga doomkompet lägger grabbarna i Wheel till överjordiskt svävande melodier från sång och sologitarr.

För Arkadius sång är ett kapitel för sig själv. Sången spänner från lågmäld pratsång till ljusa opera likande toner. Som tex.Första låten "Oblivion (There is no Alternative)" där sången stundtals låter som en ohelig kombination av Lars Demian och Geddy Lee från Rush.
Den mest omedelbara referensen jag får är Svenska Griftegård, och därmed i direkt nedstigande led samma känsloregister som Year Of The Goat levererar. Men även de som gillar Ghost borde kunna hitta njutning i Wheel, för även om detta är en tyngre Doom variant, så har man ett likande storslaget teatralisk anslag och atmosfär i de känslor man förmedlar.
En annan rolig referens som väcks hos mig, särskilt i låten "A Daughter’s Song" är en minnesbild av gamla Heavy Load, tror det har mest med fraseringarna att göra.
Jag kan inte heller få bort känslan av Queensrÿche " Operation Mindcrime" ibland, som jag tror kommer av det allmänt ödesmättade anslaget i musik och sång, som är kryddat med en stor dos melankoli.
Men det är inte allt, det bjuds även på bombastiskt och storvulet som i "The Misinterpretation of Kadar" som dessutom bjuder på en känga mot fanatisk islamsk terrorism. Dock är jag inte tillräckligt insatt i den Kadariska doktrinen förutom att den har sitt ursprung i förnekelsen av något kallat Allmaktens Natt eller Guds absoluta ord.

Innehållsmässigt så spänner texterna från olycklig kärlek till religionskritik (Islam), med klassiska Doominslag av död och tro och ett uns av drogromantik. Och även om sången och sologitarrerna ofta håller sig på en överjordisk nivå så handlar texterna oftast om skugga och mörker.
Som helhet håller det kanske inte riktigt ihop, en del texter är något skumma och banala, men det finns en otrolig charm i de olika beståndsdelarna.

När det dessutom finns en snygg paketering runt det hela, så blir jag extra lycklig. Deras första skiva pryddes av en Alphonse Mucha inspirerad bild, och den som läst min blogg ett tag vet att han är en av mina favorit konstnärer. Denna skivan är inget undantag, utan har även den en vacker bild som omslag, som även det är en fröjd för ögat. Denna gången är det designat av en bekanting från ett annat band som ligger på samma skivbolag, nämligen David Csicsely från The Flight of Sleipnir.
Och precis som kollegorna så kommer man att släppa skivan på vinyl och en CD utgåva i A5 Digipack med booklets och allt.  

Så domen lyder: Stundtals är det, som sagt, överjordiskt (hur många gånger kan man använda detta ord i samma text? :-)) vackert, framfört med blyboots. Det är inte en perfekt skiva, men den har en charm som gör att den riskerar att bli en ny favorit. Och trots mina betänkligheter så har den bara blir bättre för varje lyssning och vem vet, en dag kanske jag kan lägga bort skämskudden helt.

Favoritlåtar just nu : "Oblivion (There is no Alternative)" och "Frozen Sun"
Betyg: 7/10

Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up:
Arkadius Kurek – vocals
Benjamin Homberger – guitars
Marcus Grabowski – bass
Cazy - drums

Skiva: Icarus
I. Oblivion (There is no Alternative) 7:47
II. They do for us 7:45
III. Icarus 6:46
IV. Eclipse 6:49
V. A Daughter’s Song 5:53
VI. The Misinterpretation of Kadar 4:47
VII. Frozen Sun 8:50

Skivsläpp: Augusti 2013
Skivbolag: Eyes Like Snow
Hemmaort: Tyskland

Bandcamp
Facebook

Support The Bands That You Like!!

Teatralisk rock och image...

Det här med image som går över i det teatraliska är en återkommande nöt för mig. En del av mig fullkomligt älskar det teatraliska och gärna lite mystiska.
Även om Kiss inte var det första band jag började lyssna på i hårdrockssvängen, så var det ett av de tidigare banden i min rockpalett. Initialt så störde jag mig väldigt mycket på deras smink och gimmick och vägrade lyssna på dem. Tyckte att Sweet var mycket häftigare. Men sedan, när jag väl hörde "Rock n Roll all night" första gången, ovetandes om att det just var Kiss, så var det kört.

Från att föraktat deras image, så köpte jag plötsligt hela paketet med hull och hår... och lite därtill. Mitt pojkrum var plötsligt tapetserat med gamla underbara affischer från tidningen Poster och vad annat man nu kunde komma över. Att man då inte visste hur dom såg ut bakom sminket var bara ett kittlande plus som bara ökade suget genom sin ovisshet, även om alla försök att fånga dem på bild utan maskering gav en viss nyfikenhet även den.

Inte Starletbilden, utan lånad från nät.et

Jag kommer fortfarande ihåg första osminkade bilden på vad som påstods vara Paul Stanley, på baksidan av en Starlet (har jag för mig) tidning och snacket den gav upphov till.
Jag tycker fortfarande att skivan "Unmasked" är ett mästerverk, även om låtarna inte är deras starkaste, just för att den lekte med identiteterna på ett så skönt sätt. Sedan kom slutligen den riktiga demaskeringen, som för mig blev lite av startskottet till att jag tappade intresset för gruppen.

