Eftersom jag hade med Örebro bandet Burning Saviours på min dåligt samvetelista över 2014, så passar det ju riktigt bra att bandet redan nu släpper sitt femte alster, Unholy Tales From The North, så jag får chansen till botgöring. Skivan släpps på Transubstans Records den 28:e Januari.Precis som jag sagt innan så vet jag inte så mycket om bandet, mer än att dom levererar störtskön klassisk Doommetal blandad med ursprungstanken i Muskelrock. Man har dessutom i dagarna gått från att vara fyra bandmedlemmar till fem, då man plockat in en extra gitarr.
Skivan är tills största delen på Engelska, men så dyker det upp ett spår, "Ondskan" på Svenska mitt i. Om detta gör att det låter exotiskt för icke svensktalande, kan jag bara ana, men för mig som förstår språket ger det en extra proggig dimension som känns innerlig och nära. Även den avslutande låten andas svenska med sin titel "Lyktgubben", men det är allt, då texten är på engelska.
Från omslaget, som är gjort i en stram och enkel stil, till musikens vackra och melankoliska inslag, så vandrar vi på nordliga stigar. Texterna andas av nordisk mystik och magi.
Musiken är gedigen, även om den inte direkt bjuder på några större överraskningar. Sången är inte på något sätt den vackraste jag hört, men den framförs med känsla och en fan anamma som jag tycker mycket om. Även om det inte låter som dem direkt, så får jag ändå en känsla av Heavy Load i kombination med ett gammalt Judas Priest. Det är något med känslan kontra det lite opolerade.
Betygsmässigt velar jag lite fram och tillbaka. Men då det är mördande konkurrens i genren, och de Svenska banden håller fanan väldigt högt, så blir det att jag lägger mig på en väldigt stark trea. För Burning Saviours väldigt bra, det är bara att andra sticker ut lite mer.Bästa låt: Sons Of The North
Mer info:
