Visar inlägg med etikett Alunah. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Alunah. Visa alla inlägg

måndag 29 september 2014

Recension - Alunah : Awakeing The Forest


Ta min hand, vi skall på en tur genom skogen och som vägvisare har vi Alunah och deras tredje platta Awakening The Forrest. Ännu en gång så leder Soph Day och hennes mannar i Alunah oss på en långsam, vacker och storslagen resa i Doom-skogen.

Trots att det är traditionellt nedstämda gitarrer och feta doom-acckord och en väldigt lågstämd, melankolisk musikresa som Alunah , så ser jag denna resan in i skogen som en ganska ljus och positiv upplevelse.

Bilden bandet målar upp för mitt inre är en grönskande och ljus "west midland" skog. Dock är det som sig bör, det finns givetvis ett mörker också, där i ljusets utkanter döljer sig skuggorna. För även om skogen är oss ganska likgiltig, då den inte behöver oss på det sätt som vi behöver den, så dväljs det även andra varelser i denna skog. Väsen som kanske inte är helt ofarliga och oss alltid välvilliga, särskilt inte när mörkret faller och om vi inte möter dem med ödmjukhet och respekt.

Häromdagen skrev jag om deras doom kollegor i Electric Wizard, och även om det finns vissa likheter så finns det väldigt stora skillnader. Framför allt att denna skivan lämnar mig med positiva och hoppfulla känslor, snarare än den mörka känslan som kommer efter lyssningen på Electric Wizard.
Soph's sätt att sjunga kan i och för sig påminna om en prästinna, med ett mässande, liknande Jus Oborn.  Men i Soph's fall blir så handlar det inte om galenskap och ondska, utan mer om skogens och naturens skönhet och inneboende kraft och det framfört med en mer folkmusikalisk ton.

Skivan består av ett par riktigt bra låtar, både vad gäller text och musik. Låtarnas längd är, trots att dom är lite längre än vad normalt radioformat brukar vara, är väl avvägt och det blir aldrig långtråkigt.
Till det ligger det stundtals en sologitarr som ett överjordiskt väsen och sveper in mig i en värme som är svår att beskriva. Särskilt i avslutande låten "The Summerland", där en skör sologitarr flyter in i bland de skönaste fetingackord jag hört på länge. Gitarrljudet på skivan är i en klass för sig själv. Trots att det är mäktiga och nedstämda powerackord, så har dom även en dov mjukhet och värme i sig som är som balsam för själen. Antar att det handlar mycket om övergångarna mellan riffen som skapar den atmosfären. Helt magiskt. Särskilt tillsammans med just sången, då dom tillsammans  skapar en underbar palett av kontraster mellan ljus och mörker, jordnära och överjordiskt.
Allt snyggt producerat och kompetent inramat.

Redan på förra plattan, White Hoarhound, så grundlade bandet en speciell plats hos mig och med nya plattan så befäster dom den. Jag ger idag, Awakening The Forrest, ett betyg på 4/5 Ess, men om denna skivan fortsätter att växa för mig, som den gjort hittills, så skulle betyget kunna bli högre med tiden. Skulle inte förvåna mig om den tittar upp och nosar på årsbästalistan.

Sammanfattning:
Betyg: 4/5
Ess
Favoritspår: The Summerland
Skivbolag: Napalm Records
Release: 8:e Oktober 2014




Bandet består av följande lirare:

Soph Day - Vocals & Guitar
Dave Day - Guitar
Dan Burchmore - Bass
Jake Mason - Drums

Tracklist:
1. Bricket Wood Coven
2. Heavy Bough
3. Awakening The Forest
4. The Mask of Herne
5. Scourge and The Kiss
6. The Summerland (bonus track)
 


























  • 01. Our motherash
  • 02. Ocean deep
  • 03. Equators
  • 04. Depth of the sun
  • 05. Humans
  • 06. With eyes wide open
  • 07. The drum
  • 08. Bound to be machines
  • 09. Trails and passes
  • - See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf


























  • 01. Our motherash
  • 02. Ocean deep
  • 03. Equators
  • 04. Depth of the sun
  • 05. Humans
  • 06. With eyes wide open
  • 07. The drum
  • 08. Bound to be machines
  • 09. Trails and passes
  • - See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf
    Facebook
    Hemsida


    Support The Bands That You Like!

    fredag 19 september 2014

    Dagens Musiktips - Alunah : Heavy Bough

    Stencoola Alunah släpper en tung och snygg video inför sin 3:e plattas lansering.Om låten "Heavy Bough" är typisk för skivan i övrigt, så är det helt klart något att se fram emot.


    fredag 19 oktober 2012

    Dagens Musiktips - Alunah

    Once upon a time... Så börjar ofta bra sagor, denna är inte annorlunda.

    Det var en gång för länge sedan, i staden Birmingham. Närmare bestämt i nådens år 1969 som det tunga riffet föddes. Visst hade det funnits tunga riff tidigare, men det här riffet var lite mörkare, lite tyngre, lite elakare. Riffet ekade längs med gatorna i Birmingham, studsade mellan husens väggar för att till slut bli för stort för den lilla staden.
    Riffet gav sig ut i världen. Vissa hjärtan, som var lite sannare, tog till sig riffet och i kärleken som uppstod skapades flera och tyngre, ännu mörkare riff. Somliga valde att kalla detta Doom-riff.
    Så föll det sig så, att år 2006 återvände Doom-riffet till sitt ursprung i staden Birmingham där det slog rot i hjärtana till de personer som bildade det band som fick namnet Alunah.


    ----------------------------------------------------------------------------------------
    Fakta:
    Alunah är en kvartett, från Birmingham. Bandet bildades 2006 och består av.
    Soph Day - Sång & Gitarr
    Dave Day - Gitarr
    Gaz Imber - Bas
    Jake Mason - Trummor

    Dom har gett ut 2 fullängdare, Call Of Avernus och nu senast White Hoarhound samt ett par EP:s. 
    -------------------------------------------------------------------------------------------------------

    Det är alltid roligt med bra musik och av någon anledning blir jag alltid lite extra glad när det är bra musik som är kvinnofrontad. Alunah Spelar en naturromantiserad psykedelisk Doom med Pagan influerade texter.Det är mycket fuzz, tunga riff, mullrande bas och drivna trummor. Över detta svävar Soph's sång.

    En vinnande combo som i tidningen Terrorizer Magazine utropades som "Future of Doom". Hur som haver, första plattan var riktigt bra. Med giv nummer två tar man ett steg framåt och befäster att man är att räkna med. För det här är ett riktigt bra sammansatt album med mycket rå mörk tyngd och atmosfär utan att för den delen bli deppigt. Riktigt bra! Det enda jag kan klaga på är att det känns lite kort.



    Första plattan Call Of Avernus kan hittas på Spotify.
    Nya plattan White Hoarhound hittar ni på Bandcamp (tilsammans med den gamla).
    Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...