Visar inlägg med etikett Doom. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Doom. Visa alla inlägg

måndag 29 september 2014

Recension - Alunah : Awakeing The Forest


Ta min hand, vi skall på en tur genom skogen och som vägvisare har vi Alunah och deras tredje platta Awakening The Forrest. Ännu en gång så leder Soph Day och hennes mannar i Alunah oss på en långsam, vacker och storslagen resa i Doom-skogen.

Trots att det är traditionellt nedstämda gitarrer och feta doom-acckord och en väldigt lågstämd, melankolisk musikresa som Alunah , så ser jag denna resan in i skogen som en ganska ljus och positiv upplevelse.

Bilden bandet målar upp för mitt inre är en grönskande och ljus "west midland" skog. Dock är det som sig bör, det finns givetvis ett mörker också, där i ljusets utkanter döljer sig skuggorna. För även om skogen är oss ganska likgiltig, då den inte behöver oss på det sätt som vi behöver den, så dväljs det även andra varelser i denna skog. Väsen som kanske inte är helt ofarliga och oss alltid välvilliga, särskilt inte när mörkret faller och om vi inte möter dem med ödmjukhet och respekt.

Häromdagen skrev jag om deras doom kollegor i Electric Wizard, och även om det finns vissa likheter så finns det väldigt stora skillnader. Framför allt att denna skivan lämnar mig med positiva och hoppfulla känslor, snarare än den mörka känslan som kommer efter lyssningen på Electric Wizard.
Soph's sätt att sjunga kan i och för sig påminna om en prästinna, med ett mässande, liknande Jus Oborn.  Men i Soph's fall blir så handlar det inte om galenskap och ondska, utan mer om skogens och naturens skönhet och inneboende kraft och det framfört med en mer folkmusikalisk ton.

Skivan består av ett par riktigt bra låtar, både vad gäller text och musik. Låtarnas längd är, trots att dom är lite längre än vad normalt radioformat brukar vara, är väl avvägt och det blir aldrig långtråkigt.
Till det ligger det stundtals en sologitarr som ett överjordiskt väsen och sveper in mig i en värme som är svår att beskriva. Särskilt i avslutande låten "The Summerland", där en skör sologitarr flyter in i bland de skönaste fetingackord jag hört på länge. Gitarrljudet på skivan är i en klass för sig själv. Trots att det är mäktiga och nedstämda powerackord, så har dom även en dov mjukhet och värme i sig som är som balsam för själen. Antar att det handlar mycket om övergångarna mellan riffen som skapar den atmosfären. Helt magiskt. Särskilt tillsammans med just sången, då dom tillsammans  skapar en underbar palett av kontraster mellan ljus och mörker, jordnära och överjordiskt.
Allt snyggt producerat och kompetent inramat.

Redan på förra plattan, White Hoarhound, så grundlade bandet en speciell plats hos mig och med nya plattan så befäster dom den. Jag ger idag, Awakening The Forrest, ett betyg på 4/5 Ess, men om denna skivan fortsätter att växa för mig, som den gjort hittills, så skulle betyget kunna bli högre med tiden. Skulle inte förvåna mig om den tittar upp och nosar på årsbästalistan.

Sammanfattning:
Betyg: 4/5
Ess
Favoritspår: The Summerland
Skivbolag: Napalm Records
Release: 8:e Oktober 2014




Bandet består av följande lirare:

Soph Day - Vocals & Guitar
Dave Day - Guitar
Dan Burchmore - Bass
Jake Mason - Drums

Tracklist:
1. Bricket Wood Coven
2. Heavy Bough
3. Awakening The Forest
4. The Mask of Herne
5. Scourge and The Kiss
6. The Summerland (bonus track)
 


























  • 01. Our motherash
  • 02. Ocean deep
  • 03. Equators
  • 04. Depth of the sun
  • 05. Humans
  • 06. With eyes wide open
  • 07. The drum
  • 08. Bound to be machines
  • 09. Trails and passes
  • - See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf


























  • 01. Our motherash
  • 02. Ocean deep
  • 03. Equators
  • 04. Depth of the sun
  • 05. Humans
  • 06. With eyes wide open
  • 07. The drum
  • 08. Bound to be machines
  • 09. Trails and passes
  • - See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf
    Facebook
    Hemsida


    Support The Bands That You Like!

    måndag 25 augusti 2014

    Dagens Musiktips - Altareth : Demo

    Det är alltid lika roligt att presentera bra Svenska band. Det är dessutom ofta allt för lätt att hitta just bra Svenska band nuförtiden. Man kan bara konstatera att det är en ruggig kvalitet bland dem. Dagens musiktips är inget undantag.