Men då klev nya spännande akter in på banan. King Diamond i Mercyful Fate bar den sminkade fanan vidare, även om han inte var så hemlig. Istället gav han en annan nerv genom sin flört med den mörka sidan. Heavy Load och Manowar stod för en annan typ av gimmick som också tilltalade en tonårsgrabb.

Nuförtiden så står Ghost högt på min favoritlista, och det är bara att erkänna, att även om musiken står i fokus, så är paketeringen som helhet en viktig del. Dom gör det hela smart och väldigt snyggt. Och vis från mina erfarenheter med Kiss, så är jag bara glad så länge dom kan hålla sig anonyma. Även om jag tagit del av spekulationerna om Papa Emeritus identitet, så har jag inget behov av att få den bekräftad i dagsläget. Den dagen den sorgen.... :-)

Men det är som sagt en balansgång.

På andra sidan har vi det mesta av likmålad Svart Metall. Det finns undantag, men generellt har jag svårt för hela den genren. Det trots att det finns en hel del akter som spelar bra musik. Men dom försöker vara så jäkla hårda i sin framtoning att det bara blir pannkaka. Sedan är det väl lite att det går inflation i sminkandet i just den genren. Det i kombination med det i mina öron enerverande tvångsbeteendet att ständigt growla...

Där King Diamond stack ut, så smälter man här bara in i en massa, av andra vitmålade lirare. Som alla tävlar om att vara så skitnödigt hårda att det hamnar på seriefigursnivå. För att inte tala om att det ideligen skall ut och springas i skog och snö hela tiden som den värsta skogsmulleskolan. Men det är väl kanske det Norska "Gå på tur" arvet som spökar? Dessutom går det ju att göra bra Black Metal helt utan "Corpse Paint" också

Men detta med starka gimmickar och utstuderad image är verkligen en balansgång. Huruvida man går loss på ett bands paketering är väl till stor del en reflektion på den egna smaken, men även tror jag att vilken artist man tar till sig först spelar roll. För det är fascinerande hur man kan köpa en artist med hull och hår, och samtidigt rata en annan, till synes likvärdig akt, utan några större argument.



Dessutom kan man väl knappast säga att något band är helt utan image, det är bara att vissa gör det till en större del av sin karriär än andra.

Vad säger ni?

Dagens Musiktips - Venomous Maximus

Då var det dags igen att hylla Venomous Maximus som precis släppt sin första riktiga fullängdare på Bandcamp "Beg Upon The Light". Dom fysiska skivorna (CD, Vinyl) skall släppas den 30:e Oktober.

Det blir mer av det goda helt enkelt. Bättre producerat med en klarare ljudbild, utan att för den skull tappa tyngden. Snarare så att det blivit lite rakare och hårdare.

Gregg Higgins sång är sig likt även om det blir lite mer likt sång stundtals. Men jag måste säga att jag gillar hans mässande som ger musiken en lite av en rituell känsla. Musiken i sig är en ohelig mix av stoner, doom och rå rock presenterad i en snygg produktion med  välbyggda låtar.
Snygga tempoändringar, tighta gitarrer som levererar mäktiga riff tillsammans med ett stabilt komp inramat i en snygg produktion och med välskrivna texter.
Detta sammanslaget ger en riktigt intressant platta.
OK, den kanske inte är en helgjuten platta, det finns några låtar som inte når riktigt hela vägen, men plattan blir aldrig tråkig för den skull.

Som jag tidigare nämnt så får jag känslan av ett Heavy Load mixat med Grand Magus. Dock med mer mörker och inte så mycket hjältedåd i texterna. 

En låt har fått följa med sedan tidigare, min favorit "Give Up The Witch" och i den nya ljudkostymen kommer den fram mycket tydligare. Den är fortfarande min favorit, men den har fått lite konkurrens med ett par låtar på nya plattan, däribland "Moonchild" och "Battle For The Cross"

"Mothers Milk" och "Father Time" har man dessutom fram den akustiska gitarren och i den förstnämnda låten en underbart svepande zigenarfiol (har inget bättre namn på den, förlåt.) som lägger ett skönt melankoliskt, lite creepy lager till stämningen. I dessa låtar frammanar Gregg, i den lilla texten som levereras, en rejäl dos med Freddie Wadling känsla.

Så med så mycket svenska referenser kan det ju inte bli fel. :-) Kan inte annat än rekommendera denna giv från Hustons stoltheter, Venomous Maximus. Nu är det bara att hoppas att någon tar hit dom så man får se dom Live.

Dagens Musiktips - Venomous Maximus

Venomous Maximus har figurerat i musiktipset tidigare med sin eminenta skiva MMIX - MMXI.

Nu har just första låten från deras kommande album, "Beg Upon The Light" läckt ut. Låten heter "Moonchild" och är en perfekt teaser inför albumet.

Lite hårdare än tidigare, utan att tappa den sköna atmosfären. Produktionen låter dessutom bättre och väldigt tight. Jag får lite vibbar av en korsning mellan gamla Heavy Load och Grand Magus med en dos ockultism och stoner/doom.

Jag ser verkligen fram mot skivsläppet som skall ske nu någon gång under hösten.