Recension : The Black Wizards - Reflections

Heliga makaroner!
Som om inte rödvin och Fadomusik vore nog, nu ger Portugal oss även Black Wizards!
Jag vet att denna recension kommer lite sent, men bättre det än inte alls.
 
Jag inser nu att det ibland verkligen räcker med en låt för att hamna rätt.
När jag satte The Black Wizards på min delux lista härförleden, så hade dom redan där krokat och börjat veva in mig. Nu efter att lyssnat på hela plattan, Reflections, så har dom även håvat upp mig. Och det utan större kamp från min sida.

Jag vågar nog påstå att detta är en av de bästa plattor jag hört så här långt i år. Den har liksom allt för att kroka fast sig rakt in i min rocksjäl. Man målar med breda penslar från en stor palett, det är rakt igenom bra låtar, mycket blues i grunden, massor av psykedelika, fantastisk sång och feta riff. Dessutom otroliga musiker, där man bland annat har ett gitarrspel som spänner vitt från Scott Holidays fetriffande till Tom Morellos galna instick och David Gilmours smekande sparsamhet.
Snyggt producerat, snyggt sammansatt. Rakt in i hjärtat, så det glädjer mig att få dela ut årets första fullpott, 5/5.

Album Rating: 5/5
Favourite Tracks: All

Label: Kozmic Artifactz and Raging Planet

Release: 23 of August, 2019

For More Info Visit:

Facebook

Members:

Joana Brito
Paulo Ferreira
João Lugatte
João Mendes

Tracks:
1. Imposing Sun    
2. Outlaws
3. 56th Floor   
4. Starlight   
5. Symphony of the ironic sympathy   
6. Soul Keeper   
7. Kaleidoscope eyes

In Swenglish:
Holy macarony!

As if red wine and Fado music weren't enough, Portugal now gives us Black Wizards!
I know this review is a little bit late, but better late than not at all.
 
I realize that sometimes a single song is enough for things to end up right.
When I added The Black Wizards on my delux list a while ago, they had already hooked me and they had started to reel me in. After listening to the whole album, Reflections, they have also scooped me up. And that without much struggle on my part.
I dare say that this is one of the best recordings I have heard so far this year. This album has all it takes to get right into my rock soul. They paint with broad brushes from a large palette, it is straight through good songs, a lot of blues, lots of psychedelics, fantastic vocals and bold riffs. Incredible musicians, including a guitarplaying that is ranging all the way from Scott Holidays' riffing to Tom Morello's crazy insertions and David Gilmour's caressing frugality.

Nicely produced, nicely composed. Straight into the heart, so I'm happy to hand out the first full pot of the year, 5/5.

Konsert - Mumford And Sons, Annexet 2013-04-10

Tjo vilken afton det blev!

Jag tror nog att jag fördubblade medelåldern på konserten helt på egen hand, när jag tillsammans med dottern, gav mig in i ett Annexet, som till stor del kunde liknas vid en stereotyp av det hippa söder. Det var många skjortor, välfriserade frisyrer och välputsade skägg här denna afton. När man såg sig omkring i publikhavet kunde man tro att det var något konvent för trendiga mediaföretag. :-)

Detta var väl egentligen dotterns stora kväll, då Mumfords är ett av hennes absoluta favoritband just nu, och även om jag också gillar dem, så har jag en något begränsad erfarenhet av dem. Dom var dessutom det enda bandet som jag själv hört överhuvudtaget innan och då inte i några jättedoser. Det visade sig dock snabbt att detta skulle bli en extraordinär kväll mycket i Americanans tecken.

Den utsålda Konserten inleddes av det Kanadensiska bandet Half Moon Run. Som sagt, jag aldrig hört talas om dem innan, ännu mindre hört några låtar. En trio, bestående av Devon Portielje, Dylan Phillips, Conner Molander, som levererar energisk Indie rock med stort hjärta. Det blandades friskt, alt från det spröda till att hamra fram bombastiska låtar med dundrande trummor och ylande gitarriff.