    Göteborgsbandet Altareth släppte nu i Augusti en Demo som ger rejäl mersmak. Demon hittas företrädesvis på Bandcamp, till "name your price". Bandet kör på i traditionen med ockult retrorock med sabbatheska doomstråk. Det är bara att hålla ögonen på kommande fullängdare.




    Facebook
    Bandcamp

    torsdag 21 augusti 2014

    Recension - Unsilence : A Fire On The Sea

    Idag är det Engelska Unsilence med sin senaste platta, A Fire On The Sea, som är under granskning.
    Till att börja med skall jag säga att jag nog lyssnat på den här skivan vid helt fel tillfälle. Lyssnandet tog sin början under ett träd i Småland, de varmaste kvällarna som denna hetaste sommar på länge bjudit, för att fortsättas på en sandstrand under den Kretanska värmeböljan.
    Och även om Unsilence bjuder på sval Doom på skivan, så känner jag instinktivt att Oktober, November hade varit en mer klädsam inramning till deras musik.
    Att jag dessutom den senaste tiden mentalt vandrat mot mer och mer organisk "proto" rock gör väl inte saken bättre.

    För det vi bjuds här är ganska långt från retro-rock scenen. Det är i stället en mix av ödesmättad och storslaget svulstig doom.
    Snygg och polerad produktion, på gränsen till överproducerat. Vilket i sig är både fördelen och nackdelen med skivan. Det är en bra skiva. Väldigt jämn och behaglig. Dock sticker den heller inte ut åt något håll. Det blir aningen svalt.

    Instrumenten har en förmåga att flyta ut i en för mig något anonym ljudmatta, och även om det bjuds på väldigt mycket snygga riff från gitarren, så hade det i mina öron gärna fått varit lite mindre polerat och lite mer attack. Den största behållningen blir därför sången, som är ren och väldigt snygg.
    Sångmelodin ger känsla av ödesmättad folkmusik. Det är bra sjunget med passande texter.

    Jag känner att denna recension blir aningen splittrad och kanske inte helt rättvis, jag får skylla på ringrostighet. Och även om det låter så, så är det absolut ingen dålig platta, utan i rätt sinnesstämning tror jag detta är riktigt bra. Det finns en hel del bra låtar på skivan även om det inte är någon skiva som kommer att gå till historien som klassiker. Gillar man dessutom sin musik av det mer episka slaget, ja då bör du lyssna in dig på plattan. Från mig blir det till slut ändå 3 starka Ess av 5 möjliga.

    Sammanfattning:
    Betyg: 3/5
    Ess
    Favoritspår: A Thousand Seasons
    Skivbolag: Nine Records
    Release: Juli 2014






    Bandet består av följande lirare:
    James Kilmurray - Vocals/Guitar
    Kieron Tuohey - Guitar
    Jonathon Gibbs - Drums

    Tracklist:
    1. The Doorway (6.22)
    2. Breaking Away (6.53)
    3. A Fire On The Sea (7.00)
    4. A Thousand Seasons (6.47)
    5. On Wild Fields (8.23)
    6. Old Tides (2.47)
    7. Unchained (6.56)

    Hemsida












  • 01. Our motherash
  • 02. Ocean deep
  • 03. Equators
  • 04. Depth of the sun
  • 05. Humans
  • 06. With eyes wide open
  • 07. The drum
  • 08. Bound to be machines
  • 09. Trails and passes
  • - See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf












  • 01. Our motherash
  • 02. Ocean deep
  • 03. Equators
  • 04. Depth of the sun
  • 05. Humans
  • 06. With eyes wide open
  • 07. The drum
  • 08. Bound to be machines
  • 09. Trails and passes
  • - See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf
    Facebook
    Bandcamp

    Support The Bands That You Like!

    fredag 1 november 2013

    Recension - Yidhra : Hexed

    Kan man döma ett album efter sitt omslag? Om man kan det, så skulle Doom rockarna i Yidhra med sitt album Hexed vara årets bästa platta. För det är ett brutalt vackert omslag som slår an både ton och förväntningar.

    Jag kan börja med att konstatera att risken att detta spelas i kommersiell radio är försvinnande liten, men å andra sidan så betyder det ingenting i sammanhanget. Det är inte mycket från den råare Doom genren överhuvudtaget som letar sig dit. Och ärligt talat, är det inte lite så vi vill ha det.

