Polar'n Per ser Willy Clay Band på Akkurat

I nordligaste Sverige ligger Kiruna, där i Lapplands största tätort skapas musik som närmast bara kan beskrivas som de där magiskt och harmoniskt serverade tre stämmor som förkroppsligades av Eagles på 70-talets topplistor genom låtar som "Take It Easy", "Hotel Carlifornia" och "Desperado".

Många är de band som försökt återskapa deras ljudbild utan att ens komma nära. Ibland har det hängt på att rösterna inte kan läggas i rätt tonarter, ibland har det varit två stämmor som aldrig kommer nära Eagles sound. De har alltid tre stämmor, och det är där de skapar det där unika soundet som gjort deras grej.

Willy Clay Band skapar med precision den där magin av tre stämmor genom Tony Björkenvall (gitarr), Björn Pettersson (bas) och Reine Tuoremaa (akustisk gitarr/munspel)... och som dom gör det. Från stämmorna i inledande magiska och mystiska "All My Tears" (cover  på Julie Miller's duett med Emmylou Harris) till avslutande "Soldier" (klippet nedan är från Örebro tidigare under veckan) sitter sången på ett sätt som inte kan beskrivas med ord! och med Fredrik Elenius (trummor) och Örjan Mäki (gitarr/padal steel) skapas en ljudbild som på något konstigt sätt tar med lyssnaren norr om polcirkeln, under norrskenet, ut på vidderna utan att kompromissa på att det faktiskt är americanarock som spelas.

Bandet, som har två fullängdare i sitt bagage, har med sitt sound hittat en trogen publik. Deras musikgärningar har tagit dom till samarbeten med många amerikanska rock-ikoner bl a Garth Hudson (The Band), men det har även resulterat i att Reine står staty i Karesuando (om man ska tro bandets basist, Björn). Att det byggt sin scen märks i kväll. Det märks på Akkurat genom att det i publiken finns Sundsvallsbor som åker tur och retur till Stockholm, här finns arrangörer från tidigare gig på andra orter som vill uppleva ännu en kväll med bandet och ett lämmeltåg av Kirunabor som (plikttroget?) letar sig hit för att se denna show tillsammans med barens söndagspublik.

Trycket på dörren är vid giggets start så stor att man får stoppa folk vid entrén. Det skapar givetvis en inramning som lyfter denna spelning ytterligare... Det är varmt. Det är tätt. BBQ-burgare sköljs ner med knepig och lättdrucken öl. Det är rock'n'roll!

"Brand New Home" och "Jailbird", båda låtar som normalt inte spelats av bandet sitter vackert i urvalet som framförs och om jag ska lyfta fram några favoriter i settet vill jag nämna "Hollow", "Stay The Night", vackra "From Here To Heaven" och episka "Kiruna (The Miner)" (i klippet nedan från Uppsala och Katalin, förra året).

Det är en grymt bra spelning som levereras, betyget är oklanderliga 4 ess (av fem möjliga) som egentligen bara kunde höjas med hjälp av nya låtar och några färre smärre spelfel som faktiskt bara gör framträdandet mänskligare i den omänskligt vackra ljudbild bandet levererar!

/Polar'n Per

Tre starka kort med Willy Clay Band:

1. Stämmorna, de tre

2. Det smått otroliga pedal steel-spelet

3. Stämningen som skapas i den rymd musiken inrymmer

Set list:
All my tears

Give a little

Stay down

Hollow

Playing in a band

Satisfied mind

From here to heaven

(break)

Most of all

Stay the night

Jailbird

Homesick

Peace and harmony

If you leave me now

Kiruna (The miner)

Mighty good time

Moneys all gone

(encore break)

The weight (Cover på The Band)

Soldier

Konsert - Mumford And Sons, Annexet 2013-04-10

Tjo vilken afton det blev!

Jag tror nog att jag fördubblade medelåldern på konserten helt på egen hand, när jag tillsammans med dottern, gav mig in i ett Annexet, som till stor del kunde liknas vid en stereotyp av det hippa söder. Det var många skjortor, välfriserade frisyrer och välputsade skägg här denna afton. När man såg sig omkring i publikhavet kunde man tro att det var något konvent för trendiga mediaföretag. :-)

Detta var väl egentligen dotterns stora kväll, då Mumfords är ett av hennes absoluta favoritband just nu, och även om jag också gillar dem, så har jag en något begränsad erfarenhet av dem. Dom var dessutom det enda bandet som jag själv hört överhuvudtaget innan och då inte i några jättedoser. Det visade sig dock snabbt att detta skulle bli en extraordinär kväll mycket i Americanans tecken.