Stundtals kunde sången vara ensam och känslig för att snabbt svänga om till mäktig stämsång i bästa Simon & Garfunkelanda. Gitarrspelandet flöt från David Gilmour:eskt svepande till rytande riff. Inramat av tunga trummor och fräcka syntar. Stilar blandades hej vilt helt enkelt och levererades med stor energi, trots det lilla formatet som första förband. Jag gillade dessutom sångaren Devons scenstil som hela tiden hamnade i en Bob Marley liknade dans. Jag blev även mäktigt imponerad av trummisen Dylans förmåga att spela trummor och synt samtidigt. Helfestligt! Helt klart ett band som jag tänker lägga på minnet och varmt kan rekommendera.

Andra band ut för kvällen, Londonbaserade Mystery Jets. Ännu ett Indierockband som jag helt saknade förkunskaper om, även om jag nu så här i efterhand läst på lite mer och finner en hel del andra intressanta detaljer förutom att deras musik var väldigt bra. Bland annat att bandet till viss del består av en far och son relation, mellan sångaren/gitarristen Blaine och gitarr/klaviaturspelande Henry. Musiken var även här mycket bra och svängde lite åt countryhållet stundtals samtidigt som man återigen kunde skönja en viss Pink Floyd influens.

Så till kvällens "Main Attraction", Engelsmännen i Mumford and Sons. Enda bandet denna kväll som jag faktiskt hört innan, även om det jag hört mest sträcker sig till det jag hört på radio och det som dottern spelat för mig.

Om nu kvällen fram till nu varit riktigt bra, så tog det härifrån ännu mera fart och tog sig till ännu högre höjder. Röjig Engelsk folkrock i ren Americanaform. Vi börjar med musiken. Det är svårt att göra fel här. Här manifesterar sig samma krafter som gör att det inte går att sitta surmulen på en Irländsk pub, när alla klämmer i folkmusiken. Det är enkel musik som slår an strängar djupt i själen och när man ökar tempot och poppar upp det, så blir det ett enormt gensvar. Extra roligt att ett så tight band som turnerat så flitigt fortfarande kan utstråla sådan genuin spelglädje.

Lägg till detta ett scenbygge och ljussättning som i sin enkelhet blir helt genialisk. Glödlamps-taket som sträcker sig ut över publiken gör att man får en underbar folkparkskänsla och med hettan av att stå och stångas i det kokande publikhavet gör att man förflyttar denna folkparkskänsla direkt ner till Amerikansk söder, eller varför inte till Red Rock i Arizona där Mumford har gjort en del omtalade spelningar.

När sedan bandet bjöd in systrarna i First Aid Kit för att framföra deras hit "Lion's Roar" så ökade stämningen ytterligare, för att till slut mynna ut i sista extranumrets fullkomliga extas när båda förbanden, tillsammans med First Aid Kit och Mumfords gick loss i The Bands gamla örhänge "The Weight"

Summering: En kväll väl värd att minnas! Och för min dotters del, så har tydligen Håkan Hellström petats ner från tronen som hennes bästa live-upplevelse hittills. Mumford And Sons uppfyllde alla våra förväntningar och lite till. Half Moon Run slog Mystey Jets med en noslängd, men inget band var på något sätt dåligt.

Jag har även läst en av de "proffesionellas" mindre possitiva utlåtande om Mumfordkonserten, nämligen Anders Dahlboms recension i Expressen, och jag kan inte annat än undra om han överhuvudtaget var på samma konsert som jag och dottern? Eller om han satt och drack fulöl i något hörn i stället, och satte i halsen och blev sur, i stället för att galet skutta i publikhavet? Men det kan ju kanske bero på att jag bara är en amatör som dessutom såg ett för mig ganska okänt band för första gången.

Däremot tycker jag att det allmänna biljettdebaclet inför konserterna vore något som borde trigga alla som kallar sig musikjournalister. För det var aningen konstigt...

Grattis!! David Gilmour

Idag säger vi grattis till en underbar strängbändare, nämligen ingen mindre än David Gilmour som fyller 67 år idag.

Hemma hos mig så har han fått en av platserna högst upp på hyllan för stämningsfulla gitarrer. Han känns för det mesta som en man som är rena motpolen till t.ex.. Yngwie Malmsteen när det kommer till att leverera noter. En man för vars som mellanrummet mellan tonerna är lika viktiga som tonerna själva. En man som inte lägger till något i onödan helt enkelt utan strävar efter varje tons egna innebörd och perfektion.

Att han dessutom har en trevlig pipa gör inte saken sämre.