    Det är inte heller varje dag som jag vältrar mig ner i Doomträskets svarta vatten, det gäller att vara på rätt humör för det.
    Yidhra är för mig en helt ny bekantskap. Bandet består av fyra snubbar som är baserade i Los Angeles. Musiken som levereras kliver in och arbetar inom sina genremallar, men utan att bli ett tråkigt plagiat. Detta är en svår genre att inte falla i fällan och bli långtråkig och den balansgången lyckas man med. Det är långsamt. Det är tungt. Det är suggestivt. Det är mörkt. Precis som sig bör. Namnet Yidhra är taget från ett kvinnligt väsen i Cthulhu världen, Drömhäxan. Lovecraft är en återkommande inspirationskälla då flera av låtarna har koppling till honom.

    Musikaliskt far tankarna iväg mot Saint Vitus och det är en hel del små Black Sabbath detaljer invävda, i framför allt, gitarrspelet. Kvartetten lyckas verkligen musikaliskt förmedla just den ödemättnads känsla som omslaget sätter. Man håller grunderna väldigt enkla och skapar i stället en väldigt organisk men medryckande känsla. Man väver dessutom in lite stämningshöjande ljudeffekter här och där. Det är snyggt, väldigt snyggt. Yidhra lyckas skapa en atmosfär av lurande obehag på gränsen till skräck.
    Trummorna ligger effektivt och distinkt, basen är som om den vore strängad med extra tjocka och sladdriga resårband och på det en ruggigt mörk och fuzzad gitarr som stundtals brister ut i klara och snygga solon.
    Sången är ett kapitel för sig, den som läst bloggen vet att jag inte är överdrivet förtjust i growlande. Men här närmar man sig det utan att riktigt gå över gränsen. Dock måste jag erkänna att jag gillar det hela bäst när sången är mer normal som i mitt partiet i "Dagon" t.ex. Då upplever jag att Ted närmar sig en sångmässig kombination av Peter Steele och Andrew Eldritch och det mina vänner är inte dumt.

    Betyget blir lite kluvet.
    Hade jag varit en total Doom-skalle hade det blivit riktigt högt.
    Nu är jag inte det, utan dväljs enbart sporadiskt i dessa sumpmarker, och det reflekterar mitt helhetsbetyg som blir 3 starka ess av 5. Helt ok med andra ord, men kanske inte en fullträff. Skulle jag däremot bara sätta betyget enbart utifrån Doomperspektivet så skulle jag nog fått trolla fram ett extra ess ur rockärmen.
    Mitt råd blir således, att gillar du Doomgenren det minsta så bör det här vara en av skivorna i din samling. Absolut. Så med det i åtanke så kan man konstatera att ja, åtminstone i detta fallet så kan man döma skivan efter omslaget.

    Sammanfattning:
    Betyg 3/5
    Favoritspår: Dagon, Witch Queen
    Skivbolag:
    Release: 13:e September 2013






    Bandet består av följande lirare:
    Ted Venemann: Vocals/Theremin
    Dave Krocker: Guitars/Vocals
    Thomas Harris: Bass
    Chris Hannan: Drums

    Tracklist:

    1. Witch Queen 08:26
    2. Oath Breaker 06:09
    3. Blood is the Harvest 05:18   
    4. Raven's Flight 10:30
    5. Ancient Ones 06:26   
    6. Conquest for Nova 08:30
    7. Mai-cob 05:48
    8. The Lament of Longinus 06:10
    9. Dagon 08:48

    Mer om Yidhra:
    Hemsida
    Facebook
    Spotify

    Support The Bands You Like!!

    fredag 27 januari 2012

    Remix

    Hittade ett skönt litet klipp på Dangerous Minds och detta får man nog anse vara lite av lågbudgetremixing. Dock får man nog säga att det ändå är rätt fantastiskt vad man kna göra med så små medel.

    Någon, vet inte vem, har tagit den gamla poprockiga Osmonds dängan Crazy Horses och saktat ner varvtalet på den från 45rpm till 33rpm och vips hade man skapat en Doom version av låten.

    Dessutom verkar det vara en populär låt att göra cover på. Gamla rockrävarna i TANK har gjort en cover på låten, bland så många andra, som visar sig inte hamna så värst långt från Doom remixen. (Ok, lite snabbare då) :-)

    Orginalet:




    Remixen (med ögongodis ditsatt av Marc Campbell vilket garanterar lite dansande damer från gamla sexploatationfilmer):




    Tanks version:



     Trevlig Fredag
    Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...