Den utsålda Konserten inleddes av det Kanadensiska bandet Half Moon Run. Som sagt, jag aldrig hört talas om dem innan, ännu mindre hört några låtar. En trio, bestående av Devon Portielje, Dylan Phillips, Conner Molander, som levererar energisk Indie rock med stort hjärta. Det blandades friskt, alt från det spröda till att hamra fram bombastiska låtar med dundrande trummor och ylande gitarriff.

Stundtals kunde sången vara ensam och känslig för att snabbt svänga om till mäktig stämsång i bästa Simon & Garfunkelanda. Gitarrspelandet flöt från David Gilmour:eskt svepande till rytande riff. Inramat av tunga trummor och fräcka syntar. Stilar blandades hej vilt helt enkelt och levererades med stor energi, trots det lilla formatet som första förband. Jag gillade dessutom sångaren Devons scenstil som hela tiden hamnade i en Bob Marley liknade dans. Jag blev även mäktigt imponerad av trummisen Dylans förmåga att spela trummor och synt samtidigt. Helfestligt! Helt klart ett band som jag tänker lägga på minnet och varmt kan rekommendera.

Andra band ut för kvällen, Londonbaserade Mystery Jets. Ännu ett Indierockband som jag helt saknade förkunskaper om, även om jag nu så här i efterhand läst på lite mer och finner en hel del andra intressanta detaljer förutom att deras musik var väldigt bra. Bland annat att bandet till viss del består av en far och son relation, mellan sångaren/gitarristen Blaine och gitarr/klaviaturspelande Henry. Musiken var även här mycket bra och svängde lite åt countryhållet stundtals samtidigt som man återigen kunde skönja en viss Pink Floyd influens.

Så till kvällens "Main Attraction", Engelsmännen i Mumford and Sons. Enda bandet denna kväll som jag faktiskt hört innan, även om det jag hört mest sträcker sig till det jag hört på radio och det som dottern spelat för mig.

Om nu kvällen fram till nu varit riktigt bra, så tog det härifrån ännu mera fart och tog sig till ännu högre höjder. Röjig Engelsk folkrock i ren Americanaform. Vi börjar med musiken. Det är svårt att göra fel här. Här manifesterar sig samma krafter som gör att det inte går att sitta surmulen på en Irländsk pub, när alla klämmer i folkmusiken. Det är enkel musik som slår an strängar djupt i själen och när man ökar tempot och poppar upp det, så blir det ett enormt gensvar. Extra roligt att ett så tight band som turnerat så flitigt fortfarande kan utstråla sådan genuin spelglädje.

Lägg till detta ett scenbygge och ljussättning som i sin enkelhet blir helt genialisk. Glödlamps-taket som sträcker sig ut över publiken gör att man får en underbar folkparkskänsla och med hettan av att stå och stångas i det kokande publikhavet gör att man förflyttar denna folkparkskänsla direkt ner till Amerikansk söder, eller varför inte till Red Rock i Arizona där Mumford har gjort en del omtalade spelningar.

När sedan bandet bjöd in systrarna i First Aid Kit för att framföra deras hit "Lion's Roar" så ökade stämningen ytterligare, för att till slut mynna ut i sista extranumrets fullkomliga extas när båda förbanden, tillsammans med First Aid Kit och Mumfords gick loss i The Bands gamla örhänge "The Weight"

Summering: En kväll väl värd att minnas! Och för min dotters del, så har tydligen Håkan Hellström petats ner från tronen som hennes bästa live-upplevelse hittills. Mumford And Sons uppfyllde alla våra förväntningar och lite till. Half Moon Run slog Mystey Jets med en noslängd, men inget band var på något sätt dåligt.

Jag har även läst en av de "proffesionellas" mindre possitiva utlåtande om Mumfordkonserten, nämligen Anders Dahlboms recension i Expressen, och jag kan inte annat än undra om han överhuvudtaget var på samma konsert som jag och dottern? Eller om han satt och drack fulöl i något hörn i stället, och satte i halsen och blev sur, i stället för att galet skutta i publikhavet? Men det kan ju kanske bero på att jag bara är en amatör som dessutom såg ett för mig ganska okänt band för första gången.

Däremot tycker jag att det allmänna biljettdebaclet inför konserterna vore något som borde trigga alla som kallar sig musikjournalister. För det var aningen konstigt...